Kapitel 5
”Tjänarens” beprövade ostrafflighet belönad
1. a) Vad är en syndabock? b) Blir det lidande som är inbegripet lättare av att man måste dö för hela mänskligheten?
DET är inte någon lätt sak att lida som syndabock och samtidigt bevara sin ostrafflighet gentemot rättvisans Gud. En individ som tjänar som syndabock är en oskyldig person, som får ta på sig skulden i stället för andra eller lida i deras ställe. Provet på ens ostrafflighet i en sådan situation blir inte lättare av att man måste bära hela människovärldens skuld och lida ända till döds för människovärlden. Som en inspirerad skribent lade fram saken: ”Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man — om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott.” — Romarna 5:7.
2. Vad säger bibeln om en syndabock i förbindelse med de anvisningar som gavs om den forntida judiska försoningsdagen?
2 Men så tidigt som på 1500-talet före den vanliga tideräkningen blev det för första gången uppenbarat att någon skulle komma att tjäna som en syndabock för hela människosläktet. I den lagsamling som genom Mose gavs åt Israels nation vid Sinai berg år 1513 f.v.t. stadgade Jehova Gud att israeliterna skulle hålla en högtidlig försoningsdag på tionde dagen i sjunde månmånaden (Tischri) varje år. I förbindelse med den försoning för synder som åstadkoms genom blodet av en tjur och en bock, vilket fördes in i det allraheligaste i tabernaklet och stänktes framför Guds gyllene förbundsark, var det också en bock som gjordes till syndabock. Hur denna bock utvaldes och vad man gjorde med den beskrivs på följande sätt i Tredje Mosebokens sextonde kapitel:
Och av Israels barns menighet skall han [Aron] mottaga två bockar till syndoffer och en vädur till brännoffer. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus. Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN och en lott för Asasel [syndabocken, AV]. Och den bock, som lotten bestämmer åt HERREN, skall Aron föra fram och offra till syndoffer. Men den bock, som lotten bestämmer åt Asasel [till att vara syndabocken, AV], skall ställas levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för honom [att han må försona genom honom, 1878 års sv. övers.], på det att han må släppas fri ut till Asasel [såsom syndabock, AV] i öknen.
När han så har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles redo därtill släppa honom ut i öknen. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen. — 3 Moseboken 16:5—10, 20—22.
3, 4. Hur vet vi att syndabocken på försoningsdagen hade en förebildlig innebörd?
3 Moderna översättningar återger ”syndabocken” med ”bocken åt Asasel”. Den forntida Septuagintaöversättningen, som gjorts av judar i Alexandria i Egypten och översatts till engelska av Charles Thomson, talar om lotten för denna bock såsom ”en lott: ’För att komma undan’”. Och vidare: ”att bringa försoning för den, för att låta den komma undan”. (3 Moseboken 16:8—10) Den forntida latinska översättningen Vulgata återger uttrycket med ”den utsända bocken” (caper emissarius), vilket svarar mot ”syndabock”. Denna bock, som fyllde en uppgift på den årliga försoningsdagen i det forntida Israel, hade en förebildlig innebörd. Den förebildade något gott som skulle komma mänskligheten till del. I Hebréerna 10:1 är det skrivet: ”Lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda.” Och i Hebréerna 13:11—14 heter det om djuroffren på försoningsdagen:
4 ”Kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ’brännas upp utanför lägret’. Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ’utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad.”
5. Hur utvisar orden i Jesaja 53:4, 5 att Jehovas ”tjänare” skulle tjäna som den motbildliga ”syndabocken”?
5 Enligt Jesajas profetia, kapitel femtiotre, är Jehovas ”tjänare” den syndabärare som förebildades av syndabocken på försoningsdagen, vilken fortsatte att firas i Jehovas tempel ända tills romarna förstörde staden Jerusalem år 70 v.t. Profeten Jesaja visar att den messianske ”tjänaren” skulle tjäna som den motbildliga ”syndabocken”: ”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten [upptuktelse, Åk] var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.” — Jesaja 53:4, 5.
6. Med vilken verksamhet, som Jesus ägnade sig åt, förband aposteln Matteus uppfyllelsen av Jesaja 53:4?
6 Det finns en annan inspirerad bibelskribent som tillämpar Jesajas profetia om Jehovas ”tjänare” på Jesus Kristus, och det är Matteus Levi, den före detta skatteindrivaren. I Matteus 8:14—17 läser vi om hur Jesus mirakulöst botade människors sjukdomar: ”När Jesus sedan kom in i Petrus’ hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber. Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom. Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: ’Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.’” — Jesaja 53:4.
7. Hur visar Skriften att livskraft strömmade ut från Jesu kropp, när han botade sjuka?
7 Vi kan inte säga precis hur mycket av Jesu livskraft som gick åt, när han på mirakulöst vis botade människor. Men det heter i Lukas 6:18, 19: ”Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade. Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla.” Att Jesus märkte denna utströmning av livskraft från hans kropp, till och med när det gällde ett enda botande, framgår av den händelse som skildras i Lukas 8:42—48: ”Under det att han var på väg . . . , trängde folket hårt på honom. Nu var där en kvinna, som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon. Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång. Men Jesus frågade: ’Vem var det, som rörde vid mig?’ Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: ’Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.’ Men Jesus sade: ’Det var någon, som rörde vid mig; ty jag kände, att kraft gick ut ifrån mig.’ Då nu kvinnan såg, att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket, varför hon hade rört vid honom och huru hon strax hade blivit frisk. Då sade han till henne: ’Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’” — Jämför Markus 5:25—34.
8. Vilken händelse tyder på att det förhållandet att Jesus botade sjuka hade något att göra med hans roll som syndabärare?
8 När det gällde Jehovas ”tjänare”, bevisade det förhållandet att Jesus mirakulöst botade sjuka att han var syndabäraren. När religiösa kritiker till exempel anklagade Jesus för hädelse, därför att han sagt till en förlamad man: ”Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig”, hände följande: ”Men Jesus förstod deras tankar och sade: ’Varför tänken I i edra hjärtan, vad ont är? Vilket är lättare, att säga: ”Dina synder förlåtas dig” eller att säga: ”Stå upp och gå”? Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp’ — sade han nu till den lame — ’och tag din säng och gå hem.’ Då stod han upp och gick hem. När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor.” — Matteus 9:2—8.
9. a) Varför är mänskligheten i mycket större behov av att bli renad från synden än av att få del av fysisk helbrägdagörelse? b) Vilken föranstaltning krävdes som grundval för denna rening?
9 Även om de många storslagna underverken vittnade om att Jesus var Messias, den Smorde (Apostlagärningarna 10:38), var han mera angelägen om att bota hela mänskligheten från det som var den grundläggande orsaken till all denna sjukdom. Det som först och främst måste botas var synden, vars lön är döden och alla därmed förbundna kroppsliga skröpligheter och sjukdomar. (Romarna 6:23) Den andliga helbrägdagörelsen var viktigare än den fysiska helbrägdagörelsen, eftersom det förhållandet att någon blev kroppsligen botad av Jesus eller av hans bemyndigade lärjungar inte betydde evig frälsning för den som blivit botad. För att rening från synden skulle åstadkommas krävdes det att Jesu Kristi blod blev utgjutet i samband med hans offerdöd på den motbildliga försoningsdagen. — Hebréerna 9:22.
10. a) Vad fick det att se ut som om Jesus var ”hemsökt” av Gud? b) Hur kom upptuktelse över honom ”för att vi skulle få frid”?
10 På grund av den religiösa förföljelse som hopades över Jesus av dem som lagenligt tjänade i templet i Jerusalem och av andra högt aktade religiösa ledare, föreföll det som om Jesus var ”hemsökt” av Gud själv. Det föreföll som om Gud tillfogade honom sår genom dem som av allt att döma var engagerade i Guds sanna tjänst. Men att Jesus utan att klaga uthärdade detta var utmärkt aga för honom från hans himmelske Fader. Den var som upptuktelse för honom med tanke på att den var så svår. (Hebréerna 12:2—8) Men denna upptuktelse skedde ”för att vi skulle få frid”. Jesus uthärdade med andra ord denna upptuktelse för att vi skulle komma i ett fridfullt förhållande till Gud.
11. Hur reagerade Jesus för det lidande som hopades över honom, och vilket gagn får vi härav?
11 Om Jesus inte hade velat underkasta sig denna tuktande erfarenhet på jorden, skulle allt ha varit förlorat för oss. Men en av hans närmaste apostlar, Simon Petrus, skriver följande till oss: ”Kristus led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle följa efter i hans fotspår. Han begick ingen synd, inte heller blev något svek funnet i hans mun. När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist. Han bar själv våra synder i sin egen kropp på pålen, för att vi skulle vara färdiga med synderna och leva för rättfärdigheten. Och ’genom hans sår blev ni läkta’.” (1 Petrus 2:21—24, NW) Här citerar aposteln Petrus från Jesaja 53:5 och visar sig alltså vara ännu en jude som under gudomlig inspiration identifierar Jesus Kristus såsom den ”tjänare” som förutsägs i Jesajas profetia.
LIK ETT FOGLIGT LAMM
12. Hur förutsades det i Jesaja 53:6, 7 att Jesus Kristus skulle komma att underkasta sig det som Jehova tillät?
12 Jesus Kristus måste vara Jehovas universella suveränitet mycket undergiven, om han skulle uppfylla vad Jesaja ytterligare säger om ”tjänaren”, när han gör jämförelser med får. Skillnaden mellan oss och ”tjänaren” framgår tydligt av orden i Jesaja 53:6, 7: ”Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN [Jehova] lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun.”
13. a) På vem tillämpade evangelisten Filippus detta skriftställe? b) Hur var vi andligen talat lika får som gick vilse, och vad krävdes för att ge oss hjälp?
13 När en etiopisk hovman frågade vem profeten Jesaja här talade om, sig själv eller någon annan, tillämpade evangelisten Filippus detta skriftställe på Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 8:26—35) Petrus hade utan tvivel också detta skriftställe i tankarna, när han skrev till sina medkristna: ”Och ’genom hans sår blev ni läkta’. Ni var ju lika får, som hade gått vilse; men nu har ni vänt åter till era själars herde och tillsyningsman.” (1 Petrus 2:24, 25, NW) Ja, därför att vi i andligt avseende liknade får, som gick vilse i okunnighet, missgärning och synd, behövde vi bli återställda. Detta krävde att ett oklanderligt ”får” skulle slaktas i vårt ställe, på grund av våra missgärningar. I god överensstämmelse med Jesajas profetia pekade Johannes döparen på den döpte, smorde Jesus och sade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” — Johannes 1:29, 36.
14. Hur anger Uppenbarelseboken 5:8—10 vem detta ”lamm, som föres bort att slaktas”, visade sig vara?
14 I den bok vi finner sist i den Heliga skrift, Uppenbarelseboken, omtalas Jesus Kristus upprepade gånger såsom ”Lammet”, och till honom riktas följande ord: ”Du är värdig att ta skriftrullen och bryta dess sigill, eftersom du blev slaktad och du med ditt blod köpte människor åt Gud ur varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett kungarike och präster åt vår Gud, och de skall härska som kungar över jorden.” — Uppenbarelseboken 5:8—10, NW; 22:1; jämför 1 Petrus 1:18, 19.
15. a) Hur kunde det sägas att Jesus, när han stod inför rätta, var ”tyst”, lik ett får inför dem som klipper det? b) Varför valde han detta handlingssätt?
15 När detta ”lamm” till slut stod inför rätta och det gällde hans jordiska liv, vägrade han att besvara de falska anklagelserna från dem som vittnade emot honom. Han förblev ”tyst”, eftersom han inte ville säga någonting som skulle kunna motverka fullbordandet av hans himmelske Faders vilja, som var uttryckt till exempel i Jesaja 53:5. Han valde att låta det offentliga vittnesbörd han hade skapat sig inför Israels nation tala för sig självt. Om hans jordiska domare inte valde att rätta sig efter detta sanna och giltiga vittnesbörd, så var detta deras ansvar inför den högste domaren, Jehova Gud. De visade emellertid att de inte skulle ha låtit sig vägledas av de verkliga fakta, även om Jesus hade brutit sin avsiktliga tystnad. Han kämpade inte emot att behöva dö lik ett lamm, som slaktas för att återlösa hela mänskligheten från synd, sjukdom och död. Han förtröstade på den allsmäktige Gudens kraft att uppväcka honom från de döda till odödligt liv. — Matteus 26:65; Lukas 23:8—11; Johannes 19:8—11.
”TJÄNARENS” DÖD OCH BEGRAVNING
16. Varför lade Gud inget återhållande band på de fiender som grep hans ”tjänare”?
16 Den allsmäktige Guden pålade inte fienderna något återhållande band, när tiden var inne för Jehovas ”tjänare” att bli överlämnad åt dem. Han lät dem löpa linan ut, så att de verkligen fick visa hur onda och illvilliga de var. Som Jesus sade till dem som på den judiska påsknatten hade kommit till Getsemane örtagård för att gripa honom: ”Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar. Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig; men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.” — Lukas 22:52, 53.
17, 18. Vem eller vilka pålade ett ”återhållande band”, som det förutsägs i Jesaja 53:8, och på vad sätt?
17 Vem eller vilka är det då som pålägger ett återhållande band, och på vem eller vad läggs detta återhållande band, enligt vad profeten Jesaja i fortsättningen säger om Jehovas ”tjänare”? ”Till följd av ett återhållande band och av dom togs han bort; och vem kommer att befatta sig ens med detaljerna i fråga om hans generation? Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom. Och bland de ogudaktiga fick han sin grav — bland de rika kom han först, när han var död — fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun.” — Jesaja 53:8, 9; v. 8 delvis enl. NW.
18 Av detta framgår det att det återhållande bandet pålades av Jehovas ”tjänares” fiender. Det var också ett återhållande av rättvisan, opartiskheten, så att denna inte skulle respekteras och tillämpas. (Jämför Psalm 40:1211; Jesaja 63:15) Detta stämmer överens med hur denna vers (Jesaja 53:8) citeras i Apostlagärningarna 8:33, där den grekiska Septuagintaöversättningens lydelse citeras. Vi läser: ”Under hans förnedring togs domen bort från honom. Vem skall beskriva detaljerna i fråga om hans generation? Eftersom hans liv tas bort från jorden.” (NW) Ordet ”förnedring” används alltså i stället för ”återhållande band”. Men vi lägger märke till att versen inte lyder: ”Under hans ödmjukhet”, vilket skulle ha avseende på ”tjänarens” ödmjukhet och undergivenhet; det heter i stället: ”Under hans förnedring”. Jesu fiender förnedrade honom alltså genom att lägga ett återhållande band på rättvisan. Genom att de på detta sätt höll tillbaka rättvisan och rättrådigheten togs den ”dom” som består i en rättvis rannsakning och ett korrekt, opartiskt utslag ”bort från honom”.
19. Hur uttrycker andra bibelöversättningar denna tanke?
19 Det var alltså som det förutsades i Jesaja 53:8 (NW): ”Till följd av ett återhållande band och av dom togs han bort.” Kontentan av vad som i själva verket ägde rum uttrycks enkelt i S. T. Byingtons bibelöversättning, som lyder: ”Han togs bort från lag och ordning.” Det såg visserligen ut som om allting gick lagligt till väga, som om man inte åsidosatte domstolsförfarandet; men det sätt på vilket Jehovas ”tjänares” mål blev behandlat var ett hån mot rättvisan. The Jerusalem Bible har lydelsen: ”Han blev gripen med våld och i lagens namn.” The New English Bible har en motsvarande lydelse: ”Utan beskydd, utan rättvisa [eller enligt fotnoten: Efter häktning och dom], togs han bort.”
20. Vilken fråga ställer profeten Jesaja vidare i detta sammanhang?
20 Därefter ställs följande fråga i Jesaja 53:8 (NW): ”Och vem kommer att befatta sig ens med detaljerna i fråga om hans generation?” Den grekiska Septuagintaöversättningens återgivning av dessa ord lyder: ”Vem skall beskriva detaljerna i fråga om hans generation?” — Apostlagärningarna 8:33, NW.
21, 22. a) Vilka har ordet ”generation” här inte avseende på? b) Hur framgår detta av flera olika bibelöversättningar?
21 Ordet ”generation” har här inte avseende på den ”förvridna generation” av människor, som omtalas i Apostlagärningarna 2:40 (NW) och som Jesus Kristus levde mitt ibland. Profeten Jesaja vänder inte vår uppmärksamhet bort från den lidande ”tjänaren” till ”tjänarens” samtida, som vållade hans lidanden, vilket däremot antyds i den översättning som gjorts av Jewish Publication Society. Den lyder: ”Och vem talade förnuft med hans generation?” Fotnoten till denna lydelse tillfogar: ”Ingen. Han fick dö martyrdöden utan att någon ingrep eller protesterade.” — Se boken Jesaja, sidan 263, utgiven 1949 av Soncino Press.
22 Profeten Jesaja håller i stället vår uppmärksamhet riktad på ”tjänaren” också när han använder det hebreiska ordet för ”generation”. Detta framhävs i ett antal moderna översättningar: ”Och vem ägnade en tanke åt hans öde?” (New English Bible) ”Skulle någon föra hans talan?” (Jerusalem Bible) ”Och vem skulle ha tänkt mera på hans öde?” (New American Bible) ”Och vem tänkte på hans öde?” (An American Translation) ”Och vem brydde sig om hur det gick för honom?” (Moffatt) Och den engelska översättningen av den forntida arameiska Peschittaöversättningen lyder: ”Och vem kan beskriva hans vånda?” (Lamsa) På detta sätt dras inte vår uppmärksamhet bort från ”tjänaren”.
23. Hur skall vi alltså förstå den fråga som ställs i Jesaja 53:8?
23 Jehovas ”tjänare” skulle inte få några jordiska barn på naturligt sätt. Ordet ”generation” ger därför inte anledning till någon fråga om eventuella avkomlingar till ”tjänaren”, Messias. Det ord som översatts med ”generation” kan också ha innebörden ”bördsrätt” eller ”härkomst”, en persons köttsliga bakgrund. Det är alltså så man skall förstå Jesajas fråga: ”Och vem kommer att befatta sig ens med detaljerna i fråga om hans generation?” ”Vem skall beskriva detaljerna i fråga om hans generation?” (Jesaja 53:8; Apostlagärningarna 8:33; NW) Kunde då inte denna fråga ha ställts i samband med att Jesus, Messias, blev ställd inför rätta? Vem i den judiska högsta domstolen Sanhedrin i Jerusalem tog hänsyn till vem denne man, som blev rannsakad inför dem, egentligen var? Befattade de sig uppriktigt med att få reda på de verkliga fakta beträffande denne mans bakgrund — att han uppfyllde alla de krav som bevisade att han i sanning var den utlovade Messias? När översteprästen, som Sanhedrins ordförande, under ed ålagt Jesus att sanningsenligt uppge sin identitet, började hela domstolen anklaga honom för hädelse och för att följaktligen förtjäna döden enligt den mosaiska lagen. — Matteus 26:59—68.
24. a) Hur underlät också Pilatus, när Jesus rannsakades inför honom, att lägga tillbörlig vikt vid ”detaljerna i fråga om hans generation”? b) Vad blev alltså resultatet, enligt vad som förutsades i Jesaja 53:8?
24 När den romerske landshövdingen Pontius Pilatus fick veta att många höll Jesus för att vara Messias, Kristus, blev han bekymrad och vidtog åtgärder för att få reda på något om hans ursprungliga bakgrund. Men trots sina betänkligheter gav han efter för den fanatiska pöbelhops påtryckningar som högljutt krävde att Jesus, Messias, skulle hängas på en påle, och han dömde honom till döden på en avrättningspåle. (Matteus 27:24—26; Lukas 23:6—25; Johannes 18:33—19:16) Det kan alltså sägas att ”detaljerna i fråga om hans generation” inte blev tillbörligt granskade och tillmätta den vikt de förtjänade, och de som behandlade Messias’ fall befattade sig inte samvetsgrant med den saken. Eftersom svaret på Jesajas fråga blev att ingen som hade världslig myndighet gjorde detta, är det inte att undra på att det vidare heter i Jesaja 53:8: ”Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land, och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom.”
25. När blev Jesus Kristus bortryckt ”ifrån de levandes land”, varigenom han drabbades av den ”plåga” som andra förtjänade?
25 Detta innebar att Messias’ jordiska liv skulle avskäras. Och så blev det också. Jesus avrättades vid en ålder av trettiotre och ett halvt år. Över honom kom den plåga som andra förtjänade på grund av sina överträdelser. Detta skedde emellertid inte förrän Guds fastställda tid var inne att hans messianske ”tjänare” skulle bli avskuren från dem som levde på jorden. I profetian i Daniel 9:24—27 (NW) sade Jehova beträffande den sjuttionde och sista veckan av de sjuttio årsveckor som hade att göra med Messias: ”Och efter de sextiotvå veckorna [som följde på de föregående sju veckorna] skall Messias avskäras, utan något för egen räkning. . . . Och han skall behålla förbundet i kraft för de många under en vecka [från hösten år 29 v.t. till hösten år 36 v.t.]; och i halva veckan [på våren år 33 v.t.] skall han komma slaktoffer och offergåva att upphöra [i kraft av sitt eget fullkomliga, mänskliga offer].”
26. Vilkas ”överträdelse” syftar Jesaja på i kapitel 53, vers 8?
26 Återigen inbegriper profeten Jesaja i kapitel 53, vers 8, sitt eget folk genom att säga ”mitt folk”, som då också var Guds utvalda folk. Jesaja erkänner också sin egen nations ”överträdelse” och framhåller den messianske ”tjänarens”, Jesu Kristi, oskuld. Men denne Messias var villig att lida oskyldigt för den judiska nationens skull, för ”mitt folk”, som Jesaja kallar dem. I synnerhet denna nation var skyldig till överträdelse mot Jehova, sin Gud. Genom medlaren Mose hade de blivit förda in i ett lagförbund vid Sinai berg i Arabien år 1513 f.v.t. Därför att de inte höll detta lagförbund fullkomligt, blev de en förbannad nation, underkastad alla de förbannelser som Mose hade förvarnat dem om i 5 Moseboken 28:15—68. Detta var en förbannelse som inte vilade över återstoden av den mänskliga familjen, eftersom inga av dessa hedningar blev förda in i det mosaiska lagförbundet.
MESSIAS GÖRS TILL EN FÖRBANNELSE I EN NATIONS STÄLLE
27, 28. a) Hur kunde förbannelsen för överträdelse av lagförbundet bli avlyft från den judiska nationen? b) Vad sades det i lagen om hur Gud betraktade en människa som var upphängd på trä?
27 Hur skulle denna förbannelse bli avlyft från den judiska nationen? Genom att någon av deras egen nation fick dö på en avrättningspåle, på trä. I 5 Moseboken 21:22, 23 läser vi:
28 ”Om på någon vilar en sådan synd, som förtjänar döden, och han så bliver dödad och du hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten, utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land, som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.”
29. Hur gjorde alltså Jesus, enligt aposteln Paulus’ förklaring, det möjligt för den judiska nationen att bli befriad från förbannelsen för att ha överträtt lagen?
29 Jesus måste inte bara dö som ett lösenoffer, utan han måste också dö på en avrättningspåle. ”Ty”, säger aposteln Paulus, ”alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: ’Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok och icke gör därefter.’ Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: ’Den rättfärdige skall leva av tro.’ Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: ’Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.’ Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på trä.’ Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna all del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.” — Galaterna 3:10—14; 5 Moseboken 27:26; 3 Moseboken 18:5.
30. Vad förutsades det i Jesaja 53:9 om var Messias skulle bli begraven?
30 Jesus, Messias, blev en förbannelse i stället för den judiska nationen, när han den judiska påskdagen år 33 v.t. dog på avrättningspålen på Golgata utanför Jerusalem. Den döde Jesus kunde inte bestämma över var han skulle bli begraven. Man kunde ha tagit hans kropp, likt en förbannad brottslings, som inte gjort sig förtjänt av någon uppståndelse, och kastat den i Gehenna, Hinnoms dal, som löpte söder och sydväst om Jerusalem och där eldarna för förbränning av avfallet från den heliga staden hölls brinnande, till och med genom tillsats av svavel. Men profetian i Jesaja 53:9 måste gå i uppfyllelse på honom: ”Och bland de ogudaktiga fick han sin grav — bland de rika kom han först, när han var död — fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun.”
31. Hur kunde det sägas att Jesus fick sin grav ”bland de ogudaktiga” och ”bland de rika”?
31 Att Jesus dog mellan två brottslingar, som var upphängda på pålar, gjorde att det kunde sägas att Jesus fick sin grav ”bland de ogudaktiga”, trots att han inte blev begraven alldeles intill dem. Enligt Guds lag genom Mose måste Jesus bli nedtagen från pålen och bli begraven före solnedgången samma dag. Tiden höll på att rinna ut, och judarna begärde av Pilatus att han skulle låta sina soldater ta ner alla tre männens kroppar innan påskdagen var till ända. (Johannes 19:31—37) En rik man vid namn Josef från Arimatea, som i hemlighet var en Jesu Kristi lärjunge, förutsåg detta och gick till landshövdingen Pilatus och utverkade hans tillstånd att ta ner Jesu kropp och begrava den. Jesus blev därför begraven i en nyuthuggen grav, där det ännu inte hade legat någon död. När denne rike man, Josef, gjorde detta, insåg han inte att han hade del i att uppfylla Jesaja 53:9, där det förutsades att Jehovas ”tjänare” skulle få sin grav ”bland de rika ... när han var död”. — Johannes 19:38—42; Matteus 27:57—60; Markus 15:42—46; Lukas 23:50—53.
32. Hur visade de judiska fienderna till och med efter Jesu död att de betraktade honom som en ogudaktig bedragare?
32 Att Jesus, Messias, blev begraven ”bland de rika” avlägsnade inte den skamfläck han fick av att dö tillsammans med de ogudaktiga och bli begraven som en ogudaktig. De judiska fienderna tog reda på var Jesu kropp blivit begraven, och de fick landshövdingen Pilatus att försegla gravstenen och sätta soldater på vakt vid graven. De betraktade nämligen Jesus som en ogudaktig bedragare. De fruktade att Jesu lärjungar annars skulle stjäla bort hans kropp och sedan säga att han hade blivit uppväckt, och då skulle ”detta sista bedrägeri bli värre än det första”. Trots att soldaterna på tredje dagen rapporterade att det var en strålande ängel från himmelen som bröt landshövdingens sigill och rullade bort gravstenen, mutade översteprästerna och de äldste soldaterna att säga till folket att Jesu lärjungar hade utfört detta ”sista bedrägeri” och var värre bedragare än Jesus själv var. — Matteus 27:62—66, NW; 28:11—15.
33, 34. a) Varför tillät Jehova all denna förnedrande behandling av hans ”tjänare”? b) Hur visade profetian i Jesaja 53:10 att Messias inte förgäves skulle bevara sin ostrafflighet?
33 Det var fienderna till Jesus, Messias, som utsatte honom för all denna förnedring fastän, som det förutsades i Jesaja 53:9, ”han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun”. Varför tillät den allsmäktige Guden detta? Det var därför att den utmaning, som Satan, djävulen, hade framkastat och som till och med inbegrep Jehovas ”tjänare”, måste undanröjas för all framtid. Hans ”tjänare” måste bli provsatt just här nere på jorden och bevisad vara orubbligt lojal gentemot Jehovas universella suveränitet, trots allt det lidande och den förnedring som Satan, djävulen, skulle tillåtas utsätta denne ”tjänare” för. Att Jehovas ”tjänare” bevarade sin gudaktiga ostrafflighet under denna ojämförliga provsättning skulle inte vara förgäves eller utan en tillfredsställande belöning. Därför heter det i Jesaja 53:10 (NW):
34 ”Men Jehova själv fann behag i att krossa honom; han gjorde honom sjuk. Om du vill sätta hans själ såsom ett skuldoffer, skall han få se sina avkomlingar, han skall förlänga sina dagar, och i hans hand skall det som är Jehovas behag ha framgång.”
BELÖNINGEN FÖR BEPRÖVAD OSTRAFFLIGHET
35. a) I vilken mening ”krossade” Jehova sin ”tjänare” och ”gjorde honom sjuk”? b) Vad var det i själva verket som ”Jehova själv fann behag i”?
35 Jehova Gud ”krossade” inte personligen och direkt sin messianske ”tjänare”. Det var inte han som direkt gjorde honom till synes ”sjuk”, bildligt talat. Mer än fyra millennier tidigare, i Edens lustgård, hade Jehova sagt till ormen i den osynlige persons närvaro som hade använt denna orm som ett redskap: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Moseboken 3:15) I uppfyllelse av denna profetia måste Jehova tillåta den store ormen, Satan, djävulen, att stinga den messianske ”tjänaren” i hälen, ända till döds. Han var fullkomligt nöjd med att låta den store ormen göra detta. I den meningen att Jehova tillät det i enlighet med sitt uppsåt kan det sägas att han ”gjorde honom sjuk”, ända till döds. Det som blev bevisat i samband med detta krossande och denna dödliga sjukdom var något som behagade Jehova Gud, nämligen Jesu ostrafflighet.
36. Varför måste det vara Jehova som, enligt skriftställets ordalydelse, ”vill sätta” sin ”tjänares” själ ”såsom ett skuldoffer”?
36 I ljuset av vad Jesajas femtiotredje kapitel säger om Jehovas ”tjänare” framgår det att denne förser andra med ett ”skuldoffer”. Myrbergs svenska översättning lyder: ”När du gör till idel skuld honom själv, då skall han se en ätt, som skall leva länge, och Jehovahs vilja skall genom hans hand hava framgång.” (Jesaja 53:10b) När det heter: ”Om du vill sätta hans själ såsom ett skuldoffer”, som den hebreiska texten lyder, måste den som orden riktas till vara Jehova Gud, eftersom det var åt honom som det forntida Israel frambar de förebildliga skuldoffren och eftersom det också är åt honom som Jesus Kristus frambär det motbildliga skuldoffret för hela mänskligheten. (Hebréerna 9:24—10:14) Det är Jehova som fastställer ett offers värde och avgör huruvida det fyller kraven för att befria syndare från deras skuld och dess följder.
37. Hur frambar Jesus ett godtagbart skuldoffer åt Gud i uppfyllelse av det som förebildades på den judiska försoningsdagen?
37 För att det godtagbara skuldoffret skulle kunna frambäras åt Jehova i himmelen uppreste han sin ”tjänare” från de döda på tredje dagen. Eftersom den messianske ”tjänaren” utgav sin mänskliga själ som ett skuldoffer, kunde han inte på nytt bli upprest till liv som en människosjäl med en kropp av kött och blod och ben. Den allsmäktige Guden uppväckte honom därför som en andevarelse, som fortfarande var i besittning av sitt fullkomliga, mänskliga offers förtjänst eller värde. När Jesus, Messias, slutligen for upp till himmelen och trädde in i sin himmelske Faders närvaro, kom han alltså inte tomhänt. Han hade med sig det som motsvarade blodet från djuroffren på den judiska försoningsdagen, nämligen förtjänsten av sitt mänskliga liv, som han offrat såsom ett skuldoffer. Det var detta han frambar på den stora, motbildliga försoningsdagen, och Jehova godtog det till gagn för hela mänskligheten.
AVKOMLINGAR
38. Hur skulle Jesus, Messias, komma att få ”avkomlingar”, enligt vad som sägs i Jesaja 53:10?
38 Enligt vad Jesajas femtiotredje kapitel visar skulle den messianske ”tjänaren” dö utan avkomlingar. Det var så Jesus Kristus dog, barnlös, ogift. I kontrast till den förste Adam, som syndade och förverkade livet för sina avkomlingar, är det skrivet beträffande Jesus, Messias: ”Den siste Adam åter blev en levandegörande ande.” (1 Korintierna 15:45) Förmedelst sitt skuldoffer kunde han återköpa alla Adams och Evas avkomlingar från synden och döden och kunde återställa livet åt dem, fullkomligt liv fritt från Guds fördömelse. Kommer den ”levandegörande anden”, Jesus, Messias, att göra detta underbara? Ja, och det är innebörden i orden i Jesaja 53:10 (NW): ”Om du vill sätta hans själ såsom ett skuldoffer, skall han få se sina avkomlingar, han skall förlänga sina dagar, och i hans hand skall det som är Jehovas behag ha framgång.” Detta ger löfte om ”avkomlingar” åt ”tjänaren”.
39. Vilka andra skriftställen visar att den messianske konungen skulle få avkomlingar?
39 Detta löfte om avkomlingar har en parallell i det löfte som ges åt den messianske konungen enligt följande ord i den profetiska psalmen: ”På dina fäders plats skola dina söner vara; dem skall du sätta till furstar över hela jorden.” (Psalm 45:1716, Åk) Och det därmed förbundna löftet i Jesaja 53:10 (NW): ”Han skall förlänga sina dagar” innebär att Jehovas uppståndne ”tjänare” skulle vara fader till avkomlingar under lång tid. Hur länge? För evigt, enligt profetian i Jesaja 9:6, som har avseende på den messianske avkomlingen av kung David. Vi läser där: ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.” Denne messianske konung skulle alltså ha barn, men de skulle inte efterträda honom i hans ämbete. Han skulle nämligen vara Evig fader, en fader som ger evigt liv åt sina barn.
40. Varför skall ”det som är Jehovas behag ha framgång” i den messianske ”tjänarens” hand?
40 Denne Jehovas uppståndne ”tjänare” skulle inte bara ha framgång i att återställa den förste Adams återköpta, adopterade avkomlingar till evigt liv, utan han skulle också ha framgång i allt annat som Jehova skulle anförtro åt honom och lägga i hans hand. Den messianske ”tjänaren” kommer att vara noga med att samvetsgrant fullborda ”det som är Jehovas behag”. Med Guds garanterade välsignelse kommer därför det som ”tjänaren” sätter handen till att ha framgång, till Jehovas ära och till gagn för alla andra som berörs av det.
”MÄTTAD” EFTER DEN VEDERMÖDA HANS SJÄL HAR UTSTÅTT
41. Hur skulle Jehovas ”tjänare” känna det, enligt orden i Jesaja 53:11, efter all den vedermöda han utstått som en människosjäl?
41 En glädjefylld framtid ställdes i utsikt för den messianske ”tjänaren”. Efter all den vedermöda han skulle få utstå som en människosjäl skulle han bli mättad eller tillfredsställd med det han skulle få se förverkligat. Han skulle inte ha någon grund att känna förtrytelse över allt det lidande det hade tillåtits att han fick utstå på jorden. Den framtid som ställts i utsikt i Jesaja 53:11 var: ”Av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad [tillfredsställd, NW]; genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar.”
42. Vad skulle vara särskilt tillfredsställande för denne ”tjänare”?
42 Den mest tillfredsställande frukt som denne ostrafflige ”tjänare” skulle få se var rättfärdigandet och hävdandet av Jehova Guds, hans himmelske Faders, universella suveränitet. Att han bevarade sin ostrafflighet gentemot den universelle suveränen under den svåraste provsättning här nere på jorden gjorde att hans himmelske Fader hade ett välgrundat svar att ge Satan, djävulen, som smädade Jehova Gud. Aldrig mer skulle denne motståndare kunna öppna sin fräcka mun till att angripa den högste tjänaren i Jehovas universella organisation. — Ordspråksboken 27:11.
43. Förmedelst vilken ”kunskap” skulle Messias göra många rättfärdiga, som hade ärvt synden från Adam, och hur skulle detta gå till?
43 Hävdandet och rättfärdigandet av den suveräne Herren Jehova skulle också vara förbundet med att många här nere på jorden, som hade ärvt orättfärdighet och fördömelse från syndaren Adam, skulle göras rättfärdiga. (Romarna 5:12) Den ”kunskap” förmedelst vilken Jehovas ”tjänare” åstadkommer detta är tydligen en förvärvad kunskap. Det var den kunskap som han förvärvade genom att bli människa på jorden och lida orättvist i kontakt med den sjuka och syndfulla mänskligheten. Han blev ”en smärtornas man och förtrogen med krankhet”. (Jesaja 53:3) Hans ”kunskap” betecknar eller inbegriper här lidande under ett ostrafflighetsprov ända fram till den bittra döden. Det han inte hade vetat av i sitt föremänskliga liv uppe i himmelen, nämligen plågsamt lidande för sin trohet mot den suveräne Herren Jehova, fick han erfara och verkligen lära känna här nere på jorden under den tid då Satan, djävulen, är ”denna tidsålders gud”, ”denna världens furste”. (2 Korintierna 4:4; Johannes 12:31) Tack vare att han genom personlig erfarenhet lärde känna lidande ända till döds kunde han åstadkomma det försoningsoffer som krävdes för att göra många rättfärdiga.
44. Vilka får del av denna ”rättfärdiga” ställning, och när?
44 Denna rättfärdighet eller rättfärdiga ställning inför Gud kommer först Jesu Kristi 144.000 medarvingar till del genom att den blir dem tillräknad. Till sådana som dessa skrev aposteln Paulus i 2 Korintierna 5:21: ”Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.” Och vidare i Romarna 5:19: ”Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.” I sinom tid skall den rättfärdiga ställningen komma även den evige faderns, Jesu Kristi, barn till del. Under sin regering över jorden i tusen år skall han lyfta upp sina jordiska ”avkomlingar” till en rättfärdig ställning i fullkomlighet, så att de kan bevisa sig lojala och trogna mot Jehovas universella suveränitet i fullkomlig utsträckning, varigenom de vinner det eviga livets gåva. — Uppenbarelseboken 20:4—6, 11—15.
45. Varför har vi orsak att vara mycket tacksamma mot Jehova för att han till gagn för oss förordnat en sådan ”tjänare”, som bevarat sin ostrafflighet?
45 Till gagn för de många som på detta sätt skall göras rättfärdiga går de profetiska orden i Jesaja 53:11 i uppfyllelse: ”Han bär deras missgärningar.” Detta innebär att han själv såsom Jehovas messianske ”tjänare” skulle bära straffet för deras missgärningar och därigenom befria dem från dödens fördömelse. Aposteln Petrus beskriver hur detta gick till och säger med avseende på Jehovas ”tjänare”: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på pålen, för att vi skulle vara färdiga med synderna och leva för rättfärdigheten. Och ’genom hans sår blev ni läkta’. Ni var ju lika får, som hade gått vilse; men nu har ni vänt åter till era själars herde och tillsyningsman.” (1 Petrus 2:24, 25, NW) Hur tacksamma bör vi inte vara för vad denne messianske ”tjänare” har gjort för oss! Hur tacksamma bör vi inte vara mot Jehova för att han förordnat en sådan ostrafflig ”tjänare” till gagn för oss! — Romarna 3:24—26.
”EN DEL BLAND DE MÅNGA” FÖR ”TJÄNAREN”
46, 47. Förklara det profetiska löftet: ”Fördenskull skall jag tilldela honom en del bland de många.”
46 Innan Jehovas messianske ”tjänare” kom fanns det ”många” trogna Jehovas tjänare som hade förblivit trogna mot den suveräne Herren Jehova och som Jehova tilldelade en tillbörlig del redan under detta livet. Tänk till exempel på Noa, Abraham, Isak, Jakob (Israel), Josef och Job. För dessa många människor med gudaktig ostrafflighet finns en andel i beredskap i Jehovas kommande nya tingens ordning under den messianske ”tjänarens” konungadöme över hela jorden. Dessa trogna Jehovas tillbedjare tillhörde de ”många människor” för vilka hans ”tjänare” bar syndabördan. Precis som Jehova på detta sätt visade uppskattning av den ostrafflighet som bevarats av dessa ”många” lojala under tidigare år, så skulle han också helt följdriktigt tilldela sin messianske ”tjänare” en del bland dessa ”många” trogna från gången tid. Därför heter det i Jesaja 53:12:
47 ”Fördenskull skall jag tilldela honom en del bland de många, och det skall vara tillsammans med de mäktiga som han skall utskifta bytet, på grund av att han utgöt sin själ till själva döden, och det var bland överträdarna som han räknades; och han bar själv många människors synd, och för överträdarna började han lägga sig ut.” — NW; Young; Leeser.
48. Vilka är de ”mäktiga”, tillsammans med vilka Jehovas ”tjänare” utskiftar byte, och var någonstans utkämpas den strid som leder till att detta byte vinns?
48 Inte nog med att ”tjänaren” av Jehova får en ”del bland de många”, utan han vinner också krigsbytet genom att segra över sina fiender, som också är fiender till den Gud vars främste tjänare han är. Att han utskiftar byte med ”de mäktiga” visar att också han själv är ”mäktig”. Men vilka är dessa ”mäktiga”? De mäktiga, tillsammans med vilka han utskiftar bytet, är de som tar del med honom i striden. (Jesaja 60:22) De ”mäktiga” tycks inte vara de himmelska änglar tillsammans med vilka den messianske ”tjänaren” skall utkämpa den kommande striden vid Harmageddon mot Jehova Guds fiender. (Uppenbarelseboken 16:14, 16; 19:11—14) De ”mäktiga” är i stället de som tar del i samma slags strid som ”tjänaren” utkämpade här på jorden. I Jesaja 53:12 framhävs det att han utskiftar bytet med andra på grund av vad han gjorde här på jorden fram till den tidpunkt då han blev avskuren från jorden, ”ifrån de levandes land”. — Jesaja 53:8.
49. Vad säger Skriften om segrar som Jesus och hans efterföljare vunnit här på jorden?
49 På den judiska påsknatten år 33 v.t., kort innan Jesus blev gripen, ställd inför rätta och dömd till döden, sade han till sina trogna apostlar: ”I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” (Johannes 16:33) Med tydlig hänsyftning på ett segertåg skriver också aposteln Paulus i 2 Korintierna 2:14: ”Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!” Aposteln Paulus skriver också följande om vad Gud gjorde genom Jesus Kristus: ”Han har tagit det [det handskrivna dokumentet emot oss] ur vägen genom att nagla fast det vid tortyrpålen. Sedan han hade avklätt regeringarna och myndigheterna, lät han dem offentligt beskådas såsom besegrade, i det han förde dem i triumftåg medelst den.” — Kolosserna 2:14, 15, NW.
50, 51. Vad är det ”byte” som Jesus utskiftar tillsammans med sin församling, med tanke på att striden är av andligt slag?
50 Eftersom det alltså är uppenbart att orden i Jesaja 53:12 syftar på en andlig strid, som den messianske ”tjänaren” måste utkämpa, vad är då det ”byte” som han utskiftar tillsammans med de 144.000 ”mäktiga”, som utgör hans församling? Enligt Skriften torde det vara de ”gåvor i form av människor” som han förlänat sin församling alltsedan pingsten år 33 v.t. Med hänsyftning på den sextioåttonde psalmen, som har samband med krig, skriver aposteln Paulus beträffande Jesus Kristus och citerar vers nitton i denna psalm Ps. 68:18:
51 ”Därför säger han: ’När han for upp i höjden förde han bort fångar; han gav gåvor i form av människor.’ Men uttrycket ’han for upp’, vad betyder det om inte att han också for ner till de lägre regionerna, det vill säga jorden? Just den som for ner är också den som for upp högt över alla himlarna, för att han skulle ge fullhet åt allting. Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, i avsikt att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av den Smordes kropp.” — Efesierna 4:8—12, NW.
52, 53. a) Hur bevisar sig Kristi medarvingar vara ”mäktiga”? b) Vilket ”byte”, som omtalas i Jesaja 53:12, tar de ifrån fienden? Ge skäl för svaret.
52 Dessa ”gåvor i form av människor” var bland de fångar som han förde bort till följd av att han utgav sin människosjäl till en lösen för den domfällda människovärlden. (Matteus 20:28; 1 Timoteus 2:5, 6) Den uppståndne Jesus Kristus, som farit upp till himmelen, förlänar sin församling av 144.000 smorda medarvingar sådana ”gåvor i form av människor” för att styrka dem allesammans till att utkämpa en segerrik strid mot denna världen och dess gud och därigenom få del med Jesus i att hävda och rättfärdiga Jehova Guds universella suveränitet. Till dessa säger han i Uppenbarelseboken 3:21: ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” På grund av sin seger över den onda världen och dess gud bevisar de sig vara ”mäktiga”, och Jehovas messianske ”tjänare” utskiftar också åt dem en andel i privilegierna i förbindelse med Riket. Det som de har avtvingat den besegrade fienden är fiendens grundval för att smäda Jehova med avseende på Jehovas tillbedjares osjälviska hängivenhet för hans universella suveränitet. — Ordspråksboken 27:11.
53 Denna delaktighet med Jesus Kristus, ”tjänaren”, i att hävda och rättfärdiga den suveräne Herren Jehova är ett dyrbart ”byte”, som de 144.000 segervinnarna får dela. Men detta betyder naturligtvis inte att de inte kommer att få dela det härliga segerbyte som Jehovas ”tjänare” vinner i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Uppenbarelseboken 19:11—21; 2:26, 27) Detta behandlas emellertid inte särskilt i Jesaja 53:12, som tydligt har avseende på ett försonande eller medlande verk, som Jehovas messianske ”tjänare” utför.
54. Varför blir ”tjänaren” belönad på detta sätt, enligt den förklaring som Jesaja nedtecknat?
54 Hur kommer det sig att ”tjänaren” blir belönad på detta upphöjda sätt? Svaret ges i samma vers: ”På grund av att han utgöt sin själ till själva döden, och det var bland överträdarna som han räknades; och han bar själv många människors synd, och för överträdarna började han lägga sig ut.” — NW.
55. Med vilket syfte i tankarna utgöt Jesus ”sin själ till själva döden”?
55 I Getsemane örtagård sade Jesus till sina trogna apostlar strax innan han blev gripen där: ”Min själ är djupt bedrövad ända till döds.” (Matteus 26:38) Men ändå utgav han sin människosjäl i döden och höll fast vid syftet med att han blivit en människosjäl: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” Han utgav sin människosjäl som en lösen genom att dö som människa. (Matteus 20:28) Han utblottade sig själv och utgöt sin själ till själva döden. Detta gjorde det möjligt för Jehova Gud att ”sätta hans själ såsom ett skuldoffer”, för att en rättfärdig ställning skulle kunna ges åt dem som tog emot Jesu Kristi lösenoffer. — Jesaja 53:10, 11, NW.
56, 57. a) Var Jesus medveten om att han uppfyllde det som var förutsagt om Jehovas ”tjänare” i Jesajas femtiotredje kapitel? b) Vilka var det som räknade honom ”bland överträdarna”, och varför uthärdade han denna förödmjukelse?
56 Jesus Kristus insåg att han själv var den ”tjänare” som blivit förutsagd i Jesajas femtiotredje kapitel. Han erkände att han var denne ”tjänare”, när han sade till sina trogna apostlar på den judiska påsknatten, då han blev förrådd och gripen: ”Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. Ty jag säger eder, att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: ’Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan.” (Lukas 22:36, 37) Så kom det sig alltså att när pöbelhopen längre fram på natten kom till örtagården för att gripa honom, kom de beväpnade med stavar och svärd, såsom för att gripa en ogärningsman, en överträdare, en rövare. (Markus 14:48, 49) Detta var en hemlig åtgärd, som pöbelhopen företog i skydd av nattens mörker. Men längre fram, sedan det blivit ljust, blev det offentligt avslöjat att Jesus räknades bland överträdarna genom att man hängde honom på en påle som en lagbrytare, och för att ännu tydligare visa att han räknades bland överträdarna ”hängde man två rövare på pålar tillsammans med honom, en på hans högra sida och en på hans vänstra”. (Markus 15:27, NW) Men Jesus uthärdade denna förnedring för att Jehovas ord skulle bli hävdat och rättfärdigat såsom sant och ofelbart och för att straffets plåga skulle komma över honom för hans eget folks överträdelses skull. — Jesaja 53:8.
57 Att Jehova Gud belönade och storligen upphöjde sin messianske ”tjänare” bevisar att han själv inte räknade denne ”tjänare” bland överträdarna. Han förutsade bara att världen skulle klassificera den messianske ”tjänaren” på detta sätt. Men Jesus Kristus uthärdade en sådan förnedring, som det skulle vara svårt för en trogen Guds tjänare att bära, eftersom den tycktes vara till smälek för hans Gud och till ära för den som smädade Gud. Men Jesus tömde denna kalk av offentlig förnedring och förödmjukelse för att han skulle bevisa sig vara barmhärtig mot den domfällda och döende mänskligheten. Det är just detta vi får vår uppmärksamhet riktad på i Jesaja 53:12 (NW): ”Och han bar själv många människors synd, och för överträdarna började han lägga sig ut.” — Jämför Hebréerna 2:14—18; 4:15.
58. a) Vems barmhärtighet var det i första hand som på detta sätt ådagalades gentemot de mänskliga överträdarna, och i vilken utsträckning skedde detta? b) Varför valde Gud sin enfödde Son till att fullgöra uppdraget såsom hans ”tjänare”?
58 Han lade sig ut för de många överträdarna och bar deras synd för att Jehova Guds egen barmhärtighet skulle kunna utsträckas till hela mänskligheten. När Jehova sände sin messianske ”tjänare” och lät honom uthärda allt detta lidande och denna förnedring ända till döds, ådagalade han sin egen gränslösa barmhärtighet mot oss överträdare. Hela tanken att visa barmhärtighet mot den domfällda mänskligheten hade sitt ursprung hos Jehova Gud. Hans barmhärtighet var så stor att han för detta ändamål inte ens skonade sin högst älskade himmelske Son. (Romarna 8:31, 32) Han ville inte att hans uppsåt att visa barmhärtighet skulle gå om intet därför att han förlitade sig på en representant som han inte kunde vara absolut säker på. Han hade verkligen det högsta förtroende för sin enfödde Son, att denne Son inte skulle svika honom under några som helst omständigheter, och därför valde han denne Son till att fullgöra uppdraget som ”min tjänare”. (Jesaja 52:13; 53:11) När Gud lät denne Son genomgå den svåra tuktan som var föreskriven för denne ”tjänare”, visade han att han älskade honom mycket innerligt. — Hebréerna 12:3—6.
59. Vem ger Skriften äran för detta underbara uttryck för ”kärlek till människan”?
59 Jehova Gud vare tack för att han upprest en sådan pålitlig ”tjänare”, genom vilken hans egen kärlek och barmhärtighet blir upphöjda. Denna handling var i sanning ett uttryck för hans egen människokärlek; precis som det är skrivet: ”När vår frälsares, Guds, omtanke och kärlek till människan blev uppenbarade, frälste han oss, inte till följd av gärningar i rättfärdighet som vi hade utfört, utan efter sin barmhärtighet, genom det bad som förde oss till liv och genom förnyelsen av oss medelst helig ande. Denna utgöt han rikligt över oss genom Jesus Kristus, vår frälsare.” — Titus 3:4—6, NW.
60. a) Varför fick Jesus Kristus en långt större belöning än Job, även om denne blev rikligen belönad för att han bevarade sin ostrafflighet? b) Vilken garanti för framtiden utgör Jesu trogna handlingssätt under provsättning medan han befann sig på jorden?
60 Vi gläder oss över att den trogne ”tjänaren”, Jesus Kristus, har blivit så värdigt belönad för sin beprövade ostrafflighet — med högre rang och större ansvar i Jehovas universella organisation. Som en förhandsillustration av detta blev den tålmodige Job för länge sedan belönad för att han obrytbart bevarat sin ostrafflighet genom att han fick dubbelt så mycket som han ägt före sin svåra provsättning. (Job 42:10) Oerhört mycket mera var inbegripet i Jesu Kristi provsättning på jorden och i att han bevarade sin ostrafflighet, och därför blev också hans belöning med rätta långt större. Precis lika säkert som han var trogen under en så svår provsättning av hans ostrafflighet, medan han befann sig på jorden, kommer han att vara fullständigt trogen när han avbördar sig sitt större ansvar nu i denna kritiska tid och för all framtid. — Lukas 16:10.