Kristenheten har svikit Gud! Vad följer på dess fall?
1. Kommer de många millioner människor som bekänner sig till olika hedniska religioner eller som hyllar kommunismen att bry sig om att kristenheten skall falla därför att den har svikit Gud?
VÄRLDENS ett hundra femtio millioner buddister bryr sig förmodligen ytterst litet om att kristenheten skall falla därför att den har svikit Gud. Dessa millioner och de tre hundra millionerna konfucianer, de femtio millionerna taoister och de tre hundra tjugonio millionerna hinduer kanske rentav gläder sig över att kristenheten med dess missionärer inom kort skall falla. De fyra hundra tjugonio millionerna anhängare av muhammedanismen kanske till och med betraktar det som goda nyheter att deras största religiösa rival, kristenheten, skall få ett ödesdigert slut — och alla dess blodiga korståg med den. Och vad de millioner beträffar, som följer kommunismens röda religion, så har deras inställning ganska klart framhållits av en välkänd protestantisk präst i New York, som söndagen den 1 oktober 1961 yttrade följande om kristenhetens kyrkosamfund: ”Kyrkorna borde vara de organisationer som kommunismen känner sig förpliktad att likvidera först.” — New York Times för 2 oktober 1961: citat ur predikan av dr Robert J. McCracken.
2, 3. a) Hur kommer det sig att vissa religiösa människor förfäras över att vi säger att kristenheten skall falla, men vad förbiser de med avseende på kristenhetens inblandning i världens angelägenheter? b) Med vad tvingas kristenheten dessutom till samexistens? För hur lång tid?
2 Religiösa människor som i sina tankar förbinder kristenheten med kristendomen förfäras kanske av att vi talar om kristenhetens fall. För dem skulle det innebära slutet för kristendomen och slutet för de religiösa sekter och samfund som de tillhör och som gör anspråk på att vara kristna. De inser inte i vilken utsträckning kristenheten har blandat sig i världens angelägenheter. Det kanske blir en chock för dem att få del av ett annat yttrande som den förut nämnde protestantiske prästen (dr McCracken) fällde under samma predikan: ”Sanningen är den att kristendomen inte längre befinner sig i centrum. Det är vetenskapen och dess förmåga att behärska den materiella världen som övar det kraftigaste inflytandet.” Och vad angår kristenhetens förhoppning att omvända världen och göra hela världen till en del av kristenheten, kan man hänvisa till ett tankeväckande uttalande av den i vida kretsar läste historikern Arnold J. Toynbee i en artikel kallad ”Om vi skall bli den framtida vågen”. I nionde och tionde styckena sade han:
Se på de stora missionerande religionerna: buddismen, kristendomen och muhammedanismen. Anhängarna till var och en av dessa trosriktningar har satt alla människors omvändelse till sitt mål, och i alla händelser är det bland de kristna officiellt en trosartikel att hela människosläktet skall omvändas innan historien når sitt slut.
De kristna, muhammedanska och buddistiska vågorna har svept fram århundrade efter århundrade och har sköljt sitt vatten över hela världsdelar. Men var och en av dessa missionsvågor har haft sina motgångar såväl som sina framgångar. Och som det nu ser ut verkar det inte som om någon av dem någonsin skall helt breda ut sig över världen. Alla tre tycks ha vunnit fotfäste, vilket innebär att de måste finna sig i att existera jämsides.
– New York Times Magazine för 13 november 1960, sidan 122.
3 Till detta uttalande av Toynbee kan man tillfoga att kristenheten också kommer att tvingas finna sig i att existera jämsides med den internationella kommunismen så länge den kan göra detta.
4, 5. a) Om nu kristenheten skall falla, vilka frågor uppstår då beträffande vad som sedan skall följa? b) Vilka frågor med avseende på kristenhetens tillintetgörelse väcks hos dem som menar att det är förskräckligt att den skall falla?
4 Hur skall vi då förstå detta? Om kristenheten skall falla, innebär detta att vad som blir kvar är en alltigenom okristen eller hednisk värld? Innebär det att världen skall behärskas av den ogudliga kommunismens maktfaktorer? Innebär det att jordklotet skall bli en obebodd, radioaktiv ödemark till följd av ett tredje världskrig, där kärnvapen kommer att tas i bruk, jämte kemiska, biologiska och radiologiska vapen?
5 För människor som inte har någon kunskap om människans store Skapares uppenbarade uppsåt förefaller talet om att kristenheten skall falla vara något förskräckligt eller något alldeles otroligt. De frågar kanske: Varför skulle Gud, Skaparen, vilja att kristenheten skall tillintetgöras? Varför skulle Jesus Kristus, kristendomens ledare, låta kristenheten bli tillintetgjord? Om svaret på dessa frågor är detta: Därför att kristenheten har svikit Gud, så frågar de: På vilket sätt har kristenheten svikit Gud?
6. Vad åsyftas här med ordet ”kristenheten”, och vilken definition av detta ord gör sanna kristna invändningar emot?
6 Först och främst måste vi göra klart för oss vad som här avses med ordet ”kristenheten”. Webster’s New International Dictionary förklarar kristenheten vara ”den del av världen, där kristendomen är förhärskande eller där styrelsen utövas enligt kristna stats- och samhällsprinciper, till skillnad från hedniska eller muhammedanska länder”. Det är föråldrat att förklara att kristenheten är detsamma som kristendomen. Sanna kristna i våra dagar blandar inte ihop begreppen och menar att kristenheten och kristendomen är samma sak. De gör invändningar mot uppfattningen att kristenheten skulle ha avseende på hela den skara människor som påstår sig vara kristna; sanna kristna önskar nämligen inte vara någon del av kristenheten. Ordet ”kristenheten” brukas för att beteckna sådana länder som gör anspråk på att vara kristna eller som juridiskt sett har kallats kristna, sådana som Storbritannien, USA, Spanien osv. Ordet kristenheten syftar därjämte speciellt på de flera hundra religiösa sekterna och samfunden som verkar i dessa länder och som gör anspråk på att vara kristna. Åtta hundra millioner människor påstår sig tillhöra denna kristenhet.
Hur har den svikit?
7. Varför bör den icke kristna världen vara intresserad av svaret på frågan, och vad innebär ordet ”svika”?
7 Vad finns det för grund till anklagelsen att kristenheten har svikit Gud? Även den så kallade icke kristna världen borde vara intresserad av svaret på den frågan, ty kristenhetens fall måste med nödvändighet kraftigt inverka på den icke kristna eller den hedniska världen. Hur berättigad är då anklagelsen? På vilket sätt har kristenheten svikit Gud? Ordet ”svika” innebär bland annat ”att underlåta att göra sin skyldighet”, ”att slå fel eller komma till korta i olika avseenden”, ”att göra besviken”, ”att överge eller lämna i sticket”. Och ”svek” definieras så: ”bedrägligt förfarande”, ”trolöshet”.
8. Varför är det inte för snart som en dom avkunnas över kristenheten, och enligt vilken bok måste domen avkunnas, och varför?
8 Kristendomen grundades för nitton hundra år sedan, och kristenheten har alltså haft gott om tid att visa vad den skulle göra eller kunde åstadkomma med kristendomen. När nu så lång tid förgått och när man tänker på den nuvarande världssituationen, är det inte för snart som vi håller räkenskap med kristenheten och avkunnar dom över den. Har kristenheten gjort Gud besviken och kommit till korta i det som han förväntar, önskar och ger sitt bifall åt? Har den fullgjort sina skyldigheter mot honom, och har den visat sig vara till gagn för honom, eller har den övergivit honom, så att säga lämnat honom i sticket? Om vi skall kunna döma i denna sak, måste vårt utslag grunda sig på kristendomens bok, Guds egen bibel. I den avger Gud sitt eget domslut.
9, 10. a) Vad är grundvalen för benämningen kristendom, och när skulle kristendomen grundas? b) Vilka ord, som Jesus Kristus skulle ta i sin mun, förutsade Guds profet Jesaja?
9 Ordet kristendom kommer av namnet Kristus, som är en titel som brukades om Jesus från Betlehem i Juda. Den som följer kristendomen är alltså en Jesu Kristi efterliknare, en som hörsammar hans undervisning och lyder hans bud. Kristus betyder den Smorde; det ord judarna begagnade, ”Messias”, betyder detsamma. Gud förutsade i sin bok, bibeln, att kristendomen skulle grundas vid en viss tid, och denna kom för nitton hundra år sedan. Mer än sju hundra år tidigare inspirerade Gud sin profet Jesaja att skriva ned just de ord som Jesus Kristus, dvs. Jesus den Smorde, skulle uttala. Slå upp Jesajas profetiska bok i edra biblar, kapitel sextioett, verserna ett och två. Vi läser där:
10 ”Herrens, HERRENS [Jehovas] Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, en dag, då han skall trösta alla sörjande.”
11. Hur svek Jesus Kristus inte Gud i denna sak, och vad måste alltså sanna kristna göra?
11 Är inte detta underbara ting att förkunna och predika? Det var detta som Jesus Kristus hade blivit smord att förkunna och predika. I en judisk synagoga i staden Nasaret, där han hade tillbringat sina pojkår, citerade han just dessa ord ur Jesajas profetia för att visa att de var tillämpliga på honom och att han alltså var Kristus eller den Smorde. (Luk. 4:16—21) Det som berättas om hans jordeliv visar att han verkligen handlade enligt dessa ord. Häri svek han inte Jehova, sin Gud, som hade smort honom med helig ande, och gjorde honom inte heller besviken. Hans efterföljare, hans lärjungar, hans efterliknare, dvs. de kristna, måste alltså förkunna och predika samma goda, tröstande ting.
12, 13. a) Vad var kristendomen ämnad att erbjuda alla människor, och hur angavs detta vid Jesu födelse? b) Varför skall dessa ord, som ängeln yttrade, inte slå fel?
12 Kristendomens framträdande var ämnat att åt alla lydiga män och kvinnor erbjuda hoppet om evigt liv i fullkomlig lycka i en ny värld, som Jehova Gud skapar. När Jesus föddes i Betlehem i Palestina år 2 f. Kr., visade sig några av Guds änglar från himmelen för herdar, som befann sig i närheten under bar himmel, och sade: ”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad [Betlehem], och han är Messias [Kristus], Herren. ... Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!” — Luk. 2:8—14.
13 Kungörelsen om Jesu födelse var alltså goda nyheter för alla människor överallt; och kristendomen, som han grundade, var ämnad att skänka stor glädje åt alla människor oberoende av deras ras, hudfärg, nationalitet, språk eller sociala ställning. Kristendomen var ämnad att medföra ära i höjden åt Gud och på jorden frid bland människor som skulle behaga Gud och som skulle vinna hans ynnest eller välbehag. Det som Guds änglar från himmelen sade, så att dessa judiska herdar hörde det, var inte bara munväder, inte en människas ord. Det var Guds eget ord om vad Kristi ankomst och grundandet av den sanna kristendomen skulle innebära för såväl Gud som människor. Dessa änglaord från Gud skall inte slå fel. De skall gå i uppfyllelse.
14, 15. a) När lämnade Jesus sitt förvärvsarbete i Nasaret för en annan verksamhet? Varför gjorde han det? b) Hur symboliserade Jesus denna förändring i sin verksamhet, och vad angav Gud då beträffande Jesus?
14 Ända till dess Jesus var trettio år gammal, bodde han i Nasaret. Han var en snickare, som svingade sin hammare. Därpå övergick han till en annan daglig gärning. Varför det? För att Jesajas profetiska ord om den store förkunnaren av glädjens budskap och predikaren av frihet skulle gå i uppfyllelse. Jesus fick höra att hans syssling, Johannes döparen, predikade ett världsskakande budskap: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 3:1, 2) Jesus var framför allt annat intresserad av Guds rike, himmelriket. Därför övergav han sin snickarverkstad och begav sig till Johannes vid floden Jordan och blev av Johannes döpt i flodens vatten. På detta sätt utförde Jesus en handling för att symbolisera att han hade lämnat sin tidigare sysselsättning och hade kommit för att göra Guds vilja i förbindelse med Guds rike.
15 Då den döpte Jesus kom upp ur vattnet, utgöt Gud sin ande över Jesus, och därmed smorde han honom och gjorde honom till den utlovade Kristus. Samtidigt kom Guds röst från de osynliga himlarna och kungjorde att denne smorde Jesus var hans Son, som var föremål för hans ynnest eller goda vilja. Skildringen i Matteus 3:17 lyder: ”Och från himmelen kom en röst, som sade: ’Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’” Detta underströk det faktum att Gud hade sänt ned sin älskade Son från de andliga himlarna, för att han skulle födas som en fullkomlig människa och på det att denne trogne Son skulle göra Guds vilja på jorden. Det var alldeles såsom Jesus Kristus själv sade längre fram till en judisk rådsherre: ”Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord utan hava evigt liv.” — Joh. 3:16, NW.
Hur judenheten svek Gud
16, 17. a) Vad sägs det att Jesus predikade i uppfyllelse av Jesajas profetia? b) Hur visade Jesus, trots ämnet för sin predikan, att han inte var en politiker på valturné?
16 Sedan Jesus hade blivt döpt och smord med Guds ande, gick han till sitt eget folk, judarna eller den israelitiska nationen, och predikade till uppfyllelse av Jesajas profetia. När kristendomens ledare predikade goda nyheter, ett glädjens budskap, och förkunnade frihet, vad var det då som han predikade? En enda mening i bibeln kan ge oss svaret: ”Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium [goda nyheter] om Guds rike.” Och hans tolv apostlar var med honom. — Luk. 8:1.
17 Jesus Kristus predikade Guds rike. Men han var inte någon politiker. Han blandade sig inte i de judiska myndigheternas politik eller det romerska kejsarväldets politiska angelägenheter på den tiden. Han gjorde sig inte själv till en jordisk konung. Han lät ingen jude göra honom till en jordisk konung. Vid ett tillfälle, sedan Jesus genom ett underverk hade bespisat mer än fem tusen människor, önskade många, som inte var hans apostlar, kasta av sig det romerska oket och göra honom till konung. En av Jesu apostlar, som själv var med då detta hände, skriver: ”Då nu människorna hade sett det tecken, som han hade gjort, sade de: ’Denne är förvisso Profeten, som skulle komma i världen.’ När då Jesus märkte, att de tänkte komma och med våld föra honom med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget helt allena.” — Joh. 6:14, 15.
18, 19. a) Vad kan ingen som vill efterlikna Jesus göra med tanke på detta hans exempel? b) Vad sade Jesus till den romerske ståthållaren om sitt rike, och vad skulle han fördenskull inte bemyndiga någon lärjunge att göra?
18 Jesus vägrade att låta folket, som han predikade om Guds rike för, göra honom till deras jordiske konung. Hur skulle då någon sann kristen, någon Jesu Kristi efterliknare, kunna bli politiker och låta människor göra honom eller smörja honom till konung över dem på jorden? Han skulle inte kunna tillåta det. Endast då Jesus på falska grunder anklagades för att försöka göra sig till konung, endast då drog han sig inte undan, utan han överlämnade sig åt sina fiender för att dödas. (Luk. 23:15) Han handlade på detta sätt, därför att det rike, som han predikade, inte härrörde från folket, inte från denna världen och inte var någon del av denna världen.
19 Den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, förhörde Jesus i Jerusalem och frågade honom: ”Är du judarnas konung? ... Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.” (Joh. 18:33—36) Om ingen av Jesu tjänare var bemyndigad att kämpa för att göra honom till konung i denna världen, vilket bemyndigande har väl då någon av Jesu lärjungar att blanda sig i det politiska livet och göra någon annan människa till konung? Eftersom Jesu Kristi rike är himmelskt och inte är av denna världen, skulle han inte kunna tillåta eller bemyndiga någon enda av sina apostlar eller lärjungar att bli konung eller något annat slags styresman i ett rike som är av denna världen.
20. a) Vem är det som gör Jesus Kristus till konung, och till vad för slags konung? b)Hur vet vi om judenheten svek Gud i denna sak?
20 Jesu rike stammar från Gud. Det var Gud som smorde Jesus med helig ande, och det är Gud som gör Jesus till konung, inte till konung över denna politiska värld, utan till en himmelsk konung fullständigt avskild från denna världens politiska angelägenheter. Det var Jehova Gud som sände sin Son och erbjöd honom åt judarna såsom deras utlovade Kristus, för att judarna skulle bli hans kristna efterföljare och förena sig med honom i att predika Guds rike. Vad skall vi då säga om judenheten, det judiska folket, när deras präster och andra religiösa ledare överlämnade Jesus till den romerske ståthållaren och anklagade honom för att vilja ställa till uppror och fick honom dödad såsom en politisk brottsling genom att han blev hängd på en påle utanför Jerusalems murar för att dö? Vid det tillfället ropade de till den romerske ståthållaren, som ville ge Jesus lös: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” (Joh. 19:1—16) Var det judenheten som svek Gud då, eller var det Jesus som gjorde det? Att Gud uppväckte Jesus från de döda på tredje dagen och därpå upphöjde honom till sin himmelska tron ger oss svaret: Jesus Kristus hade inte svikit Gud. Det var judenheten som hade svikit Gud.
21. Hur bekräftade aposteln Petrus detta på pingstdagen?
21 På pingstdagen som inföll efter det att Jesus hade dött, blivit uppväckt och upphöjd till himmelen sade fördenskull aposteln Petrus till judarna: ”Män av Israel, hör dessa ord: Jesus, nasaréen, en man som av Gud har blivit offentligen visad för eder genom kraftgärningar och förebud och tecken, som Gud gjorde genom honom mitt ibland eder, såsom ni själva veta, denne, såsom en som blivit utlämnad i kraft av Guds bestämda rådslut och förutvetande, fastnaglade ni vid en påle genom laglösa människors hand och bragte om livet. Men Gud uppreste honom genom att lösa dödens våndor. ... Må därför hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” — Apg. 2:22—36, NW.
22. Hur bekräftade Stefanus detta, och vad blev följden?
22 Därpå tog judarna sig för med att förfölja apostlarna och andra av Jesu Kristi lärjungar. En jude vid namn Stefanus, som blivit omvänd, var den förste som blev dödad därför att han var en Kristi lärjunge. Men innan dess sade han till judarnas högsta domstol i Jerusalem: ”Egensinniga människor, med oomskurna hjärtan och öron, ni stå alltid emot den heliga anden; liksom edra förfäder gjorde, så göra ni. Vilken av profeterna förföljde edra förfäder icke? Ja, de dödade dem som i förväg kungjorde att den Rättfärdige [Jesus Kristus] skulle komma, han vilkens förrädare och mördare ni nu hava blivit.” Därför att Stefanus sade till de närvarande domarna att judenheten hade svikit Gud, blev han stenad till döds. (Apg. 7:51—60, NW) Ännu ett bedrägligt eller svekfullt förfarande å judarnas sida!
23. Hur bekräftade en som förföljt de kristna men blivit omvänd att judenheten svikit Gud?
23 En jude som var med då Stefanus stenades avger själv ett vittnesbörd om att judarna hade svikit Gud. Denne jude, Saulus från Tarsus, blev längre fram en kristen och fick själv utstå förföljelse från judarna. Fördenskull skrev han till sina kristna bröder som blev förföljda av judarna i Macedonien och sade: ”Ni, bröder, begynte efterlikna de Guds församlingar som äro i Judeen i förening med Kristus Jesus, emedan ni också fingo av edra egna landsmän lida detsamma som även de få lida av judarna, av dem som hava dödat till och med Herren Jesus och profeterna och förföljt oss. Vidare behaga de icke Gud, utan äro emot alla människors intressen, i det att de försöka hindra oss från att tala till människor av nationerna för att dessa må bliva frälsta, med den påföljd att de alltid uppfylla sina synders mått. Men hans vrede har slutligen kommit över dem.” — 1 Tess. 2:14—16, NW; Apg. 17:1—13.
24, 25. a) Vilken verkan fick det att Guds vrede då utgöts över judarna, och vilken profetia av Jesus blev därigenom uppfylld? b) Vad kan ingen förneka inför alla dessa vittnesbörd?
24 Guds vrede utgöts i sådan omfattning över judenheten, att han lät deras heliga huvudstad, Jerusalem, och dess härliga tempel, där man dyrkade Gud, bli förstörda av romarna år 70. Detta var den heliga stad, till vilken Jesus själv hade sagt: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” Och beträffande Jerusalems tempel sade Jesus till sina apostlar: ”Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” — Matt. 23:37—24:2.
25 Kan väl någon inför alla dessa vittnesbörd, Jesu Kristi eget uttalande inbegripet, förneka att judenheten svek Gud vid den tid då den hade sitt största tillfälle under hela den judiska historien? Nej, det kan ingen förneka!
En profetisk varning för kristenheten
26. Var har samma fel begåtts som judenheten begick, och vilken varning har inte beaktats där?
26 Historiska fakta visar att kristenheten har begått samma misstag som judenheten begick. Kristenheten är den nutida motsvarigheten till forna dagars judenhet och Jerusalem. Följaktligen har det svekfulla handlingssätt som judarna följde visat sig vara en profetia om kristenhetens svekfullhet. Detta är orsaken till att den judekristne aposteln Paulus hänvisade till hur judenheten den ena gången efter den andra hade svikit Gud och sade till sina kristna bröder: ”Dessa ting fortforo att vederfaras dem [judarna] såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit. Följaktligen må den, som menar att han står, taga sig till vara så att han icke faller.” (1 Kor. 10:11, 12, NW) Kristenheten har vägrat att ge akt på den varning som den judiska historien högt och ljudligt förkunnar.
27. a) I fråga om vilka synder, som aposteln talar om, har kristenheten försyndat sig, och vems namn har den alltså inte ärat? b) I vilket avseende har kristenheten inte efterliknat Jesus i att bära det främsta av alla namn?
27 Bland de försyndelser, som kom de judiska förfäderna att svika Gud, nämner aposteln: begärelse till det som är skadligt, avgudadyrkan, otukt (omoraliskhet), att sätta Gud på prov och att knorra mot Gud och mot hans profeter. Har kristenheten försyndat sig i dessa avseenden? Granska dess handel och vandel och döm sedan. På grund av att den har svikit, kommit till korta, för dessa samma synders skull, är den inte till ära för honom, vars namn den har tagit på sig: Kristus. Den påstår sig följa Jesus, men dess gärningar förnekar att den efterliknar honom. Den bär inte Guds namn, såsom Jesus Kristus gjorde. Själva det namn, med vilket Guds Son kallades, nämligen Jesus, betyder ”Jehova är frälsning”. (The American College Dictionary, 1948 års upplaga, sidan 656) Så här sade Jehovas ängel till Josef, Jesu fosterfader: ”Du skall giva honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.” (Matt. 1:20, 21, NW) Härigenom skedde det att Guds Son på jorden kom att bära sin himmelske Faders namn, eftersom namnet Jehova ingår i själva namnet Jesus. Kristenheten har emellertid vägrat att bära Jehovas namn eller att ge det dess främsta plats i den kristna läran.
28. a) Hur förlorade judarna privilegiet att bära Guds namn, såsom Jesus hade förutsagt inför judarnas religiösa ledare? b) Åt vilka erbjöds då detta privilegium?
28 Kristenheten har gått miste om möjligheten att bära Guds namn genom att bli Jehova Guds folk. För att framhålla att judenheten i samma mån hade gått miste om detta privilegium sade Jesus Kristus till judarnas förnämsta präster och äldre inflytelserika män: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk [en nation], som bär dess frukt.” (Matt. 21:23—43) I överensstämmelse med dessa ord gick budskapet om Guds rike jämte privilegiet att bli kristna också ut till icke judiska människor, till hedningarna. Detta inträffade redan trettiofyra år innan Jerusalem, den judiska huvudstaden, blev förstört av romarna. Det var den judekristne aposteln Simon Petrus som först blev brukad att erbjuda dem denna ynnest.
29. Vad sade lärjungen Jakob till en skara män, som hade att utröna en sak, beträffande detta att också hedningarna skulle bli föremål för Guds ynnest?
29 Vilken skyldighet kom härigenom att vila på dessa hednatroende? Den judekristne lärjungen Jakob riktade uppmärksamheten på vad som var deras skyldighet, då han sade följande till ett antal kristna, som var samlade i Jerusalem för att undersöka ett religiöst problem: ”Bröder, hör mig. Simeon har utförligt omtalat hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn. Och med detta överensstämma profeternas ord, alldeles såsom det är skrivet: ’Därefter skall jag återvända och återuppbygga Davids hydda, som har fallit ned, och jag skall återuppbygga dess ruiner och uppresa den igen, för att de som äro kvar av människorna må allvarligen söka Jehova, tillsammans med folk av alla nationer, folk som äro kallade med mitt namn, säger Jehova.’” — Apg. 15:13—18, NW.
30. Vilken skyldighet har de kristna, enligt dessa ord?
30 De sanna kristna är alltså skyldiga att bära Guds namn eller att kallas med Guds namn, dvs. att kallas Jehovas folk, Guds folk. Hur förhåller det sig då med kristenheten?
31, 32. a) Hur har kristenheten handlat med avseende på Guds namn? b) Hur illustrerar förfaringssättet vid översättningen av Reviderade standardöversättningen, som gavs ut 1952, det som här påpekas?
31 Kristenheten har inte velat veta av detta namn. Den har handlat tvärtemot den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja till Gud: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) Kristenheten har inte helgat den himmelske Faderns namn, Jehova. På senaste tiden har den strävat efter att utesluta detta heliga namn fullständigt ur engelska översättningar av bibeln.
32 Vi kan nämna ett sådant fall, Reviderade standardöversättningen. I 1952 års utgåva heter det i företalet beträffande utelämnandet av namnet Jehova eller Jahve:
Den föreliggande revideringen har återvänt till förfarandet i Konung Jakobs bibelöversättning, vilken följer forntida grekiska och latinska översättares föredöme och det hävdvunna bruket vid läsning av de hebreiska skrifterna i synagogan. ... Bruket av ett egennamn över huvud taget, när det gäller den ene och ende Guden, som om det funnes andra gudar, från vilka han måste särskiljas, upphörde inom judaismen före den kristna eran och är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro. — Sidorna vi, vii.
33, 34. Hur framgår det av bibelns grundtext och av olika förhållanden beträffande Jesus själv att en sådan inställning till uttalet av Guds namn är förkastlig?
33 Och likväl användes i de ursprungliga hebreiska skrifterna Guds namn minst 6.823 gånger just i syfte att särskilja Jehova Gud från alla denna världens falska gudar. Dessutom ingår Guds namn i själva namnet Jesus, och det finns inget bevis för att Jesus själv följde den oskriftenliga judiska sedvänjan på hans tid och vägrade att nämna sin egen himmelske Faders namn. Om den judiske översteprästen i templet hade laglig rätt att uttala Guds namn, Jehova, då hade sannerligen Jesus Kristus, som är Guds större överstepräst, också laglig rätt att offentligen uttala detta heliga namn.
34 I den sista boken i de kristna skrifterna förekommer dessutom det hebreiska ordet Halleluja!, vilket betyder ”Prisen Jehova”. — The American College Dictionary. Se Uppenbarelseboken 19:1, 3, 4, 6.
35. Hur har kristenheten tagit efter hedningarna och härigenom låtit Gud framstå i felaktig dager inför hedningarna?
35 Kristenheten har tagit efter Asiens hedniska nationer i att lära att Gud är treenig, att det finns tre Gudar i en person. Men vem kan förklara denna så kallade treenighet och få läran härom att stämma överens med kristendomens bok, bibeln? När människor, som inte begriper treenighetsläran, fördenskull ber om en förklaring, tar prästerna bildligt talat till flykten och söker komma undan genom att säga att treenigheten är ett mysterium. På det sättet låter de folk förbli ytterst förvirrade och oförmögna att förstå bibeln och dess budskap och ur stånd att åkalla Guds namn, Jehova, till frälsning för sig genom Jesus Kristus. (Joel 2:28—32; Apg. 2:16—21) På så sätt har de också framställt Gud i felaktig dager inför hedningarna, som i denne treenige Gud ser en motsvarighet till sina egna falska gudar.
36. I vilket förbund med Gud påstår kristenheten att den befinner sig, men hur har den svikit honom i fråga om att förverkliga det som var förutsagt?
36 De forntida judarna befann sig i ett förbund med Gud till följd av den lag som givits genom profeten Mose. Men kristenheten menar sig vara i det nya förbundet, som har Jesus Kristus till medlare. ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till [en motsvarande] lösen för alla.” (1 Tim. 2:5, 6) Och vad det beträffar, att känna och förstå denne den ende sanne Guden, heter det om det kristna nya förbundet: ”Se, dagar komma, säger Jehová, då jag skall göra ett nytt förbund. ... Och de skola icke mer lära var och en sin nästa och var och en sin broder och säga: ’Kännen Jehová’; ty de skola alla känna mig, från den minste av dem till den störste av dem, säger Jehová.” (Jer. 31:31—34, Åk; Luk. 22:19, 20) Har kristenheten svikit Gud i att låta denna profetia om det nya förbundet gå i uppfyllelse? Bristen på kunskap i kristenheten i denna tid ger Gud anledning att vara besviken.
Kristenhetens fiendskap gentemot Gud
37. Är det med tanke på denna profetia berättigat att i dessa ”yttersta dagar” ifrågasätta om kristenheten är Guds vän?
37 Det kommer förmodligen att chockera många religiösa människor att vi alls ifrågasätter om kristenheten är Guds vän. Naturligtvis är den det! säger de. Men låt oss påminna oss de varningens ord som en kristen profet, aposteln Paulus, yttrade: ”I de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara ... nöjesälskande mer än Gudälskande; de skola hava en form av gudaktighet men bevisa sig falska gentemot dess kraft.” (2 Tim. 3:1—5, NW) Alltså kan kristenheten, fastän den älskar nöjen och älskar pengar, ha en utvärtes form av gudaktighet och likväl invärtes och genom sitt handlingssätt förneka gudaktighetens kraft.
38. Hur bör gudaktighet yttra sig hos sanna kristna, i överensstämmelse med 1 Tessalonikerna 1:9, 10, och vem väntar de på, varigenom motivet till deras handlingssätt blir starkare?
38 Till människor som hade vänt sig bort från grekisk hedendom till den sanna kristendomen skrev aposteln Paulus: ”Ni vände eder till Gud från edra avgudar till att göra slavtjänst åt en levande och sann Gud och till att vänta hans Son från himlarna, vilken han uppväckte från de döda, nämligen Jesus, som befriar oss från den vrede som skall komma.” (1 Tess. 1:9, 10, NW) Genom att vänta på Guds Sons återkomst, då han skall komma i sitt rike, blir det möjligt för hans sanna lärjungar att visa verklig gudaktighet. Denna gudaktighets kraft skulle bli uppenbar genom att de förändrade sitt liv och leverne, så att det blev annorlunda än denna avgudiska, nöjeslystna, själviska, hatfyllda gamla värld, som är föremål för den rättfärdige Gudens vrede. Därigenom skulle de sanna kristna befinna sig i ett sådant tillstånd, att de kunde ta emot Guds Son och att han kunde godta dem som sin brud.
39. Vad skulle kristenheten vara lik, i det att den väntade på honom?
39 Församlingen av sanna, gudaktiga kristna liknas i bibeln vid en ren jungfru, som är trolovad med Jesus Kristus för att förmälas med honom vid hans ankomst i sitt rike. Så här sade aposteln Paulus till den församling som han hade meddelat kunskap om Jesus Kristus: ”Jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.” (2 Kor. 11:2) Vidare kallar bibelns sista bok hela den kristna församlingen för ”bruden, Lammets hustru”. (Upp. 21:2, 9, 10) Denna brud måste fördenskull bevara sin jungfruliga ställning, fick inte gifta sig med någon annan, måste vara ”obefläckad av världen” och utöva ”en gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern”. (Jak. 1:27) Har kristenheten bevarat sig i ett sådant religiöst jungfruligt tillstånd i förhållande till Kristus?
40, 41. a) Vilken ande har kristenheten tillägnat sig, och i vilka handlingar har den alltså tagit del? b) Hur har kristenheten gjort sig olämplig, så att Kristus inte kan ta den till äkta, då han kommer i sitt rike?
40 Härpå svarar religionshistorien: Nej! Alltifrån kejsar Konstantins dagar och framåt i tiden har kristenheten sökt efterlikna världen och följt världsliga tillvägagångssätt. Den har tillägnat sig denna världens ande och har utövat ”köttets gärningar”. Enligt aposteln Paulus är dessa ”otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. Vad dessa saker angår, vill jag varna eder på förhand ... de som hängiva sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike.” — Gal. 5:19—21, NW.
41 Kristenheten överflödar av sådana ”köttets gärningar”. Eftersom den utövar sådant, kan den inte få ärva Guds rike såsom Guds Sons jungfruliga brud. Den har gjort sig till en del av denna världen. Den har gjort sig till ”världens vän” och står i äktenskapligt förhållande till den, och att Kristus återvänder i sitt rike betyder föga eller intet för den. Den har tillsatt och smort konungar. Den har förenat kyrka och stat. Alltså har den i andlig bemärkelse gjort sig till äktenskapsbryterska, ty den är förmäld med denna världen och påstår sig likväl vara trolovad med Kristus och vara hans andliga brud. Lärjungen Jakobs ord brännmärker den såsom en äktenskapsbryterska, ty Jakob säger: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Jesus Kristus kommer aldrig att vilja godta eller äga en äktenskapsbryterska, en ”Guds fiende”, såsom sin brud. Han kommer aldrig att ta kristenheten till äkta.
Ingen drivkraft till frid och endräkt
42, 43. a) Vilken fråga, som Jakob ställde till de kristna, kan man med rätta ställa till kristenheten? b) Vilket tillstånd bad Jesus skulle råda bland hans lärjungar, och hur har kristenheten svikit Gud i det avseendet?
42 Lärjungen Jakob frågade de andliga äktenskapsbryterskorna varför det rådde stridigheter, krig, mordlust och begärelse bland dem. (Jak. 4:1—3) Samma fråga kan man med all rätt ställa till kristenheten. Under hela dess historia, alltifrån Konstantins dagar, har den inte varit någon drivkraft till frid och endräkt. En mycket viktig sak, som brudgummen väntar att finna hos sin andliga brud, den sanna kristna församlingen, är enhet och endräkt.
43 I sin sista bön tillsammans med sina trogna apostlar bad Jesus om att en sådan endräkt skulle råda i församlingen ända fram till den tid då han skulle ta den till äkta. Till Gud bad han: ”På det att de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, på det att världen må tro att du har sänt ut mig. ... Också ... att de må vara ett, alldeles såsom vi äro ett. Jag i förening med dem och du i förening med mig, på det att de må bliva fullkomnade till ett.” (Joh. 17:20—23, NW) Men kristenheten har i många hundra år varit söndrad i religiösa sekter. I synnerhet nu, inför det hot, som den ogudliga internationella kommunismen utgör, ropas det på religiös enhet, på en samlad front; men det råder inte en sådan endräkt som Jesus Kristus bad om. I sitt söndrade tillstånd, som är av gammalt datum, kan kristenheten visst inte vara Kristi brud, den sanna kristna församlingen. Kristi bön om endräkt har inte blivit uppfylld med avseende på kristenheten. I detta avseende har den svikit Gud.
44. Hur har kristenheten bevisat att den inte är en drivkraft till internationell fred, trots sina julsånger?
44 Eftersom kristenheten själv är söndrad, hur skulle den då kunna förväntas ena världen och skapa frid? Vid jultiden upprepar man i kristenheten änglarnas ord: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!” Men kristenheten har aldrig bevisat att den hör med till de människor, som Gud har behag till. Dess historia handlar om bloddrypande krig — politiska krig, religionskrig, korståg! Den har aldrig hindrat sådan blodsutgjutelse. Dess präster har tagit ställning på ömse sidor i de olika religiösa och politiska krigen och har bett till samme treenige Gud om seger över egna samfundsmedlemmar på motståndarsidan.
45. a) Vilka styresmän med religiösa anknytningar verkade såsom ledare för nationer under första världskriget? b) Mot vilka kan man rikta ett anklagande finger för utbrottet av detta krig, enligt ett offentliggjort tillkännagivande av rabbinen S. S. Wise?
45 Var tog de två världskrig sin början, som har utkämpats nu på 1900-talet? Jo, i själva kristenheten, mellan så kallade kristna nationer. I första världskriget stod den romersk-katolske kejsaren i Österrike-Ungern, Frans Josef, jämte kejsar Vilhelm II av Tyskland emot den ryske tsaren, Nikolaus II, som var rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, och den brittiske konungen, Georg V, som var anglikanska kyrkans religiösa överhuvud. Varför släppte kristenheten en sådan olycka lös över hela världen? Mot vilken del av kristenheten kan man rikta ett anklagande finger? Svaret på denna fråga hämtar vi från New York American för måndagen den 12 oktober 1914, sidan 4, där en artikel var införd med rubriken: ”Rabbinen Wise lägger skulden för kriget på kyrkan”. Denne rabbin grundade flera viktiga judiska institutioner i Amerika, t. ex. den ”fria synagogan” och Jewish Institute of Religion. Han dog år 1949. Vi citerar:
”Kyrkornas och synagogornas misslyckanden i att behålla ledarskapet över folket blev orsaken till det nu pågående kriget”, sade rabbinen Stephen S. Wise vid den fria synagogan i Carnegie Hall i går.
Rabbinen Wise sade att kyrkosamfundens nuvarande inställning präglas av ”kraftlöshet, osäkerhet, haltande och försagdhet”. Han sade att staten har besegrat kyrkan och att denna har kommit att ta efter allmänna meningen i stället för att vara en tongivande faktor.
”De har insatt en krigsdjävul på tronen”, sade han, ”att ta Guds plats. Kyrkosamfunden tar inte sig själva på allvar. De är nöjda med att vara en av detaljerna i den sociala organisationen och att försvara sina länder och styresmän — rättfärdiga eller orättfärdiga. Man har satt munkorg på kyrkan och tvingat den till underkastelse. Den liknar en stum hund, gammal och tandlös, som inte längre kan bita.
BESVIKEN PÅ SOCIALISTERNA
Många av oss förväntade att den socialistiska maktfaktorn skulle avvända ett sådant krig som detta och blev ytterst besvikna på socialisterna i Europa, då de underlät att göra detta. Men vi vände oss inte till kyrkorna, moskéerna och synagogorna i förhoppning om att de skulle förhindra kriget. Ingen av oss förväntade något sådant från dem, och vi vet vad som skulle hända vilken ledare det vara må inom anglikanska kyrkan som skulle våga höja sin röst emot sitt lands deltagande i den pågående konflikten.
Frans Josef utför den tomma ceremonien att två ett dussin pilgrimers fötter varje påsk, och kyrkan är nöjd med honom. Tsaren är sin kyrkas överhuvud på söndagen och sin armés överhuvud under resten av veckan.
Och när nationerna förberedde detta krig, frågade de aldrig kyrkorna till råds, ty de visste att liksom de kunde lita på sina ambulanskårer och sina intendenturtrupper, så kunde de lita på att kyrkorna skulle ge dem sitt stöd.
BEHOVET AV MISSIONÄRER HÄR HEMMA
Det skulle vara bättre om missionärer undervisade i kristendom här hemma först.”
Rabbinen fortsatte: ”Våra själar såras djupt, när vi läser om hur katedraler vid Reims och annorstädes blir förstörda, men dessa katedraler blev fördärvade för länge sedan, och det är bara deras yttermurar som har rasat samman nu.
Krigsgudar, penninggudar och maktgudar har fördärvat dessa ståtliga byggnader århundrade efter århundrade.”
46, 47. a) På vilka kan man likaså lägga skulden för andra världskriget, med tanke på påvens underlåtenhet att bannlysa? b) Hur gjorde sig därpå alla kristenhetens kyrkosamfund skyldiga till blodskuld?
46 Om detta kan sägas med avseende på vilka som bar skulden till första världskriget, kan man säga detsamma om skulden till andra världskriget. Innan nazistdiktatorn invaderade Polen den 1 september 1939 och därmed satte i gång detta krig, riktade delegater för fyrtioåtta polska, judiska, slovakiska och litauiska föreningar vid en sammankomst i Chicago i Illinois en vädjan till påven i Vatikanen om att han måtte bannlysa Adolf Hitler, men påven, Pius XII, vägrade att bannlysa denne krigsgalne ”kyrkans son”. — Buffalo, N. Y., Evening Express för 29 augusti 1939; The Catholic Telegraph-Register, utgiven i Cincinnati i Ohio, del 2, för 1 september 1939.
47 Alla kristenhetens kyrkor ställde sig i fosterländsk iver bakom sina olika politiska regeringar under detta andra, världsomfattande krig, till dess kristenhetens starkaste nation år 1945 fällde två atombomber mot en hednanation för att påskynda slutet på det ohyggliga kriget. Det är ingen tvekan om att kyrkorna jämte de politiska nationerna står med blodskuld inför Gud. Deras blodskuld framhäver att kristenheten ömkligen har svikit Gud.
48. Vad hotar nu världen, och hur visar kristenheten att den har svikit Gud?
48 Nu står världen i fara att drabbas av ett tredje krig, ett krig där kärnvapen kan komma att användas, vapen som bara kristenhetens nationer än så länge är ägare till. Kyrkosamfunden i kristenheten visar sig åter vara just sådana som rabbinen Wise beskrev dem år 1914 under första världskriget. Borde det inte vara en besvikelse för Gud? Vad erbjuder kristenheten nu, som skulle kunna hindra en kärnvapenkatastrof? Guds rike, som kristendomens ledare predikade? Nej, utan en hjälplös, av människor frambragt ersättning för Guds rike — Förenta nationerna. Denna organisation är efterträdare till Nationernas förbund, som bildades år 1920 för att det skulle förhindra ett andra världskrig. Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika kallade Nationernas förbund ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Enligt detta påstående var det, när Nationernas förbund kom till korta i fråga om att förhindra andra världskriget, Guds rike på jorden som hade kommit till korta, som hade svikit sin uppgift. Men så förhöll det sig inte! Sanningen är den att kristenheten hade kommit till korta, hade svikit Gud, som den påstod sig tillbedja och tjäna.
Vilka bär Rikets frukt?
49, 50. a) Varför har den rätta tiden varit inne för kristenheten alltifrån 1914 att frambringa Guds rikes frukt? b) Varför har Gud förgäves väntat på att kristenheten skulle frambringa Rikets frukt?
49 Alltifrån 1914 har den rätta tiden varit inne för kristenheten att frambringa Guds rikes frukt. Det året utbröt första världskriget, som följdes av hungersnöd, farsoter, jordbävningar, religiös förföljelse, tilltagande laglöshet och världsvid nöd och rådlöshet. Att det skulle bli så hade förutsagts av Jesus Kristus i hans profetia om slutet på denna världens tingens ordning. (Matteus 24; Markus 13; Lukas 21) Vad skulle Jesu sanna efterföljare eller lärjungar göra, när världsförhållandena utvecklade sig på detta sätt? I Markus 13:10 återges vad Jesus Kristus sade att deras verksamhet skulle bestå i, nämligen: ”Inom alla nationerna måste de goda nyheterna predikas först.” (NW) Enligt Matteus 24:14 (NW) sade han: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.”
50 Att det världsomfattande predikandet av de goda nyheterna om Guds rike bleve utfört skulle innebära att Rikets frukt bleve frambragt. Visar historien då att kristenheten har frambragt denna Rikets frukt sedan 1914? Har dess kyrkor predikat Guds rike såsom det enda hoppet för hela mänskligheten? Har de manat alla människor att söka först Guds rike och hans rättfärdighet? Nej, det har de inte, utan nutidens historia vittnar om att kyrkosamfunden och politikerna i deras kyrkbänkar har predikat Nationernas förbund först och Förenta nationerna nu. Gud har således förgäves väntat på att finna Rikets frukt i kristenheten.
51, 52. a) Hur har det sörjts för att Matteus 24:14 skulle gå i uppfyllelse trots kristenhetens försummelse, och detta i överensstämmelse med Matteus 21:43? b) Vilka har bevisat sig vara den nation som frambragt Rikets frukt?
51 Fastän kristenheten alltså har svikit Gud, frambringas Rikets frukt i denna tid i ymnigt mått. Inte av kristenheten naturligtvis! Men Jesu Kristi profetia i Matteus 24:14 skulle inte slå fel. Den har inte slagit fel! Den princip eller regel för handlingssättet, som Jesus angav i Matteus 21:43, har följts, och de rika möjligheterna i förbindelse med Riket har givits åt en ”nation” (NW) eller ett folk som bär Rikets frukt. Åt vilka har de då givits? Åt ett folk som har blivit en nation under Guds rike; åt en nation som inte har dragit sig för att kallas med Guds namn, ja, en nation som kungör hans namn och åkallar det till frälsning genom Jesus Kristus.
52 Många hundra millioner människor jorden runt har hört denna nation predika de goda nyheterna om Guds rike offentligen och från hus till hus och har förskaffat sig många milliarder bibelförklarande skrifter av dessa predikare. Denna nation som bär Rikets frukt består av Jehovas vittnen. Dessa kristna har inte svikit Gud. Enligt influtna rapporter predikar de nu på mer än 150 olika språk och sprider biblisk litteratur i 185 olika länder. Har kristenheten bistått Jehovas vittnen i deras verk att fullgöra orden i Matteus 24:14? Nej, visst inte, utan till sin skam har kristenheten förföljt dem och sökt utrota dem, alldeles som den forna judenheten gjorde med Jehovas profeter. (Matt. 24:9; 5:10—12) Kristenheten har svikit Gud!
53. Vad är därför visst beträffande kristenheten? När skall detta inträffa, och var?
53 Att kristenheten skall falla är därför säkert och visst. Ett slut liknande det som drabbade forna tiders judenhet och Jerusalem, därför att de svek Jehova Gud, måste drabba kristenheten. (Matt. 21:33—45) När slutet är kommet för Jehovas vittnens predikande om Riket, skall kristenheten, som inte ville befatta sig med detta predikande om Riket, också nå sitt slut, ja, den skall falla jämte hela denna världens tingens ordning. Den har bistått människorna i att ställa sig på denna världens nationers sida emot Guds rike. Den är själv stadd på marsch tillsammans med nationerna till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (NW) Av demoniska krafter församlas den nu med nationerna till Harmageddons slagfält, där nationerna skall tillintetgöras av Guds himmelska skarprättare, nämligen av konungen Kristus och de heliga änglar som står under hans befäl. (Upp. 16:13—16; 19:11—21) Vare sig ett världsomfattande kärnvapenkrig bryter ut eller inte, skall kristenheten komma till korta i fråga om att skydda denna världens nationer från att drabbas av Guds universella Harmageddonkrig och av den tillintetgörelse som följer med det.
Vad skall sedan följa?
54. Sedan kristenheten har fallit, hur går det då med kristendomen? Ge skäl för svaret.
54 Vad skall följa sedan kristenheten har fallit? Inte en värld där internationell kommunism eller bedräglig falsk religion gör sig bred, utan en ny, rättfärdig värld, där den glädjefyllda sång, som änglarna sjöng, skall bli en verklighet: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!” Det skall bli en värld där den sanna kristendomen skall vara förhärskande överallt. Kristenhetens fall innebär inte att det är ute med kristendomen, ty kristenheten och kristendomen är två vitt skilda ting. Den sanna kristendomen har inte svikit Gud. Kristendomens ledare, Jesus Kristus, svek inte Jehova Gud. ”Lammets tolv apostlar” svek inte Gud. (Upp. 21:14) Och vidare har det alltifrån Jesu och de tolv apostlarnas dagar funnits sanna, åt Gud överlämnade, döpta kristna som inte har svikit Gud. Bibelns profetior utvisar att dessa bara skulle utgöra en ”kvarleva”, relativt liten till antalet, från hela kristenheten. (Rom. 9:27—29; 11:5—7) Ja, hela Kristi brudeskara, som han tar till äkta i himmelen, skall bestå av endast 144.000 efterföljare till honom, vilka bevisar sig trogna ända in i döden och inte sviker Gud. — Upp. 14:1, 3; 7:4—8.
55. Tack vare vilket rike kan det inte vara ute med kristendomen sedan kristenheten gått under? Och hur kommer de som överlever Harmageddon att få det under dess styrelse?
55 Det kan inte vara ute med kristendomen sedan kristenheten gått under i Harmageddonstriden. Varför inte det? Därför att sedan detta inträffat, skall kristendomens ledares, Jesu Kristi, rike härska under tusen år till välsignelse för lydiga människor. Vid Harmageddonstridens höjdpunkt skall konungen Kristus binda Satan, djävulen, som är ”denna tingens ordnings gud” och den som grundat kristenheten med dess skenkristendom. På så sätt skall den sanna kristendomen få möjlighet att frodas jorden runt utan att röna något motstånd. Jehovas vittnen, som överlever Harmageddon, skall inte längre bli förföljda därför att de bär Guds namn och inte heller för att de predikar ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden ”till ett vittnesbörd”. — Upp. 20:1—3; Matt. 24:14, NW.
56. Vilken endräkt och frid skall sedan råda på jorden, och tack vare vilken ande?
56 Diskriminering och partisöndringar till följd av skiljaktigheter i fråga om ras, hudfärg, social ställning och språk kommer att betraktas såsom förhatliga ting som hör det avskyvärda förflutna till. En av den sanna bibliska kristendomens grundläror är denna: ”Därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla.” ”Alla ären I ett i [förening med] Kristus Jesus.” (Kol. 3:11; Gal. 3:28) Sann enhet och endräkt skall slutligen åtnjutas av alla människor som lever. När det då råder sådan endräkt, jämte Guds andes frukt, som är kärlek, kommer det att bli frid bland alla människor, och frid är också en av Guds andes frukter. Denna världens ande med dess ”köttets gärningar”, skall vara alldeles borta! — Gal. 5:22; 1 Kor. 2:12.
57. I fråga om vilken tillbedjan skall det råda endräkt, och vad skall alltså träda i stället för kristenhetens nuvarande fiendskap med Gud?
57 Detta innebär att det skall råda religiös enhet och endräkt och att ingen uppdelning i religiösa sekter av något slag skall förekomma. Det skall råda fullständig enhet i den ”gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern”. (Jak. 1:27) Eftersom jordens inbyggare utövar kristendomen, det slag av gudsdyrkan som Gud, den himmelske Fadern, godkänner, skall de åtnjuta fred med honom. Han skall vara en Gud som är vänligt stämd mot dem, en Gud av en god vilja. (Luk. 2:14) Vänskap med Gud skall således träda i stället för kristenhetens nuvarande fiendskap med Gud.
58. Vilket förhållande beträffande styrelsen skall bidra till denna endräkt och även bevara den, och varpå skall det alltså inte bli någon ände?
58 Denna endräkt bland alla människor som lever skall befrämjas och vidmakthållas genom att en enda styrelse skall råda över hela jorden, Guds rike under Kristus. Politiska styrelser, som stått i äktenskapligt förhållande till den söndrade kristenhetens kyrkosamfund, har mött sin undergång i Harmageddon. När dessa förbund mellan kyrka och stat inte längre existerar, kommer det inte att försiggå någon självisk politisk verksamhet med all den korruption som följer därmed. Det kommer inte att bli någon tillväxt för kommunismen utan i stället tillväxt för något som inte utgör ett hot mot hela mänskligheten. Jesaja 9:6, 7 säger så här om Jesu födelse: ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN [Jehova] Sebaots nitälskan skall göra detta.”
59. Vilka skyddsåtgärder, som vidtas i denna tid, kommer inte att behövas då, och varför inte?
59 Världsherraväldet skall alltså utövas av Jehovas rike med ”Fridsfursten” på tronen över hela mänskligheten. Befrielse från hotet från djävulska vätebomber och radioaktivt utfall skall med visshet komma. Då behöver man inte några bombsäkra, atomsäkra skyddsrum. Jordens atmosfär och vatten kommer inte att fördärvas av radioaktivt spill från explosioner av omänskliga stridsvapen. Alla som nu fördärvar jorden och utnyttjar den för att vinna rikedomar har då själva störtats i fördärvet i Harmageddonstriden.
60. Vad blir följden av att Jesaja 2:4 går i uppfyllelse, och vem kommer att äras för att detta blir en verklighet?
60 Det skall inte längre bli några skatter för att man skall kunna vidmakthålla en dyrbar krigsberedskap. Inte nog med att fabriker som tillverkar krigsmateriel skall vara borta, utan allt som återstår av krigsvapnen skall göras om till nyttiga redskap, med vilkas hjälp man kan ta god vård om jorden och omvandla dess yta, så att jorden blir ett ljuvligt paradis, en Edens lustgård lik den som våra första föräldrar bodde i under den tid då de var fullkomligt lydiga mot Jehova Gud. Det är inte kristenhetens ”sista hopp om fred”, nämligen Förenta nationerna, som skall få äran för att de ord blir förverkligade som återfinns i Jesaja 2:4 och som inristats på en mur vid FN-högkvarteret i New York: ”De skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” Till Guds sanna rike kommer tacksägelserna att riktas för denna nya värld, som blir fri från krig. Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen åtnjuter redan nu inom sina led här på jorden en uppfyllelse av Jesajas profetia.
61. För vilka utom för dem som överlever Harmageddon hålls de jordiska välsignelserna i beredskap, och vad kommer de överlevande att förmedla till dem?
61 Men välsignelserna evigt liv, fred och frid och paradisisk tillvaro på jorden skall inte skänkas bara åt de sanna kristna som inte har svikit Gud och som har överlevt Harmageddonstriden in i Guds nya värld. Om ”Fridsfursten”, som dog för hela mänskligheten, är det skrivet: ”Han måste härska som konung, till dess Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden tillintetgöras.” (1 Kor. 15:25, 26, NW) Att tillintetgöra döden innebär inte endast att avlyfta dödens förbannelse från dem som överlever Harmageddon utan också att uppväcka de döda. De döda som inte redan av Gud har dömts till evig tillintetgörelse skall återvända från dödstillståndet till att leva för evigt på den paradisiska jorden under Guds rikes styrelse, som utövas av Kristus. (2 Tim. 4:1; Apg. 10:42, 43; 24:15) Åt alla dessa som återvänder från minnesgravarna skall de som överlever Harmageddon förmedla kristendomen.
62. Vilken läkedom kommer människorna då att vinna, och varmed skall de som slutligen inte sviker Gud på jorden bli gynnade?
62 Det underverk, som uppväckandet av de döda utgör, skall följas av andra underverk som tar sikte på andlig och fysisk helbrägdagörelse, till dess människorna vinner fullkomlighet såsom Guds söner genom konungen Kristus. Alla som på den tiden inte sviker Gud utan som böjer sina knän för Gud i Jesu namn och vilkas tungor ”öppet ... bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära” kommer att gynnas med evigt liv i den nya världens jordiska paradis. — Fil. 2:9—11, NW; Upp. 21:1—4; Joh. 3:16.
63. Om vi inte fruktar följderna av att kristenheten skall falla, vad bör vi då nu göra?
63 Behöver vi då frukta för vad som skall följa på kristenhetens fall därför att den har svikit Gud? Nej, visst inte! Med tanke på vad som skall följa bör vi ta avstånd från kristenheten och omfatta den sanna kristendomen. Sedan bör vi leva såsom uppriktiga kristna i glädjefylld förväntan på alla de dyrbara välsignelserna i Guds rike, som skall följa på den skrymtaktiga religionens fall.