Den ”gyllene regeln” — ett bevis på vishet

I BÖRJAN av vintern 1962 såg man i området kring Columbia Heights i Brooklyn i New York hur en medelålders man skyndade sig till sin bil just som en polisman höll på att sätta en grön lapp på hans vagn, därför att han hade brutit mot parkeringsbestämmelserna. Han kände sig grovt förolämpad och gav utlopp åt en störtsjö av obehärskade, vredgade ord, vilka polisen inte brydde sig om, i det han fortsatte sin väg. Vad hade bilägaren vunnit genom sitt utbrott? Ingenting; han hade bara spätt på sina egna upprörda känslor, samtidigt som han hade fått polismannen emot sig.

Hur annorlunda var inte fallet med en engelsk missionär i Lagos i Nigeria! När han en dag kom till sin parkerade bil, stod där en mörkhyad, infödd poliskonstapel, som förebrådde honom för att han hade parkerat sin bil där det fanns en skylt ”Parkering förbjuden”, vilken emellertid hade blivit uppsatt där bara dagen innan. Konstapeln bad att få se hans identifikationshandlingar, och medan han skrev av upplysningarna, fortsatte han att leverera en harang om hur allvarlig överträdelsen var.

Helt plötsligt såg konstapeln upp med ett förbryllat uttryck i ansiktet och frågade: ”Varför okvädar ni mig inte?” Missionären svarade: ”Varför skulle jag göra det? Ni sköter ju bara ert jobb.” Konstapeln betraktade honom förvånad och frågade: ”Och vad har ni för jobb?” ”Jag är missionär, ett av Jehovas vittnen”, blev svaret. Tydligtvis hade han inte väntat sig det svaret, och hans ton förändrades genast. Samtalet kom in på bibeln, med det resultatet att de båda skildes åt såsom vänner men först sedan de hade träffat avtal om att missionären skulle studera bibeln med konstapeln. Det betalade sig tydligtvis för missionären att behandla konstapeln såsom han själv skulle ha velat bli behandlad.

Hur lätt är det inte att glömma att en konstapel, vaktpost eller ordningsman kan vara helt på det klara med hur man känner sig och kanske inte alls är glad över vad han måste företa sig för att göra sin plikt, till exempel hålla på efterlevnaden av restriktioner och förordningar eller skriva ut en ”lapp” angående någon trafikförseelse eller något överträdande av parkeringsföreskrifterna! Det är inte något lätt arbete han har. Okväda honom inte för att han sköter det som han har fått sig ålagt och försök inte förmå honom att underlåta att göra sin plikt. Varför inte i stället göra det lättare för honom genom att vara respektfull, artig och hänsynsfull, ty är det inte så du skulle vilja bli bemött, om du befunne dig i hans ställe? När du handlar så, gör du det inte bara lättare för honom, utan också angenämare för dig själv. Vi kan inte arbeta på att göra saker och ting angenämare för andra utan att känna oss bättre till mods själva, även om vi inte får röna samma vänlighet i gengäld.

Ja, att följa den så kallade gyllene regeln: ”Såsom I viljen, att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem”, är inte bara det rätta och riktiga att göra, det kärleksfulla och vänliga, utan också det visa och förståndiga. Ja, Jesus Kristus, som gav människorna den ”gyllene regeln” i positiv form, betonade just denna sak, när han sade i förbindelse med den: ”Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder igen.” — Luk. 6:31, 38.

Den ”gyllene regeln” rör vid själva kärnan i den mänskliga samlevnaden; och den mänskliga samlevnadens problem är, såsom sådana forskare som Pitirim A. Sorokin vid Harvarduniversitetet har konstaterat, det viktigaste som mänskligheten ställs inför. Det är såsom det så träffande hette i en kommentar om tidningsstrejken i New York: ”Hur är det möjligt att någon civilisation, som är så långt kommen att den kan sända upp en människa i rymden, likväl inte kan åstadkomma redlighet och förtröstan i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare?” — Wall Street Journal, 14 februari 1963.

Hur är det möjligt? Det är möjligt därför att människor i våra dagar inte tror på att man skall göra mot andra såsom man vill att andra skall göra mot en själv. Deras bristande tro på Gud och deras kortsynta själviskhet förblindar dem för visheten i den ”gyllene regeln”.

Vart vi än vänder blicken finner vi att det är ett tecken på vishet att följa den ”gyllene regeln”. Kyparen, kontoristen eller expediten, som behandlar gäster eller kunder på det sätt han skulle vilja bli behandlad av dem, kommer med säkerhet att lyckas bättre än den som är likgiltig. Likadant kommer gästen eller kunden, som bemöter kyparen, kontoristen eller expediten såsom han själv skulle vilja bli bemött, mycket säkrare att få god betjäning än den som behandlar sådana anställda såsom blott och bart tjänare.

Denna princip är särskilt tillämplig på gifta människor på grund av deras ständiga, nära gemenskap med varandra. Ju mera omtanke, hänsynsfullhet och tillgivenhet var och en av kontrahenterna visar den andre, desto mera av det slaget kommer de var och en förmodligen att få ta emot från den andre. När man därför inser att den andre håller igen, när det gäller omtanke eller tillgivenhet, är det lämpligt att fråga: ”I vilken utsträckning får jag bara igen det som jag består den andre?” Om båda följde den ”gyllene regeln”, skulle situationen aldrig urarta till förlöpande, separation eller skilsmässa, för att nu inte säga något om äktenskaplig otrohet. Och sådana ting bidrar sannerligen inte till lyckan.

Föräldrar får inte heller glömma denna princip bara därför att Guds ord kräver att deras barn skall lyda dem. Bibeln säger också: ”Ni fäder, var icke irriterande mot edra barn.” (Ef. 6:4, NW) Genom att i onödan irritera sina barn motarbetar en far såväl sina som deras sanna intressen. I början av år 1963 berättades det i radion om en son i tonåren, som för en tillrättavisnings skull knivskar sin far, så att han dog. Tydligtvis rågade denna tillrättavisning måttet. Nu är det inte så att vilken som helst irritation rättfärdigar fadermord. Men om fadern hade ägnat eftertanke åt att inte i onödan irritera sin son, skulle han utan tvivel fortfarande ha befunnit sig i livet. Denna princip kan, i förbigående sagt, sägas vara tillämplig på alla, vilkas rätt det är att ge tillrättavisningar. Ge dem på det sätt som du skulle vilja få dem, då är det mera troligt att du kommer att gagna den som får ta emot dem såväl som att du får behålla hans kärlek.

Och i allt detta bör du lägga märke till att den ”gyllene regeln” kräver att du skall ta initiativet. Det heter inte: ”Gör mot andra såsom de gör mot dig.” Nej, det heter: ”Du skall göra mot andra precis såsom du vill att de skall göra mot dig”, och detta oberoende av vad de må göra. Detta är vishet, gudomlig vishet. Rätta dig efter den för ditt eget välbefinnandes och din egen lyckas skull.