Sök inte slippa ifrån utan var flitiga ända fram till slutet
”Visa samma flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet.” — Hebr. 6:11, NW.
1. Förklara vilket gensvar den kristne som uppskattar Guds gåvor kommer att ge.
UPPSKATTNING av allt det som Jehova har gjort för den kristne framkallar hos honom en önskan att ge gensvar, så att han behagar sin Gud. I sitt andra brev skriver Petrus till sina bröder om detta, och han påminner dem om kraven för att man skall bli godkänd av Gud och få gå in i Rikets välsignelser. ”Hans gudomliga makt [har] i rikt mått ... gett oss allt det som hör till liv och gudaktig hängivenhet. ... Genom dessa ting har han i rikt mått gett oss de dyrbara och mycket storslagna löftena, för att ni genom dessa må bli delaktiga av gudomlig natur, då ni har undflytt den förgängelse som råder i världen på grund av lusta. Ja, just av denna orsak må ni, i det att ni till gensvar bidrar med all allvarlig möda, till er tro lägga dygd”, kunskap, självbehärskning, uthärdande, gudaktig hängivenhet, broderlig tillgivenhet och kärlek. (2 Petr. 1:3—7, NW) Den kristne som känner uppskattning kommer att önska göra framsteg och bidra med allvarlig möda i detta syfte.
2. Vad är ett skydd mot risken att falla ifrån?
2 Målet för sådan allvarlig möda från de kristnas sida är, säger Petrus, ett i högsta grad värdigt mål. ”Ty om dessa ting förefinns i er och överflödar, så kommer de att hindra er från att vara vare sig overksamma eller ofruktsamma.” (2 Petr. 1:8, NW) Det är möjligt att falla ifrån, men vad tjänar som ett skydd mot det? Någonting som är betydelsefullt är att hålla sig mycket verksam i förkunnartjänsten! Låt det aldrig bli något avbrott under tiden fram till slutet! ”Ty Gud är inte orättfärdig, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat för hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna. Men vi önskar att var och en av er skall visa samma flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet, på det att ni inte må bli tröga utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena.” — Hebr. 6:10—12, NW.
3. Hurudan är den inramning som beskrivs i Hebréerna 12:18—27, och vilken varning ges?
3 Längre fram i sitt brev till den kristna församlingen i Jerusalem dryftar Paulus varför det måste förhålla sig på detta sätt. De kristna befinner sig i en överlägsen ställning i jämförelse med israeliterna, som fick lagen genom Mose. (Hebr. 12:18—21) Det är inte blott och bart ett bokstavligt berg de närmar sig, utan ett himmelskt Sion och Jerusalem, en sammankomst av änglar, församlingen av de förstfödda, Gud, allas domare, och Jesus, medlaren. Detta kan få mycket allvarliga konsekvenser för dem som är inbegripna i det, eftersom Gud kommer att skaka både jorden och himmelen för att avlägsna alla ting som kan skakas. (Hebr. 12:22—27) Mot denna bakgrund blir de kristna tillsagda att inte be att få slippa ifrån. ”Se till att ni inte ber att få slippa ifrån honom som talar. Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom, som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, långt mindre skall vi då göra det, om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna. Den gången skakade hans röst jorden, men nu har han lovat och sagt: ’Ännu en gång skall jag försätta inte endast jorden utan också himmelen i skakning.’ Nu betecknar uttrycket ’ännu en gång’ att de ting som blir skakade skall avlägsnas såsom ting som har blivit gjorda, på det att de ting som inte blir skakade må förbli.” — Hebr. 12 V. 25—27, NW.
4. Hur är den princip som gäller ansvar belyst?
4 En överlämnad kristen får därför inte ta lätt på sina förpliktelser. Jehova kommer att hålla honom ansvarig. Jesus illustrerade denna princip genom det som en mans två söner sade och gjorde. ”Han vände sig till den förste och sade: ’Min son, gå i dag och arbeta i vingården!’ Han svarade: ’Ja, herre’, men han gick icke. Sedan vände han sig till den andre och sade på samma sätt. Han svarade: ’Jag vill icke’, men sedan ångrade han sig och gick. Vilken av de två gjorde vad fadern ville?” — Matt. 21:28—31, Hd.
5. a) Vilken uppmuntran ges att inte söka slippa ifrån? b) Vem ger det stöd och den kraft som behövs?
5 Det är vanligt att människor söker slippa ifrån allt ansvar inför sina medmänniskor såväl som inför Gud. Vilken vederkvickande skillnad är det inte att vara tillsammans med sanna kristna, som känner Jehovas vilja för dem och flitigt fullgör den! I likhet med det forntida Jerusalem hörsammar de hans uppmuntrande befallning: ”Låt ej modet falla. HERREN [Jehova], din Gud, bor i dig, en hjälte, som kan frälsa. Han gläder sig över dig med lust.” (Sef. 3:16, 17) Glädjen överflödar hos hans verksamma folk på grund av sådan välsignelse och framgång. Det är Jehova som stöder och styrker dem som arbetar med att utföra hans vilja. — Fil. 4:13.
Somliga kommer med ursäkter
6. På vilka sätt håller somliga i med att dra sig undan från förpliktelser?
6 Det finns många sätt på vilka människor fortsätter att be att få slippa ifrån för att inte behöva ta på sig ansvar. Den fallna människonaturen söker följa minsta motståndets väg, och därför får man ofta höra om fäder som underlåter att försörja sina familjer, ja, det finns till och med mödrar som överger oönskade barn, något som också otaliga tonåriga ogifta fäder gör, som sätter barn till världen utan att ta på sig det ansvar som tillhör äktenskapet. Också överlämnade kristna behöver vara på vakt mot denna vanliga benägenhet att komma med ursäkter för att slippa undan livets förpliktelser.
7. a) Vilket slags resonemang leder till att man ber att få slippa ifrån? b) Vems vilja måste alltid utföras?
7 Att man kommer med ursäkter för att slippa göra det man borde göra eller att man ger mindre av sig själv än man lovat är vanligen resultatet av ofullkomligt, mänskligt resonerande. Så var det med Petrus, som en gång till och med uppmanade Jesus att ursäkta sig på detta sätt. Hans avsikter kan ha varit goda, men hur illa överlagda var de inte! ”Jesus Kristus [började] visa sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och utstå mycket från de äldre männen och de förnämsta prästerna och de skriftlärda och bli dödad, och på tredje dagen bli uppväckt. Då han sade detta tog Petrus honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom, i det han sade: ’Var god mot dig själv, Herre; du kommer alls inte att drabbas av detta öde.’ Men han vände ryggen åt Petrus och sade till honom: ’Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du inte tänker Guds tankar, utan människors.’” (Matt. 16:21—23, NW) Ja, inse vad som är Jehovas vilja och avhåll dig inte sedan från att fullgöra den. ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du ge akt på honom, så skall han själv göra dina stigar räta.” — Ords. 3:5, 6, NW.
8. Vad kan vi lära av det som hände Jona när det gäller att söka slippa ifrån?
8 Ibland är detta att man söker slippa ifrån, känt bara av en själv och av Gud. Förmodligen förhöll det sig på detta sätt med Jona, när han rymde från sitt tjänsteförordnande, sitt uppdrag att varna den stora staden Nineve för den nära förestående domen. (Jon. 1:1—3:10) Men Jehova tillät inte att han slapp undan på så sätt. Tuktad lyssnade Jona andra gången till Gud och stod upp och ”begav sig till Nineve, såsom HERREN hade befallt”. Och vilka dramatiska och spännande händelser blev inte resultatet av detta! ”Då trodde folket i Nineve på Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i sorgdräkt, både stora och små. Då nu Gud såg, vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda, som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så.” (Jon. 3:5, 10) Din villighet att fullgöra ett uppdrag från Jehova kommer sannolikt inte att leda till att du räddar en hel stad, men detta är ändå alltid det förståndiga handlingssättet.
9, 10. Varför bör man hålla fast vid förkunnartjänsten? Vilka bör man inte likna?
9 Håll lojalt fast vid ditt arbete, om du har överlämnat ditt liv åt Jehova. Gör dig inte skyldig till att likt Jona rymma din väg eller överge din post. Ett nyhetsmeddelande omtalar att det varje år enbart i Förenta staterna är omkring 800 romersk-katolska präster, munkar och nunnor som lämnar den aktiva tjänsten. En typisk kommentar som en sådan person gett är följande: ”De nuvarande formerna för tjänsten inom kyrkan är inte livskraftiga för min del. Jag måste finna en form som är det.” (New York Times, 8 mars 1969) Den allvarliga verkan som denna tendens har framhölls i Long Island Press för 27 september 1971: ”Om inte de nuvarande tendenserna kan vändas, kommer det katolska prästerskapet i Förenta staterna att ’få ett överskott av äldre män’, och det kanske inte kommer att ’överleva som en livsduglig kraft i vårt samhälle’. ... Mot 10 prästvigningar år 1970 svarade 23 präster som upphörde.”
10 Ett annat sätt att söka slippa ifrån avslöjas i en särskild rapport till New York Times från Rom, daterad den 27 april 1971 och med rubriken ”Fler präster begärda för slummen i Rom”. ”Kyrkoherden [i Rom, kardinal Dellacqua] framhöll att åtminstone 8.000 romersk-katolska präster var bosatta i denna storstad med nästan tre millioner människor och 500 kyrkor men att ändå bara ett tiotal präster betjänade de växande kåkstäderna.”
Den storslagna kvällsmåltiden
11. Vilken tillämpning har Jesu liknelse i Lukas, kapitel 14, om en storslagen kvällsmåltid?
11 Vad det betyder att söka slippa ifrån förklarar Jesus i liknelsen om en storslagen kvällsmåltid: ”En viss man lät duka till en storslagen kvällsmåltid, och han bjöd in många. Och när det var dags för kvällsmåltiden, sände han ut sin slav att säga till de inbjudna: ’Kom, ty nu är allt färdigt.’ Men de började alla som en man be att få slippa ifrån. Den förste sade till honom: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå ut och se på den; jag ber dig: Framför min ursäkt.’ Och en annan sade: ’Jag har köpt fem spann nötkreatur och är på väg att pröva dem; jag ber dig: Framför min ursäkt.’ Ännu en annan sade: ’Jag har just gift mig med en kvinna, och fördenskull kan jag inte komma.’” Många hade blivit inbjudna, men eftersom de var ovilliga att komma, började de ”be att få slippa ifrån”, de fann på ursäkter. En sade att han måste pröva de nötkreatur han hade skaffat sig. Men vilken lantman skulle köpa kreatur, i synnerhet dragdjur, osedda, ogranskade? Därför kunde den som kallas ”en viss man” utan att låta sig luras se rakt igenom deras klena ursäkter; de sökte bara slippa ifrån. — Luk. 14:16—20, NW.
12. Förklara vad vi kan lära av vad den frikostiga behövande änkan bidrog med.
12 I det vi skjuter alla ursäkter åt sidan bör vi låta vår tjänst för Jehova komma först, om vi är helhjärtade. Men några få timmar i tjänsten på fältet kan vara någonting mycket välbehagligt för Jehova, om detta är vad vi är i stånd att göra. Vid ett tillfälle såg Jesus på medan människor lade pengar i templets offerkistor. Rika personer lade ned många mynt, men han var mest imponerad av den helhjärtade frikostighet som en behövande änka visade när hon lade ned bara två små mynt av mycket ringa värde. (Mark. 12:41—44) Alla kan inte göra lika mycket i tjänsten på fältet, och för somliga kan en timme eller två vara ett frikostigt bidrag.
13. Vad kan resultatet bli, om man villigt axlar ansvar i tjänsten för Jehova?
13 En rättfram värdering av ens förmågor, medel och omständigheter efter det att man överlämnat sitt liv åt Jehova kan leda till att man träder in i pionjärtjänsten. Många som drivits av kärlek till Jehova och av en önskan att göra sitt överlämnande fullständigt har blivit högeligen välsignade genom att de tagit detta steg. Andra som inte är nöjda med att ha bara en liten andel i arbetet att predika och undervisa är i stånd att flytta till någon plats, där det i särskild grad behövs hjälp, för att tjäna där, och resultaten är överflödande. Man kan få finna sig i primitivare levnadsförhållanden och behöva resa längre sträckor, men trots sådana ökade mödor och till och med strapatser välsignar Jehova dem som på så sätt tar initiativ för att ge bevis för sin kärlek till honom, och han ger kraft att utföra arbetet. — 2 Kor. 4:7; 1 Kor. 2:4, 5; Ef. 3:20, 21.
14. a) Hur kan var och en bära sin egen börda? b) Förklara orsaken till att man bör beräkna kostnaden.
14 Vare sig vi har år av erfarenhet bakom oss eller är nya, blir vi allesammans uppmuntrade att bära vår egen börda. (Gal. 6:5) Har du studerat bibeln bara några månader och nyligen lärt dig någonting om Guds krav på överlämnande och dop? ”Detta kommer att betyda arbete för mig”, säger du; ”det kommer att kosta mig en hel del i tid och ansträngning.” Det är sant, men är det inte värt det? Du kan också fråga: ”Bör jag inte beräkna kostnaden?” Jo, ingen kommer att vilja börja med någonting som han inte kommer att vara i stånd att fullborda. (Luk. 14:28—30) Men genom kraftfull uppmuntran och övertygande liknelser manade Jesus de kristna att vara inställda på att göra framsteg, att betrakta möjligheterna till tjänst såsom privilegier och att inte mena att ett symboliskt deltagande i tjänsten är tillräckligt. — Se ”Ditt ord är mina fötters lykta”, sidorna 184—190.
Mycket verksamma men lyckliga
15. Vad kan man lära av det som Paulus upplevde?
15 Det är obestridligt att en kristens liv inte är gagnlöst utan är tillfredsställande och lyckligt. Paulus’ levnadslopp är föredömligt. Apostlagärningarna 14:20—22 berättar om något av det som han hade glädjen att uppleva: ”Han [begav] sig med Barnabas åstad till Derbe. Och sedan de hade kungjort de goda nyheterna för den staden och hade gjort ganska många till lärjungar, återvände de till Lystra och till Ikonium och till Antiokia, i det de styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade dem att förbli i tron.” (NW) Paulus var en outtröttlig arbetare, och han tycktes aldrig ge vika för trötthet. Vilket enastående vittnesbörd om flit! (2 Kor. 11:23—27) Han sökte aldrig undandra sig hårt arbete och uthärdade många strapatser, men han genomlevde allt detta och kunde glädja sig: ”För min del vill jag gärna för edra själar både offra, vad jag äger, och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?” (2 Kor. 12:15) Strapatser och lidande berövade honom inte lyckan och gjorde honom inte missnöjd. Han hölls uppe och vederkvicktes av sina privilegier och arbetsresultat, och han var snar att ge beröm åt andra som också arbetade hårt. — 2 Tim. 4:7, 8; Rom. 16:12.
16. Nämn några av de sätt på vilka en person kan axla ansvar.
16 Alltså, bröder, axlar ni ansvar i tjänsten på fältet och i fråga om att ge hjälp åt edra bröder i församlingen i det ni gör det villigt och glatt, eller ursäktar ni er och ber att få slippa ifrån? Detta är en fråga som var och en personligen, individuellt, ställs inför. Är du snar att godta en anvisning att svara för en andel i församlingens möten? När du fått en sådan anvisning, genomför du den då troget, i det du i tillräcklig grad förbereder, repeterar och med uppskattning framför din andel av församlingsmötet? Utan tvivel gör du det, och du bör helt visst få beröm för det. Dina kärleksfulla ansträngningar uppskattas mycket av dina bröder i församlingen. Medverkan i möten är av värde för alla, eftersom det styrker och bygger upp, även om det bara är en väl genomtänkt frivillig kommentar eller ett svar på en fråga. — Hebr. 10:23—25.
17. Hur kan en broder ge gensvar på ökade möjligheter i församlingen?
17 Vilket gensvar har du gett på möjligheten i din församling att trakta efter ämbetet som tillsyningsman, som sannerligen är ett förträffligt arbete? (1 Tim. 3:1) Har du vidtagit åtgärder för att bli kvalificerad, och har du villigt och ivrigt ställt dig till förfogande? Förmodligen har man lagt märke till din villighet och handlat i överensstämmelse därmed, eller också kommer man att göra det, vilket blir till ytterligare välsignelse för dig, och du kommer helt visst att finna att du utför gott arbete och är rik på rätta gärningar. ”Var herdar för Guds hjord, som ni har i er vård, inte på grund av tvång, utan frivilligt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller så, att ni spelar herrar över dem som är Guds arvedel, utan så att ni blir föredömen för hjorden. Och när överherden har gjorts uppenbar, skall ni få härlighetens oförgängliga krona. — 1 Petr. 5:2—4; NW; 1 Tim. 6:17, 18.
Nu är det tid för er att ”bemöda er kraftigt”
18. Vilken inställning bör en kristen ha på grund av att tiden är så långt framskriden?
18 Genom vårt bibelstudium har vi lärt oss att vi lever långt inne i ”ändens tid”. Överallt finner vi bevis som styrker det som bibeln säger om att den är kort. Det är knappast tid för en kristen att be att få slippa ifrån. I stället bör han ha en inställning som visar ivrig villighet, progressiv villighet att ge av sig själv. Varför skulle han sätta en gräns för vad Jehova kan begära av honom, när han är skyldig Jehova så mycket?
19. a) På vilka sätt bör man inte be att få slippa ifrån? b) Vilket givande älskar Jehova mest, och vad kommer det att medföra?
19 Bibelns råd till de kristna att de skall vara flitiga ända fram till slutet och inte bli tröga är mycket praktiskt. Vi får inte sätta oss över dem och bli ovilliga att göra vår fulla och rimliga andel i tjänsten på fältet i det vi ryggar tillbaka för varje förslag att göra framsteg i tjänsten för våra bröder och i att bistå med det som behövs i församlingen eller alltid underlåter att villigt erbjuda oss när det ges möjligheter till tjänst. ”Gud älskar en glad givare”, får vi veta, och det givande som Jehova älskar mest är deras som helhjärtat ger av sig själva i tjänsten för honom. (2 Kor. 9:6, 7) Genom att du ger av dig själv kommer du att få resultat som kommer att liva upp dig och vederkvicka dig. I boken Daily Life in Bible Times framhåller författaren, sedan han gjort en överblick över vissa drag i Paulus’ ansträngande schema: ”Man undrar när han fick tid att äta och sova.” (Sid. 308) Men författaren försummar inte huvudpunkten, eftersom han strax därpå påpekar: ”All denna oupphörliga möda gav resultat.” — Av A. E. Bailey (Charles Scribner’s Sons, New York 1943).
20. Vilka försäkringar finns det om att hårt arbete i förkunnartjänsten medför glädje för den som är flitig?
20 När Jesus igångsatte den kristna förkunnartjänsten sade han: ”Skörden är rik, men arbetarna är få. Bed därför skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Dessa första sjuttio hade en mycket lycklig tid och ”kom tillbaka, uppfyllda av glädje”. (Luk. 10:2, 17, Hd) Hundratusentals andra följer nu i deras spår, och de som är flitiga fortsätter att finna glädje i förkunnartjänsten. ”Då ni vet detta, saliga är ni, om ni också gör det.” ”Den som skådar in i den fullkomliga lag, som tillhör friheten, och som håller i med det, denne man skall, därför att han inte har blivit en glömsk hörare, utan en arbetets görare, vara lycklig i att göra det.” — Joh. 13:17, Hd; Jak. 1:25, NW.
21. a) Hur kan man undvika att ägna sig åt fåfänga gärningar? b) Vilken belöning utlovas åt dem som inte söker slippa ifrån?
21 Mänskligt liv överflödar av fåfänga gärningar, men gärningar som har samband med sann tillbedjan är inte fåfänga och kommer inte att bli gäckade eller omintetgjorda. (Pred. 2:10, 11) När vi litar på Jehova Gud, kommer våra gärningar med visshet att få framgång. ”Om HERREN [Jehova] icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.” (Ps. 127:1) Den som är vis kommer att dra samma slutsats som Salomo: ”Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.” (Ords. 16:3) Jehova lägger märke till och håller räkning på allt vad vi gör i kärlek, och han ger oss denna förhandsglimt av sin utlovade belöning, om vi inte söker slippa ifrån: ”När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. När de bygga hus, skall det ej bliva andra, som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. Ty samma ålder, som ett träd uppnår, skall man uppnå i mitt folk, och mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk. De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.” — Jes. 65:21—23; se också 3 Moseboken 26:3—5; 5 Moseboken 28:4.
22. Vem har inbjudit oss att bli lärjungar till honom, och hur kommer det att gå för oss om vi ger gensvar?
22 Under tiden kommer hårt arbete i tjänsten på fältet och tillsammans med din församling inte att trötta ut dig, utan det kommer att hålla dig vid liv, sund i tron, lycklig och vederkvickt. ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är nedtyngda, och jag skall vederkvicka er. Ta mitt ok på er och bli mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skall finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30, NW.
23. a) Vad kan vi göra för att få skydd i dessa kritiska tider? b) Varför kommer vi att fortsätta att arbeta hårt och bemöda oss?
23 Det har verkligen bevisats att vi lever i ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, och människor i allmänhet älskar nöjen mer än de älskar Gud och gudaktiga gärningar. (2 Tim. 3:1, 4, 5, NW) Till skydd för dig själv bör du hålla dig verksam i förkunnartjänsten. ”I sanning, vem skall väl göra er någon skada, om ni blir nitiska för det som är gott? Men även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull är ni lyckliga. Föremålet för deras fruktan bör ni emellertid inte frukta; bli inte heller upprörda.” (1 Petr. 3:13, 14, NW) Sök inte slippa ifrån; fortsätt med ditt ivriga bemödande. ”Ty för detta ändamål arbetar vi strängt och bemödar oss, eftersom vi har satt vårt hopp till en levande Gud, som är en frälsare för människor av alla slag, i synnerhet för dem som är trogna.” — 1 Tim. 4:10, NW.
[Bild på sidan 377]
Det är alldeles som Jesus visade — de som ”ber att få slippa ifrån” att ge gensvar på Guds inbjudan gör det med klena ursäkter
[Bild på sidan 378]
Är du verkligen flitig i tjänsten på fältet, eller utför du bara en symbolisk tjänst?
[Bild på sidan 379]
Våra tillsyningsmän tjänar så villigt. Varför håller jag igen? Varför gör jag inte mitt bästa för att uppfylla kraven, så att jag också kan vara till större tjänst för mina bröder?