Bergspredikan — ”Sluta upp med att döma”
EFTER det att Jesus hade gett sitt råd om hur nödvändigt det är att först söka Guds rike, förmanade han dem som lyssnade till honom att upphöra med en mycket fördärvlig vana. Han sade: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda.” (Matt. 7:1) Enligt Lukas tillade Jesus: ”Sluta upp med att domfälla, och ni skall alls inte bli domfällda. Fortsätt med att frikänna, och ni skall bli frikända. Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä”, ”er famn” (Hedegård; Harrie). — Luk. 6:37, 38.
Under första århundradet av den vanliga tideräkningen fanns det en tendens bland fariséerna att döma andra strängt enligt obibliska traditioners felaktiga normer. Om några av Jesu åhörare hade en sådan vana, skulle de ”sluta upp med” den. I stället för att ständigt söka finna fel hos andra, skulle de följa rådet: ”fortsätt med att frikänna”, dvs. förlåta och överse med sin medmänniskas brister. (Jämför Lukas 6:37, 1917.) Genom att handla så kunde de förmå andra att i sin tur lägga i dagen samma förlåtande inställning.
Förutom att Jesu lärjungar skulle förlåta andra och behandla dem barmhärtigt, skulle de också ”ta för vana att ge”. Det skulle medföra att ”ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande” skulle tömmas i lärjungarnas knä. Enligt publikationen Word Studies in the New Testament (Studier beträffande ord i Nya testamentet) betyder det grekiska ord som återgetts med ”knä” (1917: ”skötet”) ordagrant ”barm”, ”bröst”, och betecknar ”det vida klädesplaggets lösa veck, som hölls samman av gördeln och således ovanför midjan bildade en ficka. På torgen i Österlandet kan man än i dag få se försäljare hälla innehållet i ett mått i köparens barm.” (Jämför Rut 3:15; Jesaja 65:7; Jeremia 32:18.) Ju givmildare en människa visar sig vara, desto mera uppmuntrar hon andra att visa välvilja i gengäld.
Jesus framhöll en mycket viktig allmän princip, då han fortsatte: ”Med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda; och med det mått [handlingssätt gentemot medmänniskor] som ni mäter med skall det mätas åt er.” (Matt. 7:2) Vad beträffar människors behandling av varandra kan man säga att folk vanligen får skörda vad de sår. Detta skall besannas, inte bara med avseende på vad de skördar av medmänniskor, utan med avseende på vad de skördar från Gud, vilket är långt viktigare. — Se Matteus 5:7; 6:14, 15.
För att betona den fara som förelåg, om man sökte efterlikna de alltför kritiska fariséerna, framställde Jesus en tvåfaldig liknelse: ”Inte kan väl en blind vägleda en blind? Kommer de då inte båda att störta i en grop? En lärjunge står inte över läraren, men var och en som är fullkomligt undervisad skall var lik sin lärare.” — Luk. 6:39, 40.
Det skulle vara löjligt om en bokstavligt blind människa försökte leda en annan, som var blind, i obekant terräng. Om det fanns en grop i deras väg, då skulle de helt visst båda falla i den. När det gällde att döma sin nästa, var de judiska religiösa ledarna bildligt talat ”blinda”. (Jämför Matteus 15:14; 23:16, 24.) De vägrade ta notis om goda egenskaper hos ödmjukt vanligt folk. Vid ett tillfälle utbrast fariséerna: ”Den här hopen folk som inte känner lagen, de är förbannade.” (Joh. 7:49) Den som tar efter dem och lägger i dagen en sådan fördömande inställning är på väg mot farliga fallgropar.
Liksom ”en lärjunge”, som lägger sig till med sin lärares sätt att tänka, blir ”lik sin lärare”, så skulle alla som sökte likna fariséerna slutligen bli lika dem — befinna sig utanför Guds ynnest och i fara att mista livet. Vid ett annat tillfälle sade Jesus fördenskull:
”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni stänger himmelriket för människorna; själva kommer ni nämligen inte in, och inte heller tillåter ni dem som är på väg in att komma in. Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, därför att ni färdas över havet och torra landet för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för gehenna [evig tillintetgörelse] i dubbelt så hög grad som ni själva.” — Matt. 23:13—15.
Jesus framhöll hur dåraktigt det är att vara alltför kritisk, då han frågade: ”Varför ger du akt på strået i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ’Låt mig dra ut strået ur ditt öga’; när, titta! det är en bjälke i ditt eget öga?” — Matt. 7:3, 4; jämför Lukas 6:41, 42a.
Jesus talade inte bara om människor som iakttar andras fel men själva har fel som är mycket större, även om detta är en allmän mänsklig svaghet. Jesus syftade i stället på en människa som vanemässigt lade märke till ett obetydligt fel i sin broders ”öga”. Kritikern menade att broderns uppfattnings- och omdömesförmågor i moraliskt avseende var skadade. Även om skadan var obetydlig, jämförbar med ett ”strå”, en träflisa eller ett dammkorn, brukade den som kom med kritiken göra en stridsfråga av saken och skrymtaktigt erbjuda sig att ”dra ut strået”, dvs. att hjälpa den som blev kritiserad att se klarare på förhållandena, vilket skulle göra det möjligt för honom att fälla ett mera godtagbart omdöme.
De judiska religiösa ledarna var särskilt benägna att kritisera andras omdöme. När en man, som Jesus hade botat från medfödd blindhet, förklarade att Jesus måste ha kommit från Gud, svarade till exempel fariséerna skarpt: ”Du är hel och hållen född i synder, och ändå undervisar du oss?” (Joh. 9:34) När det blev fråga om klar andlig syn och god omdömesförmåga, hade emellertid fariséerna ”en bjälke”, så att säga, i sitt eget öga. De var fullständigt blinda.
Därför utbrast Jesus: ”Skrymtare! Dra först ut bjälken ur ditt eget öga, och därpå skall du tydligt se att dra ut strået ur din broders öga.” — Matt. 7:5; Luk. 6:42b.
Betydde detta att Jesu lärjungar inte skulle göra bruk av någon som helst urskillning i förbindelse med andra människor? Nej, för Jesus tillfogade: ”Ge inte det som är heligt åt hundar, kasta inte heller era pärlor för svin, för att de aldrig må trampa dem under sina fötter och vända sig om och slita sönder er.” — Matt. 7:6.
Enligt den mosaiska lagen var hundar och svin orena. (3 Mos. 11:6, 7, 27) Det var tillåtet att åt hundarna kasta kött av ett djur som blivit ihjälrivet av något vilddjur. (2 Mos. 22:31) Men judisk tradition förbjöd att man gav hundar ”heligt” kött, dvs. kött från offerdjur. I Mischna heter det: ”Djuroffer [hebr.: kodaschim, som ordagrant betyder ”heliga ting”] får inte lösas för att ges som mat åt hundarna.” Att kasta bokstavliga pärlor ”för svin” var något annat som skulle vara helt olämpligt. Förmodligen skulle svin förväxla dem med ärtor, ekollon eller annat ätbart för ett svin. När grisarna då märkte att pärlorna var oätliga, skulle de sannolikt trampa dem under fötterna, och i sitt uppretade tillstånd kunde de skada den som kastade till dem pärlorna.
I figurlig bemärkelse syftar ”det som är heligt” och ”pärlor” på dyrbara bibliska sanningar beträffande Guds messianska rike. Jesu lärjungar skulle dela med sig av dessa sanningar till alla. (Matt. 24:14; 28:19, 20) Men om de kristna fann att vissa människor saknade uppskattning av andliga ting, i likhet med hundar eller svin, skulle de söka upp dem som hade mottagligare öron. — Se Matteus 10:14; Lukas 9:5; 10:11; Apostlagärningarna 13:45, 46; 18:6.