Hur ”Guds Israel” identifieras
UTGÖR staten Israel, som upprättades i Palestina den 14 maj 1948 och alltså nu funnits till i mer än fyra år, en uppfyllelse av bibelns profetior? Detta är en fråga som nu blivit flitigt omdiskuterad. I en artikel, What the Jews Believe (Vad judarna tror), i tidskriften Life för den 11 september 1950 gjorde rabbin Philip S. Bernstein, president för världens största rabbinorganisation (Central Conference of American Rabbis), följande uttalande: ”Våra dagars religiösa judar, med undantag endast av några få, tror på Israels återställelse och mänsklighetens slutliga återlösning. För de flesta liberala judar är lösandet av det historiska judiska problemet genom upprättandet av republiken Israel ett steg mot uppfyllelsen av den profetiska judendomens demokratiska och messianska strävanden.” Redaktören för en i Allentown, Pennsylvanien, utgiven publikation, Morning Call, Percy Ruhe, yttrade att ”han tror att judarnas återvändande till Israel är en betydelsefull del av uppfyllelsen av Gamla testamentetets profetior. Inte förrän detta är fullbordat kan vi förvänta tusenårsriket — de tusen åren av fred’... slutade han.” (Den 10 juni 1950) Både judar och hedningar är mycket intresserade av detta ämne. Fördomsfria, ärliga och uppriktiga människor bland judar såväl som icke-judar kan med lätthet finna det rätta svaret på frågan genom att undersöka den Heliga skrift och de verkliga händelser som har inträffat.
Det var den store judiske profeten Mose som varnade israeliterna med dessa ord: ”Om du icke vill iakttaga att göra alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, för att du må frukta detta härliga och fruktansvärda namn, JEHOVA, DIN GUD, så ... skall Jehova förskingra dig bland alla folk, från jordens ena ända intill jordens andra ända.” (5 Mos. 28:58, 59, 64, AS) En judisk profet som var större än Mose, Jesus av Nasaret, upprepade denna ödestunga varning: ”Detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bliva uppfyllt. De skola falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer, och Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” — 5 Mos. 18:18, 19; Luk. 21:22, 24, NW; Joh. 1:45 ; Apg. 3:20, 22, 23.
Både Mose och Jesus var sanna profeter, och det som de förutsade inträffade. År 70 belägrades Jerusalem av den romerska hären och fick ett fruktansvärt och ohyggligt slut. Dess tempel förstördes, mer än 1.100.000 av dess invånare dog (enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus), staden ödelades fullständigt, omkring 97.000 människor togs till fånga, och de som undkom skingrades åt alla håll. På detta sätt förkastade Jehova judarna som en nation; de var inte längre Guds utvalda folk. Endast en liten, trogen kvarleva fick fortfarande röna Hans välsignelser, och det var med dessa som Jehova upprättade ett ”nytt förbund”, då det gamla lagförbundet nu hade fullbordats och ej längre stod i vägen. — Jer. 31:31—34; Hebr. 8:8—13.
Guds sanna Israel
När det gamla förbundet upphörde att gälla ingicks det nya förbundet med dem som blev andliga israeliter. Detta betydde att inte endast de som av naturen var födda judar, utan också icke-judar kunde föras in i denna nya för bundsanordning och på så sätt bliva judar i andlig mening. Att någon är en köttslig avkomling av Abraham innebär alltså inte att denne är Abrahams ”säd”, åt vilken löftena är givna. Det är inte en köttets, utan en hjärtats omskärelse som bevisar om en människa är en sann jude i Guds ögon. (5 Mos. 10:16; 30:6; Jer. 4:4) Abraham blev, som vi vet, räknad rättfärdig innan han undergick någon kirurgisk operation på sitt kött. (1 Mos. 17:9—14, 23—27) På samma sätt blir de som blir andliga israeliter, i det de har samma tro som Abraham, rättfärdiggjorda på grund av denna tro. De blir därpå födda av Guds ande och blir på så sätt andliga barn, en del av Guds nya nation, ja, sanna invånare i Judeen, dvs. människor som prisar Jehova. Namnet Juda betyder ”pris”. — 1 Mos. 29:35, AS.
Är du fortfarande i tvivelsmål om detta? Eller kanske du tycker att det ligger så mycket i detta att det är svårt att fatta det? Nåväl, lyssna då till vad en jude, som blivit omskuren i sitt kött, hade att säga. Denne var ingen mer eller mindre än en man som tidigare varit en mycket framstående farisé och då hette Saulus, men som längre fram kallades Paulus, Jesu Kristi apostel. Paulus skriver: ”Ty varken omskärelse eller icke-omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vilja vandra enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” (Gal. 6:15, 16, NW) Lägg märke till att han kallar oomskurna icke-judar för israeliter. Till samma slags omvända hednakristna skriver han och talar om för dem att de är Abrahams säd: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” ”Jerusalem som är ovan”, säger han, framställdes i en förebild genom den fria kvinnan Sara, Abrahams hustru, och är deras moder. Därför jämför han dem med Isak, Abrahams och Saras son, och säger att de ”äro barn som höra löftet till, liksom Isak var”. — Gal. 3:28, 29; 4:26, 28, NW.
Omskärelsens igenkänningstecken
Paulus talar om någon som är ”en jude till namnet”, och visar därpå att om denne överträder lagen så har hans ”omskärelse blivit icke-omskärelse” ; och omvänt, om ”en oomskuren människa uppfyller lagens rättfärdiga krav, kommer hennes icke-omskärelse att räknas såsom omskärelse”. Den slutsats Paulus kommer till är därför denna: ”Ty den är icke jude, som är det utvärtes, icke heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagbok.” (Rom. 2:12—29, NW) Alltså kan man vara en jude till namnet och ha sitt kött omskuret, men om man underlåter att uppfylla Guds fordringar så är man inte någon del av ”Guds Israel” utan kommer att vara såsom en oomskuren hedning i Guds ögon. Å andra sidan kan den som är en hedning i utvärtes måtto på grund av sin tro bliva räknad som en jude i invärtes måtto, en andlig israelit.
I det att Paulus fortsätter sin bevisföring förklarar han att Abraham var ”fadern till alla dem som hava tro medan de äro oomskurna”, dvs. hedningar ”i ett oomskuret tillstånd”. (Rom. 4:11, 12, 16, NW) Och längre fram i samma brev säger han: ”Ty icke alla som härstamma från Israel äro verkligen ’Israel’. Icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd, utan ’det är i Isak som din säd skall kallas’. Det vill säga, barnen i köttet äro icke i verkligheten Guds barn, men barnen genom löftet räknas såsom säden.” Om Gud valde att föra icke-judar in i det andliga Israel, ”som han kallade icke endast från judarna, utan också från nationerna, vad gör väl det? Det är som han säger också i Hosea: ’De som icke varit mitt folk vill jag kalla ”mitt folk”, och henne som icke var älskad ”älskad”; och på den plats där det sades till dem: ”Ni äro icke mitt folk”, där skola de kallas ”den levande Gudens söner”.’ ” — Rom. 9:6—8, 24—26, NW.
I Filipperna 3:2, 3 (NW) gör Paulus, som var både naturlig och andlig jude, åtskillnad mellan naturliga judar, som endast har sitt kött omskuret, och dem som tillhör den verkliga omskärelsen, som är judar invärtes, vare sig de stamma från det naturliga Israels nation eller från andra nationer: ”Håll utkik efter dem som stympa köttet. Ty vi äro de som hava den verkliga omskärelsen, som förrätta helig tjänst genom Guds ande och hava vår berömmelse i Kristus Jesus och icke sätta vår lit till köttet.”
Det andliga Israel är en helig nation
Av det föregående ser vi tydligt, att det andliga Israel är en ny nation inom vilken den mur som skilt judar och hedningar åt brutits ned, och gjort det möjligt för dessa båda grupper som tillhör ”Guds Israel” att växa till ”ett heligt tempel för Jehova”. (Ef. 2:11—22, NW) De ”levande stenarna” ur alla nationerna som fogas in i detta ”andliga hus” kallas som en helhet ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning”. — 1 Petr. 2:4—10, NW.
Det antal som utgör detta konungsliga prästerskap, denna heliga nation, som skall regera med Kristus i himmelen, är fastställt till 144.000 enligt Uppenbarelseboken 14:1—5. Om dem säger Skriften att de ”hava blivit köpta från jorden”, att de ”fortfara att följa Lammet”, och att de äro ”köpta från människosläktet” genom Kristi lösenoffer. Ingen skulle vilja påstå att denna klass av Kristi medarvingar utgöres endast av naturliga judar, israeliter efter köttet, och att inga andra nationen är representerade i Kristi kropp eller församling. När vi därför läser att denna klass om 144.000, ”vår Guds slavar”, kommer från Israel, 12.000 av var och en av Israels tolv stammar, förstår vi att detta syftar på det andliga Israel. (Upp. 7:1—8, NW) Det kunde knappast gälla det naturliga Israel, eftersom det inte finns någon antydan om att så många tog emot Kristus under den tid denna klass höll på att utväljas. Dessutom skulle det knappast ha blivit så att exakt lika många individer ur varje stam skulle ha hörsammat kallelsen, eftersom en del av stammarna var långt talrikare än andra. Och här är en betydelsefull detalj till: förteckningarna över det naturliga Israels stammar gick förlorade under den långa period under vilken dessa 144.000 höll på att utväljas, varför inga sådana förteckningar över de olika stammarna kan finnas tillgängliga, efter vilka de skulle ha kunnat bli klassificerade på en sådan, naturlig grundval.
Här ser vi alltså åter att det talas om ett andligt Israel, och att antalet från varje stam säges vara lika stort visar att det är en väl avvägd organisation och att ingen partiskhet visas vid utväljandet av dess medlemmar. Denna uppdelning i tolv olika grupper var och en med ett lika antal personer harmonierar utmärkt med de tolv grundstenarna på vilka namnet på de tolv apostlarna står skrivna. (Upp. 21:14) När Israels folk lämnade Egypten hade de ju också såsom följeslagare en ”hop folk av allehanda slag” av icke-judar; och här i Uppenbarelseboken 7:9 läser vi att dessa andliga israeliter är förenade med en ”stor skara” ur alla nationer. — 2 Mos. 12:38.
De flesta av de köttsliga israeliterna tog anstöt av Kristus Jesus såsom Messias, och av det skälet visas det att de blev förkastade, förda bort från Abraham, Isak och Jakob, ej längre förenade med dem i Guds rike, utan i stället för dem kommer människor ur nationer från öster och väster, från norr och söder att vara förenade med det som dessa patriarker symboliserar. (Luk. 13:27—30) Jesus sade, att de som inte var i förening med honom blev förkastade, lika avskurna grenar som torkar och brännes upp. (Joh. 15:6) Paulus visade att många av de naturliga grenarna, de köttsliga judarna, skars bort från det teokratiska trädet och att vilda grenar ympades in för att taga deras plats; detta åsyftar hedningar, som tidigare hade varit främmande för Gud, men nu blev gjorda till en del av ”Guds Israel”. Därpå, sedan dessa hedningar inympats, fortsätter Paulus: ”På detta sätt skall hela Israel bliva frälst.” I det Jesus ytterligare visade orsakerna till att de naturliga judarna ställdes utanför möjligheten att utgöra en del av Abrahams säd och ”Guds Israel”, tog han avstånd från upproriska element med orden: ”Om ni äro Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar. ... Ni äro från eder fader, djävulen.” — Joh. 8:37—44, NW.
Det följer härav, att Gud inte handlar med två Israel i denna tid, ett köttsligt och ett andligt. Vilket av dem är det då som Gud församlar för att ge det sin återupprättande välsignelse? Är det republiken Israel, som nu styr Palestinas befolkning på 1.400.000 eller är det det andliga Israel, som består av endast 144.000 medlemmar? De fakta som framlägges i efterföljande artikel besvarar till fullo dessa mycket betydelsefulla frågor.