Att överge oberoendets kurs

”Vänden om till mig, säger härskarors Jehová, så vill jag vända om till eder.” — Sak. 1:3, Åk.

1. Vad slags lydnad önskar Jehova att hans förnuftsbegåvade skapelser skall visa?

JEHOVA Gud har aldrig tvingat någon att tjäna honom. Han önskar att hans förnuftsbegåvade skapelser skall visa villig lydnad, lydnad som är grundad på kärlek till honom, och uppskattning av vad han har gjort för dem. (5 Mos. 30:11—16; 1 Joh. 4:8—10; 5:2, 3) Det förhåller sig alldeles som Mose sade till israeliterna på Moabs hedar: ”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.” — 5 Mos. 30:19, 20.

2. Hur reagerar änglarna då människor villigt underkastar sig Jehova Gud? Varför det?

² Långt innan människan skapades fanns det millioner änglar som fann behag i att tjäna Jehova Gud, och de fortsätter att göra det. (Job 38:4—7; Dan. 7:10; Hebr. 12:22) Deras känslor liknar de känslor som de tjugofyra äldste, som aposteln Johannes såg i en syn, gav uttryck åt: ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att ta emot härligheten och äran och makten, eftersom du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blev skapade.” (Upp. 4:11, NW) De trogna änglarna förstår att lydnad för Gud är den enda rätta kursen och den som leder till bestående välsignelser, och därför gläder de sig åt att se människor överge oberoendets kurs och villigt underkasta sig Skaparen. Så här sade Kristus Jesus: ”Det [blir] glädje bland Guds änglar över en enda syndare, som omvänder sig.” — Luk. 15:10, Hd.

3. Hur visade Jehova Gud att han önskade att det trolösa Israel skulle återvända till honom?

³ Änglarnas glädje är i full överensstämmelse med Guds egna känslor i fråga om detta. Gång på gång vädjade Jehova till de olydiga israeliterna att överge sina onda vägar: ”Söken HERREN, medan han låter sig finnas; åkallen honom, medan han är nära. Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.” (Jes. 55:6, 7) ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” (Hes. 33:11) ”Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger HERREN Sebaot.” — Mal. 3:7.

4. Var möjligheterna att överge orättfärdigheten begränsade till det forntida Israel?

⁴ Möjligheterna att undgå verkställandet av Guds dom genom att överge orätta gärningar var inte begränsade till Israels nation. Genom profeten Jeremia förklarade Jehova: ”Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike, att jag vill upprycka, nedbryta och förgöra det; men om då det folket omvänder sig från det onda väsende, mot vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda, som jag hade tänkt att göra dem.” (Jer. 18:7, 8) På liknande sätt påminde aposteln Petrus de kristna: ”Herren [Jehova, NW] fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena, att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.” — 2 Petr. 3:9.

Egenrättfärdiga människors inställning

5. Vilken inställning har människor ofta intagit gentemot dem som ångrat sina orätta handlingar?

⁵ Ofullkomliga människor har emellertid ofta underlåtit att efterlikna Jehova Gud och de heliga änglarna när det gäller att glädja sig över dem som övergett oberoendets kurs och blivit sådana som gjort Guds vilja. Under den tid då Kristus Jesus och hans förelöpare, Johannes döparen, utförde sin förkunnartjänst var till exempel en obarmhärtig inställning förhärskande bland de egenrättfärdiga religiösa ledarna inom judaismen. När skatteindrivare och människor som hade rykte för att vara syndare, till exempel skökor, ångrade sina överträdelser mot Gud och blev döpta av Johannes döparen, då gladde sig inte dessa religiösa ledare, och inte heller förmåddes de att tro på Johannes. (Matt. 21:32; Luk. 3:12; 7:29, 30) Senare, då Kristus Jesus gav andlig hjälp åt föraktade skatteindrivare och syndare, gav de skriftlärda och fariséerna uttryck åt sitt ogillande. — Luk. 5:27—31.

6. Hur rättade Jesus de skriftlärdas och fariséernas oriktiga uppfattning?

⁶ Vid ett tillfälle kom skatteindrivare och syndare till Jesus för att höra vad han hade att säga. ”Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: ’Denne tager emot syndare och äter med dem.’” När Jesus svarade på deras klagomål, framställde han tre liknelser, vilka alla skildrade hur någonting som hade gått förlorat blev återfunnet och beskrev den glädje som ägaren kände, när han fick tillbaka det förlorade. (Luk. 15:1—10) I den sista av dessa liknelser uppträder tre huvudpersoner: en far och hans två söner. Fadern representerar Jehova Gud. Den äldre sonen representerar de skriftlärda och fariséerna, och den yngre sonen representerar syndarna och skatteindrivarna. Eftersom syndarna, skatteindrivarna, fariséerna och de skriftlärda var judar, var de alla bröder och medlemmar av en nation som stod i ett förbundsförhållande till Gud. Men judarna hade inte hållit Guds lag fullkomligt, och därför behövde de alla, också egenrättfärdiga fariséer och skriftlärda, ångra sig och uppnå en rätt ställning inför Gud genom att ta emot Kristus Jesus. (Jämför Apostlagärningarna 2:38; Romarna 3:9—12.) Jesu liknelse avspeglade således verkliga förhållanden och visade vad som krävdes för att man skulle vinna Guds förlåtelse. Med detta i minne kan vi läsa Jesu ord, som vi finner i Lukas 15:11—32:

7. Vad gjorde den yngre sonen i Jesu liknelse, och hur gick det på grund härav?

⁷ ”En man hade två söner. Och den yngre av dem sade till fadern: ’Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.’ Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor, som svinen åto; men ingen gav honom något.

8. a) Vilket beslut fattade den yngre sonen då han kom till besinning? b) Hur tog hans far emot honom?

⁸ Då kom han till besinning och sade: ’Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag här förgås av hunger! Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.’ Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. Men sonen sade till honom: ’Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.’ Då sade fadern till sina tjänare: ’Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och göra oss glada. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad, men är återfunnen.’ Och de begynte göra sig glada.

9. Hur reagerade den äldre sonen på det välkomnande som hans yngre bror fick?

⁹ Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset, fick han höra spel och dans. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade, vad detta kunde betyda. Denne svarade honom: ’Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.’ Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vänligt med honom. Men han svarade och sade till sin fader: ’Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och likväl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.’ Då sade han till honom: ’Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.’”

Deras tillstånd som har förirrat sig

10. På vilket sätt liknar många i vår tid den yngre sonen i Jesu liknelse?

¹⁰ Ett ansenligt antal människor i vår tid har följt en kurs som i hög grad liknar den yngre sonens kurs när han lämnade sin fars hus.a För att undgå tillfälliga smädelser eller förföljelser från vänner, släktingar eller andra har några övergett den sanna tillbedjan. Andra har föredragit en kurs i oberoende av Gud därför att de önskat ge sig in på just sådant som fördöms av honom, däribland sexuell omoraliskhet, stöld och dryckenskap. (1 Kor. 6:9, 10) Ytterligare andra, som menat att tjänsten för Jehova tar bort alltför mycken tid från jakten efter nöjen eller hindrar en att komma framåt i världen, har upphört med sitt studium av bibeln. Oberoende av vilka andra skäl det kan finnas så visar de som har avhållit sig från att göra Guds vilja eller som har upphört med att göra den att det finns någonting som är viktigare eller värdefullare för dem än att troget tjäna Skaparen.

11, 12. I vilket tillstånd befinner sig de som har förirrat sig?

¹¹ Alla sådana människor är andligt uthungrade och långt avlägsnade från Jehova Gud, som om de befann sig i ett avlägset land. De är en del av Satans värld och är i slaveri under honom, eftersom ”hela världen är i den ondes våld”. (1 Joh. 5:19) I jämförelse med tjänsten för Skaparen är deras slaveri under Satan och hans värld inte mera givande än arbetet att vakta svin (djur som var orena enligt bestämmelserna i Mose lag) skulle ha varit för en jude på den tid då Jesus utförde sin jordiska förkunnartjänst. De som har valt att leva ett utsvävande liv såsom äktenskapsbrytare, otuktiga, homosexuella, tjuvar och liknande befinner sig i ett tillstånd av andlig ödeläggelse och förnedring.

¹² Många som inte längre kommer tillsammans med Guds folk lever kanske inte ett utsvävande liv, men de har ändå förlorat mycket. Eftersom deras liv är blottat på andlighet, möter de ständigt missräkningar. Inte sällan leder deras önskan att komma framåt i världen till att de godtar oärliga affärsmetoder. (Jämför Ordspråksboken 28:20.) Ofta ägnar de så mycken tid och energi åt att vidmakthålla en ställning i världen att deras barn lämnas utan den vägledning och tuktan de behöver. Som en följd av detta måste många till sist lida den smärta som kommer av att de ser sina barn slå in på en egensinnig kurs och fördärva livet för sig. Deras erfarenheter, som går upp i materiella ting i så hög grad att den sanna tillbedjan trängs ut, sammanfattas väl av aposteln Paulus: ”De som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.” — 1 Tim. 6:9, 10.

Att återvända till Jehova

13. Vad kan de som finner att de är i samma belägenhet som den förlorade sonen göra för att förbättra sin situation?

¹³ De som finner att de är i samma ställning som den förlorade sonen behöver emellertid inte förbli i detta eländiga tillstånd. Nej, i likhet med den förlorade sonen kan de bemöda sig om att återvända till sin Faders hus och till tjänsten för honom. Detta inbegriper att de uppriktigt ångrar sig, överger sin oberoende kurs och bönfaller Gud om förlåtelse för sin synd. Detta stämmer överens med profeten Jeremias ord beträffande dem som hade fått erfara, nej, inte Guds förlåtelse, utan hans ogynnsamma dom på grund av att de underlåtit att ångra sina överträdelser: ”Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN. Låtom oss upplyfta våra hjärtan såväl som våra händer till Gud i himmelen. ’Vi själva har begått överträdelse, och vi har uppfört oss upproriskt.’” — Klag. 3:40—42, v. 42 enl. NW.

14. Hur kan många känna det vid tanken på att återvända till Jehova?

¹⁴ För många, som inte längre tar del i tjänsten för Jehova, kan vägen tillbaka tyckas vara mycket svår. De är skamsna och rädda att de kanske inte skall tas emot på ett kärleksfullt sätt och kan därför bäva för tanken på att behöva möta människor som har fortsatt att tjäna Jehova troget. Det är tänkbart att de som har förirrat sig inte har bett till Jehova på långa tider och att de, med tanke på vad de har gjort, kanske menar att de inte är värda att leva och att de aldrig skulle kunna vinna Guds förlåtelse. Är sådana farhågor befogade? Inte alls. Jesu liknelse och de många historiska exemplen på att Jehova förlåter sitt folks överträdelser bevisar att hans barmhärtighet utsträcks till att gälla alla som återvänder till honom av helt hjärta.

15. Hur belyser Manasses exempel att Jehova förlåter på ett storslaget sätt?

¹⁵ Ett bra exempel på detta är den judeiske kungen Manasse. Bibelns uppteckning av hans synder lyder: ”Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus. Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom. Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet, att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den andra.” (2 Kon. 21:5, 6, 16) Till sist, när Manasse blivit fånge i Babylon, ångrade han sig och bad till Jehova. Trots Manasses tidigare uppförande heter det att Jehova ”hörde hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom konung”. (2 Krön. 33:11—13) Få människor har handlat lika ont som kung Manasse, och ändå fick han, på grund av sin ånger, ta emot Jehovas barmhärtighet.

16. Kan Guds förlåtelse utsträckas till att gälla av anden smorda kristna som blir indragna i allvarliga missgärningar?

¹⁶ Flera hundra år senare var det en av anden pånyttfödd kristen man i församlingen i Korint i Grekland som bedrev sexuell omoraliskhet med sin fars hustru. Att denne man, som gjort sig skyldig till blodskam, fanns i församlingen utgjorde en fara för hela församlingens andliga välbefinnande, och därför befallde aposteln Paulus att han skulle drivas ut. (1 Kor. 5:1, 7—13) Men denne man utestängdes inte från förbindelse med församlingen för alltid. Det är uppenbarligen om denne man, efter det att han hade ångrat sig, som vi läser: ”Nu är det likväl nog med den näpst, som han har fått mottaga från de flesta bland eder. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek.” (2 Kor. 2:6—8) Denne ångerfulle ogärningsman förblev en av anden pånyttfödd kristen med hoppet om att vinna liv i himlarna.

17. Varför skulle det vara otillbörligt för vem som helst att visa en inställning lik den som den äldre sonen i Jesu liknelse intog?

¹⁷ Exemplen med kung Manasse och den ej namngivne kristne mannen i församlingen i Korint tyder på att orätta gärningar inte automatiskt undanröjer ens möjlighet att återvinna en tillbörlig ställning inför Jehova Gud. En som har gjort sig skyldig till svår överträdelse kan fortfarande be till Gud, och om han är uppriktigt ångerfull, kommer hans böner om förlåtelse att få svar. (Jämför Jesaja 1:15—19.) Om Jehova kan vara så förlåtande, då bör helt visst ingen som menar sig vara tjänare åt honom önska återspegla den obarmhärtiga inställning som visades av den äldre sonen i Jesu liknelse.

Undvik att missbruka Guds barmhärtighet

18, 19. Varför är det farligt att missbruka Guds barmhärtighet?

¹⁸ Detta betyder naturligtvis inte att man kan missbruka Guds barmhärtighet och fortsätta på en egensinnig kurs. När israeliterna på Jeremias tid blev så djupt rotade i ondska att det inte fanns någon möjlighet för dem att ångra sig, förklarade Jehova: ”Om än Mose och Samuel trädde inför mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk. Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå.” (Jer. 15:1) Eftersom det inte fanns någon grundval på vilken barmhärtighet kunde visas den obotfärdiga nationen, tillät Jehova, för att hans dom skulle verkställas, att babylonierna ödelade Juda och Jerusalem. (Klag. 1:3—5) Under denna olycka lyssnade han inte till böner om hjälp. Det var därför som profeten Jeremia klagade: ”Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning. Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.” — Klag. 3:43, 44.

¹⁹ En person som visar sig vara trolös mot Jehova Gud befinner sig i en mycket allvarlig ställning, som gör att han förtjänar döden. Om han förblir i ett obotfärdigt tillstånd, kan han inte undgå verkställandet av Guds ogynnsamma dom. Hebreiska kristna fick veta: ”Om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan det finns en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finns en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som står emot. Var man som har ringaktat Mose lag dör utan att röna medlidande, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff tror ni inte då att den man kommer att räknas värd, som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod, varigenom han blivit helgad, såsom av alldagligt värde och som med förakt har kränkt den oförtjänta godhetens ande! Ty vi känner honom som sade: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla’; och återigen: ’Jehova skall döma sitt folk.’ Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.” — Hebr. 10:26—31, NW.

20. Varför finns det inte orsak för någon att bli förhärdad i ett syndigt handlingssätt?

²⁰ Men det finns ingen orsak för någon att bli så djupt rotad på en ond väg att det inte finns någon möjlighet för honom att någonsin ångra sig. Jehova Gud har aldrig tvingat någon att tjäna honom, och han har heller aldrig tvingat någon att förbli på hans motståndares, Satans, djävulens, sida. I stället har Jehova gjort det möjligt för enskilda människor att vädja till honom om förlåtelse på grundval av Jesu lösenoffer. De som vägrar att utnyttja denna föranstaltning och fortsätter att vandra enligt sina egna normer i stället för efter Skaparens normer är av eget val ogärningsmän. Genom sitt handlingssätt förkastar de tillämpningen av gagnet av Jesu offer till förmån för dem. Följaktligen står deras överträdelser emot dem, och det finns inget annat offer med syndförsonande värde. Därför måste de lida straffet för sina överträdelser — fullständig tillintetgörelse när Guds hämnd verkställs.

21. Vilka välsignelser tillfaller dem som ångerfullt återvänder till Jehova?

²¹ Under tiden vädjar emellertid Jehova, förmedelst sitt ord, med varm känsla till alla som har övergett honom att återvända till honom såsom deras Gud. Gensvar på denna inbjudan leder till bestående välsignelser — frihet från slaveri under världen och dess gud, Satan, djävulen, slut på ett andligt uthungrat tillstånd, tillfredsställelse, lycka, angenäm samvaro med lojala tjänare åt Jehova och ett meningsfullt liv i tjänsten för en kärleksfull och barmhärtig himmelsk Fader. På jorden kommer Jehovas tjänare att med kärlek bemöta var och en som ångerfullt återvänder till Gud, och i himlarna kommer änglarna att glädja sig. Om du är bland dem som har förirrat sig, tveka då inte att ge gensvar på Jehovas inbjudan, som ursprungligen riktades till israeliterna: ”Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder.” — Mal. 3:7.

[Fotnoter]