Kapitel 5
Hur medkonungarna insätts i sina ämbeten
1. Varför skulle det inte kunna finnas någon mer passande konung över mänskligheten än Jesus Kristus?
VILKEN bättre konung än Jesus Kristus, Guds Son, skulle hela mänskligheten kunna ha över sig? Vilken mänsklig konung har någonsin älskat sitt folk så mycket att han övergett all sin härlighet och oskyldig offrat sitt liv till gagn för sitt folk? Och även om en sådan konung osjälviskt skulle ha offrat sitt liv för sitt folk, vilket varaktigt gagn skulle då detta kunna skänka dem? Men Jesus Kristus, Guds Son, lämnade den himmelska härlighet han hade hos sin Fader och blev en ringa människa, visserligen fullkomlig, men ändå ”litet mindre än de gudlika”, ”litet lägre än änglar”. (Psalm 8:65; Hebréerna 2:9; NW) I överensstämmelse med Guds vilja ödmjukade han sig sedan ytterligare och underkastade sig till och med en våldsam död för människors hand efter det att Gud smort honom till att vara den messianske konungen. Detta var inte bara ett ojämförligt bevis på kärlek till mänskligheten, utan han tillhandahöll också genom sin död ett fullkomligt mänskligt offer som Gud kunde godta till evigtvarande gagn för hela mänskligheten. Vem skulle bättre än denne kunna anbefalla sig som en passande konung åt mänskligheten?
2. a) Hur liknar människor i våra dagar människorna i det första århundradet i fråga om sin inställning till Jesus Kristus som konung? b) Vad är det som verkligen betyder något, när det gäller vem som skall bli konung över mänskligheten?
2 De män för nitton hundra år sedan som satte sitt hopp till blott och bart mänskligt politiskt herravälde ville inte ha honom till konung. Det var därför de ropade till den romerske landshövdingen att han skulle avrättas, som om han vore en falsk Kristus, en falsk Messias. Det stora flertalet av människorna i våra dagar, till och med i kristenheten, vill inte ha honom som verklig konung över sig, utan ägnar sig i stället i stor utsträckning åt politisk verksamhet till förmån för mänskligt herravälde och förringar, motstår och förföljer de kristna som verkligen efterliknar sin ledare, Jesus. Men vad har det för betydelse att de allra flesta människor i våra dagar inte vill ha Jesus Kristus som sin verklige himmelske konung? Är detta av avgörande betydelse för mänskligheten, de levande och de döda? Det som betyder något är den allsmäktige Gudens beslut. Han godkände sin Son, Jesus, vid det tillfälle då denne blev döpt av Johannes döparen i floden Jordan. Han godkände sin Son, Jesus, vid det tillfälle då denne trogne Son blev förklarad i härlighet i tre vittnens närvaro på ett mycket högt berg i norra Palestina. (Matteus 3:17; 17:5) Gud godkände sin syndfrie Son, då denne hängde döende på avrättningspålen på Golgata och med hög röst ropade: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” — Lukas 23:46.
3. a) Vilket allt överträffande uttryck för godkännande gav Gud sin Son, Jesus Kristus, som lidit martyrdöden? b) Till vilken nivå av liv uppväckte Gud honom?
3 Den Gud som utför sådant som små ynkliga människor kallar omöjligt uppväckte på tredje dagen Jesus Kristus från de döda, vilket utgjorde ett allt överträffande uttryck för hans godkännande av denne hans Son, som lidit martyrdöden. Till vilket slag av tillvaro blev han uppväckt? Som en ringa människa av kött och blod, ”litet lägre än änglar”? Nej! Till en långt högre nivå än änglarnas, till en högre nivå av himmelskt liv än den på vilken han utblottade sig själv, när han underkastade sig att få sitt liv överfört till den judiska jungfrun Marias sköte. (Filipperna 2:5—11) Aposteln Petrus, som var en av de första som såg honom i en materialiserad kropp efter hans uppståndelse, sade: ”Efter denna förebild bliven nu ock I frälsta ... i kraft av Jesu Kristi uppståndelse, hans som har farit upp till himmelen och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.” — 1 Petrus 3:21, 22; Hebréerna 1:1—4; Lukas 24:34; 1 Korintierna 15:5.
4, 5. Hur kom Jesus Kristus, ”Davids son”, att bli Davids ”Herre”, och vem var den förste som riktade uppmärksamheten på detta?
4 På så sätt kom Guds segerrike Son, som blivit gjord till ”Davids son” genom en jungfrufödsel inom Davids släktlinje, att bli långt högre än kung David. Aposteln Petrus riktade uppmärksamheten på detta i sitt av Gud inspirerade tal till tusentals judar på veckohögtidens dag, den femtionde dagen efter Jesu Kristi uppståndelse. Uppfylld av helig ande sade Petrus till dem:
5 ”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla är vittnen. Eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni ser och hör. David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apostlagärningarna 2:32—36, NW.
6. a) Vad måste David efter sin uppståndelse erkänna beträffande Jesus? b) Vilket slags släkttavla har Jesus såsom människa?
6 När David uppstår från de döda under det messianska riket, kommer han att få erkänna den förhärligade Jesus Kristus såsom sin ”Herre”. David kommer då att kalla honom ”min Herre”. (Psalm 110:1, NW) Han måste erkänna att Herren Jesus Kristus, som blivit upphöjd från jorden till himmelen, är den mest betydande av hans avkomlingar, ”Davids rot och avkomling”, ”lejonet som är av Juda stam, Davids rot”. (Uppenbarelseboken 22:16; 5:5; NW) Det är orsaken till att två olika släktlinjer från David räknat leder fram till Jesus, den judiska jungfrun Marias son. Jesu Kristi släkttavla sträcker sig i själva verket ännu längre tillbaka än till kung David och längre än till patriarken Abraham, ja, hela vägen tillbaka till den förste Adam, som blev kallad ”son av Gud” på den dag då han skapades i Edens lustgård. (Matteus 1:1—18; Lukas 3:23—38) Jesus Kristus är den ende vars släkttavla har bevarats utan något avbrott eller någon lucka i den långa härstamningslinjen hela vägen tillbaka till den första människan, som var ”son av Gud”.
7. a) Hur länge regerade den kungliga dynastin inom kung Davids familj över Israel? b) Hur länge skall Jesus Kristus regera utan någon jordisk rival, och varför det?
7 Kung David regerade i Israel i endast fyrtio år. (1 Konungaboken 2:10, 11; 1 Krönikeboken 29:26, 27) Förmedelst en rad av tjugo manliga efterträdare till kung David regerade hans kungliga familj sammanlagt 470 år i Israel, från år 1077 till år 607 f.v.t. Vilken annan dynasti av kungar inom en och samma familj kan visa upp något motsvarande i något annat land? Men Jesus Kristus, Davids himmelske Herre, skall regera över hela mänskligheten i tusen år utan någon jordisk kung som rival. Han skall göra detta utan några efterträdare på sin himmelska tron, ty han är odödlig. Han äger ”ett oförstörbart livs kraft”; och ”eftersom han förblir vid liv för evigt”, kan han behålla sitt rike ”utan några efterträdare”. (Hebréerna 7:16, 24, NW) Som ängeln Gabriel sade till Maria i Nasaret: ”På hans rike skall ingen ände vara.” (Lukas 1:33) Han är följaktligen kung Davids förblivande arvinge.
MEDKONUNGAR, INTE EFTERTRÄDARE
8, 9. a) Skall de 144.000 bli Jesu Kristi efterträdare, och hur talade denne, sedan han instiftat Herrens nattvard, om deras privilegier i Riket? b) Hur förutsade Daniel samma gemensamma delaktighet?
8 Jesu Kristi 144.000 medarvingar är inte hans efterträdare till Riket. De är bara medkonungar, över vilka han är det av Gud förordnade huvudet. Det heter därför i Uppenbarelseboken 20:4 (NW): ”Och de fick liv och härskade som konungar med Kristus [inte efter Kristus] i tusen år.” Det är precis som Jesus Kristus sade till sina trogna apostlar på påskkvällen, sedan han hade instiftat ett nytt högtidsfirande, som kom att kallas Herrens nattvard eller aftonmåltid: ”Ni är emellertid de som har förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Lukas 22:28—30, NW) Hundratals år före Kristus pekade profeten Daniel framåt mot samma gemensamma delaktighet, då han sade:
9 ”Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.” ”Den gamle [av dagar, Åk] kom och rätt blev skipad åt den Högstes heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i besittning. Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det.” — Daniel 7:18, 22, 27.
10, 11. a) Skall de 144.000 få några efterträdare, och vad innebär det att de är ”en förstling åt Gud och Lammet”? b) På grund av vilken sinnesinställning hos de 144.000 behöver vi inte frukta för dem såsom konungar?
10 Av detta framgår det att den högste Gudens 144.000 heliga skall vara konungar tillsammans med Kristus i tusen år utan några efterträdare. Om dessa heter det: ”Dessa äro de som följa Lammet, varthelst det går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.” (Uppenbarelseboken 14:4) Eftersom de har blivit friköpta ifrån människorna, har de en gång varit vanliga män och kvinnor, precis som alla andra människor, men jordens inbyggare, som dessa 144.000 skall härska över som konungar, har inget att frukta med tanke på detta. De 144.000 har blivit ”heliga”, eftersom ”en förstling åt Gud och Lammet” måste vara fullkomligt ”helig”. Har vi något att frukta med tanke på Jesu Kristi herravälde? Nej! Det finns heller ingenting att vara orolig för, när det gäller det herravälde som skall utövas av de 144.000, som ”blivit friköpta ifrån människorna”. De har följt aposteln Paulus’ råd: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus.” (Filipperna 2:5, NW) De har också följt aposteln Petrus’ råd i 1 Petrus 4:1:
11 ”Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock I eder med samma sinne; ty den som har lidit till köttet har icke längre något att skaffa med synd.”
12. a) Vad har Gud förutbestämt med avseende på Kristi medkonungar? b) När och hur gav Jehova Gud sitt erkännande först och främst åt denna regeringsklass?
12 Det är uppenbart att de 144.000 måste ha utvecklat inom sig den mentala, moraliska och andliga avbilden av sin ledare och lärare, Jesus Kristus. Detta är ett av de krav som Jehova Gud har förutbestämt beträffande dem. Även om Gud inte har förutbestämt vilka enskilda individer bland människorna som skall utgöra dessa, som inom sig bär denna avbild av Jesus Kristus, har han däremot förutbestämt hur många de skulle vara — 144.000. Han har förutbestämt hur han skulle handla med dem och vilket härligt himmelskt tillstånd han skulle föra dem in i. Därför att Jehova Gud, ända från den tid då människan gjorde uppror i Edens lustgård, ägnat uppmärksamhet åt den regering som skulle råda över mänskligheten under en ny tingens ordning, gav han först och främst sitt erkännande åt denna regeringsklass. Han gav uttryck åt detta erkännande i det gudomliga beslut som han tillkännagav för Satan, djävulen, ”den gamle ormen”, när han sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” — 1 Moseboken 3:15.
13, 14. a) Vad är Jesus Kristus med avseende på Guds kvinnas utlovade ”säd”? b) Vad skrev aposteln Paulus uppmuntrande till de kristna som strävade efter att göra sin kallelse säker?
13 Jesus Kristus är naturligtvis den främste inom Guds kvinnas utlovade ”säd”. Men den omfattar också de trogna lärjungar som tillsammans med Kristus skall söndertrampa ormens huvud. (Romarna 16:20) Aposteln Paulus riktade därför följande uppmuntrande ord till en församling av dem som hade blivit kallade och som strävade efter att göra denna sin kallelse säker och oåterkallelig. Han skrev i Romarna 8:28—32 (NW):
14 ”Nu vet vi att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älskar Gud, dem som är de kallade enligt hans uppsåt; ty dem som han först erkände förutbestämde han också till att formas efter hans Sons avbild, för att denne måtte bli den förstfödde bland många bröder. Vidare: de som han förutbestämde är de som han också kallade; och de som han kallade är de som han också förklarade vara rättfärdiga. Slutligen är de som han förklarade rättfärdiga de som han också förhärligade. Vad skall vi då säga till detta? Om Gud är för oss, vem skall vara emot oss? Han som inte ens skonade sin egen Son utan utgav honom för oss alla, varför skall han inte också jämte honom välvilligt ge oss allt annat?”
15. a) Hur kommer regeringen i Guds nya ordning att vara harmonisk inbördes, enligt vad han har förutbestämt? b) Hur kommer de som utgör denna regering att vara ”rättfärdiga”, tack vare den åtgärd Gud vidtagit?
15 Lägg märke till att de kallade, oavsett vilka de är som enskilda individer, blivit förutbestämda ”till att formas efter hans Sons avbild, för att denne måtte bli den förstfödde bland många bröder”. Detta kräver och utgör en garanti för att de allesammans såsom Guds söner kommer att vara lika Kristus. Gud har alltså förutbestämt att den regering som skall råda över hans kommande nya ordning skall vara en harmonisk regering, inte söndrad inbördes, inte med inbördes meningsskiljaktigheter. Alla i denna regering måste vara ”rättfärdiga”. Det är därför Gud måste göra en särskild föranstaltning, men dock en rättvis föranstaltning, för att kunna förklara dessa kallade ”rättfärdiga”, och han gör detta förmedelst Lammets, Jesu Kristi, blod. När han uppväcker dem från de döda, gör han dem rättfärdiga såsom fullkomliga andeskapelser i överensstämmelse med deras rättfärdiga personlighet. (Romarna 5:1, 9; 8:1) Dessa, som Gud nu förklarar rättfärdiga på grund av deras tro på Jesu Kristi blod, upphöjer, ärar och hedrar han nu med välsignade privilegier i hans tjänst här på jorden. Han lovar dem framtida härlighet i Riket.
16. Hur visade Jesus sina lärjungar om politikerna i denna världen är något för dem att efterlikna?
16 Hela mänskligheten kan vara förvissad om att de som Gud godkänner och uppväcker till härlighet i Riket inte kommer att uppföra sig i sina ämbeten som politikerna i de nuvarande världsliga regeringarna gör. Jesus har inte satt politikerna i denna världen som exempel för hans lärjungar att efterlikna. Det skall inte förekomma någon politisk rivalitet mellan hans 144.000 medkonungar i det himmelska riket. Detta framgår av Lukas 22:24—27: ”En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste. Då sade han till dem: ’Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ”nådige herrar”. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.’”
17. Varför kunde Jesus med rätta sägas vara Guds sändebud till mänskligheten, när han blev sänd till denna värld?
17 För omkring två tusen år sedan blev Guds Son sänd till denna värld, men inte för att bli en politiker som bedriver valkampanjer eller kämpar mot politiska rivaler, inte ens i Israels nation. Han kom för att göra något som ingen jordisk politiker kan göra, nämligen försona människor av alla raser, nationer och stammar med Gud, som de befunnit sig i fiendskap med. Han kom för att föra mänskligheten tillbaka till ett fridsamt, vänskapligt förhållande till den store livgivaren, Jehova Gud. Detta innebar att Guds Son måste offra sitt eget liv. Han kan med rätta sägas vara sändebudet från Gud, som blev sänd till ett fientligt människosläkte för att vädja till dem att bli försonade med Gud och på så sätt undgå att bli tillintetgjorda av honom.
18. Hur reagerade de människor, som blev Kristi lärjungar, gentemot Guds sändebud? Vad ledde detta till?
18 Det var de kristna lärjungarna som tog emot detta sändebud från Gud och hans tjänster såsom sändebud till förmån för dem. Aposteln Paulus skrev till sådana lärjungar i Rom och sade: ”Gud anbefaller sin kärlek åt oss däri, att medan vi ännu var syndare, dog Kristus för oss. Så mycket mer skall vi alltså, sedan vi nu har blivit förklarade rättfärdiga genom hans blod, genom honom bli frälsta från vreden. Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, så skall vi så mycket mera nu, då vi har blivit försonade, bli frälsta genom hans liv. Och inte endast det, utan vi jublar också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har erhållit försoningen.” — Romarna 5:8—11, NW.
”SÄNDEBUD I KRISTI STÄLLE”
19. a) Hur utförs arbetet som sändebud gentemot mänskligheten alltsedan Kristi himmelsfärd? b) Hur betraktar världens politiska härskare dessa sändebud från Kristus, och varför det?
19 Sedan Jesus Kristus for upp till himmelen på våren år 33 v.t., har han inte längre befunnit sig på jorden för att personligen utföra detta arbete som sändebud. Hans med Gud försonade lärjungar måste därför utföra detta arbete som sändebud i hans ställe. De politiska härskarna och regeringarna i denna världen erkänner inte dessa lärjungar såsom sändebud från den högsta regeringen i hela universum. Dessa kristna sändebud förhandlar eller underhandlar heller inte med nationernas politiska ambassadörer eller sändebud för att vid en enda förhandling åstadkomma försoning för en hel nation förmedelst ett enda avtal genom dessa diplomatiska sändebud. De politiska härskarna och regeringarna betraktar de bemyndigade lärjungarna efter köttet, från den gamla ståndpunkten, och sänder inga diplomatiska representanter till dem, vilket de i flera hundra år har gjort till den romersk-katolska Vatikanen. De betraktar dessa lärjungar, som saknar klingande titlar, diplomatisk klädsel och kreditivbrev, såsom blott och bart vanliga människor. De inser inte att dessa är nya skapelser i andligt avseende, som har något nytt att erbjuda.
20. Hur talade Paulus om sig själv, när han skrev till efesierna, trots att romarriket inte erkände honom som sändebud?
20 Aposteln Paulus, som inte representerade den judiska regeringen i Jerusalem, blev inte erkänd av romarriket såsom ett kristet sändebud, men var han fördenskull i mindre grad ett verkligt sändebud från den högste Gudens regering? Trots att Paulus inte blev erkänd och hedrad av den romerska regeringen, talade han om sig själv såsom ett kristet sändebud, medan han befann sig i fängsligt förvar i Rom, och han riktade följande ord till församlingen i Efesus i Mindre Asien: ”Håll er fördenskull vakna med all ihärdighet och med åkallan för alla de heliga, även för mig, att förmåga att tala måtte ges mig, när jag öppnar min mun, att dristigt tala ut för att kungöra de goda nyheternas heliga hemlighet, för vilken jag verkar såsom ett sändebud i kedjor; på det att jag i förbindelse därmed må tala med frimodighet, såsom jag bör tala.” — Efesierna 6:18—20, NW.
21. Vilka vänder sig de kristna sändebuden till för att avbörda sig sitt ansvar?
21 En bemyndigad kristen bör inte tillägna sig det synsätt som företräds av de politiska regeringarna i denna världen, som är i fiendskap med Jehova Gud. Gud har genom Kristus bemyndigat den kristne att vara sändebud, och denne måste därför inse vilket ansvar som är förbundet med denna nya värdighet som förlänats honom. Eftersom han inte är något världsligt sändebud, beger han sig inte till de politiska regeringarna i denna sin nya ställning. När det gäller försoning med Gud, kan regeringarna inte handla på hela nationens vägnar och ändra sina undersåtars förhållande till Gud. Detta är en individuell fråga; var och en måste själv fatta beslut och handla därefter. Det är orsaken till att de andliga, kristna sändebuden vänder sig direkt till människorna själva och inte via deras politiska regeringar. Aposteln Paulus tillbakavisar den gamla ställningen och tillskriver det nya ansvaret sitt fulla värde, när han rakt på sak säger:
22. Vilket ämbete har de kristna sändebuden? I vems ställe tjänar de, och vad bönfaller de dem som blivit försonade om att inte göra?
22 ”Följaktligen, om någon är i förening med Kristus, så är han en ny skapelse; de gamla tingen har försvunnit, se, nya ting har blivit till. Men allt är från Gud, som försonade oss med sig genom Kristus och gav oss försoningens ämbete, nämligen att Gud medelst Kristus försonade en värld med sig själv, i det att han inte tillräknade dem deras försyndelser, och han anförtrodde försoningens ord åt oss. Vi är därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädjar vi: ’Bli försonade med Gud.’ Honom som inte kände synd gjorde han till synd för oss, för att vi skulle kunna bli Guds rättfärdighet förmedelst honom. I det vi arbetar tillsammans med honom, bönfaller vi er också om att inte ta emot Guds oförtjänta omtanke och sedan förfela dess syfte.” — 2 Korintierna 5:17—6:1, NW.
23. Vilka allvarliga inskränkningar innebär det för Guds representanter att de är ”sändebud i Kristi ställe”?
23 Det är förbundet med allvarliga inskränkningar för Guds representanter, som är nya skapelser i förening med Kristus, att de är ”sändebud i Kristi ställe”. Vad för slags inskränkningar? Inskränkningar som liknar dem som åvilar de politiska nationernas sändebud. Varken i våra dagar eller på bibelns tid har sändebuden haft rätt att blanda sig i politiken i de främmande nationer till vilka de blivit sända. (Lukas 19:12—15, 27) De kan framföra en vädjan till dessa främmande regeringar eller till och med inge en protest, men de måste strikt hålla sig utanför dessa främmande nationers politik. De måste vara lojala mot sitt eget hemlands regering och svartsjukt slå vakt om dess intressen, när de har att göra med främmande regeringar. Om de inte gör det, kan man vägra dem erkännande eller vägra att godta deras kreditivbrev och neka dem tillstånd att vistas i landet.
24. Var har dessa andliga sändebud sitt medborgarskap? Vilken regering representerar de, och vilken världslig verksamhet avhåller de sig från, varigenom de bevarar sig obefläckade?
24 De 144.000, som är Kristi medarvingar, inser att de är ”sändebud i Kristi ställe” medan de befinner sig på jorden. I ljuset av den Heliga skrift ser de tydligt vad det innebär för deras förhållande till denna världen, som är i fiendskap med Gud, att de är sådana sändebud. (Romarna 5:10) Tillsammans med aposteln Paulus bekänner de: ”Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare.” (Filipperna 3:20) I denna fientliga värld måste de vara trogna representanter för det himmelska rike som Herren Jesus Kristus gav dem befallning att predika om över hela världen. (Matteus 24:14) Eftersom de är andliga sändebud i en fientlig värld, har de inte tillåtelse att blanda sig i eller ta aktiv del i någon som helst nations politik i denna världen. De kan inte ta del i politiska valrörelser eller inneha offentliga ställningar i någon världslig statsstyrelse, precis som ett världsligt sändebud inte kan dela sin lojalitet och ta emot ett politiskt ämbete i ett främmande land. På detta sätt håller de sig obefläckade från allt samhällsansvar för de missgärningar och den blodsutgjutelse som nationerna på jorden gjort sig skyldiga till.
25. Hur undgår de 144.000 medarvingarna till Riket att tillbedja ”vilddjuret” och dess ”bild” och att få dess märke på pannan och handen?
25 Med tanke på detta kan vi bättre förstå vad aposteln Johannes säger om de trogna 144.000 som blir medkonungar med Kristus i Riket: ”Jag såg deras själar, som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud, och dem som varken hade tillbett vilddjuret eller dess bild och som inte hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand. Och de fick liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år.” (Uppenbarelseboken 20:4, NW) Tack vare Guds andes upplysande kraft inser de att ”vilddjuret”, vars tal är 666, är djävulens världsomfattande politiska system, förmedelst vilket han är ”denna världens härskare” (NW). De inser att detta politiska vilddjurs ”bild” i våra dagar är en annan politisk organisation, nämligen Förenta nationerna, den av människor upprättade organisationen för fred och säkerhet i denna värld, som är i fiendskap med Gud. Det är endast genom att hålla sig obefläckade och fria från detta symboliska ”vilddjurs” politik och stridigheter som de kan undgå att få vilddjurets märke på pannan eller handen.
26. Vilken egenskap visar de 144.000 gentemot de ”överordnade myndigheterna” i denna värld, men i vilken utsträckning gör de detta, varigenom de undgår att tillbedja ”vilddjuret” och ta emot dess ”märke”?
26 De 144.000 tillber inte ”vilddjuret” och dess politiska ”bild” och är inte deras slavar. De ger inte till känna, såsom genom ett märke på sin obetäckta panna, att de är slavar åt detta ”vilddjur” av mänskligt herravälde under Satan, djävulen. De visar sig inte ha dess politiska ”märke” på sin hand genom att som slavar vördnadsfullt ge ”vilddjuret” sitt verksamma stöd och ”gemenskapens högra hand”. De lyder aposteln Paulus’ råd i Romarna 13:1—7 (NW) och visar samvetsgrant ”de överordnade myndigheterna” i denna världen underdånighet genom att betala skatter och fullgöra liknande tillbörliga förpliktelser. Men denna underdånighet är inte absolut; den är endast relativ, och detta på grund av ett viktigt skäl. Vilket då? Detta: när dessa jordiska överordnade myndigheters lagar och bestämmelser strider mot den högste Gudens lagar och bestämmelser, måste de samvetsgrant följa det exempel som Kristi apostlar gav, då de stod inför Högsta domstolen i Jerusalem: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apostlagärningarna 5:29, NW) Endast genom att handla så kan de undgå att få vilddjurets ”märke”, och endast på detta sätt kan de bevisa sig värdiga att regera med Kristus i himmelen.
27. Vilket igenkänningstecken har de 144.000 på sina pannor, enligt vad som sägs i Uppenbarelseboken 22:4?
27 De 144.000 trogna kommer därför inte att föra något av denna självupptagna världs politiska orenhet med sig in i Kristi himmelska rike. Beträffande det igenkänningstecken de har på sina pannor heter det i Uppenbarelseboken 22:3—5 (NW) om dessa lojala Guds tjänare: ”Hans slavar skall ägna honom helig tjänst; och de skall se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor. ... Jehova Gud skall utgjuta ljus över dem, och de skall härska som konungar alltid och evinnerligen.”
GAGNET AV ATT DE HÄRSKAR I TUSEN ÅR
28. a) Vilket gagn innebär det för de 144.000 att de regerar i tusen år utan efterträdare? b) Vad kommer Satan och hans demoner att göra med avseende på Guds herravälde, när de blir frisläppta, och vad kommer att hända med dem som blir vilseledda?
28 Vilket storslaget privilegium och tillfälle blir det inte för dem att härska som konungar med Kristus under de tusen åren efter det att Satan, djävulen, och hans demoner blivit bundna och slungade i avgrunden! Detta kommer att ge dem tillräcklig tid att med framgång fullborda det verk som Jehova Gud har bestämt skall utföras under dessa första tusen år av hans nya ordning. Varken de eller Jesus Kristus kommer att ha några efterträdare, som när de kommer till makten kunde försöka ändra på det som deras föregångare hade uträttat eller insistera på att sköta saker och ting på ett annat sätt. Enligt Uppenbarelseboken 20:7—10 kommer Satan, djävulen, och hans demoner, sedan de blivit frisläppta vid slutet av de tusen åren, att försöka ändra på de rådande förhållandena. De kommer att försöka omintetgöra allting som tusenårsrikets regering har uträttat till ära för Gud och till välsignelse för människorna, men de kommer inte att lyckas. Alla människor som Satan då lyckas vilseleda kommer att finna att deras uppror mot Guds herravälde blir verkningslöst och kortlivat. Tillsammans med Satan och hans demoner kommer dessa jordiska rebeller att utplånas ur de levandes rike.
29. a) Hur kommer det att framgå vid slutet av de tusen åren att Gud inte sänt sin Son förgäves och att hans Son inte dött förgäves? b) Hur kommer Kristus och de 144.000 att ha skäl att glädja sig över att de inte har regerat förgäves under de tusen åren?
29 Den tusenåriga regering som utövats av Jesus Kristus och hans 144.000 medarvingar till Riket kommer inte att ha varit förgäves. Mänsklighetens återställelse till mänsklig fullkomlighet i ett hela jorden omfattande paradis kommer att vara ett fullbordat faktum. Ja, Jesus Kristus, Guds Son, kommer inte att ha dött förgäves, och Guds kärleksfulla uppsåt med att sända honom till denna värld kommer inte att ha gjorts om intet. I de människors liv som troget upprätthåller Jehovas universella suveränitet och bevarar sin lojalitet mot honom genom den provsättning de blir föremål för, när Satan släpps lös för en liten tid, kommer det att på ett överväldigande sätt bevisas att den allsmäktige Guden, Skaparen, kan sätta män och kvinnor här på jorden som obrytbart bevarar sin ostrafflighet gentemot honom. De förtjänar därför att bli förklarade rättfärdiga av den suveräne domaren, Jehova Gud, och att gynnas med den okränkbara rätten att för evigt tjäna honom i frid och lycka i det jordiska paradiset. (Uppenbarelseboken 20:5) Jesus Kristus och hans 144.000 medkonungar kommer att glädja sig över att Gud dömt mänskligheten på detta sätt och veta att deras tusenåriga regering lett till lyckosamma resultat.
30. Vilket annat ämbete, förutom ämbetet som konungar, måste de 144.000 utöva tillsammans med Kristus under tusen år, och vilka frågor väcker detta?
30 Men den härliga syn som aposteln Johannes fick uppenbarar för oss att de 144.000 medarvingarna till Riket gör något mer än härskar som konungar med Kristus i tusen år. I Uppenbarelseboken 20:6 heter det om dessa 144.000, som har del i den ”första uppståndelsen”, att ”de skola vara Guds och Kristi präster”. Varför måste de också vara ”präster” i tusen år? Vad kommer därigenom att åstadkommas som inte skulle kunna uträttas genom blott och bart ett konungadöme? Vår kunskapstörst när det gäller de förestående tusen åren kommer inte att släckas förrän vi har tagit reda på det.