De högmodiga i motsats till de ödmjuka
1. Vilken viktig princip framhålls i 2 Samuelsboken 22:28, och hur tillämpas den?
NÄR David hade blivit räddad av Jehova från alla sina fiender, Saul inbegripen, skrev han en storslagen tacksägelsesång, där dessa ord förekommer: ”Det ödmjuka folket skall du frälsa; men dina ögon äro emot de högmodiga, på det att du må förnedra dem.” (2 Sam. 22:28, NW) Här finner vi en princip som framhävs överallt i Guds ord. Den har att göra med två klasser eller grupper av människor som sätts i motsats till varandra. Såsom det var i Davids fall behandlar de högmodiga till en tid de ödmjuka som utstötta, och de får ofta gå hungriga. Därpå följer en ”visitation”, en tid av inspektion och dom från Jehova. Detta medför en fullständig förändring för de båda klasserna, men märk väl att de inte byter plats, så att säga.
2. Hur uppfylldes orden i Malaki 3:1, 5 vid Jesu första ankomst?
2 En sådan tid av inspektion och dom inleddes då Jesus började sin förkunnarverksamhet vid trettio års ålder. Han kom som Jehovas representant, ”förbundets ängel” eller ”förbundets budbärare” (NW), vars framträdande hade förutsagts i Malakis profetia. I denna profetia förutsades det att Jehova skulle komma till sitt tempel för att döma, såsom han sade: ”Jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne” mot där uppräknade ogärningsmän. Medförde Jesu verksamhet som Jehovas ”förbundets budbärare” en förändring av förhållandena för de båda klasserna, de ödmjuka och de högmodiga? Ja. Men det hade givits en försmak av denna förändring redan något tidigare. Hur så? Jehova talade i det här sammanhanget inte bara om ”förbundets budbärare” utan också om en annan budbärare, i det han sade: ”Jag skall sända ut min ängel [budbärare, NW], och han skall bereda väg för mig.” Jesus sade klart och tydligt att denne budbärare, som beredde vägen och var förelöpare till honom, var Johannes döparen. — Mal. 3:1, 5; Matt. 11:7, 10; Luk. 1:76; 7:24, 27.
3. Hur gick det till att två klasser framträdde i förbindelse med Johannes döparens verksamhet?
3 Johannes döparen började sin verksamhet omkring sex månader innan Jesus påbörjade sin, men under denna tid började två klasser, framträda. Å ena sidan har vi Johannes’ lärjungar, som av Johannes blev föreställda för Jesus och som, jämte andra, kom att utgöra stommen till den ena klassen. De var ödmjuka och sant gudfruktiga människor, sådana som Natanael, ”en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek”, som Jesus intygade. Å andra sidan finner vi att när Johannes ”fick syn på många av fariséerna och sadducéerna, som kommo till dopet, sade han till dem: ’Ni huggormars avkomma, vem har visat eder hur ni skola fly från den kommande vreden?’” — Joh. 1:47; Matt. 3:7, NW.
4. Hur hade det tidigare skymtat fram att dessa båda klasser skulle framträda?
4 Men trettio år tidigare hade det skymtat fram att det skulle komma en sådan förändring för de båda klasserna. När jungfrun Maria, sedan hon själv blivit havande genom helig ande, sökte upp Elisabet, som skulle bli Johannes döparens mor, uppstämde Maria en lovsång i dessa ord: ”Min själ upphöjer Jehova. ... Han har vitt och brett förskingrat dem som äro högmodiga i sina hjärtans avsikter. ... Han har rikligen mättat de hungriga med goda ting, och dem som hade rikedomar har han sänt bort tomhänta.” I anmärkningsvärt likalydande ordalag hade en annan kvinna, Hanna, som också oväntat blev mor till en son, Samuel, mer än tusen år tidigare sagt följande: ”Mitt hjärta jublar verkligen i Jehova. De mätta måste låta leja sig för bröd, men de hungriga upphöra i själva verket att hungra.” — Luk. 1:46—53; 1 Sam. 2:1, 5; NW.
5. När och hur kom Jesus först i kontakt med dem som var högmodiga?
5 De båda klasserna, som bildade en motsats till varandra, och de förändringar som de skulle få uppleva på en domens dag hade klart och tydligt beskrivits i de hebreiska skrifterna, vilket Jesus väl visste, och när han började sin verksamhet hade de båda klasserna redan klart och tydligt trätt fram. Det är möjligt att han redan vid tolv års ålder, sedan han i tre dagar hade kommit i nära beröring med de religiösa lärarna i templet, med sitt fullkomliga sinne och sin snabba uppfattningsförmåga urskilde särdragen hos de män som utgjorde den ena klassen. (Luk. 2:42—47) Sitt första nappatag med dessa högmodiga, rika och stinna religiösa ledare hade Jesus förmodligen vid den första påsken efter det att han påbörjat sin verksamhet, vid det tillfälle då han drev ut månglarna och penningväxlarna ur templet. Vi kan föreställa oss vilken plåga detta utgjorde för dem som gett sitt tillstånd åt affärsverksamheten i Jehovas bönehus och som själva förtjänade på den. — Joh. 2:13—17.
6. Vilka tillbörliga förändringar började förmärkas i förbindelse med Johannes’ verksamhet?
6 Det stannade inte vid att de båda klasserna framträdde, utan de tillbörliga förändringarna inträdde också utan ett ögonblicks dröjsmål. Från början hade Johannes sina lärjungar, som direkt hjälpte honom i hans verksamhet. I stället för att vara prisgivna åt de religiösa styresmännen och vara förbigångna och föraktade hade de nu ett tjänsteuppdrag som medförde stor glädje och tillfredsställelse, likt mat för en hungrande själ. I skarp kontrast härtill gav Johannes en skara fariséer och sadducéer en svidande tillrättavisning i samma ögonblick som han fick syn på dem, såsom vi redan har påpekat. (Matt. 3:7—12) Varför det? Inte bara därför att han var uppfylld av Guds ande utan därför att deras herrefasoner gentemot gemene man, deras yviga stolthet och egenrättfärdighet, var allbekanta.
7. Hur blev dessa förändringar ännu märkbarare genom Jesu verksamhet?
7 På samma sätt förhöll det sig med Jesus. Från själva början av sin förkunnarverksamhet tog han itu med att undervisa och öva sina lärjungar. Och eftersom de inte längre var ogynnsamt ställda, tycktes livet nu ha fått verklig mening för dem. I sin nya fördelaktiga ställning hade de direkt bevis på Guds kärleksfulla ynnest och beskydd. Vilken lycklig kontrast i deras fall! Men vilken bitter erfarenhet var inte den kontrast som dessa styresmän erfor, vars ställning såväl som prestige hitintills hade varit obestridd! Hur ofta måste de inte ha våndats, då de måste lyssna till de oförskräckta offentliga avslöjanden som Jesus gjorde. Som sin Faders representant fortsatte Jesus utan uppehåll under hela sin verksamhet att visa de ödmjuka ynnest och de högmodiga ogunst. Ibland talade han oförtäckt om de båda klasserna, såsom han gjorde i bergspredikan, men när han undervisade offentligt använde han oftare liknelser. Men trots detta förstod de religiösa styresmännen mycket väl när han talade om dem, även om de inte fattade alla detaljer. Så här säger Matteus: ”Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de, att det var om dem, som han talade.” — Matt. 21:45.
Tid för bladet att vända sig
8. Vilka förhållanden ledde till att Jesus uttalade de fördömande ord mot fariséerna som vi finner i Lukas 16:15?
8 Följ nu med i redogörelsen för de förhållanden som ledde fram till en liknelse som vi skall undersöka i detalj. Innan Jesus gick upp till Jerusalem då hans jordiska verksamhet led mot sitt slut, knorrade fariséerna och de skriftlärda, därför att skatteindrivarna och syndarna höll sig till Jesus för att lyssna till honom, enligt vad Lukas berättar. Fördenskull framställde Jesus några liknelser, där de båda klasserna sattes i motsats till varandra, och talade om glädjen över en syndare, som gör bättring, och över den förlorade sonen, som välkomnas tillbaka hem, i motsats till dem som menar att det inte finns något hos dem som de behöver ångra. Därefter följde liknelsen om den orättrådige förvaltaren, med vilken han hjälpte lärjungarna att uppskatta sanna andliga rikedomar och verklig andlig vänskap i motsats till mammons flyktiga och orättfärdiga rikedomar. (Luk. 15:1—16:13) Därpå gör Lukas denna intressanta kommentar: ”Men fariséerna, som älskade pengar, lyssnade på allt detta, och de började håna honom. Följaktligen sade han [Jesus] till dem: ’Ni äro de som förklara eder själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner edra hjärtan; ty vad som är högt bland människor är vämjeligt i Guds ögon.’” — Luk. 16:14, 15, NW.
9. Vilken betydelsefull tidsfaktor nämnde Jesus därpå, och vilken liknelse utgjorde detta inledning till?
9 Med dessa öppenhjärtiga ord lät Jesus förstå vad han menade om de där männen. Därpå talar han om en viktig sak, tidsfaktorn, och säger: ”Lagen och profeterna voro intill Johannes. Från och med då kungöres Guds rike såsom goda nyheter, och människor av alla slag sträva ivrigt framåt mot det.” (Luk. 16:16, NW) Ja, den tid var inne då bladet skulle vända sig för denna högmodiga, egenrättfärdiga, penningkära klass till förmån för den andra klassen, som dittills hade blivit ojust behandlad av den. Med detta tema i tankarna fortsatte Jesus och redogjorde för den liknelse som vi nu är intresserade av och som handlar om den rike mannen (ibland kallad Dives, efter Vulgata) och Lasarus. Jesus använde det välbekanta mönstret, kontraster, och visade därpå att förhållandena fullständigt skulle förändras. För att bilden skall stå fullt klar för vårt sinne skall vi här först göra en sammanfattning av vad Jesus sade.
10. Redogör för huvuddragen i liknelsen, som är återgiven i Lukas 16:19—31.
10 Det var en rik man som dagligen njöt av allt slags lyx. Lasarus, en tiggare i ett beklagansvärt tillstånd, placerades vid den rike mannens port, uppfylld av längtan efter vad det vara må som föll från hans bord. Tiggaren dog, och av änglarna blev han förd till platsen invid Abrahams bröst. Den rike mannen dog och blev begraven. När han i hades plågades av en flammande eld, bönföll han Abraham om att denne skulle sända Lasarus att doppa sitt finger i vatten för att svalka hans tunga. Men Abraham förklarade att bladet fullständigt hade vänt sig för de båda männen och att dessutom ett stort svalg, som inte gick att komma över, hade blivit befäst mellan dem. Då bad den rike mannen att Lasarus skulle sändas för att varna hans fem bröder för denna plågans ort. Men Abraham svarade: ”De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.” Den rike mannen sade: ”Nej, ... men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.” Abrahams sista ord var: ”Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.” — Luk. 16:19—31.
Aktörerna identifieras
11. Vilka var det som den rike mannen på Jesu tid föreställde? Nämn några likheter som fastslår detta.
11 Låt oss först undersöka liknelsens tillämplighet på Jesu egen tid. Om vi tänker på de bibelställen som vi redan har dryftat, är det ganska enkelt att identifiera de båda huvudaktörerna, delvis tack vare de många detaljer som ges. Vad den förste beträffar, talade Jesus om ”en man som var rik” och som ”brukade pryda sig med purpur och linne, och i sin prakt njöt han av livet dag efter dag”. (Luk. 16:19, NW) Vem var den här rike mannen, som yvdes över sina rikedomar? Vilka föreställde han? Jo, Jesus hade just talat till dem, de penningkära fariséerna. Lägg märke till likheten i uttryckssättet. Jesus sade: ”Ni ... förklara eder själva rättfärdiga inför människor.” Och om den rike mannen sade han att ”han brukade pryda sig med purpur och linne”. (Luk. 16:15, 19, NW) Fariséerna väntade inte på att någon annan skulle förklara dem rättfärdiga, de kände sig inte beroende av att någon annan gjorde det. På samma sätt var det med den rike mannen. Han väntade inte på någon annan eller kände sig beroende av att någon annan förlänade honom konungsliga skrudar och gav honom några tecken på konungslig värdighet eller framträdande dygder och rättfärdighet, vilket allt framställdes i symbol genom purpurn och linnet. Varken Gud eller hans tjänare Kristus Jesus eller sådana profeter som Jesaja förklarade någonsin Israels religiösa styresmän vara en rättfärdig klass. Långt därifrån! Men de som tillhörde denna klass var aldrig sena att själva göra nummer av sin rättfärdighet. I likhet med den här rike mannen visade de det genom sin klädedräkt och sitt uppförande i allmänhet, såsom Jesus sade: ”De göra kapslarna där de förvara skriftställen, vilka de bära såsom skydd, bredare och göra hörntofsarna på sina kläder större. De tycka om den mest framträdande platsen vid aftonmåltider och de främsta platserna i synagogorna ... [och] förefalla vackra utanpå ... [och] rättfärdiga för människor.” — Matt. 23:5, 6, 27, 28, NW; 6:1, 2.
12. Vad utgör purpur en symbol av, och vad hade detta med de religiösa styresmännen på Jesu tid att göra?
12 Vad purpurn beträffar, så har den ända sedan forntiden använts som en symbol av kejserlig eller konungslig makt. När Jesus hade blivit gripen och förhördes av Pilatus, som frågade: ”Är du judarnas konung?”, påminner vi oss att det heter att soldaterna smädade honom och ”vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel ... och sade: ’Hell dig, du judarnas konung!’” (Joh. 18:33; 19:2, 3) De religiösa styresmännen åstundade inte i själva verket att bli konungar på en tron, men de gjorde anspråk på verkligt herravälde, som de också utövade. Var det inte de som var ledare för den nation som Gud hade givit detta löfte: ”Ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation”? Gav de inte Jesus vid ett tillfälle denna påminnelse: ”Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon”? — 2 Mos. 19:6, NW; Joh. 8:33.
13. Vad är linne en symbol av, och vilken kontrast finner vi om vi jämför fariséerna med Lammets hustru?
13 Vad linnet beträffar, så används det som en symbol av rättfärdighet. Lägg märke till beskrivningen av den kristna församlingen som Lammets, Jesu Kristi, brud vid den tidpunkt då bruden förenas med honom i äktenskap i himmelen. Hon är ”klädd i skinande, rent, fint linne, ty det fina linnet representerar de heligas rättfärdiga gärningar”. Men lägg märke till att det inte sägs att hon klär sig själv i purpur och linne, fastän hennes bröllop står med ”konungarnas konung”. O nej! Hon förklarar inte sig själv rättfärdig i likhet med vad fariséerna gjorde, utan det heter mycket passande att ”det har förlänats henne att bliva klädd i ... fint linne”. (Upp. 19:7, 8, 16; v. 8 enl. NW) Aposteln Paulus, som tidigare varit en nitisk farisé, kom på det klara med kontrasten mellan den sanna rättfärdigheten och den falska och skrev fördenskull: ”På det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i förening med honom, i det jag har, icke min egen rättfärdighet, som kommer av lag, utan den som är genom tro på Kristus, den rättfärdighet, som utgår från Gud på grundval av tro.” — Fil. 3:8, 9, NW; se även Romarna 10:2—4.
14. Vilka andra detaljer hjälper oss att identifiera den ”rike mannens” klass på Jesu tid?
14 I vanliga människors ögon och i sina egna ögon hade dessa religiösa styresmän allting, i likhet med den rike mannen som ”njöt ... av livet dag efter dag”, ett dignande bord inbegripet. (Luk. 16:19, NW) Som vi har sett liknas kunskapen, särskilt andlig kunskap, vid mat och dryck. (Jes. 55:1, 2; Joh. 17:3) Nu var ju judarna och i synnerhet deras ledare väl försörjda med sådana förnödenheter, som de beständigt kunde njuta av. Paulus frågade en gång: ”Vad är då judens företräde?” Han svarade: ”Mycket på alla sätt. Först och främst därför att de blevo betrodda med Guds heliga utsagor.” Han skrev också om andra ting som tillhörde israeliterna, nämligen ”härligheten och förbunden och lagstiftningen och den heliga tjänsten och löftena”. Vad ledarna beträffade, så sade Jesus att de var ”bevandrade i lagen” och hade ”kunskapens nyckel”. När vi begrundar inledningsorden till Jesu liknelse, förstår vi genast att den rike mannen föreställde de religiösa ledarna och styresmännen såsom en klass. — Rom. 3:1, 2; 9:4; Luk. 11:52; NW.
15. Hur beskrev Jesus tiggaren, och vilka var det som han föreställde?
15 Vad är då att säga om tiggaren? Jesus gav inte den rike mannen något namn, men han gav tiggaren det judiska namnet Lasarus, som betyder ”Gud är hjälpare”. Han ”brukade bliva placerad vid hans [den rike mannens] port, full av sår och med en åstundan att få mätta sig med de ting som föllo från den rike mannens bord. Ja, därtill brukade hundarna komma och slicka hans sår.” (Luk. 16:20, 21, NW) Liksom det var med den rike mannen behöver vi inte söka länge för att finna den klass som Lasarus föreställde. Jesus hade just talat om den. Ja, det var fariséerna som fick Jesus att tala om denna andra klass, då de ondgjorde sig över att han tog emot skatteindrivare och syndare. (Luk. 15:1, 2) Lägg också märke till att Jesus, strax dessförinnan, hade sagt till en av styresmännen bland fariséerna: ”När du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.” Ja, tiggaren föreställde i första hand de fattiga och andligen utarmade bland judarna. De var mycket föraktade av den styrande klassen, som ”förtröstade på sig själva att de voro rättfärdiga och som höllo de övriga för intet”, sådana som Lasarus, vars sällskap bara dög åt hundar. Ja, översteprästerna och fariséerna gjorde det som var ännu värre; de talade vredgat om de människor som tog emot Jesus och sade: ”Detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.” I likhet med den rike mannen gav styresmännen inte någon som helst andlig näring åt fattiga människor, som var ”medvetna om sitt andliga behov” och som ivrigt längtade efter vilka smulor som helst som föll från den rike mannens dignande bord. — Luk. 14:13; 18:9, NW; Joh. 7:49; Matt. 5:3, NW.
16. Varför var de religiösa styresmännen ansvariga för det sjukdomstillstånd som ”Lasarus”-klassen befann sig i?
16 Vidare satte dessa styresmän de traditioner, som under årens lopp vuxit fram bland dem själva, i stället för Guds ”heliga utsagor”. Såsom Jesus sade gjorde de alltså ”Guds ord ogiltigt” och förkunnade ”människobud såsom lärosatser”. I de där smulorna skulle det följaktligen vara ganska klent beställt med näringsvärdet. Vidare band dessa styresmän ihop tunga bördor, som de lade på människornas skuldror, men själva var de ”icke villiga att röra dem med sitt finger”. (Matt. 15:6—9; 23:4; NW) Inte underligt då att Jesus talade om Lasarus såsom ”full av sår”. I sitt utmattade tillstånd bar han i sanning på en tung börda, och han hade inte den ringaste utsikt till hjälp eller lindring från den rike mannens sida.
17. Hur framhöll Jesus att tiden var inne för en förändring med avseende på de båda klasserna?
17 Det var ett eländigt sakernas tillstånd, som var fullständigt oberättigat, och det kunde inte tolereras hur länge som helst. Så här sade Jesus till de knorrande fariséerna: ”Det är icke de friska, som behöver läkare, utan de sjuka. Gå bort och lär er vad detta betyder: ’Barmhärtighet begär jag, icke offer.’ Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga utan för att kalla syndare.” Och till samma klass sade han såsom en varning: ”Ve er, ni lagkunniga! Ni har tagit bort nyckeln till kunskapen. Själva har ni icke gått in, och dem som var på väg in har ni hindrat.” Ja, tiden var kommen för en förändring, bladet skulle vända sig. Hur framställde Jesus detta i sin liknelse? — Matt. 9:12, 13; Luk. 11:52; Hd.
Förändringen som utgör höjdpunkten
18. Vilken höjdpunkt nåddes i liknelsen, och vilka förändringar ledde detta till?
18 Av allt det som möter människan i livet och som medför förändringar utgör döden själva höjdpunkten. Jesus använde just en sådan förändring i sin liknelse. Sedan Jesus inledningsvis beskrivit de båda aktörerna, vilket vi just har dryftat, fortsatte han: ”Men med tiden dog tiggaren. Också den rike mannen dog.” Ja, just det! Den så betydelsefulla tidsfaktorn förändrade saken totalt. Hur livfullt framställde inte Jesus nu saken, i det han satte fart på sina åhörares fantasi, eftersom han visste att man av fantasin, såväl som av kontraster, kan få stor hjälp att öka sin insikt och uppskattning! Skulle de båda männen lämnas att fridfullt sova i sina gravar? Nej, visst inte! Tiggaren blev omedelbart ”förd bort av änglarna till platsen invid Abrahams bröst”. Den rike mannen ”blev begraven. Och i hades ... [befann] han ... sig i plågor” i en flammande eld. — Luk. 16:22, 23, NW.
19. a) Till stöd för vilken lära anförs ofta orden i Lukas 16:23? b) Varför är en sådan slutsats både oförnuftig och oskriftenlig?
19 Som många av läsarna vet säger många kommentatorer och auktoriteter i kristenheten att detta är ett faktiskt fall som skall tas bokstavligt, eftersom de vill finna stöd för sin på traditionen grundade lära att odödliga själar lider evig pina i det brinnande helvetet. Men fattade några av Jesu åhörare, antingen fariséerna eller hans lärjungar, hans ord på det sättet? Trodde de att Jesus drog ”förlåten” åt sidan ett ögonblick, såsom man ofta har påstått, för att ge oss en aning om det öde som väntar de onda, ja, alla dem som inte vinner himmelsk salighet? Knappast. Alla som lyssnade till Jesus insåg att det var fråga om en liknelse, en illustration, med vilken han belyste vissa ting, och alltså att man inte skulle fatta det hela bokstavligt. Såsom det har påpekats i ett tidigare nummer av Vakttornet skulle det vara fullständigt absurt och omöjligt att fatta framställningen rent bokstavligt, och dessutom skulle man därmed göra våld på de klara och tydliga uttalanden i Skriften som visar att hades (hebreiska: scheol) är den gemensamma grav, dit ”de döda” går, och där är de ”icke medvetna om någonting alls, ... ty det finnes ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol, den plats dit du går”. (Pred. 9:5, 10, NW) Är det rimligt att tänka sig att de som befinner sig i flammorna i helvetet utan svårighet kan tala så att de som är i himmelen hör dem? Är de på så nära håll att de kan se dem som är i himmelen och ge akt på vad de gör? Kan de föra ett samtal, ja, rentav tvista om en sak, med dem som har makt och myndighet i himmelen? — Se Vakttornet för 15 juni 1965, sidorna 274 och 275, paragraferna 11—16.
20. Hur använde Jesaja en liknande metod, då han livfullt skildrade en dramatisk förändring?
20 Men nu kanske du frågar: Hade Jesus något bemyndigande, eller hade han något prejudikat, då han framställde denna bild av döda personer såsom levande och förmögna att tala för att kunna illustrera något ovanligt dramatiskt? Ja! Också här finner vi en intressant parallell mellan de uttryckssätt som Jesus och profeten Jesaja använde. Jesaja blev inspirerad att förutsäga den babyloniska kungaättens dramatiska fall och förintelse. Det var en sådan fantastisk förändring att de andra nationernas konungar, som enligt framställningen tänks ligga på lit de parade var och en i sin nisch i scheols stora grop, sägs vakna upp och sträcka på halsen i förundran över att ”konungen i Babylon” kommer dit och säger: ”Har du själv också gjorts svag såsom vi? ... Ned till scheol har din stolthet blivit förd. ... Under dig äro larver utbredda såsom en säng; och maskar äro ditt täcke.” Dessutom heter det att denne inte får förena sig med de andra konungarna i en egen nisch, utan han blir ”bortkastad utan en begravningsplats ... lik ett nedtrampat as”. (Jes. 14:4, 10, 11, 19, NW) I Engelska auktoriserade översättningen och många andra översättningar kallas ”konungen i Babylon” för ”Lucifer” i Jesaja 14:12, och den allmänna uppfattningen är den att benämningen har avseende på Satan, djävulen. Om man har en sådan uppfattning, skulle det innebära att man anser att Satan i stället för att härska över helvetet och hålla elden där vid makt blir förkastad och förnedrad, och det rentav på eget område. Det är inte att undra på att skrifttolkare i kristenheten inte i någon större utsträckning använder denna profetia som stöd för läran om evig pina.
21. Är det meningen att man skall fatta Jesu liknelser bokstavligt? Om man inte skall det, vad är då syftet med dem?
21 Nej, det finns inte någon orsak, vare sig i Skriften eller i ett förnuftigt resonemang, att dra den slutsatsen att Jesus här helt plötsligt framställde en rent bokstavlig skildring av det som äger rum. En illustration eller liknelse är en allegorisk skildring, en framställning i bild av vissa sanningar eller händelser. Såsom Jesus gjorde i andra liknelser framställde han här en livfull ordmålning eller skildring för att belysa något, i detta fall något som redan höll på att ske med två klasser av människor. Vi måste invänta följande nummer av Vakttornet för att inhämta den sanna innebörden av det som Jesus ville framhålla i just den här liknelsen, både med avseende på sådant som gällde hans egen tid och sådant som gäller den tid vi nu lever i.