Vad säger bibeln?
Är andebesvärjelse något för de kristna?
ANNELIESE MICHEL var bara tjugotre år. Hon var lärarkandidat i Klingenberg am Main i Västtyskland. När den unga kvinnan dog av svält den 1 juli 1976, vägde hon bara 32 kilo. Detta dödsfall väckte hetsig debatt.
Anneliese Michel hade drabbats av döden sedan två romersk-katolska präster hade försökt driva ut fem djävlar ur den unga kvinnans kropp. Detta ledde till en hel del kritik, eftersom många tyskar menar att andebesvärjelse tillhör medeltiden och inte bör förekomma i våra dagar.
Det kan hända att andebesvärjelse väcker en del frågor i ditt sinne. Du kan till exempel undra vad andebesvärjelse egentligen är och om det verkligen fungerar. Men en viktigare fråga är sannolikt: Är andebesvärjelse något för de kristna?
Vad är andebesvärjelse?
I An Encyclopædia of Occultism heter det: ”Att besvärja andar, säger Smedley, är enligt de vedertagna definitionerna att binda med ed, att ålägga med ed, och således genom att använda vissa ord och utföra vissa ceremonier kommendera djävulen och andra onda andar och kräva deras lydnad.”
I definitionen av ”andebesvärjelse” heter det i New Catholic Encyclopedia: ”Handlingen att driva ut eller avvända demoner eller onda andar från personer, platser eller ting som är eller tros vara besatta eller hemsökta av dem eller löper risk att falla offer för eller bli redskap åt deras illvilja.”
Romersk-katolska kyrkans kanoniska lag tillåter auktoriserade präster att utföra andebesvärjelse. I New Catholic Encyclopedia förklaras det: ”Den bok som tidigare användes vid denna ceremoni var boken om andebesvärjelser; i våra dagar kan biskopsboken, mässboken eller ritualboken användas. Den nödvändiga handlingen består i att räcka boken till kandidaten, och den nödvändiga formeln är de ord som enligt biskopsboken uttalas av den befallande prelaten.”
Men är det skriftenligt?
Vi läser i Skriften: ”Men sedan det hade blivit kväll förde man till honom [Jesus Kristus] många demonbesatta; och han drev ut andarna med ett ord, och han botade alla som hade det svårt.” (Matt. 8:16) Jesus drev alltså ut demoner, och när detta ägde rum återvann personen i fråga ett normalt sinnestillstånd. Det bör också nämnas att det är skillnad mellan demonbesatthet och vanlig sjukdom. Kristus botade nämligen både det ena och det andra. — Mark. 1:32—34.
Med vilken myndighet och makt drev Jesus ut demoner? Hans myndighet var från Jehova Gud, och genom att driva ut demoner från dem som var besatta bevisade Jesus att han var Guds Smorde, Messias. Demonerna tvingades att erkänna Jesu myndighet, även om de gjorde det ovilligt. (Matt. 8:28—34) Och hur skulle de egentligen ha kunnat stå honom emot? Vid ett annat tillfälle, nämligen den natt Jesus blev förrådd, sade han: ”Eller menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar?” (Matt. 26:53) Vilken framgång kunde en enda demon, åtskilliga demoner eller till och med en hel legion demoner ha mot en sådan stor övermakt? — Luk. 8:26—30.
Jesus lämnade ingen i tvivelsmål om med vilken kraft han drev ut demoner. Evangelieskribenten Lukas berättar att Jesus drev ut demoner genom ”Guds finger”. Men vad är den symboliska innebörden i detta? Matteus’ evangelieskildring klargör detta genom att säga att Jesus drev ut demoner genom Guds heliga ande eller Jehovas verksamma kraft. (Luk. 11:20; Matt. 12:28) Jesus själv bekände att det var genom Guds kraft som han var i stånd att driva ut demoner. — Mark. 5:18—20.
Jesus Kristus gav myndighet över demonerna åt sina tolv apostlar och längre fram åt de sjuttio män som han sände ut. Följaktligen kunde de bota demonbesatta människor i Jesu namn. (Luk. 9:1; 10:1, 17) Till och med en man som inte personligen följde Jesus, men som trodde på honom, var i stånd att driva ut demoner genom att använda Jesu namn. (Mark. 9:38—40) Efter Kristi död fortsatte apostlarna att ha denna makt. Aposteln Paulus drev till exempel ut en ”spådomsdemon” ur en slavflicka. — Apg. 16:16—18.
Något som lyser med sin frånvaro
Utförde Jesus någon särskild ritual för att driva ut demoner? Gjorde Kristus, hans apostlar eller hans andra lärjungar bruk av seanser eller magiska konster av något slag när de befriade demonbesatta människor?
Nej. Varken Jesus eller hans efterföljare i det första århundradet hade eller använde någon ”bok om andebesvärjelser”. Och ingenstans i den Heliga skrift finner man några ord, fraser eller formler som skulle vara särskilt effektiva när det gäller att driva ut onda andar.
Dessutom är användning av någon form av svartkonst eller magi inte förenlig med sann kristendom. Jehova Gud gav sitt folk i gången tid anvisningen: ”Hos dig må icke finnas någon som ... befattar sig med ... svartkonst.” (5 Mos. 18:10) Det är av intresse att lägga märke till hur de som blev kristna i det forntida Efesus handlade. Vi läser: ”Ganska många av dem som hade sysslat med magiska konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem inför alla.” (Apg. 19:18, 19) Staden var känd för de ”efesiska bokstäverna”, om vilka det sägs: ”De tycks ha utgjorts av vissa kombinationer av bokstäver eller ord, vilka, om man uttalade dem med ett visst tonfall, ansågs kunna driva ut sjukdomar eller onda andar.” De som blev kristna i det forntida Efesus undvek att ha något att göra med dessa världsberömda ”efesiska bokstäver”.
Varför tycks det då fungera?
Bibeln vittnar om att Jesus Kristus och hans första lärjungar kunde driva ut demoner. Men vad hände när vissa bedragare, prästen Skevas’ sju söner, försökte göra detta genom att uttala namnet på ”Jesus, som Paulus predikar”? Den demonbesatte mannen kastade sig över dem och misshandlade dem svårt och klädde av alla sju inpå bara kroppen. (Apg. 19:13—16) Alla som vill driva ut onda andar har alltså inte framgång, även om de använder Jesu namn.
Jesus Kristus själv sade: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn ... ?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” (Matt. 7:22, 23) Ibland berättas det emellertid att andemedier har drivit ut demoner. Men det är tydligt att varken de själva eller deras andebesvärjelse har Guds godkännande, eftersom Jehova Gud förklarade: ”Vänd er inte till andemedierna.” — 3 Mos. 19:31, NW.
Fariséerna anklagade falskeligen Jesus Kristus för att driva ut demoner med hjälp av Beelsebub, Satan, djävulen. Men de påstod att Guds heliga ande eller verksamma kraft låg bakom, när deras ”söner” eller lärjungar drev ut demoner. På så sätt syndade alltså fariséerna mot den heliga anden genom att förneka dess uppenbara verkan, när Jesus drev ut demoner. (Matt. 12:22—32) Fariséernas ”söner” och andra som inte var Jesu lärjungar var i själva verket djävulens barn. (Joh. 8:44; 1 Joh. 3:10) Om de påstod sig ha drivit ut onda andar, måste de alltså ha gjort detta som Satans redskap. Men detta skulle inte innebära att djävulen hade kommit i strid med sig själv. — 2 Kor. 11:14.
Djävulen skulle i stället på detta sätt befrämja eller öka sin makt och sitt inflytande över människor som blivit bedragna. Om någon som utövade falsk religion till exempel skulle driva ut en demon, är det då inte troligt att den som blivit befriad från demonbesattheten skulle vara tacksam? Och är det inte rimligt att han, hans familj och hans vänner skulle tro att andebesvärjaren var en människa med sann tro på Gud? Skulle de inte vara benägna att undersöka hans religion och kanske rentav sluta sig till den organisationen? Om det gick så, skulle Satan ha vunnit en seger. Han skulle ha vilselett dessa bedragna eller vänt dem bort från den sanna religionen, tillbedjan av Jehova Gud ”med ande och sanning”. — Joh. 4:23, 24.
Under den kristna församlingens barndom satte Jehova Gud visserligen ofta Jesu lärjungar i stånd att utföra underverk med hans heliga andes kraft, men dessa andens mirakulösa gåvor behövdes inte längre, när det en gång hade bevisats att ”Jehovas hand” var med Jesu Kristi efterföljare. (Apg. 11:21) Därför upphörde också andens mirakulösa gåvor och ovanliga ådagalägganden av dess kraft. — 1 Kor. 13:8—13.
Finns det ingen hjälp alls?
Det finns visserligen inget skriftenligt bemyndigande att utföra andebesvärjelse i våra dagar, och de sanna kristna ägnar sig inte åt detta, men det betyder inte att gudaktiga människor inte har något skydd mot onda andemakter. De har faktiskt tillgång till all den hjälp som behövs.
Var och en som tror sig vara föremål för onda andemakters angrepp bör sky spiritism, spådom och därmed besläktade ting. (5 Mos. 18:10—12) Om han besväras av ”röster” från andevärlden, bör han inte rätta sig efter vad de säger, oavsett vilka de utger sig för att vara. Det är i stället viktigt att inse att rösterna kommer från demoner och att avvisa det de säger. — 2 Tess. 2:9.
För att stå emot onda andemakter är det tydligt att man bör ta sig till vara för att umgås med dem som sysslar med magiska konster, trolldom och liknande ting. I stället bör man söka umgänge med sådana som är sanna kristna. (1 Kor. 15:33) Man bör från sin person och sitt hem avlägsna alla föremål som har något samband med demonisk religion. Det är också mycket viktigt att ta på sig den ”fullständiga [andliga] vapenrustningen från Gud”. Den omfattar sådana delar som sanningens gördel och ”rättfärdighetens bröstharnesk”. — Ef. 6:11—18; 2 Petr. 3:11.
Det är också mycket viktigt att ha tro på Jehova och allvarligt bedja till honom. Om man blir föremål för demonernas angrepp, är det absolut nödvändigt att bedja till Jehova Gud genom Jesus Kristus och använda Guds namn. ”HERRENS [Jehovas] namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.” (Ords. 18:10; Fil. 4:6, 7) Förordnade tillsyningsmän i den kristna församlingen har villigt bistått dem som önskat tjäna Gud men som besvärats av demoner. Men den enskilde individens egen sinnesinställning är av betydelse. Det är nödvändigt att stå emot onda andemakter, och detta är verkningsfullt. ”Stå emot djävulen”, skrev lärjungen Jakob, ”så skall han fly från er.” — Jak. 4:7.
Nutida andebesvärjelse med dess ceremonier är inte botemedlet mot demonbesatthet. Men Jehova Gud har kärleksfullt dragit försorg om skydd mot onda andemakter, och de som är förståndiga kommer att dra nytta av detta. Nej, andebesvärjelse är ingenting för de kristna. De bör i stället hålla sitt sinne och hjärta fäst vid att dyrka och tjäna sin himmelske Fader.