Religiösa riktningar och åskådningar vid den tid då mästaren predikade
1. Vad trodde esséerna, och hur levde de?
FÖRUTOM Johannes döparen och hans nitiska verksamhet fanns” det ett antal judiska grupper, som gestaltade de religiösa åskådningarna i Palestina när Jesus började sin tjänst. En av dessa grupper var esséerna, som inte är omnämnda i Jesu apostlars och lärjungars inspirerade skrifter. De trodde att gudaktigheten krävde att de skulle späka kroppen, fasta och leva ett strängt liv, och därför såg de ned på allt som var till behag för köttet. De isolerade sig i små samhällen. Esséerna var inte någon större religiös grupp, som Jesus hade att göra med under sin predikoverksamhet, fastän de nu på senare tid har gjorts mera bekanta sedan Dödahavsrullarna, som omfattar vissa av bibelns böcker, blivit påträffade.
2. Vad var zeloterna intresserade av, och vid vilket tillfälle tycks det tydligen ha varit deras inflytande som gjorde sig gällande?
2 Så fanns där zeloternas eller nationalistornas grupp. De önskade att en jude skulle uppstå, som kunde leda dem i en revolt mot Rom och bryta Roms ok, som vilade på deras nackar. Galileen var en härd för upprorsrörelser, och det var där Jesus hade vuxit upp. En av Jesu lärjungar kallades ”ivraren” eller ”Zelotes” (Åk) och kan ha varit en medlem av zeloternas parti. Han var emellertid inte med om att egga upp den nationalistiska andan, åtrån efter ”självstyrelse”, omedelbart efter det att Jesus på mirakulöst sätt hade bespisat fem tusen män. ”När människorna sågo de tecken han utförde, började de därför säga: ’Detta är säkert profeten, som skulle komma i världen.’ När Jesus insåg att de ämnade komma och gripa honom för att göra honom till konung, drog han sig därför åter bort till berget alldeles ensam.” Dessa nationalistiskt inställda människor ville uppsätta honom som konung, alltså i opposition mot Roms välde. De önskade lägga beslag på Jesus, med hans mirakulösa förmågor, för sina egna själviska syften. Men Jesus vägrade ståndaktigt att låta sig avledas från det verk som hans himmelske Fader hade sänt honom att utföra. Såsom han betygade inför Pilatus: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” — Joh. 6:14, 15; 18:37; NW; Luk. 6:15; Apg. 1:13.
3. Vilka var sadducéerna, och vilken syn hade de på Rom, de hebreiska skrifterna och traditionen?
3 En tredje grupp var sadducéerna, som räknade både skriftlärda och ledamöter av Sanhedrin och till och med de båda översteprästerna bland sina medlemmar. (Joh. 11:47; Apg. 5:17; 22:30; 23:6) De var inte intresserade av att en Messias skulle komma utan ville behålla status quo. De hade ett avtal om samarbete med Rom. De skulle handha templets angelägenheter, sköta om de prästerliga tjänsteåliggandena, tiondeuppbörden, insamlingen av bidrag i templet, försäljningen av offerdjur i hedningarnas förgård och det arbete med att växla pengar, som försiggick där. Sadducéerna godtog inte alla de hebreiska skrifterna och inte heller fariséernas traditioner; i själva verket trodde de bara på Mose lag.
4. Hur svarade Jesus sadducéerna angående uppståndelsen, och varför?
4 Följaktligen var det sadducéerna som kom till Jesus för att göra invändningar angående uppståndelsen, därför att de menade att Mose lag inte erbjöd någon grund för denna lära. Jesus mötte dem på deras egen mark och citerade från Mose skrifter: ”Beträffande de döda, att de bliva uppväckta, hava ni icke läst i Mose bok, i berättelsen om törnbusken, hur Gud sade till honom: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en Gud, icke för de döda, utan för de levande. Ni misstaga eder mycket.” (Mark. 12:8—27, NW) Detta betydde att dessa män, som var döda, skulle komma tillbaka till livet genom uppståndelse. Alldeles såsom några, som levde främmande för Gud, omtalades såsom döda från Guds synpunkt sett, så betraktades dessa döda, som blivit godkända, såsom levande från hans synpunkt. — Ef. 2:1; 1 Tim. 5:6; Luk. 20:38.
5. Vad vet vi om sadducéerna som visar oss att det måste ha varit de som ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren”?
5 På grund av det avtal om samarbete, som sadducéerna hade med Rom, ville de inte att någon skulle anstifta oroligheter, som kunde medföra att romerska legioner komme in i landet för att begränsa judarnas handlingsfrihet. De ville bli av med Jesus. Pilatus själv visste detta och sade till Jesus: ”Din egen nation och de förnämsta prästerna [sadducéer] hava överlämnat dig åt mig.” Det var fullt logiskt att det skulle vara de som gjorde hans sak till en fråga om lojalitet mot kejsaren: ”Om du giver denne man fri, är du icke någon kejsarens vän. Varje man som gör sig till konung talar emot kejsaren.” Och när Pilatus frågade om han skulle fastnagla deras konung vid pålen, var det de förnämsta prästerna, sadducéerna, som ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” — Joh. 18:35; 19:12—16; NW.
Skriftlärda och fariséer
6. Vilka var de skriftlärda?
6 Några av de skriftlärda var sadducéer, men de flesta av dem var fariséer, och det var tydligtvis därför som Jesus så ofta nämnde de skriftlärda och fariséerna tillsammans i Matteus 23. De prästerliga skriftlärda läste, skrev av, lärde och uttolkade lagen. De visade hur den skulle tillämpas i det dagliga livet. — Matt. 23:2, 13, 15, 23, 25, 27, 29.
7. Vad trodde fariséerna?
7 Fariséerna, som var de religiösa traditionernas förkämpar, menade att frälsning kunde vinnas endast genom att man höll traditionerna eller den så kallade muntliga lagen. De såg på sitt eget sätt fram emot Messias’ ankomst. De godtog alla de hebreiska skrifterna, men till dem fogade de muntliga traditioner. De önskade hålla sig avskilda från romarna, ty de betraktade det som en besmittelse att ha någonting att göra med dem. Enligt deras uppfattning var det också besmittande att ha någonting att göra med det meniga folket, som inte höll de muntliga traditionerna.
8. Varför var det fariséerna som klagade över att Jesu lärjungar inte tvättade händerna, innan de åt?
8 Då ju fariséerna älskade traditioner, förvånar det oss inte att det var de som inför Jesus klagade på hans lärjungar och sade: ”De tvätta . .. icke händerna, när de skola äta en måltid.” Klagomålet framställdes inte av sanitära skäl, utan till försvar för traditionerna, som Jesus sade hade ”gjort Guds ord ogiltigt”. (Matt. 15:1—6, NW; Mark. 7:1—8) Handtvättningstraditionen utvecklade sig under tidens lopp. Först var det en rituell tvagning före måltiderna. Därpå ägde tvagningen rum både före och efter måltiderna, och senare tvättade sig de mera rigorösa gudsdyrkarna också mellan rätterna vid en måltid. För viss mat måste händerna doppas ned fullständigt, och för andra sorter skulle man låta särskilt vatten hällas över händerna och rinna ned över handlederna. Detta vatten ansågs nu vara smutsigt, så att om något därav rann tillbaka över händerna, måste dessa tvättas igen, för att det smutsiga vattnet skulle avlägsnas. Talmud anger straffet för underlåtenhet: ”Den som ringaktar handtvagningen skall försvinna från jorden.” De var fullt upptagna med att tvätta händerna, men de kom aldrig till att rena sina hjärtan!
9. Varför klagade fariséerna på att Jesu lärjungar plockade ax på sabbaten? Nämn några av deras sabbatsbestämmelser.
9 Vilka skulle väl klaga över att någon på sabbatsdagen plockade ax och åt sädeskornen? Matteus 12:2 (NW) svarar: ”Då fariséerna sågo detta, sade de till honom: ’Se, dina lärjungar göra det som icke är lovligt att göra på sabbaten.’” Det var deras sabbatstraditioner som drev dem att göra invändningar. Sabbaten var ett känsligt ämne, och i Talmud finns det två stora volymer med sabbatsbestämmelser. Så till exempel fick man inte bita på naglarna på sabbaten. En kvinna fick inte se sig i en spegel, eftersom hon kunde få syn på ett grått hårstrå och rycka ut det, och detta skulle innebära arbete. Man fick inte använda löständer, ty de kunde falla ut, och att plocka upp dem skulle vara att bära en börda på sabbaten. Ett plåster kunde man ha på ett sår, om det endast hindrade såret från att förvärras, men om det bidrog till att läka såret, skulle det vara olagligt arbete. Ett benbrott fick inte behandlas på sabbaten, såvida inte vederbörandes liv var i fara. Man fick inte äta ett ägg som en höna hade värpt på sabbaten. Ett undantag var om hönan inte hölls som värphöna, utan var satt på gödning för att slaktas och ätas. I så fall fick man äta hennes ägg, ty då skulle det bara betraktas som en bit av hönan som hade fallit av!
Folk av jorden
10. Vilka var am ha-arets, och hur betraktades de av religiösa judar?
10 Det hebreiska uttrycket am ha-arets betyder ”folk av jorden” eller ”landets folk”. (Jer. 1:18, Ak) Dessa människor behandlades som markens smuts under fariséernas fötter, och naturligtvis hade sadducéerna ingenting att göra med dem, ty de såg ned på alla och envar. Am ha-arets var fattiga arbetare, som inte kände lagen eller traditionerna eller inte höll dem. De läste inte de formella bönerna, hade inte rituella fransar på sina kläder och bar inte böneremsor vid andaktsövningar, och inte heller lärde de upp sina söner i traditionerna, som de skrupulöst samvetsgranna judarna gjorde. Rabbierna hatade dem och uteslöt dem ur gemenskapen. En rabbi förvägrade dem allt hopp om en uppståndelse, och rabbi Hillel sade: ”Ingen av am ha-arets är verkligt religiös.” En rätt jude ville inte låta sin dotter gifta sig med en man av denna kategori, ty han och hans likar hyste denna uppfattning: ”Må ingen man umgås med syndare, inte ens för att fora dem nära Tora.” När religionens målsmän anmärkte på att Jesus var tillsammans med syndare, inbegrep de utan tvivel också denna klass.
11. Hur kände Jesus det med avseende på am ha-arets?
11 Jesus visade omtanke om am ha-arets-klassen av syndare. ”Jag [har] kommit för att kalla, icke rättfärdiga människor, utan syndare”, sade Jesus, när de egenrättfärdiga fariséerna ogillade att han umgicks med dessa lågt stående människor. Jesus kände sig dragen till dem: ”När han såg folkskarorna, kände han öm tillgivenhet för dem, emedan de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde.” Dessa länge förbisedda människor lät sig påverkas av Jesu undervisning; de var inte likgiltiga för Jehovas lag. Det var de äldstes omöjliga traditioner och stadgar som dessa arbetande människor inte kunde hålla. — Matt. 9:13, 36, NW.
12. Hur gör denna kännedom den situation klarare, som är omtalad i Lukas 15:1—10?
12 Med denna kännedom om situationen kan vi bättre förstå det som omtalas i Lukas 15:1—10. ”Till honom kom allt vad ... syndare hette för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: ’Denne tager emot syndare och äter med dem.’” Till svar talade Jesus om en man som har hundra får; när ett får förirrar sig, lämnar han de nittionio för att söka reda på det som är förlorat, och han gläder sig storligen när han har fått det tillbaka. Därpå sade Jesus träffande: ”Jag säger eder, att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare, som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga, som ingen bättring behöva.” Han uttalade sig från fariséernas egen synpunkt, att de var rättfärdiga och befann sig i trygghet i Guds fålla. Därför skulle han söka de förlorade, syndarna, och han sade att det skulle bli mer glädje över en enda syndares räddning än över nittionio egenrättfärdiga människor, som menade att de inte behövde någon frälsning. För att dubbelt kraftigt framhålla samma sak tillfogade han liknelsen om kvinnan som hade tio mynt och som förlorade ett och sökte flitigt, tills hon fann det, och som sedan gladde sig mycket över detta ena mynt, som gjorde hennes uppsättning av mynt fullständig. Det var det förlorade myntet, det förlorade fåret, inbegripet am ha-arets-klassen, vars medlemmar är förlorade och vet om det och söker frälsning, det var detta som intresserade Jesus och skänkte glädje åt Jehova, när det kom till rätta. Gud var inte intresserad av de egenrättfärdiga skriftlärda och fariséerna, som inte gjorde bättring i medvetande om synder.
13. Vilka absurda åsikter hade fariséerna om sina traditioner och Guds ord?
13 Varför skulle Jehova och Jesus finna glädje i traditionens förkämpar? De skriftlärdas och fariséernas traditioner gjorde Guds ord om intet, men ändå satte de dessa traditioner så högt, att de gjorde sig löjliga. De sade att den skrivna lagen var lik vatten, men traditionerna var lika vin. De sade att Gud ägnade hela dagen åt att studera det skrivna ordet och hela natten åt att studera de muntliga traditionerna. Kan du föreställa dig något sådant?
Förkastelsedom över skrymtare
14. Hur band de skriftlärda och fariséerna ihop tunga bördor för människornas skuldror, och på vilket sätt hindrade de människor att gå in i Riket?
14 Var det underligt att Jesus uttalade de svidande ord som är nedtecknade i Matteus’ tjugotredje kapitel? ”De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva äro de icke villiga att röra dem med sitt finger.” Dessa bördor var de muntliga traditionerna, som var så betungande att hålla, och de ville inte så mycket som lyfta av en enda liten bestämmelse för att lätta bördan. De hade satt upp sig själva som folkets lärare, men i stället för att rikta människornas uppmärksamhet på Guds rike slog de ned deras mod genom att hålla på betungande traditioner. När så Jesus gjorde vad de underlät att göra, blev de ursinniga och försökte vända folket emot honom. Med rätta sade Jesus: ”Ni tillsluta himmelriket för människorna: själva gå ni ju icke in, icke heller tillåta ni dem som äro på väg dit att gå in.” — Matt. 23:4, 13, NW.
15. Vad visar att fariséerna och de skriftlärda endast var intresserade av tingens yttre utseende?
15 ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni giva tiondelen av myntan och dillen och kumminen, men ni hava ringaktat de viktigare tingen i lagen, nämligen dom och barmhärtighet och trohet. Dessa ting var det bindande att utföra, medan man icke får ringakta de andra tingen. Blinda ledare, som sila bort myggan men svälja ned kamelen!” De var så upptagna av småsaker, att de aldrig nådde fram till de viktigare angelägenheterna i fråga om sann tillbedjan. Fastän de uppehöll det yttre skenet, underlät de att fullgöra de verkliga kraven. ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni göra utsidan av bägaren och av fatet ren, men inuti äro de fulla av rov och omåttlighet. Blinde farisé, gör först ren insidan av bägaren och av fatet, för att utsidan av dem även må bliva ren.” De var intresserade av sådant som syntes på ytan, men Gud såg till hjärtat. Det fanns visserligen mycken utvärtes fromhet, men det rådde en sorglig brist på rättvisa och barmhärtighet och trohet. — Matt. 23:23—26, NW.
16. Vilka illustrationer framhåller kontrasten mellan de som utvärtes ter sig goda och bra och dem som verkligen är goda invärtes?
16 En ädelsten kan se matt och glanslös ut, men den är fin invändigt. När man gnider och slipar den, börjar den glänsa. Även om den skrovliga, opolerade utsidan ser helt alldaglig ut, så har stenen sitt värde under ytan. Å andra sidan är det så, att även om man genom att vitlimma ett gammalt hus kan hjälpa upp dess utseende, så behövs det bara helt litet skrubbning och gnidning på ytan för att det gamla virket skall komma till synes. Så är det också med människor. Jehova är inte intresserad av dem som ser fromma ut till det yttre. När man ”skrubbar” dem, det vill säga retar dem, när de till exempel inte får som de vill, eller när de måste ändra sig, då ser man vad som finns inuti dem. Man ser hur lätt de kan bli förargade, och den verkliga invärtes människan kommer fram. När Jehova samlar de dyrbara tingen ut ur alla nationer, är han intresserad av personer som är lika ädelstenar. Ju mer de kristna, som har det rätta hjärtat, blir ”skrubbade” och förföljda, smädade och förtryckta, dess mer skiner deras ostrafflighet, dess klarare och mera lysande blir deras återspegling av Jehovas härlighet, och dess starkare strålar deras vederläggning av Satans lögn, att människor inte kommer att hålla fast vid sin tro under provsättning. — Hagg. 2:8.
17, Vad visar skrymteriet hos de skriftlärda och fariséerna beträffande Jehovas profeter?
17 ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni bygga profeternas gravar och smycka de rättfärdigas minnesgravar, och ni säga: ’Om vi hade levat i våra förfäders dagar, skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod.’” Men det var just dessa skrymtare som dödade den störste profeten av alla, Jesus Kristus! De ville gärna bygga gravar åt profeterna och smycka dem för att dra uppmärksamheten till sina egna goda gärningar, men ve den levande profet som vågade avslöja deras skrymteri! — Matt. 23:29, 30, NW.
Religiösa riktningar och åskådningar i våra dagar
18. Vad visar att samma religiösa typer finns i våra dagar?
18 Samma människotyper existerar nu som i det första århundradet. Somliga isolerar sig i religiösa byggnader, fastar och misshandlar kroppen, därför att de tror att denna asketism är detsamma som gudaktighet, såsom esséerna gjorde. Somliga är hyperpatriotiska och betraktar mänskliga styresmän och nationer som Guds redskap och önskar ta saker och ting i sina egna händer och införa fred på sitt eget sätt, såsom zeloterna gjorde. Sadducéerna godtog endast en del av de hebreiska skrifterna och åsidosatte de övriga, och de religiösa modernisterna eller nyteologerna i våra dagar gör på samma sätt. Liksom sadducéerna önskar de stå på god fot med de mänskliga regeringarna. Men om man skall vandra med Gud, kan man inte vara en del av den gamla världen, såsom modernisterna eller nyteologerna är. Vidare finns det i våra dagar sådana som likt fariséerna är traditionernas förkämpar. Några håller fast vid religiösa traditioner som hämtats från forntida hedendom, och andra har byggt upp sina egna traditioner utöver dem som har lånats från hedendomen. De religiösa gammaltroende av olika slag i vår tid hör till den kategorien. Deras traditioner om treenigheten, själens odödlighet, pina för syndare, bruk av beläten och många andra gör bibelns enkla sanningar om intet, alldeles som de skriftlärdas och fariséernas traditioner gjorde.
19. a) Vilken klass kan jämföras med am ha-arets, och hur reagerar de religiösa ledarna? b) Vad får dessa förut försummade människor erfara, när de sluter sig till den nya världens samhälle?
19 Det finns också i våra dagar sådana som är lika am ha-arets eller ”folk av jorden”, ”landets folk”. De är uppriktiga människor, som inte har blivit på rätt sätt undervisade av kristenhetens religiösa system, men ändå hungrar och törstar de efter rättfärdighet. Det är huvudsakligen dessa som Jehovas vittnen i kärlek går till, och de finner många hörande öron. Alldeles som fariséerna hånade dem som lyssnade till Jesus och sade: ”Haven nu också I blivit förvillade? Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna? Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat”, likaså talar de religiösa ledarna i våra dagar hånfullt om att somliga människor lyssnar till Jehovas vittnen. De säger att det endast är de obetydliga och obildade som lyssnar. De har fel, alldeles som fariséerna hade fel, ty några av överhetspersonerna och fariséerna lyssnade verkligen till Jesus och följde honom. (Joh. 3:1, 2; Apg. 4:36, 37; 6:7) De flesta av dem som lyssnar hör till denna försummade klass, men när de börjar följa i Jesu fotspår och sluta sig till den nya världens samhälle, blir de inte längre försummade. De blir kärleksfullt förhjälpta till att få en exakt kunskap om Guds ord; om det behövs blir de till och med lärda att läsa, så att de kan studera bibeln. De lägger märke till att Jehovas vittnen, liksom Jesus, predikar annorlunda. De litar på bibelns auktoritet i olikhet med de nutida fariséerna och sadducéerna med deras tradition och nyteologi. — Joh. 7:47—49.
20. a) Hur bör vi visligen handla i våra dagar, men vad bör vi sky? b) Hur kan vi få del i ett verk av andlig helbrägdagörelse?
20 Om vi är sanna efterföljare till Jesus, måste vi vandra i hans fotspår, sky skrymteri och för Gud vanärande tradition och troget rikta de människors uppmärksamhet, som är medvetna om sitt andliga behov, på Guds rike. Vi får aldrig bli lika den falska religionens anhängare i Jesu dagar, som var intresserade av att endast göra saker och ting på sitt eget sätt och som inte utövade någon för Jehova Gud välbehaglig tillbedjan. Naturligtvis kan vi inte göra efter Jesu underverk och bota sjuka och uppväcka döda, men vi kan ha del i ett verk av andlig helbrägdagörelse. Vi kan inpränta bibelns sanning i en mottaglig persons sinne och få den att göra ett djupt intryck på hans hjärta, och det förvandlade sinnet kommer att leda denna människas fötter i Guds tjänst, fötter som en gång var lytta och lama vad vandringen med Gud beträffar. Ögon som en gång var blinda för Guds sanning kommer att se och förnimma, öron som en gång var döva för hans budskap kommer att höra, kroppar som en gång var spetälska av andlig sjukdom kommer att bli rena, och de som var döda i överträdelser och synder kan bli uppväckta till andligt liv och andlig verksamhet, i det att de får en tro som inte längre är död utan bevisar sig levande genom verksamhet och rätta gärningar i Jehovas tjänst.
21. Hur bör vi bemöda oss att noga följa det föredöme som Jesus gav oss?
21 Jesus efterlämnade ”ett föredöme”, för att vi ”skulle följa honom tätt i spåren”. (1 Petr. 2:21, NW) Alldeles som en byggmästare noggrant rannsakar sina ritningar i fråga om alla detaljer, så måste vi nu studera Jesu tjänst som förkunnare för att noga efterlikna den. Vi bör bemöda oss om att förstå de människor som vi vittnar för, inse deras behov, göra budskapet kraftfullt och klart med lämpliga illustrationer och visa djup kärlek för fåren, såsom Jesus gjorde. Vi bör vara oförskräckta i att tala sanningen till alla människor och bör tåligt bistå de ringa och obetydliga. Om vi ständigt ger akt både på oss själva och på vår undervisning, kommer det att medföra frälsning för oss själva och dem som lyssnar till oss. — 1 Tim. 4:16, NW.
(The Watchtower, 1 april 1960)