Skaffa er vänner

”Också jag säger till eder: Skaffa eder vänner förmedelst den orättfärdiga rikedomen, så att, när den sinar ut, de må taga emot eder i de eviga boningarna.” — Luk. 16:9, NW.

 1. Var kan man finna tillförlitliga råd om hur man kan skaffa sig vänner, och vad uppnår vi genom att följa dem?

BIBELN är den enda bok som säger folk hur de skall kunna skaffa sig vänner av det rätta slaget och hur de skall kunna behålla dem. Det har skrivits ett stort antal böcker av världsligt inställda människor, vilka ger råd om hur man skall kunna skaffa sig vänner; men råden i dessa böcker om hur man skaffar sig vänner har inte hjälpt människor att vinna den lycka de söker. Endast genom att vända sig till den bok, som är den verkliga auktoriteten i fråga om hur man skaffar sig vänner, kan man finna sann lycka som kommer av att man äger vänner av det rätta slaget.

 2. Vad sade Jesus om vänskap, och vilket gagn får man av att ge akt på det exempel han givit?

² Eftersom det var själve Jesus Kristus, Guds Son, som sade: ”Skaffa eder vänner”, kan vi vara förvissade om att detta är något mycket viktigt. Och Jesus har själv givit oss föredömet i fråga om vänskap: ”Ingen har större kärlek än denna: att någon skulle utgiva sin själ för sina vänner.” (Joh. 15:13, NW) Eftersom Jesus har utgivit sitt fullkomliga mänskliga liv såsom ett återlösningsoffer till gagn för alla människor som lyder honom, har han gjort det möjligt för dessa människor att komma i ett vänskapligt förhållande till hans Fader i himmelen, som är ensam om att bära namnet Jehova. Jesus bevisade sig vara en lojal och trogen vän till Jehova Gud genom att på detta sätt utge sitt liv, och han bevisade sig också vara en vän till alla dem som visar samma lojala hängivenhet för hans himmelske Fader som han själv gjorde.

 3, 4. a) Vilka egenskaper måste en sann vän besitta, och vari brast Judas? b) Vilket exempel visar att det finns en vän som ”håller fast mera än en broder”? Förklara.

³ Vad är en verklig vän? Av Jesu exempel ser vi att en vän måste vara lojal, att han aldrig får låta själviskhet och girighet undergräva denna lojalitet. Judas Iskariot lät girighet undergräva sin lojalitet. När han ställdes inför möjligheten att tillskansa sig pengar, vände han sig emot sin bäste vän, Herren Jesus, och förrådde Jesus åt hans fiender för trettio silverpenningar, och detta gjorde han genom en skrymtaktig handling som skulle verka att komma från en vän: ”Och han gick direkt fram till Jesus och sade: ’God dag, Rabbi!’ och kysste honom mycket ömt. ... Därpå trädde de fram och buro hand på Jesus och togo honom i fängsligt förvar.” (Matt. 26:49, 50, NW) En sådan falsk vän! Hans kärlek till pengar skilde honom från hans bäste vän och förde Jesus i händerna på dem som önskade vålla hans död. Det förhåller sig som bibeln tillkännager: ”Det finnes kamrater som äro benägna att krossa varandra, men det finnes en vän som håller fast mera än en broder.” — Ords. 18:24, NW.

⁴ En verklig vän ”håller fast” mera än en broder gör och är beständig i sin lojalitet och i sin vänskap. Han är inte varm och vänlig den ena dagen och kall och högdragen den andra; såsom Ordspråksboken 17:17 säger: ”En sann vän älskar alltid och är en broder som födes för tider av nöd.” (NW) En verklig vän kommer till sin kamrats hjälp när denne är i nöd. I detta avseende kan vi lära mycket om vänskap av det exempel som Jonatan och David utgör. Dessa egenskaper: kärlek, lojalitet och osjälviskhet jämte andra, som tillsammans kännetecknar sann vänskap — alla dessa kan man spåra i detta utomordentliga exempel: ”Sedan ... fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv [sin egen själ, NW]. Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv. Och Jonatan tog av sig manteln, som han hade på sig, och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte.” (1 Sam. 18:1, 3, 4) Senare, när Jonatan hade dött i slaget på Gilboa berg, sörjde David djupt förlusten av sin vän och sade: ”Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.” (2 Sam. 1:26) Av detta exempel framgår det klart och tydligt att ”det finnes en vän som håller fast mera än en broder”.

 5, 6. Vilken grund måste all pålitlig vänskap ha, och vilka exempel har vi som visar detta?

⁵ Men vad var det som gjorde en sådan enastående vänskap möjlig? Ömsesidig kärlek till Jehova Gud och hängivenhet och lojalitet för honom! Fördenskull har det sagts: ”Ingen vänskap på hednisk jord kan mäta sig med de egenskaper som Jonatan och David lade i dagen; ’det yppersta som Grekland och Rom kan visa fram i fråga om vänskap är matt vid sidan om detta’.”a Den osjälviskhet och lojalitet som Jonatan visade hade sin upprinnelse i att han satte Jehova Gud och hans vilja först. Eftersom Jonatan var Sauls son, var det han som skulle ärva riket. Men när Jehova tog sin ynnest ifrån konung Saul och gav den åt David, varvid Jonatan blev förbigången, han som var den naturlige arvingen till tronen, kände Jonatan likväl inte något hat till David och betraktade honom inte såsom en rival som skulle oskadliggöras, vilket Saul gjorde. Jonatan, som insåg att Jehovas ynnest vilade över David, underordnade sig teokratiskt Guds anordningar. Endast därför att både David och Jonatan satte lojaliteten mot Jehova Gud främst kunde deras enastående vänskap bli möjlig. Vi finner alltså detta vara sant: Om inte denna grundläggande kärlek till Jehova Gud och lojalitet gentemot honom finns, bygger all mänsklig vänskap på lösan sand.

⁶ David hade också erfarenhet av falska vänner. Ahitofel, Davids listige rådgivare, tillhörde dem som kan kallas ”kamrater som äro benägna att krossa varandra”. (2 Sam. 15:12; Ps. 41:10; 55:13—15) Dessa Davids vänner, som blev illojala, stod inte fasta i sin kärlek till Jehova, Israels sanne konung, och i sin odelade hängivenhet för honom. Å andra sidan visade sig moabitiskan Rut vara en lojal vän till Noomi, ty Rut hade just dessa egenskaper. ”Men Rut höll sig alltjämt intill henne.” (Rut 1:14) Orubblig hängivenhet för Jehova Gud måste vara grunden till all bestående och pålitlig vänskap.

Hur man väljer de rätta vännerna åt sig

 7. a) Vad bör en vän av det rätta slaget kunna göra? b) Vilket misstag i fråga om vänskap begick konung Josafat, och vad blev följden härav?

⁷ Den rätte vännen bör alltså uppmuntra den kristne att vara lojal mot Gud, den Högste. Endast de som älskar Jehova kan göra detta. Vi kan lära av det misstag som konung Josafat i Juda gjorde sig skyldig till. Denne konung, som Jehova hade skänkt sin vänskap åt, begick det misstaget att han slöt sig till en som inte var någon vän till Gud, konung Ahab i Israel. Denne ondskefulle konung föreslog Josafat att han skulle göra gemensam sak med honom och dra i härnad mot Ramot i Gilead för att återerövra det. Josafat gick med på detta. Baals profeter förutsade visserligen att detta härnadståg skulle få framgång, men Mika, den ende Jehovas profet som stod att uppbringa, förutsade att Ahab skulle dö. När man drog ut i striden förklädde sig Ahab; men han hade föreslagit att Juda konung skulle sätta på sig sin kungaskrud, varigenom denne blev en utmärkt måltavla för fiendens pilar. I stridens hetta fann Josafat, som var klädd i sin kungliga skrud, att alla de syriska krigsmännen vände sig emot honom i tro att han var Israels konung. ”Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN [Jehova] hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.” (2 Krön. 18:31) I överensstämmelse med de ord som Jehovas profet hade uttalat mötte Israels konung, Ahab, sitt öde, ty en man som på måfå spände sin båge och sköt en pil mot honom träffade honom, så att han dog. När Juda konung återvände till Jerusalem, sade siaren Jehu, Hananis son, till konung Josafat: ”Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då älska dem som hata HERREN [Jehova]? För vad du har gjort vilar nu HERRENS förtörnelse över dig.” — 2 Krön. 19:2.

 8, 9. Hur kan de kristna dra nytta av att tänka på det fel Josafat begick, och varför röner en människa Guds misshag därför att hon söker felaktig vänskap?

⁸ Josafat begick ett grovt fel, när han odlade vänskap med och gav hjälp åt en människa som hatade Jehova Gud. När de kristna väljer vänner, gör de väl i att tänka på profetens ord: ”Skall du då älska dem som hata HERREN”, Jehova? Det är ytterst viktigt att Guds tjänare tar sig till vara för att knyta otillbörliga vänskapsband! Om vi skall få röna Guds ynnest eller bli föremål för hans vrede, beror i stor utsträckning på de vänskapsband som vi knyter. Det bör inte förundra oss att Gud, den Högste, betraktar vem det vara må av sina tjänare som skyldig, om han har gemenskap med personer som Gud inte godkänner. Vi kan inte vara tillsammans med dem som Gud inte godkänner och ändå vara Guds vänner.

⁹ Dåliga vänners fördärvliga inflytande gör att man förs bort från de pålitligas skara, ty detta inflytande får otvivelaktigt onda verkningar: ”Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.” (Ords. 13:20) Om inte Gud hade ingripit, hade Josafats tilltag, då han gjorde gemensam sak med den dåraktige Ahab, förmodligen kostat honom livet.

10. Vilket föredöme var David för Guds tjänare?

¹⁰ Förutom att vi kan ha nytta av att ge akt på det fel som Josafat begick, kan vi också lära av det goda exempel som David var, han som kunde säga: ”Jag har icke suttit hos osanningens män; och hos dem som dölja vad de äro kommer jag icke in. Jag har hatat ogärningsmännens församling, och hos de onda sitter jag icke. Jag skall två mina händer i oskulden själv, och jag vill tåga runt ditt altare, o Jehova.” (Ps. 26:4—6, NW) David talar här som om han vore i ett vittnesbås och skulle avlägga vittnesmål beträffande sitt personliga liv för att bevisa sig oskyldig i fråga om vänskap. Han förklarar sig vara oskyldig i fråga om gemenskap med dem som inte har någon kärlek till Gud och hans rättfärdiga påbud. Må var och en som är en sann tillbedjare av den allsmäktige Guden, Jehova, kunna avge en liknande försäkran om oskuld, när det blir fråga om vänskap!

Hur man väljer den rätte slavhusbonden till sin vän

11. a) Vilka andra otillbörliga vänskapsband måste vi vara på vår vakt emot förutom vänskapen med vissa människor? Hur var Jesus ett rätt föredöme i detta? b) Varför är det dåraktigt av en kristen att göra världen, till sin vän?

¹¹ Vi måste vara omsorgsfulla, inte bara när vi väljer enskilda människor till vänner, utan vi måste också vara på vår vakt när det gäller vänskap med hela grupper av människor, klubbar och organisationer, som inte uppmuntrar oss till tillbedjan av Jehova utan snarare leder oss i slaveri under denna världens gud, Satan, djävulen. (2 Kor. 4:4) Fördenskull avvisade Jesus Kristus ett demokratiskt försök, som gick ut på att han skulle bli en lokal politisk härskare. (Joh. 6:15) Ja, det stannade inte vid att Jesus visade ifrån sig en lokal kungaställning, utan han frånsade sig rentav världsvitt herravälde såsom konung i Satans organisation! Djävulen ”visade honom alla världens riken och deras härlighet; och han sade till honom: ’Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och utför en handling av tillbedjan inför mig.’” (Matt. 4:8, 9, NW) Jesus tillbakavisade alla sådana världsliga erbjudanden, ty han satte Guds vänskap högre än allt annat. Om Jesus hade gått med på djävulens erbjudande, hade detta gjort honom till Guds fiende. Om vi odlar denna världens vänskap, utsätter vi oss för att bli Jehovas fiender. Guds regel är orygglig: ”Veta ni icke att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Denna ogudaktiga värld är dömd att förgås i Guds Harmageddonkrig, och de som är denna världens vänner kommer att förgås med den. (1 Joh. 2:15—17) Såsom Baraks och Deboras profetiska segersång förutsade: ”Må alla dina fiender förgås, o Jehova, och må de som älska dig vara såsom när solen går fram i sin väldighet.” — Dom. 5:31, NW.

12, 13. a) Varför är rikedomen inte det slags vän som de kristna bör skaffa sig? b) Hur uppstår det ett val mellan olika husbönder, och varför kan en kristen inte vara slav åt två herrar?

¹² Inte heller rikedomar hör med till det slag av vänner som de kristna bör skaffa sig. När Jesus dryftade denna sak om att skaffa sig det rätta slaget av vänner, sade han: ”Skaffa eder vänner förmedelst den orättfärdiga rikedomen.” Även om rikedomar kan användas till att vinna vänner med, är inte rikedomarna i sig själva något som man bör betrakta som om de skulle vara en människas enda vänner, ty Jesus förklarade: ”Ingen hustjänare kan vara slav åt två husbönder; ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och förakta den andre. Ni kunna icke vara slavar åt Gud och åt rikedomen.” — Luk. 16:9, 13, NW.

¹³ Jesus påpekade alltså en grundregel: Ingen kan vara slav åt två husbönder. De två husbönder som avses här motstår varandra; den ene är god och den andre ond. Jesus visade att om en människa håller sig till en av dessa, kommer hon att hata den andre, hon kommer att älska den ene och hata den andre. Kontrasten mellan de båda härskarna är så stor, att man inte kan vara för dem båda. Jehova Gud är den främste slavhusbonden; han är den ursprunglige ägaren till alla skapelser, därför att han är Skaparen. Och om vi önskar vara hans vänner, måste vi lojalt tjäna honom, ge honom vår odelade hängivenhet, överlämna livet åt honom och ge vårt allt i hans tjänst, och på så sätt blir vi efterföljare till hans älskade Son, Jesus Kristus. Och vidare tillåter inte Jehova att hans tjänare tjänar honom en del av sin tid och att de tjänar hans förhatlige fiende den andra delen av sin tid. Jesus uttryckte det på detta sätt, i de ord han riktade till församlingen i Laodicea: ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” (Upp. 3:15, 16) De som varken är varma eller kalla utspys, de blir med vämjelse förkastade. På så sätt förstår vi att den kristne, när han söker Guds och hans Sons vänskap, inte kan vara söndrad i sitt hjärta mellan Jehova och den husbonde som motstår honom, Satan, djävulen, ”denna tinggens ordnings gud”.

14. a) Vari tog den rike unge överhetspersonen fel, när det gällde vänskap? b) Varför är det så viktigt att bruka rikedomen på rätt sätt?

¹⁴ Jesus klargjorde att den som önskar vara vän till Gud inte kan vara slav åt världsliga rikedomar och alltså slav åt en orätt slavhusbonde. Vi får inte vara lika den rike unge överhetsperson som, fastän han önskade vara vän till Gud, inte önskade göra sig fri från de slaveriets band som förenade honom med denna världen. Jesus sade till honom att han skulle sälja vad han hade och ge åt Jehova Guds fattiga, och därpå tillade Jesus: ”Då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.” (Matt. 19:21) Då Jesus sade detta till den unge mannen, tillämpade han följande regel: Ingen kan vara slav åt två husbönder. Odelad hängivenhet för Jehova Gud var det förnämsta. Skulle den rike överhetspersonen ge Jehova det som tillhörde honom, eller skulle han föredra slaveri under rikedomen? Han träffade ett oriktigt val och gick miste om att vinna den rikedom som det innebär att vara Guds vän. Rikedomar är nyttiga, och ett rätt bruk av dem är, enligt vad Jesus visade, att göra sig till vän med Gud och hans Son. Guds tjänare, som inser detta, kommer aldrig att låta rikedomar få väldet över sig, utan han kommer att ha väldet över dem och bruka dem i tjänsten för Jehova Gud. I annat fall, om rikedomar blir vår herre, om de får väldet över oss, därför att vi har dem såsom vänner, då förs vi in i ett tillstånd av fiendskap med Jehova Gud, ty vi har då blivit vänner till denna världen och slavar åt hans förhatlige fiende, denna världens gud.

15. a) Vilka tillbörliga vänner kan vi skaffa oss, och varför är det inte förhatligt att vara deras slav? b) Hur visade Jesus att han är en vän till dem som lyder honom, och vad upphävs likväl inte härigenom?

¹⁵ De sanna vännerna till dem som verkligen söker evigt liv är den främste, ursprunglige, slavhusbonden, Jehova Gud, och hans Son, ”som han har insatt till arvinge av allt”. (Hebr. 1:2) När en människa blir slav åt Gud och Jesus Kristus, kommer hon inte i en förhatlig ställning, en ställning där hon blir förtryckt och trampad under fötterna och hållen i okunnighet i fråga om sin husbondes uppsåt. Nej, visst inte, utan genom att bli en lojal, lydig slav åt Gud och hans Son blir hon deras vän. Det är upplyftande att tänka på Jesu ord, som han riktade till sina lojala efterföljare: ”Ni äro mina vänner, om ni göra det som jag befaller eder. Jag kallar eder icke längre slavar, ty en slav vet icke vad hans husbonde gör. Utan jag har kallat eder vänner, ty allt det som jag har hört av min Fader har jag bekantgjort för eder.” (Joh. 15:14, 15, NW) I skarp kontrast till det vanliga kalla och formella förhållandet mellan husbonde och slav är de som efterföljer Jesus, även om de är hans slavar, likväl också hans vänner. Jesus Kristus bevisade sin vänskap genom att utge sin själ ”för sina vänner”. (Joh. 15:13, NW) Det pris, som Jesus betalade, var hans eget dyrbara blod; och alltså upphäver inte hans vänskap det förhållandet att de kristna är Guds och Jesu Kristi slavar. Om de kristna önskar förbli i ett fortsatt vänskapligt slav–husbonde-förhållande, måste de ta sig till vara för att knyta vänskapsband med denna världen och dess sataniske slavhusbonde, djävulen. Ingen kan vara slav åt två husbönder.

16. Vilken liknelse framställde Jesus om en förvaltare, och vad framhöll han därvid kraftigt?

¹⁶ Hur kan vi göra Jehova och hans Son till våra vänner, och varför är det angeläget att göra det nu? I Lukas’ sextonde kapitel framställde Jesus en liknelse om en hustjänare, en förvaltare, som stod inför utsikten att förlora sitt arbete och som visade praktisk vishet genom att skaffa sig vänner förmedelst rikedomen. Förvaltaren i Jesu liknelse fick inte lön såsom det är brukligt i våra dagar. När han entledigades från sitt arbete, skulle han tvingas tigga eller utföra mindre ansedda sysslor, till exempel gräva. Eftersom denne förvaltare inte var stark nog för att gräva och inte ville tigga, ändrade han de olika summor som människor var skyldiga hans husbonde, så att de kom att lyda på lägre belopp. När han förlorade sitt förvaltarskap, hade han på detta sätt människor som kunde välkomna honom i sina hem, ty han hade skaffat sig vänner bland dem genom rikedomen. Nu skulle han inte behöva tjäna sitt bröd på ett sådant förhatligt sätt som genom att gräva eller på ett förödmjukande sätt, till exempel genom att tigga. Han såg med förväntan framtiden an, och han handlade med praktisk vishet, däri att han gjorde bruk av rikedomen eller det materiella goda för att skaffa sig vänner. Därför säger Jesus Kristus att de kristna skall handla på ett liknande sätt, som vittnar om praktisk vishet: ”Också jag säger till eder: Skaffa eder vänner förmedelst den orättfärdiga rikedomen, så att, när den sinar ut, de må taga emot eder i de eviga boningarna.” — Luk. 16:9, NW.

17. a) Vad är Jehova och Jesus Kristus i besittning av, och vad underlåter många människor att tänka på? b) Vad är det, såsom kontrast till den osäkerhet som är förbunden med rikedomen och livet i den här världen, för en kunskap om Guds löften som bör driva oss till att slå in på den praktiska vishetens kurs?

¹⁷ Jehova Gud och Jesus Kristus är de enda ägarna till ”eviga boningar”. De kommer endast att ta emot sina vänner i dessa ”eviga boningar”. I denna tid, när många människor är djupt bekymrade och oroade över bristen på bostäder, över de höga hyrorna och de dryga skatterna på hus och hem, ägnar de ringa eftertanke åt hur de skall kunna tillförsäkra sig en evig boning i Guds nya rättfärdiga värld. Denna är inte bara en ny värld, där rättfärdighet skall bo, utan den kommer också att bli en värld, om vilken Gud försäkrar oss: ”Döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” (2 Petr. 3:13; Upp. 21:4) Detta är vad Gud har utlovat i sitt ord. Tror du på det? Jehovas ord kommer aldrig att slå fel, såsom Josua sade till israeliterna: ”I skolen veta av allt edert hjärta och av all eder själ, att icke ett av alla de goda ord, som Jehová, eder Gud, talat till eder har uteblivit; de äro allesammans uppfyllda för eder, icke ett ord uteblev för oss.” (Jos. 23:14, Åk) När vi alltså har Guds löfte om en rättfärdig, ny värld, ett löfte som inte skall slå fel, varför skulle vi då söka en varaktig boning i den här världen? Det skulle vara fåfängt även om vi skulle försöka, ty inte endast rikedomar kan försvinna över natten, utan själva livet är lika ovisst. Den praktiska vishetens kurs innebär fördenskull att vi gör bruk av materiella ägodelar på ett sådant sätt, att vi gör oss till vänner med den store byggherren till allting och med Jesus Kristus, hans Son, som sade till sina efterföljare: ”I min Faders hus finnas många boningar. I annat fall skulle jag hava underrättat eder, ty jag går min väg för att bereda en plats åt eder.” (Joh. 14:2, NW) Sedan, när rikedomarna sinar ut för oss, kan vi vara förvissade om att bli kärleksfullt välkomnade i ”de eviga boningarna” i den nya världen.

18. Varför kan man inte köpa Guds gåvor med pengar, och vilka kan bli Guds vänner?

¹⁸ Innebär detta att Gud tar emot mutor eller att vi kan köpa oss fria från Guds vrede? Nej, visst inte. Ananias och Safira tänkte att de skulle kunna köpa sig Guds ynnest genom att vinna gott anseende. De förstod inte att när de överlämnade pengar för att köpa någonting i själviskt syfte, kunde detta inte vara en vänskaplig handling gentemot Gud. Och vidare har vi Simon, som en gång utövade magiska konster. Han trodde att han kunde köpa sig Guds ynnest för pengar. Men han erfor att det förhöll sig på ett helt annat sätt, ty Petrus sade till honom: ”Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar, att Guds gåva kan köpas för penningar.” (Apg. 8:20) Nej, med pengar kan man inte köpa Guds gåvor; om det vore så, då skulle ju de rika ha fördelar och skulle kunna köpa sig reserverade platser i Guds nya värld. Men Gud är inte vinningslysten; och han är inte partisk. Alla kan vi skaffa oss Gud och hans Son till vänner, även om våra materiella ägodelar är ringa och obetydliga.

19. a) Hur kan man då bruka pengar eller det materiella goda för att vinna Guds vänskap? b) Vilket tillbörligt bruk kan man göra av sina tillgångar?

¹⁹ Hur kan vi då bruka rikedomen eller det materiella goda till att göra oss till vänner med Gud? Inte genom att muta Gud utan genom att förhärliga Gud! Gud äger hela världen; ”mitt är silvret, och mitt är guldet”, säger Jehova. ”Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen.” (Hagg. 2:9; Ps. 50:10) Vi kan alltså inte göra Gud rikare materiellt sett, men vi kan bruka våra tillgångar till att förhärliga Gud, och detta kan vi göra genom att tala med andra om hans uppsåt och ge honom odelad hängivenhet och lojal kärlek. När vi uppmuntrar andra människor att studera bibeln, när vi erbjuder dem bibelstudiehjälpredor, när vi talar med dem och hjälper dem att förstå Guds uppsåt och hans löfte om en rättfärdig, ny värld — då gör vi bruk av våra tillgångar för att förhärliga Gud.

²⁰ Genom att vi gör bruk av våra tillgångar till att förhärliga Gud, lägger vi upp en himmelsk skatt och gör dem till våra vänner som aldrig skall överge oss, aldrig lämna oss i sticket, och som kan ge oss det eviga livets gåva under himmelrikets styrelse. Att vi gör Gud och hans Son till våra vänner är angeläget, ty denna världen befinner sig nu i ”ändens tid”, och den skall snart försvinna i Guds Harmageddonkrig. Nu är den tid inne, då vi bör visa oss vara Guds vänner. Nu är den tid inne, då vi bör skaffa oss all hjälp vi kan, så att vi måtte vinna Guds vänskap. Fördenskull måste vi regelbundet komma tillsammans med dem som älskar och lyder Gud, dem som Jesus Kristus kallade ”mina vänner”. (Luk. 12:4) Genom att söka gemenskap med den nya världens samhälle av Jehovas vittnen lär sig nu tusentals människor vilket handlingssätt de bör följa, varigenom de kan skaffa vänner åt sig ”förmedelst den orättfärdiga rikedomen, så att, när den sinar ut, de må taga emot” dem ”i de eviga boningarna”. — Luk. 16:9, NW.

[Fotnot]

20. Varför är det angeläget att nu göra Gud till sin vän, och vilka bör vi vara tillsammans med?