Modigt uthärdande i Guds tjänst

 1, 2. Vilken nytta har vi av skildringarna i bibeln som handlar om de människors liv, som utövade tro?

FÖRUTOM att bibeln inger oss mod genom att den upplyser oss om Guds storhet och gör oss förtrogna med hans vilja, ger den oss också — på ännu ett sätt — mod att göra Guds vilja. Vilket sätt är det? Genom att den skildrar sådana människors liv, som utövade tro. Således talar Skriften inte endast om för oss vad Gud kräver av dem som är hans tjänare, utan den innehåller levande, påtagliga exempel på det handlingssätt, som gudfruktiga människor följde, vilka vann Guds välbehag. Vi får veta vad de gjorde, när de befann sig i sådana situationer, som de vi råkar i, och kan lägga märke till hur Jehova välsignade dem. På så sätt uppmuntras vi till att handla modigt och till att inte avhålla oss från att tjäna Gud.

² Aposteln Paulus talade om denna källa till uppmuntran, när han skrev: ”Då vi alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros förnämste förmedlare och fullkomnare, Jesus.” (Hebr. 12:1, 2, NW) När vi läser i bibeln om deras liv, som utgjorde denna stora skara av vittnen som levde före Kristi tid, såväl som om Jesus Kristus själv och de första kristna, bör vi se till att vi får personligt gagn av deras exempel och blir stimulerade till att modigt sträva framåt och löpa det lopp som är oss förelagt.

 3. Vilka använder Jehova såsom sina tjänare?

³ Men det finns många människor, som drar sig undan i stället för att ge sig med i loppet, när det börjar gå upp för dem att de måste ägna tjänst åt Gud. De kanske känner sig ovärdiga; de kanske anser att de inte är vuxna en sådan uppgift; de kanske fruktar att de inte skall kunna leva i överensstämmelse med Guds krav. Om något av detta stämmer in på dig, betrakta då de skildringar, som Gud har bevarat i bibeln till vår undervisning och som handlar om dessa människor i forna dagar. Vilka har Gud utvalt till att tjäna honom? ”Ni se hur han har kallat eder, bröder, att icke många i köttslig måtto visa blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle komma de visa människorna på skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle komma det starka på skam; och Gud utvalde det oädla i världen och det ringaktade, det som icke är, för att han skulle göra till intet det som är, på det att intet kött må berömma sig inför Gud.” (1 Kor. 1:26—29, NW) Gud använder inte dem som är visa i sina egna ögon utan dem som vänder sig till honom för att få vägledning. Han gynnar inte dem som litar till sig själva utan dem som utövar tro på honom. Det är inte den, vilken lyckas bättre än någon annan, som behagar honom, utan den som med personligt intresse håller ett vaksamt öga på sina kristna bröders framåtskridande. De som tjänar Jehova är de som älskar honom tillräckligt för att önska göra hans vilja. — Ps. 25:4, 5, 9, 12; Fil. 2:4.

 4. Anför exempel, som utvisar vilka slags människor det är som har tjänat Jehova och har vunnit hans godkännande.

⁴ Mose var en sådan människa. Fastän han led av ett talfel och var åttio år gammal, hörsammade han kallelsen till tjänst, när den nådde honom. (2 Mos. 4:10—12; 7:7) Fastän Gideon sade sig vara den ringaste i sin faders hus, var han villig att tjäna, och Jehova var med honom. (Dom. 6:15, 16) Amos var bara en boskapsherde, som plockade mullbärsfikon, men han blev en Guds profet. (Am. 7:14, 15) Vi kan också nämna Petrus och Andreas, Jakob och Johannes, som var fiskare från Galileen. De var ”olärda, helt vanliga” män, men Jesus utvalde dem och räknade dem bland sina apostlar. (Matt. 4:18—22; Apg. 4:13, NW) Några få, t. ex. Paulus, hade fått betydande utbildning. Åter andra hade ett ganska brokigt och tvivelaktigt förflutet, ty de hade fört ett brottsligt och lösaktigt liv. Men när de överlämnade sig åt Gud för att tjäna honom, övergav de sitt tidigare levnadssätt, vare sig de hade varit världsligt visa eller onda, och började ett nytt liv i Guds tjänst. — Fil. 3:4—8; 1 Kor. 6:9—11.

 5. Vilka tankar bör kunna hjälpa oss att få den rätta synen på vår delaktighet i att tjäna Jehova?

⁵ Det som verkligen betyder något är inte vad du har varit, innan du fick kunskap om Guds vilja, utan vad du är nu. Har du en fast och orubblig tro på Jehova Gud och hans ord? Älskar du honom av allt ditt hjärta? Längtar du efter att vinna liv i hans rättfärdiga, nya värld? (Hebr. 11:6; Mark. 12:29, 30; 2 Petr. 3:13, 14) Då har du inte någon orsak att dra dig undan. Avstå inte från att tjäna Gud därför att du, från mänsklig ståndpunkt sett, kan tycka att du inte är vuxen en sådan uppgift. Tänk i stället på varför Jehova använder oss människor med alla våra svagheter. ”Vi hava ... denna skatt i lerkärl”, skriver aposteln Paulus, ”på det att den kraft, som är över det normala, må vara Guds och icke från oss själva.” (2 Kor. 4:7, NW) Sök alltså modigt, med tillförsikt till Gud, efterlikna det exempel som givits oss av vår tros fullkomnare, Jesus, genom att låta döpa dig såsom en symbol av ditt överlämnande åt Jehova Gud och tag del i det predikoverk som Gud har givit sina tjänare att utföra.

Förkunnare av Guds rike

 6. För vilken verksamhet övade Jesus alla som blev hans efterföljare?

⁶ På var och en som tar emot Guds oförtjänta godhet vilar den förpliktelsen att han skall predika. Hur kraftigt inpräglas inte detta hos oss, då vi i evangelierna läser om Kristi liv! ”Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare”, uppmanade Jesus. ”Bliv min efterföljare”, sade han. ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar.” (NW) Och vad skulle dessa hans efterföljare göra? De skulle ta del i samma verk som Jesus själv utförde; de skulle ”predika och säga: ’Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 4:19; 9:9, NW; 11:28, 29; 4:17, NW) Såsom hans lärjungar lärde de av honom, och inom kort blev de tillräckligt erfarna i förkunnartjänsten för att kunna sändas ut på egen hand. Först sände Jesus ut de tolv och gav dem därvid dessa föreskrifter: ”Där I gån fram, skolen I predika och säga: ’Himmelriket är nära.’” (Matt. 10:5, 7) Litet längre fram kallade han sjuttio andra och sände ut dem, sedan han givit dem ett liknande uppdrag. — Luk. 10:1—11.

 7. a) Hur viktigt var predikoverket i Jesu liv? b) Hur kom fördenskull hans lärjungar att betrakta detta verk?

⁷ Jesus gick så helt upp i sitt predikoverk, att han senare sade till ståthållaren, Pilatus, att själva syftet med att han hade blivit född, ändamålet med att han hade kommit i världen, var att han skulle ”bära vittnesbörd om sanningen”. (Joh. 18:37, NW) Det är lätt att förstå att hans lärjungar ansåg budskapet vara lika angeläget, vilket framgår av att de, när de av vissa myndighetspersoner blev beordrade att sluta upp med att predika, svarade dessa så här: ”Om det är rätt inför Gud, att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma; vi för vår del kunna icke underlåta att tala, vad vi hava sett och hört.” (Apg. 4:19, 20) De var klart medvetna om att Jesus kort innan han lämnade dem hade sagt: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” Och hans allra sista ord till dem, innan han for upp till himmelen, löd så: ”Ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Matt. 28:19, 20; Apg. 1:8; NW) Det rådde inget tvivel om saken. Om man skulle vara en Jesu efterföljare, måste man predika.

 8. Vad sade aposteln Paulus om den kristnes ansvar såsom förkunnare eller predikare, när han skrev till korintierna?

⁸ Aposteln Paulus kände så kraftigt vilket ansvar som vilar på alla som följer i Jesu Kristi fotspår, att han skrev så här till sina medkristna i Korint: ”Om jag alltså kungör de goda nyheterna, är detta ingen orsak för mig att berömma mig, ty ett tvång är mig pålagt. Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna! Om jag utför detta villigt, så får jag en belöning; men om jag gör det mot min vilja, så har jag likväl ett förvaltarskap anförtrott åt mig.” (1 Kor. 9:16, 17, NW) Vi bör allesammans känna ansvaret lika starkt som Paulus gjorde. I fråga härom bör vi göra såsom Paulus uppmanade dessa korintiska kristna: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” (1 Kor. 11:1, NW) Om vi håller vår blick stadigt riktad på Jesus och på dem som troget efterliknade honom, kommer vi att känna det lika angeläget att predika de goda nyheterna som de gjorde.

Att modigt härda ut i arbetet

 9. Av vilken betydelse är uthärdande i förkunnartjänsten?

⁹ Jesus höll i med sitt arbete, till dess han kunde avlägga denna rapport till sin Fader: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra.” (Joh. 17:4) Och ett sådant beslut att fullgöra arbetet bör alla hans efterföljare ha fattat. Det fordras uthärdande. Det räcker inte med att bara ha tro eller att bara ta del i predikoverket. ”Ni måste uthärda, så att ni, sedan ni hava gjort Guds vilja, må få mottaga uppfyllelsen av löftet.” (Hebr. 10:36, NW) Hur dåraktigt vore det inte att tappa sanningen ur sikte, så att säga, och glida tillbaka till ett sådant handlingssätt, som är kännetecknande för den gamla världen, i likhet med ett tvaget svin, som åter går och vältrar sig i smutsen! ”Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skola vi skörda, om vi icke förtröttas.” — Gal. 6:9, NW.

10. Hur bör en kristen förkunnare känna det, när folket på hans distrikt inte vill lyssna till de goda nyheterna?

¹⁰ Det är sant att inte alla kommer att ta gynnsamt emot dig, då du predikar de goda nyheterna. På många platser går förkunnaren av de goda nyheterna från hus till hus i flera timmar och får bara ytterst knapphändigt redogöra för sitt budskap. Folk kanske inte vill ha de bibliska publikationer som han erbjuder, och han kanske är böjd för att känna sig missmodig. Men om han samvetsgrant har förberett det som han vill säga och allvarligt bemödar sig om att väcka intresse för Guds ord hos dem som han besöker, finns det då någon anledning för honom att tycka att hans förkunnarverksamhet är gagnlös? Nej. ”Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.” (Matt. 10:24) Det var inte alla som lyssnade till Jesus. Folket i hans hemstad trodde inte på honom. När han kom till gadarenernas land, blev han inte välvilligt mottagen av människorna där, utan de bad honom enträget ”att han skulle begiva sig bort ifrån deras område”. I Jerusalem anklagades Jesus för att vara påverkad av demoner. (Matt. 8:34; Luk. 4:16, 28, 29; Joh. 8:52) Andra av Guds tjänare rönte liknande behandling.

11. Hur tog folk emot budskapet, när Samuel och Noa predikade?

¹¹ Samuel var Guds profet i Israel, och det folk, som han tjänade, hade Gud avskilt såsom sin särskilda egendom, men inte ens de ville alltid höra på. Samuel var inte likgiltig för detta förhållande. När folket inte brydde sig om hans goda råd utan begärde att få en konung, kände Samuel det uppenbarligen som om han hade misslyckats personligen, men Jehova tillrättavisade honom och sade: ”Det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja, att jag skall vara konung över dem.” (1 Sam. 8:7) Noas uppdrag att predika var till och med svårare. Människan hade avvikit så långt från den rätta vägen, att Skriften säger att ”varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden. Och det smärtade Jehova att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta.” (1 Mos. 6:5, 6, NW) De var inte hågade att lystra till Noas varning. Sedan Noa hade predikat i fyrtio eller femtio år, var det bara medlemmarna av hans egen familj som var hörsamma. Endast han och hans hustru, hans tre söner och deras hustrur kom med i arken. De övriga ”togo ingen notis”. (Matt. 24:39, NW) Hade han misslyckats i sitt predikande? Nej, visst inte! I själva verket blir han väl omtalad såsom en ”rättfärdighetens förkunnare” eller ”predikare” (NW), som Gud bevarade, när han tillintetgjorde den dåvarande ogudaktiga världen. Noa gav prov på uthärdande. — 2 Petr. 2:5.

12. Under vilka omständigheter predikade Mose, och varför höll han i med att predika?

¹² Tänk också på Mose och det distrikt, på vilket han fick i uppdrag att predika. Jehova sände Mose gång på gång till Farao för att kungöra Jehovas domar. Att han fick göra flera besök i det kungliga palatset berodde sannerligen inte på att Farao visade sig ha en god vilja; det berodde inte på att Farao antytt att han skulle vilja göra gemensam sak med dem som dyrkade Jehova. Nej, besöken gjordes hos en motståndare, men de gjordes i lydnad för Jehova, för att hans domar skulle bli tillkännagivna och hans namn kungjort. ”Egyptierna skola förvisso veta att jag är Jehova, när jag räcker ut min hand mot Egypten, och jag skall sannerligen föra Israels söner ut ifrån dem”, förklarade Jehova. (2 Mos. 7:5, NW) Mose behövde mod för att kunna predika under sådana omständigheter.

13. Vad upplevde Jeremia under sin förkunnarverksamhet, och till vilken nytta är det för oss att tänka på detta?

¹³ Också Jeremia mötte svårigheter under sin förkunnargärning. Gud sade inte till honom något i den här stilen: ”Jeremia, jag har ett riktigt bra distrikt, där du skall få arbeta.” Nej, han sade ungefär så här: ”När du predikar för dessa människor i Jerusalem, kommer de att resa sig upp emot dig.” Och det var just vad som hände. När Jeremia varnade dem och sade att Jehova skulle låta förödelse drabba nationen för dess avfällighets skull, skrattade man åt honom, gycklade och gäckades med honom. Ja, när Jeremia en gång predikade i närheten av templet, blev en av uppsyningsmännen där upphetsad över det som han sade och lät hudflänga honom och satte honom därpå i stocken. Vid flera tillfällen lät myndigheterna kasta honom i fängelse. En gång blev Jeremia så förtvivlad, att han sade: ”Jag vill icke ... vidare tala i hans [Guds] namn.” Men han kom över det. (Jer. 1:19; 20:1, 2, 9) Efter tjugotre år sade han emellertid att folket på distriktet alltjämt aktade föga på det han predikade. ”Under tjugotre år, ... fastän jag titt och ofta har talat till eder, haven I icke velat höra.” (Jer. 25:3) Trots allt detta motstånd höll Jeremia i med sitt arbete och predikade fortfarande modigt, sedan fyrtio år förgått. Han höll på med sitt verk ända fram till den tid, då Jehova lät de ting inträffa, som han hade sänt Jeremia att predika om. Sådana modiga föredömen som dessa sporrar oss till att ”med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt”.

Hur man kan bevara modet när man blir besviken

14. Varför händer det ofta att vi blir besvikna, när vi på nytt besöker människor som vid första besöket gärna lyssnade till de goda nyheterna? Vad kan då ha hänt?

¹⁴ Bland dem som du talar med om Gud och hans rike kommer du att finna några som visserligen lyssnar men som likväl kommer att göra dig besviken, och det är bra att veta om det. Du kommer att träffa människor som lyssnar, när du träffar dem första gången, men som inte visar något intresse alls, när du kommer på förnyat besök. Jesus liknade detta vid säd som föll vid vägkanten och som fåglar plockade bort, innan den hade kunnat slå rot. I dessa fall har djävulen använt människor som ådagalägger en ande sådan som hans till att ställa Guds ord i en oriktig dager och därmed omintetgöra det intresse som fanns där. Bli då inte missmodig. — Matt. 13:3, 4, 19.

15. Hur kommer det sig att andra människor, som till en tid visar avsevärd glädje över det som de får lära, senare ber Jehovas vittnen sluta upp med att studera med dem?

¹⁵ Andra kommer att gå längre än till att bara höra på vad du har att säga, när du besöker dem; de kommer att ta emot ordet med glädje, och du kommer att känna dig nöjd och belåten över att ha fått tala med dem. De kanske till och med har tagit välvilligt emot dig, när du kommit på återbesök ett antal gånger. Men några av dem påminner om skott som hastigt skjuter upp i grund jord; deras rötter går inte djupt ned. När släktingar och bekanta börjar driva gäck med dem, blir detta för mycket för dem. De kanske förstår att det som de fått höra från bibeln är sanningen, och de ursäktar sig en hel del, när de meddelar dig att de anser det vara bäst att du slutar upp med att komma och studera bibeln med dem. Men eftersom de behärskas av människofruktan och inte har tillräcklig kärlek till Gud för att drivas till att lyda hans bud och befallningar, så ger de upp. — Mark. 4:5, 6, 16, 17.

16. Vilka andra ting tränger ut ordet ur folks liv?

¹⁶ Med en annan kategori människor är det som om säden föll bland törnen. De låter ordet börja växa, men de är så nedtyngda av andra ting, problem som väcker oro och ängslan hos dem och som de menar att de först och främst måste ägna sig åt — de har en massa arbete, som kanske kräver övertid, de tänker på bjudningar de måste ställa till med och på den vila och avkoppling de söker —, att de menar att de helt enkelt inte har tid. De kanske är trevliga människor; de kanske säger att de skulle vilja slå sig ned och lyssna till vad du har att säga, men de tycker att de helt enkelt inte kan ta sig tid till det. — Luk. 8:7, 14.

17. Hur bör vi handla, när vi får uppleva sådant?

¹⁷ Kommer du att låta sådana erfarenheter göra dig missmodig och besviken? Om du rustar dig med förhandskunskap, kan du undvika detta. Genom att hålla fast vid sanningen och ”bära frukt med uthärdande” kan du i stället bevisa att Guds ord i ditt fall har tagits emot i ett förträffligt och gott hjärta. Visa genom att nitiskt fortsätta i förkunnarverket att du inte hör till dem som ger upp, ”tynar bort”, när de får utstå förföljelse, eller dem som avstår från möjligheten att uppnå Guds nya värld för de materiella ting som står att vinna i den gamla världen. Bevisa att du har mod att fortsätta med att göra Guds vilja. — Luk. 8:8, 15, NW; 2 Tim. 4:10, 11.

18. Vad bör man göra, om människor som man litar på gör en besviken?

¹⁸ Den som har vunnit jämvikt i fråga om dessa ting kommer att bli styrkt till att ta itu med andra problem också. Han kommer inte att låta personliga problem göra honom modlös. Det är sant att de som vi har att göra med, ja, även sådana som hör till den kristna församlingen, ibland gör saker och ting som kan få oss att känna oss besvikna. De försöker göra det som är rätt, men de är inte fullkomliga; ingen av oss är fullkomlig. Vad skall vi göra, när andra gör oss besvikna? Tänk på det föredöme vi har i Kristus Jesus, vår tros förnämste förmedlare.

19, 20. Vilka erfarenheter av detta slag hade Jesus? Hur var han ett föredöme i denna sak, som vi har gagn av att efterlikna?

¹⁹ Det var den sista natten i Jesu liv såsom människa som han gick till Getsemane örtagård tillsammans med lärjungarna för att bedja. Inom kort kom en pöbelhop med svärd och stavar till platsen och grep honom. Lärjungarna stannade tillräckligt länge för att se vad som höll på att hända, men sedan ”övergåvo alla lärjungarna honom och flydde”, heter det i skildringen. (Matt. 26:56) Senare samma natt sade en tjänstekvinna, då hon fick se Petrus på översteprästens gård, att han måste vara en av Jesu efterföljare. Men Petrus gav ett skarpt svar och sade: ”Kvinna, jag känner honom icke.” Tre gånger hände detta, att Petrus förnekade Jesus, och det utspelades alltsammans där på gården, där Jesus iakttog honom, sedan hanen hade galit. (Luk. 22:55—61) Men Jesus sviktade inte. Han lät inte sina medförbundnas tillkortakommanden få honom att vackla i sin trohet mot Gud. Han väntade sig hjälp från sin Fader i himmelen och förtröstade på honom.

²⁰ Därefter, på tredje dagen, när Jesus blev uppväckt från de döda, hade han tillfälle att kalla dem till räkenskap som hade gjort honom besviken, om han hade önskat göra detta, men vad gjorde han? Han tog dem inte i upptuktelse för vad de hade gjort. Han sade inte något i den här stilen: ”När ni handlade som ni gjorde häromnatten, så låt bli att tala med mig vidare. Det får vara slut mellan oss!” Och han uppträdde inte heller kallt och avmätt mot dem och vägrade inte att tala med dem. I stället studerade han med dem och bad tillsammans med dem och hjälpte dem att växa sig starka, så att de inte skulle svikta på nytt utan skulle bevisa sig vara modiga Guds tjänare. Han hade större omsorg om deras trohet än om sina egna känslor. Vilket enastående föredöme för oss att efterlikna! — Luk. 24:44—50.

”Kämpa sida vid sida för tron”

21. Hur bör vi betrakta våra möjligheter till gemenskap med församlingen av Jehovas folk?

²¹ Ingen som vill bevisa sig trogen i Guds tjänst vågar låta sårade känslor eller materialistiska strävanden eller förföljelse skilja honom från församlingen av Jehovas folk. Alla sanna kristna behöver den uppbyggande andliga gemenskapen i församlingen. Det är vid de regelbundna mötena i församlingen som man blir rustad för att tjäna Gud. Det är där som ens tro blir stärkt, så att man modigt kan härda ut i att göra Guds vilja. Guds tjänare i denna tid bör anlägga samma syn på dessa möten som de första kristna hade. Inte nog med att de första kristna var villiga att göra sig omak, utan de utsatte sig gärna för fara för att kunna komma tillsammans med sina medtroende. Ja, när det uppstod häftig förföljelse emot dem, vid den tid då konung Herodes hade låtit döda Jakob och höll Petrus i fängelse, slappnade inte de andra av och avhöll sig inte på grund av fruktan från att komma till mötena. De utövade visserligen tillbörlig försiktighet och samlades bakom stängda dörrar, men de kom likväl tillsammans för att bedja och styrka varandra. De visste att de behövde dessa möten, om de skulle kunna förbli livaktiga i andligt avseende och ha mod att fortsätta med att bära vittnesbörd, såsom Jesus hade givit dem föreskrifter om att de skulle göra. (Apg. 12:1—5, 12—17) Detta behov är lika stort i våra dagar. Alla sanna kristna bör sätta värde på detta privilegium att få samlas för att inhämta undervisning från Guds ord, såsom bröderna i Troas gjorde, vilka, när Paulus kom på ett hastigt besök till dem, stannade för att lyssna till vad han hade att säga dem, fastän han talade hela natten och mötet inte var slut förrän vid dagbräckningen följande dag. (Apg. 20:7—11) När du har tillfälle att komma tillsammans med församlingen av Jehovas folk, utnyttja då helt och fullt denna möjlighet. Låt dig stimuleras härtill av Davids exempel. David tillhörde ju den stora skaran av förkristna vittnen för Jehova, och han sade: ”Jag fröjdades när man sade till mig: ’Låt oss gå till Jehovas hus.’” — Ps. 122:1, NW.

22. Genom vilka medel hjälper Jehova oss att vara modiga, och vad bör vårt fasta beslut vara?

²² Hur mycken uppmuntran till att göra Guds vilja finns det inte för alla som älskar Gud! Förmedelst Skriftens skildringar av de människors liv och leverne, som varit Jehovas trogna tjänare, har Jehova åt alla som älskar rättfärdighet givit en förunderlig stimulans till att gripa tillfället att vara predikare av Guds rike och rikta andra människors uppmärksamhet på ”’nya himlar och en ny jord’, där rättfärdighet” skall bo. (2 Petr. 3:13) Jehova har gjort föranstaltningar för att de skall komma tillsammans och predika tillsammans med medvittnen, och härigenom hjälper han dem att växa sig starka och att förbli fasta i tron. Genom sitt ord uppmanar han dem att härda ut i förkunnarverket, att ge ut sig i hans tjänst genom att ”köpa den lägliga tiden ... emedan dagarna äro onda”. (Ef. 5:15—17, NW) Han ger dem privilegiet att nalkas honom i bön, och han uppehåller dem genom sin ande. Om du regelbundet utnyttjar dessa föranstaltningar, som Gud har gjort, har du all anledning att vara modig. Du kommer då att tillhöra den skara, till vilken aposteln sade: ”Stå fasta i en ande, i det att ni med en själ kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna och icke i något avseende låta skrämma eder av edra motståndare. Just detta är ett bevis på tillintetgörelse för dem, men på frälsning för eder; och detta angivande är från Gud.” — Fil. 1:27, 28, NW.

[Bild på sidan 63]

Gång på gång sände Jehova Mose till Farao