Undret på förklaringsberget
”Nej, det var icke genom att vika av åt sidan för att följa slugt uttänkta fabler som vi gjorde eder bekanta med vår Herres, Jesu Kristi, makt och närvaro, utan det var därför att vi blivit ögonvittnen till hans storslagna härlighet.” — 2 Petr. 1:16, NW.
1. Vilka gagneliga följder får de röna som har privilegiet att få se något av Jehovas och Kristi Jesu härlighet?
JEHOVAS storslagna härlighet kan förnimmas endast i den utsträckning vari han täckes uppenbara den. Han kan dölja den eller visa den, och lyckliga är de av hans barn som han i sin ynnest låter uppfånga endast en flyktig glimt av hans gudomliga glans. En sådan underbar syn verkar upplyftande och styrkande och utrustar en med vad som erfordras för upplysning och trohet. Den sätter Guds tjänare i stånd att möta kritiska förhållanden och befäster hans hopp, när han fortsätter framåt mot den nya världen och evigt liv. I flydda tider uppenbarade Jehova delvis sin storhet för Mose, Petrus, Jakob och Johannes och för sin älskade Son, vår Herre Jesus. Ett uppriktigt studium av Jehovas upptecknade ord gör det möjligt för oss att tro deras vittnesbörd och sålunda själva få kännedom om den evige Konungens underbara majestät och härlighet såsom de uppenbaras genom Herren Jesu liv, död, uppståndelse och andra närvaro. Vidare kan vi nu genom Jehovas oförtjänta godhet bli uppmuntrade och styrkta till att utföra den tjänst som tilldelats oss, i det vi ser Jehovas härlighet genom hans nu regerande Son, Kristus Jesus. De som befinner sig i detta lyckliga förhållande frambär tacksägelser och söker med ett gott samvete rena sig, följer helighetens väg och gläder sig i hoppet.
2, 3. Förklara varför Petrus sade att han inte följde ”slugt uttänkta fabler”.
2. Lägg noga märke till Petrus’ ord i hans andra brev, kapitel 1 (NW): ”Må oförtjänt godhet och frid bliva förökade åt eder genom en exakt kunskap om Gud och om Jesus, vår Herre, eftersom hans gudomliga makt har i rikt mått givit oss allt det som hör till liv och gudaktig hängivenhet, genom den exakta kunskapen om den som kallade oss genom härlighet och dygd.” (v. 2, 3) Sedan han beskrivit några av de egenskaper som en kristen måste äga, säger han om dem: ”Ty om dessa ting förefinnas i eder och överflöda, så komma de att hindra eder från att vara vare sig overksamma eller ofruktsamma i fråga om den exakta kunskapen om vår Herre, Jesus Kristus.” (v. 8) Vi får aldrig glömma dem, ty i annat fall kommer vi att misslyckas och gå miste om inträdet i vår Herres, Jesu Kristi, rike. Ett av de bästa sätten att förhindra sådan ”ofruktsamhet” är att ständigt dryfta dessa egenskaper.
3. Eftertryckligt och med mycken övertygelse fortsätter aposteln i vers 15: ”Därför vill jag även göra mitt yttersta vid varje tillfälle, för att ni efter min bortgång må vara i stånd att själva dryfta dessa ting.” För att definitivt slå fast saken och hjälpa sina bröder säger han ytterligare: ”Nej, det var icke genom att vika av åt sidan för att följa slugt uttänkta fabler” — sådana fabler som kan ha haft sitt ursprung i hedniska mytologier eller de apokryfiska skrifterna. Nej, Petrus hade inte skickligt tänkt ut en fabel. Det fanns intet system av fördärvlig mysticism, ”slugt” eller bedrägligt uppbyggd, nej, ingenting konstlat i vad denne trogne slav hade att säga, när han talade om Herren Jesu makt och närvaro, ty han hade varit ett ögonvittne till Jesu storhet, då denne erhöll ”ära och härlighet, när ord sådana som dessa buros fram till honom genom den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, vid vilken jag har fäst mitt godkännande.’ ” ”Ja”, säger Petrus, ”dessa ord hörde vi bäras fram från himmelen, då vi voro med honom på det heliga berget.” (v. 16—18) Petrus syftar här på ”förklaringsscenens” under eller mirakel, och eftersom vi ser att han använder det för att bevisa det han säger, så är det verkligen nödvändigt att vi förstår denna ”förklaring”. Låt oss dra nytta av att undersöka den och dess tillämpning.
”Förklaringen”
4. Beskriv ”förklaringen.” med egna ord.
4. Vad som verkligen hände är nedtecknat åt oss i Matteus 17:1—9, Markus 9:1—10 och Lukas 9:27—36. Vi citerar från Markus’ redogörelse (NW): ”Vidare fortsatte han och sade till dem: ’Sannerligen säger jag eder: Det finnes några bland dem som stå här som alls icke skola smaka döden, förrän de först få se Guds rike redan kommet i makt.’ Sex dagar senare tog Jesus följaktligen med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, där de voro för sig själva. Och han förvandlades inför dem, och hans överklädnad blev glänsande, långt vitare än någon klädtvättare på jorden kunde göra den. Även Elia tillika med Mose visade sig för dem, och de samtalade med Jesus. Och till gensvar sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är gott för oss att vara här. Låt oss därför resa tre tält, ett för dig och ett för Mose och ett för Elia.’ Han visste nämligen icke vad han skulle säga, ty de blevo alldeles förskräckta. Och en sky bildades och täckte skyddande över dem, och en röst kom ut ur skyn: ’Denne är min Son, den älskade; lyssna till honom.’ Plötsligt sågo de sig emellertid omkring och sågo icke längre någon annan hos sig än Jesus ensam. Medan de gingo ned från berget, sade han uttryckligen åt dem att icke för någon omtala vad de hade sett, förrän efter det att Människosonen hade uppstått från de döda. Och de togo ordet till hjärtat, men de samtalade sinsemellan om vad detta att uppstå ifrån de döda betydde.”
5. Vilka frågor hade Jesus framställt till sina lärjungar strax före ”förklaringen”? Varför?
5. Det är viktigt att lägga märke till, att varje skribent låter händelsen med denna märkliga syn föregås av vår Herres fråga och hans därav följande samtal med sina lärjungar: ” ’Vem säga människorna att jag är?’ De sade till honom: ’Johannes döparen, och andra Elia, och återigen andra en av profeterna.’ Och han ställde den frågan till dem: ’Men ni då, vem säga ni att jag är?’ Till svar sade Petrus till honom: ’Du är Kristus.’ Han började även undervisa dem om att Människosonen måste utstå många lidanden och bliva förkastad av de äldre inflytelserika männen och de förnämsta prästerna och de skriftlärda och bliva dödad och uppstå tre dagar senare.” (Mark. 8:27—29, 31, NW) Klart bestyrkte Jesus här att han var Kristus, att han skulle dö och bli uppväckt och att de skulle se Riket i makt, innan de skulle smaka döden. Lärjungarna var förberedda på vad som skulle följa, ty Jesus hade talat så rättframt att ingen misstog sig på hans yttrande.
6. Hur uppfylldes Jesu löfte att några av hans lärjungar inte skulle se döden, förrän de först hade sett Människosonen med makt i Riket?
6. Vad var det då som Jesus sade beträffande att se Guds rike? Svaret kommer att bli klart, om vi jämför de korta uppteckningar som gjorts av tre olika skribenter: ”... alls icke ... smaka döden, förrän de först få se Människosonen komma i sitt rike” (Matt. 16:28, NW); ”... förrän de först få se Guds rike redan kommet i makt” (Mark. 9:1, NW); ”... alls icke skola smaka döden förrän de först få se Guds rike.” (Luk. 9:27, NW) Den tydliga meningen är den, att innan de slutade sin jordevandring måste de först få se Människosonen med makt i sitt rike. Herren Jesus hade tagit Petrus, Jakob och Johannes med sig upp på ett högt berg för att bedja, och medan han bad förändrade sig hans ansiktes utseende och hans dräkt glittrade och lyste med överjordisk glans. Han förvandlades inför dem. Sedan visade synen Elia och Mose i samtal med honom, och även de visade sig ”i härlighet”. Tydligtvis var de tre apostlarna vid detta tillfälle nedtyngda av sömn, och när de blev fullt vakna hörde de ett samtal pågå. Vad för ett samtal kunde det möjligen vara? Lukas är den ende skribent som underrättar oss om detta: ”Dessa visade sig i härlighet och började tala med honom om hans avfärd, som han var bestämd att fullborda i Jerusalem.” — Luk. 9:31, NW.
7. Beskriv det intryck synen gjorde på apostlarna.
7. Det var den impulsive Petrus som då genast kom upp med förslaget att det kunde vara gott att sätta upp tre tält på detta höga berg, ett för vardera Herren, Mose och Elia. Medan han ännu talade bildades en sky och började täcka över trion, och ”en röst hördes ut ur skyn, sägande: Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt; lyssna till honom.’ När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten och blevo mycket rädda. Då kom Jesus fram och rörde vid dem och sade: ’Stå upp och hys ingen fruktan.’ När de lyfte upp sina ögon, sågo de ingen annan, endast Jesus själv. Och då de gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: ’Omtala icke synen för någon, förrän Människosonen blivit upprest från de döda.’ ” (Matt. 17:5—9, NW) Denna syn hade sannerligen gjort ett djupt intryck på Petrus’ sinne, ty trettioett år senare skrev han om den, när han sökte göra klart för sina bröder att han inte hade slugt uttänkt fabler eller falska skildringar, utan hade predikat sanningen för dem.
8. Godtog Petrus synen som en uppfyllelse av Jesu löfte? Förklara hur och varför.
8. När Petrus ytterligare utvecklar denna sak, använder han denna förklaringssyn med avseende på Herren Jesu Kristi ”makt och närvaro”, eftersom han själv hade varit ett ögonvittne till dess storslagenhet. Det är mycket tydligt att vad apostlarna såg förmedlade till deras sinnen verkliga bevis för hans makt och närvaro. Petrus visar klart, att förklaringsscenen för honom utgör uppfyllelsen av Jesu löfte att några av hans lärjungar inte skulle smaka döden förrän de först hade sett Människosonen i hans kungliga makt. Genom denna syn hade de bevittnat Jesu Kristi närvaro och makt i Rikets härlighet, och sammanlänkade med detta var orden som bars fram till Jesus genom den storslagna härligheten: ”Denne är min Son, den älskade, vid vilken jag har fäst mitt godkännande.” Apostlarna såg glansen och prakten och hörde verkligen Jehovas röst från himmelen erkänna Jesus som Guds älskade Son och sålunda identifiera honom som den godkände och bjuda dem att ”lyssna till honom”.
9. Hur skulle en sådan härlig syn påverka oss i vår tid, och kan vi förvänta att det skall givas en mer storslagen syn nu?
9. De tre lärjungarna blev intagna av fruktan och vördnad inför det majestätiska i detta härliga skådespel. Skulle inte vem som helst bland Jehovas barn bli detsamma i vår tid, om han eller hon fick den stora äran och det stora privilegiet att få se en sådan underbar syn? Och att därtill verkligen höra Jehovas röst från himmelen! Vad skulle vilka som helst av oss göra? Utan tvivel exakt detsamma, falla ned på våra ansikten i fruktan. Då vi inte har erfarit en sådan underbar syn, är det ytterst svårt för oss att fatta allt som inbegripes däri, fastän vi verkligen vet att dessa tre män fylldes av fruktan, vilket klart utvisar med vilken övertygande kraft de bragtes till insikt om Jehovas ords närvaro. De skulle aldrig komma att glömma detta. Vi förväntar inte nu att få bestiga ett bokstavligt högt berg och se en sådan syn. Och ändock kommer vi att inse, när vi undersöker denna förklaringsscen, att Guds barn på jorden i våra dagar har en syn långt mera storslagen på alla sätt. Om vi tillägnar oss Guds mening om dessa sanningar, så kommer de att få samma verkan på oss, få oss att känna fruktan nu inför närvaron av Guds röst, och göra oss medvetna om vår litenhet, vår fullständiga ovärdighet att få röna Jehovas godhet och barmhärtighet.
Profetiska ord och syner
10. Vilket löfte innehåller det profetiska ordet i 5 Moseboken 18:15—19?
10. För att vi själva må befinna oss väl och bli styrkta i dessa prövosamma tider är det utan tvivel vars och ens verkliga önskan att få så mycket gagn som möjligt av den syn som vi här undersöker. För att kunna fatta dess verkningsfullhet, kraft och härlighet måste vi undersöka Jehovas ord, som gavs århundraden innan. När vi gör så, finner vi, att de hebreiska skrifterna hade lärt att Jehova Gud skulle resa upp en profet lik den majestätiske Mose, en laggivare, lärare och en Jehovas representant, som skulle vara konung i Israel. ”En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till. ... HERREN sade till mig: ’De hava rätt i vad de hava talat. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkräva det av honom.’ ” — 5 Mos. 18:15, 17—19.
11. Förklara några av de ting i vilka Kristus är lik Mose.
11. Det löfte som Gud gav var att en som var lik Mose skulle resas upp, och det var verkligen en stor likhet mellan Mose och Kristus, ja, redan från födelsen. Ett försök gjordes att förgöra dem som barn. De erhöll särskild undervisning av Jehova under sina fyrtio dagars fasta. De upprestes för befriandet av Jehovas folk från en värld av avgudadyrkan och falsk tillbedjan. De motstod Satans präster och representanter och upphöjde och tillbad den ende sanne allsmäktige Jehova och bragte sålunda stridsfrågan om överhögheten till en segerrik klimax. Båda var de ”lamm” som brukades för föranstaltningen av förbund, vilka ingicks för att frambringa ett särskilt folk, ett rike av präster. Båda byggde de tabernakler, där Jehovas härlighet dvaldes med dem i deras prästerliga tjänst. De var anförare och ledare, hade nationer, om också inte bestämda landområden, och var avskilda för Jehovas tjänst. Detta är endast ett fåtal av de saker i fråga om vilka Mose och Kristus var lika. Kristus var i sanning en som var lik Mose.
12. Varför skulle Elia figurera i synen av Riket?
12. Jehovas uppsåt var inte endast att resa upp en som var lik Mose, en som var större än Mose, utan han lovade även att en som var större än Elia skulle komma. ”Tänken på Mose lag, min tjänares, åt vilken jag på Horeb gav stadgar och rätter för hela Israel. Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning.” (Mal. 4:4—6) Vi ser alltså att profetiorna lär att två stora hebreiska profeter skulle komma att figurera i framtida händelser. Det betyder inte nödvändigtvis att dessa två välkända profeter i verkligheten måste framträda i köttet för att uppfylla dessa profetior. Båda dog i tron och väntar nu på sin uppståndelse.
13. Nämn några av Elias framträdande gärningar och vilket samband dessa hade med händelserna vid Jesu första ankomst.
13. Jehova sade: ”Jag skall sända till eder profeten Elia.” Mannen Elia hade varit trogen och hade aldrig tvivlat på Jehova, och han blev ärad för sina trosgärningar. En av de stora gärningar som Elia utförde var att bringa Israel till sann ånger och bättring, och därför bör vi förvänta, att den Elia som skulle komma skulle utföra ett liknande verk. På Jesu tid hade Johannes döparen fullbordat verket som en förelöpare. Även denne försonare arbetade ihärdigt på att leda folket in på rättfärdighetens väg och om möjligt åstadkomma deras omvändelse. Han visste väl att om de var oomvända då vredens dag stod i begrepp att bryta in, skulle de bli fullständigt tillintetgjorda. Johannes döparen utförde en tjänst liknande den som Elia hade utfört. Han gick till rätta med prästerna som tjänade djävulen, tillrättavisade konungen, frambar en varning till Israel och tjänade den store Jehova utan fruktan. Under tiden hade Israels ledare med orätt sina förväntningar mest riktade på den mirakulösa händelse som de menade att Elias ankomst skulle utgöra för dem och insåg inte att det verk han skulle utföra i själva verket skulle föregå förintelsedomen, och att det därför var deras sista hopp. Så långt kan vi alltså se, att två profeter var utlovade för dagarnas ände, och båda syntes i denna förklaringsscen.
14. Omtala några av de löften som Jehova hade givit angående Davids son. Hur kan vi passa in dem i förklaringsscenen?
14. Vi ser inte endast Mose och Elia i denna scen med deras glänsande dräkter, utan kom också ihåg att Jesus, Guds Kristus, var där. Han är där som Kristus, Jehovas smorde, ty profetiorna hade tydligt lärt att en Davids son skulle komma, som skulle vara Herrens smorde, och hans rike skulle råda för evigt. Jehova säger: ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tjänare David: ’Jag skall befästa din säd för evig tid och bygga din tron från släkte till släkte.’ Jag skall låta hans säd bestå till evig tid, hans tron, så länge himmelen varar. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen; såsom månen skall den bestå evinnerligen. Och trofast är vittnet i skyn.” (Ps. 89:4, 5, 30, 36—38) ”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.” — Jer. 23:5. Se även Jer. 30:9; Hes. 34:23, 24; 37:24.
15. Vad var Kristus mera, förutom att han var Davids son? Ge bevis.
15. Davids son skulle vara större än David, skulle vara Davids ”herre”, ty han skulle vara Jehovas smorde Son. Sonskapet, konungadömet och smörjelsen förbinds med varandra i Psalm 2:2, 6, 7. Jesaja bär likaså vittnesbörd om sambandet mellan riket och Davids son och arvinge å den ena sidan och Messias å den andra: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid.” (Jes. 9:6, 7) Vid vår Herres första ankomst förväntade Israel Guds smorde, den som skulle bli deras kung. Sions hörnsten skulle läggas och Jehova skulle utföra detta, ty det är skrivet: ”Detta är den dag, som HERREN har gjort. ... Välsignad vare han, som kommer, i HERRENS namn.” (Ps. 118:22—26) ”Säg till Sions dotter: ’Se, din konung kommer till dig, mild till sinnes och sittande på en åsna, ja, på en fåle, ett lastdjurs avkomma.’ ... ’Fräls, det bedja vi, Davids Son! Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” (Matt. 21:5, 9, NW) Detta betyder att Jehova inte endast hade utlovat en som var större än Mose och Elia utan även en som var större än David, en som skulle vara Guds Son. Detta är innehållet i de skrivna vittnesbörd till vilka vi nu vänder vår uppmärksamhet.
Guds Son och arvinge
16. Ge bevis ifrån Skriften som visar att Davids son är Guds egen Son.
16. Vid den tid då Maria blev havande sade ängeln: ”Du har funnit ynnest hos Gud; och se, du kommer att bliva havande och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son, och Jehova Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt vara konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut. ... Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det som blir fött kallas heligt, Guds Son.” (Luk. 1:30—35, NW) När tiden för sonens födelse hade kommit, sändes Jehovas ängel för att kungöra det för herdarna ute på marken. ”Och plötsligt stod Jehovas ängel hos dem, och Jehovas härlighet glänste omkring dem, och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ’Hys ingen fruktan, ty se, jag kungör för eder goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del, ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad.’” (Luk. 2:9—11, NW) Vidare har vi Simeons vittnesbörd återgivet : ”Han skulle icke se döden, innan han hade fått se Jehovas Kristus. ... ’Denne är lagd till fall och till uppresande igen för många i Israel och till ett tecken, som man skall tala emot.’ ” (Luk. 2:26, 34, NW) Det var sant att han blev en ”stötesten” och ”förargelseklippa” för de båda Israels hus.
17—19. Hur vet vi att Kristus är Guds arvinge?
17. Till Johannes döparen ställde judarna genom sina präster och leviter frågorna: ”’Vem är du?’... ’Jag är icke Kristus.’ ... ’Vad är du då? Är du Elia?’ ... ’Det är jag icke.’ ’Är du Profeten?’ ... ’Nej!’ ... ’Varför döper du då, om du själv icke är Kristus eller Elia eller Profeten?’” (Joh. 1:19—25, NW) Lägg i det föregående märke till, hur dessa samma tre tjänare förbindes med varandra. Natanael uttryckte saken koncist i en enda mening: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels Konung.” (Joh. 1:49, NW) Emedan Jesus var Guds Son, var han hans arvinge till de ting som Gud hade utlovat. Han var förvisso mer än Davids son och arvinge. Jesus frågade judarna: ”’Vad mena ni om Kristus? Vems son är han?’ De sade till honom: ’Davids.’ Han sade till dem: ’Hur kan det då vara, att David under inspiration kallar honom ”Herre”, och säger: ”Jehova sade till min Herre: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender under dina fötter’ ”? Om David således kallar honom ”Herre”, hur är han då hans son?”’ (Matt. 22:42—45, NW) ”Så blev Ordet kött och bodde ibland oss, och vi fingo se hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader.” (Joh. 1:14, NW) ”Jag har sett det och har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.” (Joh. 1:34, NW) Vid tiden för sitt dop blir han erkänd av Jehova som hans Son: ”Och en röst kom från himmelen: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’ ” — Luk. 3:22, NW.
18. Ytterligare bekräftelse ges genom det som Paulus skriver till hebréerna: ”Gud, som för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt talade till våra förfäder genom profeterna, har vid slutet av dessa dagar talat till oss genom en Son, som han har utsett till arvinge av allt.” (Hebr. 1:1, 2, NW) Vidare har vi den liknelse som Jesus framställde: ” ’Jag skall sända min son, den älskade. De komma nog att ha respekt för denne.’ När vingårdsmännen fingo syn på honom, började de tala med varandra och säga: ’Denne är arvingen; låt oss döda honom, på det att arvet må bliva vårt.’ ” (Luk. 20:13, 14, NW) Emedan det sålunda fastslås av detta vittnesbörd, kan det inte råda någon tvekan om att den som identifieras som Guds Son är arvinge till världen, den vars rike skall vara för evigt.
19. Om vi så gör en översikt över vad ”förklaringen” omfattar, ser vi däri följande: 1) Mose var en skuggbild av en som skulle komma efter honom och som skulle vara en stor ledare, laggivare, befriare och konung för Israel; 2) Elia, som var en av de största av profeterna, var en förebild av en ännu större som skulle komma och som skulle utföra vissa gärningar i förbindelse med den konung och det rike som kommer förmedelst Guds kraft; 3) löftet om Messias, som är Guds Kristus, den som Gud har utvalt och godkänt, smord till att bliva konung och präst; och 4) Jesus Kristus, Gud Jehovas Son och arvinge till Riket och den nya världen.