Vänd åter till era själars herde
TVÅ av Jesu liknelser beskriver på ett hjärtevärmande sätt den innerliga omtanke Gud har om dem som fortfarande tillhör hans folk men som har gått vilse. Tänk dig in i hur orolig den herde måste känna sig som lämnar hjorden på 99 får för att i öknen leta efter det förlorade fåret, ”tills han finner det”. Eller tänk på ivern hos kvinnan som tappar bort en drakma som kanske tillhörde en ovärderlig samling. Hon sparar sig ingen möda för att hitta den — hon tänder en lampa och sopar hela sitt hus, ”tills hon finner myntet”. Och vilken glädje blir det inte när hon har funnit det! — Lukas 15:4—10.
Du förstår säkert att Jesus talade om människor som hade ett överlämnat förhållande till Gud, men som ändå av någon orsak kommit bort eller blivit ”förlorade”. Du är kanske en av dessa. Du kanske tycker att det är gripande med den ansträngning som liknelserna antyder att man lade ner för att få tillbaka någonting som man värderade högt, och med den glädje man kände när man fick det tillbaka. Detta visar det intresse som Gud, hans Son, de heliga änglarna och dina andliga bröder och systrar har för dig. Den därpå följande liknelsen ger ytterligare detaljer om den ”förlorades” handlingssätt.
Liknelsen om den förlorade sonen
I liknelsen om den förlorade sonen visar Jesus mycket gripande 1) varför en människa kommer bort, 2) vad som kan hända medan hon är borta, 3) vad som krävs för att komma tillbaka och 4) Guds välkomnande inställning. De båda sönerna i liknelsen kan jämföras med människor, som precis som du har kommit att lära känna Fadern och har åtnjutit överflödet av andligt bröd i trons hushåll och som har överlämnat sitt liv åt Jehova. — Lukas 15:11—32.
Likt den yngre sonen lämnar somliga av olika orsaker vår himmelske Faders ”hem”. Många gånger beror det helt enkelt på den allt tyngre börda som ”livets bekymmer” utgör. (Lukas 21:34) Ibland är det påverkan av dåliga kamrater som har hindrat somliga från att ”fortsätta att lyda sanningen”. (Galaterna 5:7, 8, 10, 12) Några kan ha tagit anstöt av någon lärofråga och har därför gått ”bort till tingen bakom sig”. (Johannes 6:60—66) För somliga andra kan den egentliga orsaken, antingen de är medvetna om detta eller inte, vara att de tyckt att förhållandena inom Jehovas andliga hushåll var alltför restriktiva. Precis som den förlorade sonen vill dessa inte längre vara under Faderns vakande öga. De söker större rörelsefrihet i ett ”avlägset land”.
Ensam i ett avlägset land
Det den förlorade sonen fann, sedan han gjort slut på alla sina pengar, var allt annat än frihet och nöje. Han drogs till att föra ”ett utsvävande liv”. När det blev svåra tider, slöt han sig i sin förtvivlan till en av invånarna som ”skickade honom” till att driva svin på bete — den mest förnedrade syssla en jude kunde tänka sig. Han längtade till och med efter att få mätta sig med svinens mat! — Lukas 15:13—16.
John hade varit äldste i en församling, innan han tog sig en tur till ett andligen ”avlägset land”. John säger: ”Det är absolut ett skydd att rätta sig efter sanningen. När man är overksam är man inte längre på sin vakt. Även om man kanske inte gör någonting riktigt ont, så börjar man se genom fingrarna med småsaker. Man säger till sig själv: ’Ja, jag går ju inte längre på några möten, så det spelar väl knappast någon roll vad jag gör.’” Ett annat vittne som var overksamt under flera år medgav: ”Jag blev faktiskt indragen i dåligt uppförande. Jag upptäckte snart att man kan sjunka hur djupt som helst genom att umgås med världsmänniskor. Det enda sättet att åtnjuta deras sällskap är genom att inte säga ett ord om Jehova, och när man handlar så, då råkar man i en massa svårigheter.”
Men det är inte alla av dem som blir overksamma som glider tillbaka och börjar ”föra ett utsvävande liv”, som den förlorade sonen i Jesu liknelse gjorde. Alla blir dock medvetna om att de inte längre har ett nära förhållande till Gud. Ett par som blev overksamma ”tog inte i en bibel under 15 år”, men de förblev ändå moraliskt rena. Hustrun förklarar: ”Vi hade det fantastiskt bra materiellt sett under de där åren. Man kan förledas till att tro att det inte finns något behov av att komma tillbaka till Jehova. Hela vårt liv kretsade kring våra jobb och oss själva. Vi försökte så till den grad utestänga alla minnen av sanningen att vi flyttade till ett område där ingen kände oss. Men all den här lyckan var bara ytlig. Inuti slets vi i stycken. Min man var i åratal djupt deprimerad. Vi slutade att be; vi bad inte ens före måltiderna. Jag låg sömnlös många nätter och grubblade över sanningen och kände mig skyldig.” Mannen tillägger: ”Vi kände det som om vi satt i en dödscell.”
Det är en hemsk situation att vara skild från Jehova och känna sig alldeles ensam andligen. En kristen kvinna som en gång var overksam sade: ”Att ha Jehovas ynnest är mer värt än något annat. Det är en hemsk känsla att inte kunna be till honom, när man känner sig illa till mods, eller att tvivla på att han kommer att besvara ens bön.”
”Han kom till besinning”
Den förlorade sonen insåg sina inre andliga känslor och reagerade. Jesus sade: ”Han kom till besinning.” Orden i den grekiska grundtexten betyder bokstavligen: ”Han kom in i sig själv.” Han hade varit ”utom sig”, i en overklig värld. Och nu blev han medveten om hur hans egen andliga situation egentligen var. Han tänkte på den frid och det överflöd han hade haft i sin fars hem. — Lukas 15:17.
Även om den förlorade sonen kom att inse detta av sig själv, kommer man oftast till insikt om detta efter flera samtal om andliga ting, vilket väcker slumrande känslor till liv. Medan Diane var overksam, anförtrodde hon sig till exempel åt ett vittne som hon hade blivit bekant med, och hon sade: ”Jag kan inte komma tillbaka till Jehova. Jag älskar honom inte, och jag vet att det är det som måste vara motivet.” Vittnet frågade: ”Älskade du din man, när ni började sällskapa?” ”Nej, hur skulle jag kunna göra det? Jag kände ju honom inte”, svarade Diane. Diane bekände: ”Jag insåg då att kärleken till Jehova skulle komma genom att man än en gång lärde känna honom. Jag kom senare i kontakt med församlingen och bad om hjälp. Under de äldstes ledning studerade ett par vittnen bibeln med min man och mig i över ett år, och vi blev återigen verksamma.”
Men ett av de största hindren för att komma tillbaka är en förkrossande skuldkänsla.
Har jag gått för långt?
När den förlorade sonen ”kom till besinning”, sade han: ”Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son.” Andra har känt det på precis samma sätt — de har känt sig ovärdiga att bli kallade en del av Guds familj. — Lukas 15:17—19.
Virginia erkände: ”Man inser att man uppsåtligt har vänt Jehova ryggen. Den här skuldkänslan gjorde mig sjuk. När jag återigen började bli verksam, fick jag kämpa hårt för att börja be igen. Jag tänkte hela tiden: ’Vad skall Jehova med mig till, jag som har vänt ryggen åt honom.’” Andra har trott att de har begått en ”oförlåtlig synd”.
Betraktade fadern, som visste att sonens synder var stora, dem som oförlåtliga? Var han kylig och likgiltig, när pojken dök upp? Inte alls! Han hade tittat efter sin son. Jesus säger: ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom.” (Lukas 15:20) Grannarna kanske bara hade sett trasorna, smutsen och de bara fötterna, men fadern såg ”honom”. Han visste vilken lång väg sonen hade gått. Det var uppenbart att han hade lämnat sitt ”utsvävande liv” och att han var sant ångerfull. — Ordspråksboken 28:13.
Fadern sprang emot sonen för att omfamna honom. Sonen hade på sin höjd hoppats på att få bli en ”lejd man”, en som verkligen inte var någon medlem av hushållet och som i vissa avseenden hade det sämre ställt än en slav. Han hade aldrig kunnat föreställa sig sin fars reaktion: ”Fort! Hämta ut en lång dräkt, den bästa, och kläd på honom den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda ungtjuren, slakta den och låt oss äta och roa oss.” Hur underbart belyste inte Jesus faderns oförbehållsamma reaktion! — Lukas 15:22, 23.
Fadern visste att den förlorade sonen redan hade betalat ett högt pris — de känslomässiga ärr han fått av ”att föra ett utsvävande liv” och av att förlora alla sina pengar; den vånda det innebar att inte ha några vänner och att vara utan mat och husrum under en hungersnöd; förnedringen att äta tillsammans med svin och slutligen den långa resan hem. Jehova inser också att någon verkligen lider, medan han är ”förlorad”, och att det inte är lätt att komma tillbaka. Men vår barmhärtige himmelske Fader som är ”stor i mildhet ... går icke ständigt till rätta. ... Och [han] vedergäller oss icke efter våra missgärningar”, om vi är sant ångerfulla och bringar ”ordning i förhållandena” med honom. Också de som har begått allvarliga synder medan de varit borta från den kristna församlingen, men som kommer tillbaka sant ångerfulla och bekänner sina synder för de äldste, kan förvänta att bli kärleksfullt och omtänksamt behandlade och få hjälp att bli helt och fullt återställda. — Psalm 103:8—10; 130:3; Jesaja 1:18, 19.
Visst talar bibeln om några otrogna kristna, vars synder inte blir förlåtna. Men Paulus visar att dessa är ”i opposition” till sanningen och föraktfullt trampar på lösenoffret genom att anse det vara av allmänt värde. (Hebréerna 10:26—31) Men har du någonsin gått så långt? Att du uppriktigt begrundar det här ämnet och inte har en föraktfull inställning till det visar att du fortfarande har en viss kärlek till andliga ting. Det förhållandet att du känner dig skyldig och oroad i ditt hjärta visar att du inte har gått för långt. Du kan vara övertygad om att Jehova kommer att besvara din gudfruktiga bön, precis som han besvarade Davids, när han bad: ”Förlåt min missgärning, ty den är stor.” — Psalm 25:11.
”Frukta icke. ... Jag hjälper dig”
Två äldste besökte ett overksamt par, som tidigare hade varit ovanligt nitiska vittnen. Samtalet hade inte hunnit mer än börja, förrän den overksamme mannen intog en försvarsställning och sade att han visste att han borde vara ute i tjänsten på fältet och undervisa andra. ”Jag tror inte du borde vara det just nu”, var Russells, en av de äldstes, överraskande svar. ”Om du hade en familjemedlem som var sjuk, skulle du då säga till honom att gå ut och klippa gräsmattan? Vi har inte heller kommit hit för att säga till dig att ’klippa gräsmattan’. Vi vill att du skall bli frisk. Vad kan vi göra för att hjälpa er?” Kärleksfull hjälp, inbegripet den varma gästfrihet de äldste visade, hjälpte paret att bli andligen friska, och mannen tjänar till och med än en gång som äldste. — Jämför Jakob 5:14, 15.
Några ångerfulla vågar inte komma tillbaka, därför att de inte känner sig i stånd att ta på sig ett vittnes alla förpliktelser på en gång. Men Jehova är inte orimlig. Det är vanligtvis mest praktiskt att komma tillbaka steg för steg. Paulus sade att några på hans tid, som hade blivit andligen ”tröga”, behövde någon som återigen undervisade dem om sanningens elementära ting. (Hebréerna 5:11, 12) Denna andliga föda ger styrka och gör andra steg möjliga. Vid samtal med ett antal vittnen, som en gång varit overksamma men som senare återigen blivit verksamma, sade flertalet att de behövde regelbunden hjälp. Men vännerna i församlingen vill inget hellre än att ge sådan hjälp. De känner det precis som Jehova, som sade till sitt utvalda folk: ”Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock.” — Jesaja 41:10.
Ja, Gud säger: ”Jag hjälper dig.” Du kanske måste sluta med ett visst dåligt umgänge. Du kanske får räkna med motstånd från släktingar som inte gillar att du går på kristna möten. Det kanske finns vissa saker som du måste bekänna för de äldste. (Psalm 32:3—5) Men glöm aldrig att Jehova finns där för att hjälpa dig. Ett vittne som blev andligen återställt sade: ”Jehova lät mig bara se ett steg i taget, och han hjälpte mig storligen.” Ett annat vittne tillade: ”Då jag klev in i Rikets sal, omfamnade och kysste alla mina gamla vänner mig. Deras glädje fullständigt överväldigade mig. Jag tänkte: ’Vad var jag egentligen rädd för?’” Även om somliga kanske har en liknande inställning som den förlorade sonens äldre bror, så kommer det stora flertalet att bli glada över att se dig komma tillbaka. — Lukas 15:25—32.
Varför inte pröva på själv? En kristen kvinna, som tillfrisknade andligen sedan hon varit borta under någon tid, förklarade: ”Man kan inte finna inre frid någon annanstans. Allt annat bara ordnade sig, när jag väl blev andligen verksam igen. Den här världen har ingenting av värde att erbjuda. Det ger en sådan skön känsla att veta att man behagar Jehova och har hans beskydd. Man kan sova om natten. Nu är ens liv tillfredsställande, och man kan utveckla ett verkligt hopp om livet i den nya ordningen.”
Om du är ett vilsegånget får, varför då inte be det vittne som lämnade dig den här tidskriften att hjälpa dig att komma i kontakt med de äldste i församlingen på platsen? Upplev den glädje och tillfredsställelse som blir följden, när man slår in på den väg som Petrus beskrev: ”Ni var ju lika får, som hade gått vilse; men nu har ni vänt åter till era själars herde och tillsyningsman.” — 1 Petrus 2:25.