”Ditt ord är sanning”

Lär oss att bedja

DET är svårt att uppnå och vidmakthålla ett gott, innerligt förhållande till andra utan att meddela sig med dem på något sätt. På liknande sätt kan man inte heller bevara ett nära förhållande till Skaparen, Jehova Gud, utan att stå i förbindelse med honom genom bön. Eftersom kristna föräldrar inser detta, är de angelägna om att lära sina barn hur de skall bedja. Det de lär barnen bör naturligtvis vara grundat på bibeln, Guds sanningsord. Jesu Kristi exempel, när han undervisade sina lärjungar om bönen, kan tjäna till en förebild för föräldrar, i synnerhet överlämnade, kristna fäder.

När Jesus Kristus vid ett tillfälle slutat att bedja, kom en av hans lärjungar fram till honom och sade: ”Herre, lär oss hur vi skall bedja, alldeles såsom Johannes också lärde sina lärjungar.” Till svar på denna begäran gav Jesus dem en förebild eller ett mönster för bön: ”Närhelst ni ber, så säg: ’Fader, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Ge oss vårt bröd för dagen efter dagens behov. Och förlåt oss våra synder, ty vi själva förlåter också var och en som är i skuld till oss; och för oss inte i frestelse.’” — Luk. 11:1—4, NW.

När Jesus lärde sina efterföljare denna mönsterbön, var inte hans avsikt att de skulle lära sig den utantill och därefter regelbundet upprepa den. Detta framgår av att Jesus vid ett tidigare tillfälle hade använt en annan ordalydelse, när han framställde samma mönsterbön. (Matt. 6:9—13) Vid detta tillfälle yttrade han följande ord innan han började bedja: ”När ni ber, säg då inte samma saker om och om igen, alldeles som människorna i nationerna gör, ty de inbillar sig att de skall bli hörda därför att de använder många ord. Gör er därför inte lika dem, ty Gud, er Fader, vet vad ni behöver, innan ni ens ber honom.” — Matt. 6:7, 8, NW.

Följaktligen kan kristna föräldrar med Jesu mönsterbön som grundval hjälpa sina barn att förstå vilka ting som är tillbörliga ämnen för bön — helgandet av Guds namn, att Guds rike skall ingripa mot sina fiender, våra dagliga behov och förlåtelse för synder. Det finns naturligtvis många andra böner upptecknade i bibeln, särskilt i Psaltaren, och dessa kan användas för ytterligare undervisning.

Sedan Jesus lärt sina lärjungar mönsterbönen, framställde han en liknelse som belyste Jehovas villighet att besvara böner. Jesus tillämpade liknelsen med orden: ”Om därför ni, fastän ni är onda, vet hur ni skall ge goda gåvor åt edra barn, hur mycket mera skall då inte Fadern i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom!” (Luk. 11:13, NW) Föräldrar kan efterlikna Jesu exempel genom att hjälpa sina barn att inse att Jehova Gud verkligen hör och besvarar böner. Ett bra sätt att göra detta är att tala om hur Jehova har besvarat deras egna personliga böner.

För att undervisningen om bön skall nå barnens hjärtan måste de kunna se att deras föräldrar verkligen förlitar sig på Jehova för att få vägledning om hur de skall sköta livets angelägenheter. Det djup av hängivenhet och tacksamhet som fadern ger uttryck åt, när han företräder familjen i innerlig bön, kan ha gagnelig inverkan på dem. Det kan driva dem att nalkas Jehova i bön.

Barnen bör också få undervisning om det rätta sättet att nalkas Gud i bön. Behovet av detta kan belysas med en illustration från vardagslivet. När någon till exempel besöker en vän, ger han till känna att han har anlänt; han går inte bara in i hemmet utan vidare. I många länder åstadkommer man detta genom att knacka på dörren. På liknande sätt finns det ett tillbörligt sätt att nalkas Gud, universums suverän, och det är genom Jesus Kristus. Jesus sade till sina lärjungar: ”Ingen kommer till Fadern annat än genom mig. Om ni begär någonting i mitt namn, så skall jag göra det.” — Joh. 14:6, 14, NW.

När barnen hör andra bedja, lägger de märke till att åkallan och uttrycken för tacksägelse i början av bönen ofta sker i Jesu namn och att bönen avslutas i Jesu namn. Om barnen får lära sig att Guds Son gav anvisning om att bönerna skulle frambäras i hans namn, kommer också de att bedja på det sättet.

Barnen kommer också att lägga märke till att bönerna vanligen avslutas med ordet ”amen”. Det skulle därför vara bra att förklara för dem innebörden i detta ord. Det betyder ”sannerligen”, ”må så ske”. ”Amen” inbegriper starkt bifall till bönen, förtröstan på Guds förmåga att besvara den och uppriktigt hopp om att han skall göra det.

När familjen är tillsammans, företräder vanligen den kristne fadern modern och barnen i bön. Men han vill vara säker på att barnen känner sig manade att bedja på egen hand. Därför skulle det vara bra om fadern framhöll att det inte räcker för honom med familjebönen, eftersom han har personliga angelägenheter att bedja om. Han kan uppmuntra sina barn att göra på samma sätt, kanske innan de går och lägger sig eller sedan de stigit upp på morgonen. Han kan också genom ord och exempel inprägla hos sina barn att bönerna inte bör vara några upprepningar. När barnens hjärtan får rätta motiv, kommer de att uttrycka sig öppet inför sin himmelske Fader.

Till en början kan barnens böner vara mycket korta. Men om dessa böner kommer från ett hjärta som känner uppskattning, är de värdefulla i Jehova Guds ögon. I en av sina liknelser beskrev Jesus hur en skatteindrivare bad med tillbörlig ödmjukhet: ”O Gud, var nådig mot mig, en syndare.” (Luk. 18:13, NW) Trots att denna uppriktiga bön var kort, hade den långt större värde än den högmodige fariséens bön: ”O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som de övriga människorna, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som denne skatteindrivare. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt som jag förvärvar.” — Luk. 18:11, 12, NW.

Om föräldrarnas undervisning är i överensstämmelse med Guds ord, behöver de inte vara överdrivet oroliga för vad barnen säger i sina enskilda böner till Jehova. Så länge barnens hjärtan får en rätt drivkraft, kommer de att fortsätta att gå framåt i andligt avseende. Föräldrarna kan faktiskt behöva ta sig till vara, så att de inte hindrar sina barn att uttrycka sig öppet, från hjärtat, i sina personliga böner. Det är uppenbart att en far inte skulle uppskatta att hans hustru såg till att alla hans barn uttryckte sig på precis samma sätt, när de tackade honom eller bad honom om något. Jehova Gud känner på precis samma sätt, för han skapade människan till sin avbild. Föräldrar kan därför glädja sig, när deras undervisning och goda exempel driver barnen att bedja till Gud på egen hand och med sina egna ord.

Som sammanfattning kan man alltså säga att när föräldrarna lär sina barn hur de skall bedja, kan de inrikta sig på att hos dessa små bygga upp uppskattning av Jehova Gud, den som hör bön. De kommer också att vilja dryfta varför bönen är nödvändig och vilka ting man bör bedja om. Bibeln bör vara grundvalen för denna undervisning, eftersom den innehåller sanningen om dessa ting. Föräldrarnas exempel bör också återspegla djup uppskattning av Jehova Gud och av anordningen med bön. Sådan undervisning genom ord och exempel kräver verklig ansträngning. Men det är väl värt ansträngningen.