”Vem är i själva verket den trogne förvaltaren, den omdömesgille?”

”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara?” — Luk. 12:42.

1. Hur gammal är den fråga som vi nu har framför oss, och vad får de som inte finner ett svar på den inte erfara?

DEN frågan är nu mer än 1.900 år gammal. Många hundra tusen människor som lever i dag tror att de har funnit svaret på den frågan. De som inte finner svaret får inte heller erfara det goda som kan påverka deras eviga framtid. Frågan är denna: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid?” — Luk. 12:42.

2. a) När ställdes den frågan för första gången, och av vem? b) Vilka borde vara intresserade av den frågan, och varför det?

² Första gången den frågan ställdes var i landet Israel i Mellersta Östern. Tidpunkten var år 32 enligt vår vanliga tideräkning, någon gång mellan israeliternas firande av lövhyddohögtiden på hösten och deras firande av överlämnandet av det återuppbyggda templet i Jerusalem på förvintern. Den man som ställde frågan har blivit en kontroversiell person över hela världen. Hans namn är Jesus Kristus. Hans fråga bör därför vara av särskilt intresse för kristenheten, eftersom den talar om honom som ”Herre” och menar sig bestå av lärjungar till honom.

3, 4. a) Vad var de som lyssnade på Jesus intresserade av, och vad sade han därför till dem att de inte skulle frukta för? b) Vilka två illustrationer eller liknelser framställde Jesus för att visa varför de behövde hålla sig vakna?

³ Enligt bibelns skildring ställdes den rannsakande frågan som ett svar på en annan fråga och riktades till människor som var intresserade av den största regering som någonsin upprättats eller skall upprättas på jorden, det rike som tillhör Skaparen av himmel och jord, ”Guds rike”. Det var därför Jesus Kristus i förväg sade till sina israelitiska åhörare: ”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er riket. Sälj era tillhörigheter och ge barmhärtighetsgåvor. Gör er börsar som inte nöts ut, en outtömlig skatt i himlarna, där en tjuv inte kommer i närheten eller mal förtär; för där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

⁴ Var ombundna om höfterna och ha era lampor brinnande och var själva lika människor som väntar på sin herre, när han återvänder från bröllopet, så att de när han kommer och bultar på genast kan öppna för honom. Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande! Jag säger er i sanning: Han skall binda något om sig och få dem att lägga sig till bords och skall komma utmed bordet och betjäna dem. Och om han kommer under det andra vaktpasset, ja under det tredje, och finner dem så, lyckliga är de! Men detta skall ni förstå: om husfadern hade vetat i vilken stund tjuven skulle komma, hade han hållit i med att vaka och hade inte låtit någon bryta sig in i hans hus. Håll er redo, ni också, därför att i en stund då ni inte håller det för troligt kommer Människosonen.” — Luk. 12:32—40.

5. a) Vad kallade Petrus Jesu uppmuntrande framställning, och vad skulle man därför kunna kalla Jesu svar? b) Vilken fråga kan man ställa sig med tanke på vad Jesus svarade, när Petrus stod frågande inför hur Jesu ord skulle tillämpas?

5 Det som Herren Jesus Kristus då sade kallade aposteln Petrus för en ”liknelse”, för Lukas’ skildring fortsätter med orden: ”Då sade Petrus: ’Herre, riktar du denna liknelse [parabolé] till oss eller också till alla?’” (Luk. 12:41) Vad Jesus sade till svar borde därför helt logiskt betraktas som en liknelse, en framställning som i bilder utmålar eller illustrerar vissa realiteter som skall ske i framtiden. Det vill säga, Jesu svar i Lukas 12:42—44 skulle ingå som en del av liknelsen om en viss ”trogen och förståndig förvaltare”. (1917) När vi nu granskar liknelsen, bör vi ha följande fråga i tankarna, den fråga som Petrus ställde och som gällde tillämpningen av denna uppföljande liknelse: ”Herre, riktar du denna liknelse till oss eller också till alla?” (Luk. 12:41) Vi kan därför fråga oss: Skall man tillämpa denna liknelse om ”förvaltaren” på en klass, en ”oss”-klass, på Jesu Kristi 12 apostlar eller på var och en av dem som då lyssnade på Jesus och i våra dagar på varje enskild individ som läser Jesu liknelse, oavsett vilken religiös anknytning han har, oavsett om han tillhör kristenheten eller inte? Är liknelsen någonting som gäller en klass eller en enskild individ?

”HANS HERRE”

6. Med vilken liknelse svarade Jesus på Petrus’ fråga?

⁶ Jesus svarade inte direkt på Petrus’ fråga angående den föregående ”liknelsen”, utan svarade med en annan liknelse. Han sade: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så! Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:42—44.

7. Vem var förvaltarens ”herre” en bild av, och vilken inställning bör därför de som är förbundna med förvaltarens ”herre” bevara under ”avslutningen på tingens ordning”?

⁷ Ingen kommer att ifrågasätta att den trogne förvaltarens ”herre” är en bild av den som berättade liknelsen — Herren Jesus Kristus. I den liknelse som gav upphov åt Petrus’ fråga talade Jesus om sig själv som en brudgum, som på grund av bröllopsfestligheterna återvände hem vid en obestämd tidpunkt på natten eller tidigt på morgonen. (Luk. 12:35—40) Därför borde helt visst de som är inbegripna i uppfyllelsen av Jesu liknelse hålla sig vakna, i synnerhet nu under ”avslutningen på tingens ordning”. — Matt. 24:3.

8. Sedan när har Jesus Kristus varit ”herre” över en ”tjänarskara”, och hur beskriver Uppenbarelseboken 7:1—8 denna?

⁸ När det gäller liknelsen om förvaltaren har hans herre en ”tjänarskara”, och i den ingår förvaltaren själv. Detta stämmer överens med det förhållandet att den som framställde liknelsen, Herren Jesus Kristus, har en familj eller ett ”hus” i andlig bemärkelse. Det är den tanke vi finner nedskriven i Hebréerna 3:4—6: ”Gud är den som har byggt allting. Och Mose var såsom tjänare trogen i hela Hans hus som ett vittnesbörd om de ting som det skulle talas om senare, men Kristus var trogen såsom Son över Hans hus.” Profeten Mose var satt över Israels 12-stammarshus, då den nationen var nybildad. Jesus Kristus, som den större Mose, har varit satt över det andliga Israels hus från pingstdagen år 33 v.t. och ända fram till nu. Uppenbarelseboken 7:1—8 uppenbarar att det ”huset” består av 144.000 andliga israeliter, uppdelade på 12 stammar med 12.000 i vardera. Detta är ett ”hus” som består av andliga söner till Gud, alldeles som deras Huvud, Jesus Kristus, själv. Dessa utgör som ett kollektiv den ”lilla hjorden”, åt vilken, som Jesus sade, det har behagat Jehova Gud; den himmelske Fadern, att ge himmelriket. — 5 Mos. 18:15—18; Luk. 12:32; Apg. 3:19—23.

9. Om man skulle föra fram det påståendet att ”förvaltaren” är en bild av en enskild kristen människa, en människa som förordnades under det första århundradet v.t., vilka problem ställs man då inför när det gäller att fastställa en bestämd tidpunkt för när förvaltarens herre skall komma tillbaka?

9 Med andra ord utgör dessa 144.000 andliga Guds söner ”tjänarskaran”, över vilken förvaltarens ”herre”, Herren Jesus Kristus, har satt ”förvaltaren” i liknelsen. Vem denne ”förvaltare” (grek.: oikonómos; hebr. enl. Delitsch: sokenʹ) i liknelsen utgör är fortfarande en kontroversiell fråga bland många till bekännelsen kristna. Om vi säger att ”förvaltaren” är en bild av en enskild kristen människa, råkar vi i oövervinnliga svårigheter. Som exempel kan nämnas att liknelsen visar att förvaltarens herre reser bort på någon resa och, efter en obestämd tids frånvaro, kommer tillbaka hem igen vid en ospecificerad tidpunkt. Under det första århundradet v.t. kunde man inte ange exakta tidpunkter, för då hade mänskligheten inte sådana moderna bekvämligheter som telefoner, radiokommunikationer och snabba kommunikationsmedel med fastställda tidtabeller.

10. Vilket problem uppstår beträffande hur gammal denna människa skulle vara vid den tidpunkt, då förvaltarens herre kommer tillbaka, om det var fråga om en enskild kristen?

¹⁰ Enligt Jesu ord sattes ”förvaltaren” över ”tjänarskaran” innan förvaltarens herre for i väg på sin resa. Eftersom förvaltarens herre var en bild av Herren Jesus Kristus, blev hans ”förvaltare” förordnad innan han avreste, vilket skedde i och med att han for tillbaka till himmelen 10 dagar före den judiska pingsthögtiden år 33 v.t. ”Förvaltaren” måste dessutom vara vid liv och vara trogen i sitt förordnade uppdrag vid den tidpunkt, då hans herre återvände. Det har nu gått 1.900 år sedan Herren Jesus Kristus begav sig i väg till sin himmelske Faders hem. Om någon skulle föra fram det påståendet att ”förvaltaren” i liknelsen är en bild av en enskild kristen människa i den sanna kristna församlingen, kan man därför fråga sig hur denne person skulle kunna vara vid liv ännu i denna dag efter att ha förordnats av Jesus Kristus år 33 under första århundradet v.t. Ingen människa har någonsin levt så länge, inte ens den omtalade Metusela. — 1 Mos. 5:27.

11. Vad är därför ”förvaltaren” en bild av, om han inte är en bild av en enskild kristen människa, och vilket skriftenligt stöd finns det för denna syn på saken?

¹¹ Förnuftet säger oss, understött av liknande exempel från bibeln, att det är helt klart att ”förvaltaren” (oikonómos) är en bild av en klass, en kollektiv grupp av människor, som motsvarar en juridisk person, likt en korporation som erkänns av landets lag. Jehova Gud kallade till exempel hela den forntida nationen Israel för ”min tjänare, den som jag har utvalt”. (Jes. 43:10) På samma sätt är ”förvaltaren” en bild av den ”lilla hjorden” av andliga israeliter, hela skaran av de överlämnade, döpta lärjungar till förvaltarens ”herre”, Jesus Kristus, som har blivit pånyttfödda av Guds ande och fått del av det himmelska arvet tillsammans med sin ”herre”, den förhärligade Jesus. Denne sammansatte ”förvaltare” var vid liv och kunde bli förordnad av sin Herre, innan denne for sin väg, och en kvarleva av denna ”förvaltar”-klass finns nu på jorden och bevisar sig vara trogen mot sin Herre, Jesus Kristus. Eftersom varje medlem är trogen och omdömesgill, är hela klassen det också.

12. Vad var syftet med att ”förvaltaren” sattes över ”tjänarskaran”, och visar fakta att detta syfte verkställts av ”förvaltar”-klassen?

¹² I liknelsen blev ”förvaltaren” satt över sin herres ”tjänarskara” för att ”oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid”. (Luk. 12:42) Genom den sammansatta ”förvaltar”-klassen har detta uppsåt eller syfte blivit verkställt ända fram i vår tid. Under det första århundradet v.t. förhöll det sig så — under Jesu Kristi 12 apostlars dagar, ända fram till dess den siste av apostlarna, Johannes, dog, den apostel som bidrog med den sista delen av de heliga skrifterna omkring år 98 v.t. (Joh. 21:20—23) Nu, under ”avslutningen på tingens ordning”, som började under det katastrofdrabbade året 1914, borde det i synnerhet vara ”rätt tid” för att dela ut den rättmätiga, ”tillmätta kosten” till ”tjänarskaran”, och det är något som bevisligen också skett. Kvarlevan av ”förvaltar”-klassen har visat sig vara trogen i detta avseende. — Matt. 24:3—14.

13. När Herren Jesus Kristus återvände, vad hade han då tänkt göra med avseende på ”förvaltar”-klassen, och vad hade denna klass gjort fram till dess?

¹³ Detta stämmer överens med det förhållandet att Herren Jesus Kristus fick konungslig makt tillsammans med sin himmelske Fader vid slutet av hedningarnas tider år 1914 och att han således till sist fick det han for i väg för att få. (Luk. 19:12) Han kunde således återvända osynlig i andlig gestalt för att hålla räkenskap med sin ”förvaltare”. Det hade inte varit någon liten uppgift att fram till räkenskapens dag dela ut tjänarskarans ”tillmätta kost i rätt tid”. Men medlemmarna av ”förvaltar”-klassen har samarbetat i att dela ut den andliga ”kosten” till varandra, något som skett progressivt, eftersom Jehova Gud har kallat ytterligare andra till att bli medarvingar med dem till Riket, till att bli medlemmar av den ”lilla hjorden”.

SATT ÖVER ALLA HANS ”TILLHÖRIGHETER”

14. Varför skulle det bli en lycklig tid för ”förvaltaren”, då hans herre återvände och fann honom utföra sina plikter som slav?

¹⁴ I liknelsen om den trogne och omdömesgille ”förvaltaren” talade förvaltarens herre, Herren Jesus Kristus, om honom som en ”slav” och sade: ”Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så!” Varför det? Jesus svarar: ”Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:43, 44.

15. Varför skulle det komma att bli en lycklig tilldragelse för ”förvaltar”-klassen att bli satt över sin herres ”tillhörigheter”?

¹⁵ Detta innebär att ”slaven” som en belöning för att han bevisat sig vara trogen och omdömesgill och ständigt hållit sig vaken i väntan på sin herres återkomst får större ansvarsuppgifter som ”förvaltare”. Detta var möjligt. Hur då? Jo, på grund av att hans herre så framgångsrikt förvärvat någonting under sin resa och kom tillbaka rikare än han var, då han reste. Hans ”tillhörigheter” hade utökats, och därför fanns det fler ting som hans trogne ”förvaltare” kunde bli satt över. Att han fick fortsätta i sitt ämbete som ”förvaltare” skulle innebära att han fick tjäna med större kapacitet. Hans herre återvände själv med en kapacitet som var större än den han hade, då han for i väg på sitt särskilda uppdrag. I den nutida uppfyllelsen av denna liknelse har det förhållit sig så med avseende på kvarlevan av ”förvaltar”-klassen och dess herre, den förhärligade Jesus Kristus.

16. Vilket uttalande av Jesus, ett uttalande som han gjorde strax efter det att han framställt liknelsen, visar att han berättade liknelsen om ”förvaltaren” vid en brännande het tidpunkt?

¹⁶ Men hur kan vi vara säkra på att detta har varit den rätta tiden för kvarlevan av ”förvaltar”-klassen att bli satt över sin Herres utökade ”tillhörigheter” eller intressen? Jo, därför att Jesus flera verser längre fram, efter dem där liknelsen behandlats, sade: ”Jag har kommit för att framkalla en eld på jorden, och vad mer kan jag önska, om den redan är antänd?” (Luk. 12:49) Detta bildspråk stämmer överens med vad Johannes döparen hade förutsagt om Jesus bara några få månader innan Jesus började sin förkunnartjänst. Johannes sade bland annat följande: ”Denne skall döpa er med helig ande och med eld. Sin kastskovel [som var avsedd att åtskilja sädeskornen från agnarna] har han i sin hand, och han skall fullständigt rensa sin loge och skall samla in sitt vete i sädesmagasinet, men agnarna skall han bränna upp i en eld som inte kan släckas.” — Matt. 3:11, 12.

17. Vilka på Jesu tid skulle få uppleva någonting som kunde liknas vid att gå genom eld, och med vilken katastrof som klimax?

¹⁷ Dessa profetiska ord visar att det skulle komma ett glödhett slut för den judiska tingens ordning. De judar som inte blivit kristna skulle likt agnar få uppleva någonting som kunde liknas vid att gå genom eld. Detta skulle sluta med att Jerusalem förstördes och judarna från Palestina skingrades utöver världen. De romerska legionerna såg till att detta inträffade år 70 v.t.

18, 19. a) Vilken illustration eller liknelse tog Jesus upp i sin profetia om ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning”, en illustration som motsvarar liknelsen om ”förvaltaren”? b) Visade sig medlemmarna i denna klass vara trogna och omdömesgilla under avslutningen på den judiska tingens ordning i Palestina, och hur har kvarlevan av denna klass handlat nu under ”avslutningen på tingens ordning”?

¹⁸ Trettiosju år innan de symboliska ”agnarna” brändes upp i den okuvliga, outsläckliga ”elden” år 70 v.t., uttalade Jesus Kristus sin profetia, där han gav tecknet på den glödheta, världsvida ”avslutningen på tingens ordning” såväl som tecknet på sin osynliga ”närvaro” i anden. Och i den profetian talade han också om den ”trogne och omdömesgille slaven” som skulle vara verksam på jorden, då denna världsordning närmade sig sitt slut. Det Jesus säger om denne ”slav” liknar mycket det han säger om den ”trogne förvaltaren, den omdömesgille”. Det är tydligt att dessa båda liknelser kan tillämpas på samma klass av människor, men uttrycket ”förvaltare” specificerar arten av det arbete ”slaven” utför.

¹⁹ Lägg märke till Jesu beskrivning: ”Vem är i själva verket den trogne och omdömesgille slaven, som hans herre har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så. Jag säger er i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47) Medlemmarna av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, ”förvaltar”-klassen, tjänade plikttroget ända fram till slutet av den judiska tingens ordning år 70 v.t. De kvarvarande medlemmarna av ”slav”-klassen, ”förvaltar”-klassen, har visat sig vara trogna och omdömesgilla under den nutida ”avslutningen på tingens ordning” sedan år 1914 v.t.

20. De som utgör kvarlevan av ”förvaltar”-klassen i våra dagar är identifierbara på grund av att de handlar i överensstämmelse med vilka ord av Jesus, ord som han uttalade strax innan han for tillbaka upp till himmelen från Olivberget?

²⁰ Det är lätt att identifiera kvarlevan av ”förvaltar”-klassen i våra dagar, för de handlar i överensstämmelse med vad Jesus, förvaltarens herre, sade till den ursprungliga delen av ”förvaltar”-klassen. Strax innan Jesus for tillbaka upp till himmelen från Olivberget sade han till dem: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Samtidigt som dessa judiska lärjungar skulle vara vittnen för Herren Jesus Kristus skulle de vara vittnen för hans Gud och Fader, Jehova. De upphörde aldrig med att vara Jehovas vittnen!

21. Vems vittnen var dessa judiska lärjungar på grund av sin naturliga härkomst, och när blev de de första medlemmarna i den sammansatte ”förvaltaren”?

²¹ Dessa judiska lärjungar var tvungna att vara vittnen för Jehova, för de föddes in i den nation, till vars förfäder Gud hade sagt: ”I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt. ... I ären mina vittnen, säger HERREN; och jag är Gud.” (Jes. 43:10—12) Följaktligen skulle dessa judiska vittnen för Jehova nu bli vittnen också för hans Son, Jesus Kristus. På pingstdagen, 10 dagar efter hans himmelsfärd, blev de döpta med helig ande och fick på detta sätt av sin förhärligade Herre, Jesus Kristus, myndighet över hans ”tjänarskara” för att ge dem andlig föda. Det var på så sätt som de blev de första eller ursprungliga medlemmarna av den sammansatte ”förvaltaren”. De gav denna klass en mycket god start.

22. För vems namn i synnerhet är ”förvaltar”-klassen ett folk, och på vilket sätt betonades detta faktum vid ett särskilt möte i Jerusalem någon gång efter år 36 v.t.?

²² Denna ”förvaltar”-klass är ett folk för Jehovas namn. Detta faktum betonades vid ett särskilt möte för apostlarna och de äldste i Jerusalemförsamlingen någon tid efter år 36 v.t. Vid detta möte sade Jesu Kristi halvbror Jakob: ”Simeon [det vill säga aposteln Simon Petrus] har ingående berättat om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna [de oomskurna hedningarna] för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.” — Apg. 15:1—14.

23. I ”avslutningen på tingens ordning” kan kvarlevan av ”förvaltar”-klassen inte slingra sig undan sitt uppdrag att vara vittnen för vem och att ha fått vems namn nämnt över sig?

²³ Sådana icke-judar blev en del av ”förvaltar”-klassen under det första århundradet. Som en följd härav kom denna klass att utgöra det smorda folket för Guds namn, som är Jehova. Guds namn, Jehova, nämndes över dem. De kunde inte slingra sig undan uppdraget att vara hans vittnen. Så måste det också vara för den smorda kvarlevan av ”förvaltar”-klassen av i dag, nu när ”tecknet” som varit synligt sedan år 1914 visar att ”förvaltar”-klassens herre återvänt och är närvarande och att ”avslutningen på tingens ordning” kommer att nå sin kulmen vid Har-Magedon. — Matt. 24:3.

”Förvaltaren” går Har-Magedon till mötes

1. Vad skall äga rum vid Har-Magedon, i det krig som ”förvaltar”-klassen nu går till mötes, och vem förebildade denne ”förvaltare” på Jerusalems kung Hiskias tid?

HAR-MAGEDON är det hebreiska namnet på den plats, där ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” inom kort skall utkämpas. Kvarlevan av ”förvaltar”-klassen går nu detta ”krig” till mötes, det krig som för all framtid kommer att göra slut på denna onda världsordning. Därför håller sig ”förvaltar”-klassen andligt vaken för att se hur deras återkomne herre, den förhärligade Jesus Kristus, skall tillintetgöra de synliga fienderna till Riket, det rike som de ber om i sin bön till Jehova Gud: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:9, 10; Upp. 16:14—16) Detta världsvida sakernas tillstånd illustrerades eller förutsades genom vad som ägde rum, då förvaltarskapet utövades av den israelit som kung Hiskia i Jerusalem gjorde till sin kunglige förvaltare vid en ytterst kritisk tidpunkt.

2. Vem var denne jude, och vem hade han ersatt som kunglig förvaltare enligt Jesaja 22:15—25?

² Denne ”förvaltare” var den jude som hette Eljakim och var son till Hilkia. Tre gånger omnämns han som kung Hiskias ”överhovmästare”. (Jes. 36:3, 22; 37:2) Han hade i denna kungliga position ersatt den man som hette Sebna. Guds påbud med avseende på Eljakim och Sebna finns nedtecknat i Jesaja 22:15—25. Där läser vi:

”Så sade Herren, HERREN [Jehova] Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom: Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, du må veta, att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man, som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, han skall hopnysta dig såsom ett nystan och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus. Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt.a

Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. Och jag skall giva honom Davids hus’ nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar — alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor —

då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen, lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan, som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.”

3. a) Vad betyder namnet Eljakim, och hur kom innebörden i det namnet att bli en verklighet för bäraren av det? b) Vilka sändes för att lyssna på det trotsiga, smädefyllda ordflödet utanför Jerusalems murar, och till vem riktades slutligen en begäran om hjälp?

³ I samklang med innebörden i Eljakims namn, ”Gud uppreser”, upphöjde Jehova Eljakim till att bli förvaltare över kung Hiskias palats. Detta ägde rum någon tid innan den assyriske härskaren, Sanherib, invaderade Juda land år 732 f.v.t. Sanherib slog läger med sin här ett stycke utanför Jerusalem och sände sedan sin talesman, Rab-Sake, tillsammans med en livvakt, för att han skulle ställa sig utanför Jerusalem och kräva dess kapitulation. När Rab-Sake stod där, förringade han Jehova som Gud och talade stora ord om Assyrien och dess härskare. Jerusalems kung, Hiskia, sände sina representanter för att lyssna på detta trotsiga, smädefyllda utfall mot Gud. Han sände bland andra Eljakim som nu var förvaltare, men även Sebna som hade degraderats till sekreterare och Joa som var kansler eller upptecknare. De återvände till kung Hiskia och rapporterade vad som hänt, djupt bedrövade över vad de hade hört. Kungen kände sig fullständigt hjälplös och vände sig därför till profeten Jesaja, Jehovas representant. — Jes. 36:1—37:7.

4. Vem är Sanherib en förebild till i den nutida uppfyllelsen av detta forntida drama, och hur förhåller det sig med Hiskia och Eljakim?

⁴ Här ser vi de kännetecknande drag som kommer in i den kritiska situationen i vår tid. På motsvarande sätt förebildar Sanherib, Assyriens kung, fienden till Guds rike, nämligen Satan, djävulen,b som kräver att Jehovas organiserade folk skall kapitulera inför hotet att göras till slavar eller bli tillintetgjorda. Den smorde kungen, Hiskia, vars namn betyder ”Jehova har styrkt”, förebildar den nu regerande Konungen, Jesus Kristus, som känner mycket starkt för sina lojala lärjungar här på jorden i deras trångmål, då de lider smälek och står inför hotet att bli tillintetgjorda av djävulens organisation. Eljakim, ”förvaltaren” över kung Hiskias husfolk, förebildar kvarlevan av ”förvaltar”-klassen som ännu finns kvar här på jorden nu under ”avslutningen på tingens ordning”, sedan år 1914 v.t. På samma sätt som den förebildlige förvaltaren, Eljakim, var en jude eller en israelit, består kvarlevan av i dag av andliga israeliter under den nu regerande Konungen, Jesus Kristus.

5. Med vem förbinder sig de som tillhör den smorda kvarlevan genom att ännu i denna dag sprida tidskriften Vakttornet världen utöver, och när förkastade de alla de vanärande namn som slungats ut mot dem?

⁵ Ännu vid denna sena tidpunkt sprider medlemmarna av den smorda kvarlevan, som minskar i antal allteftersom tiden går, tidskriften Vakttornet förkunnar Jehovas rike, som trycks på många språk, världen utöver. Att de på detta speciella sätt identifierar sig med Jehova Gud har helt logiskt blivit följden av den rad av teokratiska händelser som ägt rum under 1900-talet. Ja, för under det minnesvärda året 1931 var många tusen medlemmar av den smorda kvarlevan församlade till en allmän sammankomst i Columbus i Ohio. Där antog de enhälligt en resolution den 26 juli, och genom den antog de det bibelenliga namnet ”Jehovas vittnen”. De förkastade därigenom alla de vanärande namn som kristenhetens olika religiösa kyrkosystem satt på dessa internationellt sett förenade bibelforskare. På kort tid hade alla församlingar av andliga israeliter runt hela jorden enhälligt antagit det namnet.

6. Vad var de villiga att ikläda sig på grund av att de på detta sätt tagit Guds namn på sig?

⁶ De iklädde sig därigenom det ansvar som kom till uttryck i de ord som riktades till israeliterna på profeten Jesajas tid:

”I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; ... I ären mina vittnen, säger HERREN; och jag är Gud.” — Jes. 43:10—12.

FÖRVALTARENS ANSVARSUPPGIFTER

7. a) Hur hade de religiösa ledarna som påstod sig ha fått förvaltarskapet före första världskrigets slut år 1918 visat att de inte levde upp till sitt påstående? b) Hur visade kristenhetens präster att de liknade Sebna?

⁷ Det finns religiösa prästmän i kristenheten som i likhet med Sebna i kung Hiskias regering på Jesajas tid menar att de har den exklusiva rätten till förvaltarskapet här på jorden under den större Hiskia, Jesus Kristus. Men till skillnad från prästerskapet har de trogna medlemmarna av den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen uppriktigt strävat efter att i praktiken fullgöra det som krävs av förvaltaren i Guds rike. Detta har framkommit mycket klart sedan slutet av första världskriget, som började i kristenheten. Vid den tidpunkten hade de krigshetsande prästerna i kristenheten på ett outplånligt sätt avslöjat vad de gått för med avseende på det förvaltarskap de menat sig ha mottagit av konungen, Jesus Kristus. Då hade man också en stor mängd bevis för att ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” nått sitt slut på hösten 1914. Ja, man hade också bevis för att den förhärligade Jesus Kristus då hade börjat regera i himlarna som den större Hiskia. (Hes. 21:25—27; Luk. 21:24, 1917 års sv. övers.; Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna) Men trädde kristenhetens präster fram för att understödja Jehovas upprättade rike under Kristus? Nej, det gjorde de inte!

8. Vad gjorde kristenhetens prästerskap i motsats till vad kvarlevan av andliga israeliter gjorde, när Nationernas förbund misslyckades i sin uppgift?

⁸ År 1919 erbjöd sig kristenhetens prästerskap att tjäna som förvaltare med avseende på det föreslagna Nationernas förbund. Men år 1939 visade det sig att Nationernas förbund fullständigt misslyckats i sin uppgift. Det har nu efterträtts av det omarbetade fredsorganet Förenta nationerna. Kvarlevan av andliga israeliter fortsätter, i skarp kontrast till dessa präster, att understödja det upprättade Guds rike under Kristus.

9. Vad är våra dagars svar på Jesu fråga i Lukas 12:42 enligt vad historiska fakta visar?

⁹ Vem har därför sedan begynnelsen av Guds dom år 1918 fått äran att inneha förvaltarskapet eller fått bekräftelse på att han innehar det? Historiska fakta sedan år 1918 talar för sig själva och ger följande svar: Den smorda kvarlevan av andliga israeliter. Som klass betraktade utgör de svaret på Jesu egen fråga: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid?” (Luk. 12:42) De utgör den större Eljakim i våra dagar. Det innebär att de utgör ”förvaltar”-klassen som förebildades genom den trogne och omdömesgille Eljakim under kung Hiskias regering (745—716 f.v.t.), vid den tidpunkt då Assyrien invaderade Juda land.

10. Hur skulle slaven, ”förvaltaren”, som representeras av kvarlevan av andliga israeliter, göras ”lycklig” enligt Jesu profetia i Lukas 12:43, 44?

¹⁰ Trots allt det ve som drabbat kristenheten och den övriga delen av människovärlden känner sig kvarlevan av den trogna ”förvaltar”-klassen verkligen ”lycklig”, alldeles som Jesus själv förutsade med orden: ”Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så!” Varför det? Jo, av det skäl som Jesus framhöll därefter, nämligen detta: ”Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:43, 44.

11. Vad sade Jehova i Jesaja 22:20, 21 som visar att han tänkte avsätta Sebna och låta någon annan få hans ämbete?

¹¹ I andligt avseende har den trogna kvarlevan av andliga israeliter fått erfara samma sak som Eljakim, Hilkias son, fick erfara, han som ersatte den självförhärligande Sebna som ”förvaltare” över kung Hiskias husfolk. Som Jehova sade till sin profet Jesaja: ”Och på den dagen [den dag då Jehova skall tvinga Sebna att lämna sin tjänsteställning] skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; honom skall jag ikläda din [Sebnas] livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus.” — Jes. 22:20, 21.

12. Vad har Jesus Kristus gjort sedan våren 1919 som utgör en motsvarighet till detta?

¹² Detta har sin motsvarighet i att Jesus satte den trogna, omdömesgilla ”förvaltar”-klassen över alla sina tillhörigheter i Riket. I synnerhet sedan efterkrigsåret 1919, på våren, har ett nytt kapitel påbörjats i den religiösa historien. Då blev kvarlevan av den trogna, omdömesgilla ”förvaltar”-klassen, i likhet med Eljakim, iklädd ämbetet som ambassadörer för Jehova Guds upprättade rike under Kristus som konung. (2 Kor. 5:20) I denna ställning har de haft möjlighet att förkunna det upprättade riket ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. (Matt. 24:14; Mark. 13:10) Bildligt talat har den allsmäktige Guden omgjordat deras länder för fullgörandet av denna viktiga, maktpåliggande tjänst, och han har gjort det genom att binda om deras höfter med ett sådant ”bälte” som en förvaltare eller en major domus (hebr.: sokenʹ; den grekiska Septuagintaöversättningen: oikonómos) brukade bära. — Jämför Sakarja 3:1—7.

13. När gick de som utgör den sammansatta ”förvaltar”-klassen ut ur det stora Babylon, och till att råda över vilka har denne ”förvaltares” ”välde” blivit utvidgat?

¹³ Jehova Gud har i synnerhet sedan våren 1919 uppmanat hela sitt överlämnade folk att gå ut ur ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. (Upp. 18:2, 4) De som utgjorde ”förvaltar”-klassen lydde och gick ut, och deras himmelske Herre, den osynligen närvarande Herren Jesus Kristus, har brukat dem som en klass i syfte att ge alla dem som är för det himmelska riket ”deras tillmätta kost i rätt tid”. I detta avseende har Eljakim-klassen blivit lik en ”fader” som sörjer för alla dem som ”Jerusalems invånare och ... Juda hus” är en bild av. Ett ”välde” sådant som detta har Jehova genom Kristus lagt i händerna på ”förvaltar”-klassen, och denne sammansatte ”förvaltare” har troget och omdömesgillt utövat detta ”välde” fram till dags dato. Den ”stora skaran” av Kristi ”andra får” har i synnerhet sedan år 1935 dragit nytta av denna faderliga omvårdnad, alldeles som främlingen som bodde innanför det forntida Jerusalems portar kunde göra. — 2 Mos. 20:10; Joh. 10:16; Upp. 7:9—17.

14. På vilket sätt avbördade sig ”förvaltaren” sitt ansvar, i likhet med Eljakim som i förebilden fick ansvaret att bära ”Davids hus’ nyckel”?

¹⁴ Det har lagts en tung ansvarsbörda på Eljakim-klassen i våra dagar, en ansvarsbörda som liknar den Eljakim hade i kung Hiskias dagar och som finns beskriven i Jehovas ord: ”Och jag skall giva honom Davids hus’ nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta.” (Jes. 22:22) Den sammansatta ”förvaltar”-klassen har visat att den är värd ansvaret att bära den kungliga nyckeln till ”Davids hus”. Den har hållit sig vaken för att kunna skydda Guds messianska rikes — förebildat av ”Davids hus” — jordiska intressen. Den välkomnade in i sin klass dem som dess Herre valde ut som de sista medlemmarna av kvarlevan av arvingarna till Riket. År 1935 började den välkomna de ”andra fåren”, som den rätte herden fann behag i att samla ihop, för att de tillsammans med den smorda kvarlevan skulle bilda ”en enda hjord”. Den stängde dörren för alla uteslutna avfällingar och för dem som försökte smyga sig in och fördärva Jehovas vittnen. — Jämför Uppenbarelseboken 3:7.

15. Likt vad hade Jehova tänkt slå in Eljakim i en fast vägg, och vilka ting skulle hängas upp på honom?

¹⁵ Jehova sade vidare i sin profetia om den nutida Eljakim-klassen: ”Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom [som på en spik], med ättlingar och avkomlingar — alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor.” — Jes. 22:23, 24.

16. Vem ersattes av Eljakim, och vilket tjänsteuppdrag fick den motbildlige Eljakim med avseende på ”tjänarskaran”?

¹⁶ Den stadigt, för beständigt, fastsatta ”spiken”, på vilken dessa husgeråd skulle hängas, var en bild av Eljakim, den nye förvaltaren som ersatte Sebna. Som en följd härav fick han i uppdrag att servera mat och dryck åt medlemmarna av kungens husfolk. Eljakims förordnande att tjäna i detta uppdrag var en bild av att den större Hiskia, Jesus Kristus, då han kom i sin härlighet, samtyckte till att den ”trogne förvaltarens” klass skulle bli satt över kvarlevan av hans medarvingar som ännu levde kvar här på jorden i syfte att den skulle förse denna ”tjänarskara” med deras ”tillmätta kost i rätt tid”, i den mängd de var i behov av, vare sig det var mycket eller litet. Detta berodde på vilket slags föda de behövde, fast eller flytande. Naturligtvis skulle denna ”kost” komma från Guds ord. Men ur en annan biblisk synvinkel var dessa ”krukor” eller ”kärl” en bild av Guds tjänare själva, eftersom dessa tjänare har olika möjligheter och förmågor att utföra tjänst. — 2 Tim. 2:20—22.

17. På vilket sätt skulle Eljakim vara ett ”äresäte” för sin faders hus, och hur skulle hans faders ”ättlingar och avkomlingar” få nytta av detta?

17 Eljakim skulle bli ett ”äresäte” för sin egen fars, Hilkias, hus. Detta innebar att han inte skulle dra vanära över sin fars hus eller ge det dåligt rykte, något som däremot den förre förvaltaren, Sebna, hade gjort. Han skulle bli upphöjd och få en ännu högre tjänst hos kung Hiskia. Att han blev lik ett ”äresäte” var en symbol av detta. Han skulle inte få sätta sig som kung och bli betjänad, utan som kungens tjänare skulle han inneha myndighet och ”välde” inom det område han helt nyligen blivit satt över. I viss utsträckning skulle han få representera och tala för kungen i Jerusalem. Det skulle inte få resultera i att hans ”faders hus” blev vanärat, utan det skulle resultera i att hans faders hus blev ärat och hölls uppe som om det hängde på en spik som inte gick att ta bort. Hans faders hus’ ”ättlingar och avkomlingar” skulle inte komma i vanrykte på grund av att de förlitat sig på Eljakim för att få en rekommendation. Alla dessa släktingar till Eljakim kunde räkna med att han skulle representera dem på ett ärbart, hedrande sätt. Alla hans släktingar kunde lita på att han på grund av sin höga ställning skulle representera dem på ett förnämligt sätt. Således skulle dessa släktingar som var beroende av honom känna sig uppmuntrade till att tjäna som ”kärl” i kungens tjänst på grund av det goda stöd de fått.

18. a) På vem har en särskild ansvarsbörda hängts upp i våra dagar, och hur är det en kunglig ansvarsbörda? b) Vilka utgör i våra dagar ”ättlingarna och avkomlingarna”, och vid vilka slags husgeråd liknas de?

¹⁸ På samma sätt har en tung ansvarsbörda hängts upp på den ”trogne förvaltarens” klass i våra dagar. Det är en konungslig ansvarsbörda, en som ger ära, därför att den bärs i tjänsten för Jehovas nu installerade Konung, Jesus Kristus. Det är ett andligt ansvar gentemot alla dem som är förbundna med Eljakim-klassen i hoppet om Riket, mot alla dem som kan liknas vid deras andlige Faders ”ättlingar och avkomlingar”. De är beroende av eller hänger på den spiklika ”förvaltar”-klassen och liknar förnuftsbegåvade, levande ”kärl” som är avsedda att användas för att bära fram mat i olika kvantiteter till andra som tillhör samma andliga släkt som de. — 2 Tim. 2:20, 21; 2 Kor. 4:7.

19. a) Vid vilken kritisk tidpunkt blev Eljakim befordrad och fick ställningen som kunglig förvaltare? b) Åt vilket håll vände sig Juda kung för att få hjälp under de hotande omständigheterna?

¹⁹ I forna tider, på 700-talet före den vanliga tideräkningen, blev Eljakim befordrad och fick ställningen som kungens förvaltare och detta i en tidsperiod som var mycket kritisk för Jehovas förebildliga rike i Jerusalem. Han fick direkt höra de förskräckliga hotelser som den invaderande assyriske kungens, Sanheribs, envoyé skrek ut. Eljakim återgav dessa för sin herre, kung Hiskia. Kung Hiskia i sin tur sökte inte militär hjälp från Egypten, utan vände sig till sin Gud, Jehova. Jehova svarade genom sin profet Jesaja på ett sätt som verkligen ingav styrka och mod. Vad hände sedan i uppfyllelse av Jehovas utmanande budskap? Vi läser:

20. Vad gjorde Jehova sedan i uppfyllelse av sitt utmanade budskap genom profeten Jesaja?

²⁰ ”Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt. Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser.” — Jes. 37:36—38; 2 Kon. 19:35—37.

21. a) Det Jehova då gjorde i det kriget var en förebild till vad? b) Vad går nu den nutida ”förvaltar”-klassen till mötes, och sedan när och till vilka har denna klass låtit varningen gå ut?

²¹ Det som Jehova utförde i den striden till förmån för sitt rike i Jerusalem förebildade vad han i ännu högre grad kommer att göra under ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Har-Magedon. Då kommer hans dödsbringande ängel att vara en ärkeängel — den installerade Konungen, Jesus Kristus — och denne kommer att föra befälet över alla himmelens änglar. (Upp. 16:14—16; 19:11—21) Kvarlevan av ”förvaltar”-klassen går nu detta det största av alla krig till mötes, ett krig som aldrig kommer att återupprepas. ”Förvaltar”-klassen, som fått i uppdrag att dela ut ”kosten” från Guds ord, har i synnerhet sedan år 1919 blivit brukad till att låta varningen gå ut om detta kommande ”krig”, som kommer att utkämpas på den plats som kallas Har-Magedon. De står i likhet med Eljakim under kung Hiskias dagar inför det annalkande angreppet från den större ”Assur”, Satan, djävulen, och hans horder. (Mik. 5:5, 6) De fortsätter ihärdigt med att varna alla medlemmar av deras himmelske Herres husfolk och dessutom de övriga av hela mänskligheten.

22. Vilka har gett ett gynnsamt gensvar på denna varning, och varför har de blivit stimulerade och uppmuntrade av vad som hände Eljakim och de andra invånarna i Jerusalem och innebörden i detta?

²² En internationell ”stor skara” har gett ett gynnsamt gensvar på varningen och har i sin tur låtit den gå vidare till ytterligare andra människor. (Upp. 7:9—17) De har blivit stimulerade och uppmuntrade av det som hände Eljakim, kung Hiskias förvaltare, och de andra invånarna i Jerusalem, för dessa kom att undgå att bli krigsoffer i den massförintelse som drabbade de invaderande assyrierna. På liknande sätt kommer ”förvaltar”-klassen i denna ”ändens tid”, tillsammans med den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”, att bli bevarade från att bli tillintetgjorda tillsammans med denna onda världsordning i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Har-Magedon. (Dan. 12:4) Sedan Jehova vunnit seger i denna strid, kommer den större Sanherib, Satan, djävulen, och alla hans demonänglar att hållas fängslade i avgrunden under de 1.000 år som den större Hiskia, Jesus Kristus, regerar.

23. När kommer det inte längre att råda något tvivel om det rätta svaret på den fråga Jesus ställde i Lukas 12:42?

²³ Så länge som ”den trogne förvaltarens” regerande Herre vill fortsätta att bruka kvarlevan av denna ”förvaltar”-klass, kommer den att dela ut den rättmätiga ”tillmätta kosten” till dem som också skall få överleva, den ”stora skaran” av dess Herres ”andra får”. Må alla fårlika människor, medan de väntar på att detta spännande framtidshopp förverkligas, ständigt hålla sig vakna, så att de inte ”krossas” vid Har-Magedon på grund av att de hänger på och är helt beroende av den diskvalificerade ”spiken”, Sebna-klassen i kristenheten. (Jes. 22:17—19, 25) Alla de som tagit reda på och troget håller fast vid svaret på följande fråga som Jesus ställde kan verkligen känna sig lyckliga: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltaren, den omdömesgille?” Må de i lojalitet mot hans förvaltarskap fortsätta att i denna rätta tid acceptera att de behöver den ”tillmätta kost” de får av den ”trogne förvaltaren”, den större Eljakim. Denna symboliska ”spik” är, i överensstämmelse med Guds förutvetande, inslagen i en ”fast vägg” för att med Guds hjälp förbli där. Må vi därför i full förtröstan och i all lojalitet ”hänga” på den, vara beroende av den.