Frågor från läsekretsen
● När Kristus var på jorden och drev ut demoner, varför önskade dessa taga sin boning i en kropp av kött? Vid ett tillfälle till exempel bad demoner, som hade tagit människor i sitt våld, att de skulle tillåtas att fara in i en svinhjord. Varför bad de härom? — T. C., Pennsylvanien.
Berättelsen om dessa två demonbesatta män finner vi i Matteus 8:28—32. En mera detaljerad skildring finns i Markus’ och Lukas’ berättelser, fastän dessa framställer det som om det var fråga bara om en demonbesatt man, troligen därför att den som de talar om var den man vilken talade med Jesus å bådas vägnar. (Mark. 5:1—16; Luk. 8:26—35) En del av Markus’ redogörelse lyder: ”Då han fick se Jesus på avstånd, sprang han fram och betygade honom sin vördnad, och när han hade ropat med hög röst, sade han: ’Vad har jag att göra med dig, Jesus, Gud den Högstes Son? Jag ålägger dig under edlig förpliktelse vid Gud att icke plåga mig.’ Ty han hade sagt till den: ’Kom ut ur mannen, du orene ande.’ Men han började fråga honom: ’Vad är ditt namn?’ Och han sade till honom: ’Mitt namn är Legion, ty vi äro många.’ Och han bönföll honom många gånger att icke sända andarna bort ur landet. Nu gick där en stor svinhjord i bet på berget. Därför bönföllo de honom, sägande: ’Sänd oss in i svinen, så att vi få fara in i dem.’ Och han tillät dem det. Därvid kommo de onda andarna ut och foro in i svinen, och hjorden störtade över branten ned i sjön, omkring två tusen svin, och de drunknade i sjön det ena efter det andra.” — Mark. 5:6—13, NW.
Varför önskade legionen av dessa demoner eller orena andar få fara in i svinen i stället för att enbart bli drivna ut ur männen? Om de fick fara in i svinen, skulle detta på ett kraftfullt sätt visa för dem som såg på, att de blivit utdrivna ur männen, och det skulle också visa den skada som tillfogades skapade varelser av kött och blod, som blev demonbesatta. För de människor som såg på blev på detta sätt Jesu makt över demonerna och demonisk makt över skapelser av kött tydligt ådagalagd. Allt detta kunde tjäna Jesu syfte och kan förklara att han tillät de orena andarna att fara in i svinen, men det kan inte förklara varför demonerna själva skulle önska fara in i svinhjorden. De var inte intresserade av att Jesu makt över dem skulle bli kraftigare ådagalagd. Vad kan då ha varit skälet till deras begäran?
Kanske fick de någon tillfredsställelse av det på ett onaturligt, sadistiskt sätt. Det var inte naturligt för en andlig skapelse att taga en kropp av kött i besittning, men allt tyder på att de önskade göra så tid efter annan. Före floden i Noas dagar förenade sig upproriska andeskapelser med Satan, iklädde sig mänsklig gestalt och levde tillsammans med kvinnor. Dessa materialiserade sig inte för en kort tid i syfte att frambära en uppenbarelse eller ett budskap till människor, så som trogna änglar gjorde då och då, utan de bibehöll sin mänskliga gestalt under en längre tidsperiod, för att de skulle kunna hänge sig åt sådant som Gud inte avsett för dem. De handlade på ett sätt som var onaturligt för andeskapelser och frambragte avkomlingar, hybrider, som var sadistiska i sin härsklystna framfart. (1 Mos. 6:1—4) Jehova Gud förkortade deras olydiga, vällustiga levnadslopp genom syndafloden, vilken tillintetgjorde de kroppar av kött, som de hade iklätt sig, och tvingade dem att återtaga andlig gestalt för att bevara sin existens.
Då dessa fallna andeskapelser därefter inte hade makt att materialisera sig i kroppar av kött, som de kunde bruka, tycks det som om de gjorde vad som stod i deras makt och var så nära besläktat med materialisering som möjligt, dvs. de tog mänskliga, redan levande kroppar i sitt våld. De kunde taga sådana kroppar i besittning och ”rida” dem, för att tillfredsställa sina sadistiska, onaturliga begär. Det var ett slags fördärv, på samma sätt som en del degenererade män förfaller till sodomi och har förbindelser med andra män i stället för med kvinnor, ja, även idkar umgänge med djur för att vinna sexuell tillfredsställelse. När demonerna således inte kunde få stanna kvar i männen, önskade de få tillåtelse att fara in i svinen.
Vad slags tillfredsställelse detta gav dem vet vi inte, men det måste ha legat något i det som gav dem en onaturlig tillfredsställelse. Det gav dem förvisso tillfälle att pina och plåga dem som de hade fått i sitt våld, att ge utlopp åt sina sadistiska begär och att dela den fega pöbelandan genom att i stort antal ta människor i besittning, eftersom vi ser att en person kunde vara besatt av många demoner, inte bara i det fall som nämns i frågan utan också vid andra tillfällen. (Matt. 12:43—45) Sexuellt abnorma, fördärvade och sadistiska människor finner ett osunt nöje i sexualbrott och andra slag av våldsdåd, som vi ser av händelserna med levitens bihustru och männen i Gibea och de två änglarna i Sodom, vilka en pöbelhop ville förgå sig emot. (1 Mos. 19:4—11; Dom. 19:22—25) Andeskapelser, som har övergivit sin Skapare och befläckat och förnedrat sig själva med upprorsmakaren Satan, gjorde således vad onaturligt var, då de tog sin boning i skapelser av kött och blod, och blev otvivelaktigt fångar eller slavar under sin förnedring, och det blev en vana för dem att söka få skapelser i sitt våld för att tillfredsställa de begär som de i sitt fallna tillstånd närde.
Vi har ingen orsak att tro, att de inte kan taga människor i besittning i denna tid. Vi påstår emellertid inte att alla som är sinnessjuka är besatta på detta sätt, ty det är de inte. Sinnessjuka människor kan emellertid i sitt försvagade tillstånd utgöra mera lättåtkomliga, sårbara skottavlor för demonernas anfall och intrång. Somliga visar sig vara demonbesatta, under det andra visar sig vara endast mentalt sjuka eller vara offer för ett nervöst sammanbrott. I dessa tider måste vi ivrigt bevara en hög grad av andlig styrka, ty härigenom kan vi avvända demonernas anfall, så att vi kan hålla dem borta från våra sinnen och kroppar. Vi är utom fara om vi tar på oss och behåller ”den fullständiga vapenrustningen från Gud”. — Ef. 6:10—17, NW.
● Det som säges till svar på en fråga i Vakttornet för den 1 juli, sid. 311, har av några förståtts så, att det skulle vara orätt att idka sexuellt umgänge utan att ha barn. Var det meningen att svaret skulle förstås så? — H. M., New Jersey.
Nej, det var inte det som närmast åsyftades, vilket sammanhanget tydligt anger. Frågan berörde sedvänjan att förlovade par idkar sexuellt umgänge före giftermålet, och med tanke på detta hette det i svaret: ”Syftet med sådant sexuellt umgänge kan inte vara detsamma som i ett verkligt äktenskap, nämligen att frambringa barn, ty om det vore det, skulle vi finna barn födas åt sådana par under deras förlovningstid, särskilt i de fall då förlovningstiden är lång, och innan de är lagligen vigda.” Sådana människor kan absolut inte ha förbindelse med varandra med tanke på att sätta barn i världen, så som ett gift par kan ha. Ett förlovat par skulle frukta för att sätta ett barn i världen på grund av den smälek det skulle draga över dem och därför att beteckningen illegitim skulle komma att låda vid deras barn. Deras fruktan härrör från en skuldkänsla, som visar att de vet att de i själva verket inte har rätt till sexuellt umgänge, eftersom de inte är gifta. Om ett barn föddes åt dem, skulle denna överträdelse bli allmänt känd.
Gifta människor skulle inte frukta för att få barn av sådana skäl, även om de kanske av andra orsaker avstår från att ha barn, och detta med rent samvete. Kanske avstår de på grund av svaghet hos hustrun, vars liv skulle sättas på spel genom barnafödande. Ekonomiska skäl kan avhålla dem. Somliga gifta par kanske avstår från att ha barn nu, så att de kan behålla en ställning eller ett privilegium av tjänst, som kräver mycket av deras tid. Giltigheten av dessa eller andra skäl i de olika parens fall vill vi inte söka avgöra. Det tillkommer varje par att veta sina skäl, att veta om dessa är av sådan giltighet, att de kan behålla ett rent samvete, samt att taga på sig ansvaret för sitt beslut inför Jehova Gud. Sällskapet Vakttornets ståndpunkt är, kort sagt, densamma som när detta ämne behandlades för mer än två år sedan. Till gagn för dem som ej fått del av det svar som då publicerades i dessa spalter, citerar vi den första paragrafen:
”Vi är inte bemyndigade, varken av landets lag eller av Guds ord, att ge råd, huruvida man bör använda preventivmedel. Ansvaret för att man brukar sådana måste vila på dem som kommer till den slutsatsen, att de kan göra detta med gott samvete, och det rättvisa domslutet över dem måste överlämnas åt den Gud, som de tjänar och inte åt oss. Om gifta par som är i sanningen önskar få barn eller inte, är något som de själva måste avgöra, inte vi. Varje par måste begrunda sina egna omständigheter och förhållanden och sina egna syften och så besluta sig och välja en bestämd kurs och taga ansvaret inför Gud för denna kurs och dess följder. Men vi håller otvetydigt fast vid, att ändamålet med äktenskapet inför Gud är att frambringa barn; och om gifta par önskar skaffa sig barn nu före Harmageddon, så är följaktligen detta alldeles i sin ordning, och ingen bör kritisera dem därför och därigenom blanda sig i deras angelägenheter. Inte heller bör man kritisera dem som inga barn har eller lägga sig i, vad skälet därtill kan vara. Äktenskapets privata angelägenheter har ingen annan något att göra med.” — Vakttornet, 15 juni 1951, sid. 287.