Bergspredikan — ”När ni ber, ...”

SEDAN Jesus hade talat om att man bör undvika skrymteri, när man ger barmhärtighetsgåvor till de fattiga, sade han: ”Och när ni ber, skall ni inte vara såsom skrymtarna.” — Matt. 6:5a.

Uttrycket ”när ni ber” antyder att för Jesu lärjungar var bön en ständig del av den sanna gudsdyrkan. Men de skulle inte efterlikna ”skrymtarna”, de egenrättfärdiga fariséerna, vilkas offentliga uppvisande av stor fromhet bara var något föregivet. — Matt. 23:13—32.

Beträffande dessa skrymtare sade Jesus: ”De tycker om att stå och bedja i synagogorna och vid de breda vägkorsningarna, för att de skall vara synliga för människor.” — Matt. 6:5b.

Senast under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen hade det blivit brukligt bland judarna att man frambar bön såsom församling vid den tid på för- och eftermiddagen då brännoffren frambars i templet i Jerusalem, omkring kl. 9 och kl. 15. Många som bodde i den staden gjorde detta tillsammans med en skara andra tillbedjare inne på själva tempelområdet. Gudfruktiga judar, som bodde på andra håll än i Jerusalem, brukade ofta vilja bedja två gånger om dagen ”i synagogorna”. Under bönen var det vanligt ”att stå” upprätt. — Se också Lukas 18:11, 13.

Eftersom flertalet människor inte befann sig i närheten av templet eller en synagoga vid den tid då förmiddagens och eftermiddagens bön frambars, brukade det vara så att man bad varhelst man råkade befinna sig. Vissa personer gillade att bönestunden inföll just som de befann sig ”vid de breda vägkorsningarna”. De njöt av tanken att de var ”synliga för människor” som passerade förbi i fyra riktningar. De skyltade med en falsk helighet och höll därunder ”som en förevändning ... långa böner”, för att väcka beundran hos dem som såg på.a — Luk. 20:47.

Beträffande dessa skrymtare sade Jesus: ”Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matt. 6:5c) De fick vad de så ivrigt önskade sig — medmänniskors erkännande och lovprisning; och det var hela den lön de fick. Deras skrymtaktiga böner skulle inte bli besvarade av Gud.

”Men du”, fortsatte Jesus, ”när du ber, gå då in i ditt inre rum, och när du har stängt din dörr, bed då till din Fader som är i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:6.

Dessa Jesu ord förbjöd inte bön med församlingen. Uppmaningen till bön ”i ditt inre rum”, sedan du ”stängt din dörr”, var avsedd att avskräcka från offentlig bön som frambars i syfte att dra uppmärksamhet till den egna personen och framkalla smickrande yttranden från beundrare. Den är snarlik rådet beträffande allmosor till hjälp åt de fattiga: ”Låt ... inte din vänstra hand veta vad din högra gör.” (Matt. 6:3) Jesus gav ett fullkomligt exempel i fråga om att bedja utan att dra uppmärksamheten till sig. När han, till exempel, tillbringade en hel natt i bön, innan han utvalde sina tolv apostlar, vände han sig inte i bön till Gud inför åskådare; i stället ”gick han ut till berget för att bedja”. — Luk. 6:12.

Jesus framhöll också ett annat sätt, på vilket skrymtare missbrukade bönens privilegium, då han sade: ”När ni ber, säg då inte detsamma om och om igen, alldeles som folk i nationerna gör; de föreställer sig nämligen att de skall bli hörda därför att de använder många ord.” — Matt. 6:7.

Jesus sade inte att hans lärjungar i sina böner skulle undvika att upprepa innerliga vädjanden och uttryck för tacksamhet. Matteus’ evangelium skildrar att Jesus i Getsemane bad till långt ut på natten och då flera gånger använde ”samma ord”. — Matt. 26:36—45.

Men det hade varit fel att ta efter de utanläxliknande böner som bads av ”folk i nationerna”. De hade för vana att ”om och om igen” babbla fraser som de lärt sig utantill och som inbegrep många överflödiga ord. Bibeln innehåller exemplet med forna Baalsdyrkare som ihärdigt ”åkallade ... Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ’Baal, svara oss.’” (1 Kon. 18:26) Och om kristendomens hedniska motståndare i Efesus läser vi att det ”steg ett enda rop från dem alla, då de i ungefär två timmar skränade: ’Stor är efesiernas Artemis!’” (Apg. 19:34) I ett verk av den romerske författaren Terentius (100-talet f.v.t.) läser vi följande klagan: ”Jag ber dig, hustru, upphör med att överhopa gudarna med tacksägelser, eftersom ditt barn är i trygghet; med mindre du av dig själv dömer om dem att de ingenting kan förstå, såvida man inte säger dem det hundra gånger.”

Ännu i dag ber en hel del ”folk i nationerna” utanläxliknande böner till sina gudar. Somliga buddister använder till exempel ett radband med upp till 108 kulor, då de i mässande ton läser namu amida butsu (”själen vile i frid”). På liknande sätt ber människor i många kyrkoorganisationer i kristenheten böner på ett vanemässigt sätt, i det de säger detsamma om och om igen, därför att de tänker att de ”skall bli hörda” på grund av sådan ihärdig upprepning. Men att de på detta sätt ”använder många ord” har inget värde alls i Guds ögon.

”Gör er då inte lika dem”, fortsatte Jesus, ”Gud, er Fader, vet ju vilka ting ni behöver innan ni ens ber honom.” — Matt. 6:8.

Tydligen hade många av de judiska religiösa ledarna gjort sig ”lika” hedningarna genom alltför stor mångordighet i sina böner. Följande citat ur den babyloniska Talmud kan belysa denna tendens: ”En viss [läsare] gick ned inför r[abbi] Hanina och sade: O Gud, den store, mäktige, fruktansvärde, majestätiske, kraftfulle, vördnadsbjudande, starke, oförskräckte, pålitlige och hedrade.” Rabbin fördömde sådant onödigt hopande av ord såsom ”en skymf” mot Gud.

Regelbunden innerlig bön som inbegriper lovprisning, tacksägelse och anhållan, som riktas till Gud, är en viktig del av den sanna gudsdyrkan. (Fil. 4:6) Men det skulle vara fel att säga detsamma om och om igen i tro att sådan oavbruten upprepning är nödvändig för att underrätta Gud om våra behov, som om Gud skulle vara okunnig, ouppmärksam och tankspridd. En människa bör bedja med fullt erkännande av att hon meddelar sig med honom som ”vet” om ”vilka ting ni behöver innan ni ens ber honom”.

[Fotnoter]