kom i nära kontakt med ”orena” hedningar. De andra judarna undvek i vanliga fall att frivilligt vara tillsammans med dem. (Matt. 18:17) Skatteindrivare ställdes i klass med sådana som var kända som syndare, skökor inbegripna. (Matt. 9:11; 11:19; 21:32; Mark. 2:15; Luk. 5:30; 7:34) Att lura en skatteindrivare betraktades inte som någon synd bland judarna. Talmud ställde skatteindrivare i klass med mördare och rövare och ansåg deras inkomster vara förvärvade genom bedrägeri och våld, olämpliga att godtas ens för välgörande ändamål.

Jesu uppfattning om att betala skatt

Starka och bittra känslor var alltså förknippade med frågan om att betala skatt. Jesu fiender, som var väl medvetna om detta, försökte få honom i en fälla i förbindelse med detta spörsmål. Vid ett tillfälle blev Jesus tillfrågad av vissa partianhängare till Herodes och lärjungar till fariséerna: ”Är det lovligt att betala huvudskatt till kejsaren eller ej?” — Matt. 22:17, NW.

Om Jesus hade svarat nej, skulle han ha gjort sig skyldig till upproriskhet mot Rom, eftersom ”huvudskatten” inkasserades av kejserliga ämbetsmän. Å andra sidan förargade det i allmänhet judarna att tvingas erkänna sin underkastelse under Rom genom att betala denna skatt. Om Jesus hade svarat ja, skulle detta därför ha resulterat i att judarna på det hela taget hade betraktat honom med ogillande. Men Jesus urskilde deras motiv och sade till dem: ”Varför sätter ni mig på prov, ni skrymtare? Visa mig huvudskattemyntet.” Skildringen fortsätter: ”De räckte honom en denar. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Då sade han till dem: ’Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.’” — Matt. 22:18—21, NW.

Jesus framställde alltså här en princip som hans åhörare själva måste tillämpa. Om de valde att erkänna att pengarna tillhörde ”kejsaren”, därför att denne hade utfärdat dem och åsatt dem ett särskilt värde, då kunde de inse det tillbörliga i att betala skatt. Vidare visste de att den romerska staten utförde en mångfald tjänster åt sina underlydande folk. Det måste komma in skatt för att täcka utgifterna för dessa allmännyttiga tjänster.

Jesu inställning till skatteindrivare

Jesus Kristus blundade naturligtvis inte för den korruption som var så utbredd bland skatteindrivare. Men han var alltid villig att hjälpa dem i andligt avseende. Av detta skäl utpekade hans fiender honom som ”en publikaners och syndares vän”. — Matt. 11:19.

Likväl blev ingen skatteindrivare någon verklig ”vän” till Jesus, förrän mannen i fråga väl hade ändrat sitt levnadssätt. Sålunda visade Jesus i en av sina liknelser att den skatteindrivare, som ödmjukt erkände sig vara syndare och som ångrade sig och gjorde bättring, var rättfärdigare än farisén som högmodigt ansåg sig själv som rättfärdig. (Luk. 18:9—14) Bland sådana skatteindrivare som gjorde bättring befann sig Matteus och Sackeus, vilka båda fick utsikten till medlemskap i himmelriket. — Jämför Matteus 21:31, 32.

Jesu inställning till skatteindrivare bör vara en källa till uppmuntran för alla som tycker att de har levat ett uselt liv i Jehova Guds ögon. De kan känna sig förvissade om att de, sedan de ångrat sig, ändrat sinne och rättat sitt liv efter de gudomliga krav som är framställda i bibeln, kommer att få Guds förlåtelse och ett rent samvete. Det förhållandet att sådana människor som den förmögne skatteindrivaren Sackeus ändrade sitt leverne gör det tydligt att de som önskar följa ett liknande handlingssätt också kan göra det. — Jes. 55:7.

Inblick i nyheterna

Vad man kan göra åt stress

● ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv”, säger bibeln. (Ords. 14:30, NW) I våra dagar angrips människors lugn kraftigt av den stress som är förbunden med vårt nutida levnadssätt. Vad händer med den ”köttsliga organismen”, när den utsätts för sådant tryck?

Hjärtat slår fortare, blodtrycket stiger, matsmältningen bromsas upp, och många andra förändringar äger rum. I en nyutkommen bok med titeln ”Stress” framhålls det att om ingen lindring inträder, fortsätter dessa reaktioner i kroppen och åstadkommer en allt starkare verkan, som ”sliter ut kroppens motor utan att föra oss någon vart”.