Den fattige upplyft och hugsvalad

Prisen Jehova. ... Han reser upp den fattige ur stoftet och lyfter upp den nödställde ur smutsen, på det att han må sätta honom bland furstar, ja, bland sitt folks furstar.” — Ps. 113:1, 7, 8, AS.

 1. Till vem måste jordens fattiga nu blicka upp, och varför till honom?

JEHOVA Gud är den som alla jordens fattiga borde se upp till i denna tid av världsomfattande nöd och svårigheter. Han föraktar inte deras eländiga tillstånd. Hans öron är inte tillslutna för deras suckar och stönanden, utan han lägger märke till deras behov och håller fram den sanna hjälpen och lindringen åt dem redan nu. Abraham Lincoln, en man som höjde sig ur fattigdomen till ställningen som Amerikas Förenta staters president, sade en gång: ”Gud måste älska de fattiga, eftersom han har frambragt dem i så stor mängd.” Men det är inte Gud som har gjort människan fattig och som har gjort de få rika och de många fattiga. Det är inte han som har skapat klasskillnaden mellan rika och fattiga. Han har inte velat, att de många skulle vara utarmade så länge, att nu, slutligen, de fattiga i sitt stora antal reser sig under kommunistiska ledare för att störta de rika kapitalisterna och för att göra alla människor jämställda socialt och ekonomiskt under kommunistdiktatorer. Guds motståndare, Satan, djävulen, är den som har gjort detta. Det är denne onde som nu föreslår falska politiska och ekonomiska system som hjälp åt de förtryckta massorna för att vända dem bort från det enda effektiva hjälpmedlet, det som Jehova Gud har berett. När man tillämpar dessa mänskliga nödåtgärder för att förbättra de fattigas förhållanden och hjälpa de sämre lottade delarna av världen, kommer detta endast att få till följd att bördorna ökas, i det att människorna blir fattigare och mera förtryckta. Men Gud, den Allsmäktige, har alltid kommit sitt folks fattiga till räddning. Nu skall han fullständigt hävda deras sak och låta dem tillträda en rikedom som till och med övergår den, som den första mannen och kvinnan hade vid människosläktets start i Eden. Det medel som Gud använder är hans rike, vars styrelse vilar i hans Sons, Jesu Kristi, händer.

 2. I vilket avseende och hur har människorna i första hand hållits i fattigdom?

2. Människorna är fattiga inte endast i fråga om materiell rikedom. De är det i första hand med avseende på den andliga rikedomen. Prästerna och predikanterna inom de ortodoxa kristna och judiska religiösa systemen är nu tvungna att medge, att de har lämnat folket i andlig fattigdom. De har varit partiska för de världsligt rika och blundat för och tegat beträffande deras förtryck av de fattiga, och hela tiden har de givit sig ett sken av stor rättfärdighet. Andlig rikedom skulle emellertid ha lättat människornas lott mitt i denna världens orättvisa och vedermödor. Denna rikedom skulle ha avhållit dem från att våldsamt och radikalt resa sig mot den offentliga världsordningen i våra dagar. En människa behöver inte självisk materiell rikedom för att vara verkligt rik, lycklig och nöjd.

 3. Vera var fattigast och likväl lyckligast på jorden, och vad var orsaken?

3. När Jesus Kristus var på jorden som människa, var han en av de fattigaste bland de fattiga, räknat efter jordiska ägodelar. Han blev inte lagd i en fin vagga vid sin födelse, utan i ett djurs krubba, därför att det inte fanns rum för besökande i byns härbärge. Såsom predikare av Guds rike hade han inget eget hem. ”Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen, men Människosonen har ingen plats där han kan lägga sitt huvud till vila.” (Matt. 8:20, NW) Men på grund av sin andliga rikedom hade han verkliga och trofasta vänner, i synnerhet sin Fader i himmelen och de människor på jorden som var av en god vilja. Han hade en glädje som ingen skapelse kunde taga ifrån honom. Han var den lyckligaste på jorden, så han kunde väl beskriva sanna tillstånd av lycka i sin bergspredikan, vilken börjar med dessa ord: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem.” (Matt. 5:3, NW) Genom att lära känna honom kan alla fattiga människor nu göras andligen rika och kan glädja sig åt hoppet att snart bli gjorda till ägare av alla andra rikedomar i rättrådighetens och rättvisans nya värld under hans konungadöme.

 4. Vilken omkastning i förhållandena visade han att tiden var inne för, och hur illustrerade han detta?

4. Då på den tiden visste Jesus, att Satans värld skulle bestå, ohindrad av något ingripande från Gud, till dess ”nationernas fastställda tider” skulle upphöra år 1914. Han bemödade sig därför om att göra de människor som var medvetna om sitt andliga behov andligen rika genom budskapet om Guds rike och genom den växande förståelsen av Guds upptecknade ord. Han visade att den tid hade kommit, då Gud skulle låta bladet vända sig för dem som var rika på världsliga ägodelar, politisk makt och religiöst herravälde och inflytande och upplyfta dem som kände sitt andliga behov. Han illustrerade detta i en liknelse som han framställde, liknelsen om den rike mannen och Lasarus. ”Liknelse” säger vi, ty om vi uttydde denna beskrivning av den rike mannens och Lasarus’ förhållanden bokstavligt, skulle den intressanta bild som Jesus målade i ord därigenom framstå som helt orimlig. På grund av den klara och tydliga innebörd som denna trösterika liknelse nu har för oss, skall vi här undersöka den. Medan vi håller på med detta, skall vi stanna för de punkter som visar att den inte kan uttydas efter bokstaven, som de religiösa prästerna och predikanterna säger att den bör. Deras avsikt därmed är att genom skrämsel få människor i sitt våld, därför att dessa fruktar för att efter döden bli pinade för evigt i eld och svavel av bokstavligt slag.

Den rike mannen

 5, 6. a) Till varning för vilka framställde Jesus liknelsen, och varför gjorde han det? b) Vilka är den rike mannen en bild av i allmänhet?

5. När Jesus framställde denna liknelse, lyssnade medlemmar av fariséernas stränga religiösa sekt på den, och den var utan tvivel menad som en varning för dem. ”Men fariséerna, som älskade pengar, lyssnade på allt detta, och de började håna honom.” Efter några träffande anmärkningar sade Jesus därför: ”Vidare: En viss man var rik, och han brukade kläda sig i purpur och linne, och i sin prakt njöt han av livet dag efter dag.” (Luk. 16:14, 19, NW) Nu uppstår den frågan: Vem är denne rike man?

6. Jesus hedrade inte den rike mannen med något egennamn, utan beskrev honom bara för att i och därmed beskriva den klass eller kategori av människor som han representerar. I överensstämmelse med sin rikedom klädde han sig i purpur och linne och njöt dagligen av livet i prakt och ståt, vartill hörde ett rikt dukat bord. Då ju Jesus uttalade sina ord direkt till judarna, är den rike mannen i första hand en bild av en klass bland dem med privilegier och förmåner som liknade de här beskrivna. I liknelsens slutliga tillämpning i vår egen tid är han en bild av en liknande klass nu, en motsvarighet till den som fanns på Jesu tid. Jesu ord var delvis avsedda för fariséerna, som lyssnade till hans tal, och de älskade pengar. Alltså ger de verkliga förhållandena och Skriften vid handen, att den rike mannen föreställer en klass av religiösa ledare, som är rik på andliga privilegier och möjligheter och som beter sig som den rike mannen gjorde.

 7. Vad föreställde det, att den rike mannen klädde sig i purpur?

7. Kläder är en symbol av ställning, rang, materiella medel och identitet. Purpur var kunglighetens färg. När de romerska soldaterna drev gäck med Jesu konungsliga anspråk och härkomst, ”klädde [de] honom i en ytterklädnad av purpur” och sade till honom: ”God dag, du judarnas konung!” (Joh. 19:2—5, NW; Mark. 15:16—20) De ledande bland judarna påstod sig skola ärva Guds rike, ty de kom ihåg Guds ord till dem genom Mose vid Sinai berg: ”Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:5, 6) Jesus talade till och med om dem som ”rikets barn” och avslöjade för oss, vilka de var, genom att säga: ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni tillsluta himmelriket för människorna; själva gå ni ju icke in, icke heller tillåta ni dem som äro på väg dit att gå in.” På grund av detta deras handlingssätt sade Jesus: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt en nation som frambringar dess frukter”, och de förnämsta prästerna och fariséerna fäste sig vid att han talade om dem. (Matt. 8:12; 23:13; 21:43, 45; NW) Här har vi alltså redan den rike mannen identifierad som en symbolisk representant för den skrymtaktiga klass som bestod av fariséerna, de skriftlärda och de förnämsta prästerna och vartill också sadducéerna hörde, och dessa alla utgjorde det judiska prästerskapet eller de religiösa ledarna.

 8. Vad föreställde det, att han klädde sig i linne?

8. Den rike mannen klädde sig inte endast i purpur, utan också i linne. Detta är betydelsefullt, ty i Skriften är linne en bild av rättfärdighet: ”Det fina linnet representerar de heligas rättfärdiga gärningar.” (Upp. 19:8, NW) Om det fanns någon klass på jorden som gjorde anspråk på rättfärdighet, självförvärvad rättfärdighet, så var det dessa judiska representanter för religionen. Ja, när fariséerna hånade Jesus, sade han till dem, strax innan ha talade om den rike mannen och Lasarus: ”Ni äro de som förklara eder själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner edra hjärtan; ty vad som är högt bland människor är vämjeligt i Guds ögon.” (Luk. 16:15, NW) På detta sätt talade han om för dem, att de i bildlig mening klädde sitt yttre i linne. Men det var för att dölja ett vämjeligt inre. Han framhöll senare detta i följande ord: ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni likna vitmenade gravar, som förvisso förefalla vackra utanpå, men inuti äro fulla av döda människors ben och allt slags orenlighet. På det sättet förefalla också ni, förvisso utvärtes, rättfärdiga för människor, men invärtes äro ni fulla av skrymteri och laglöshet.” (Matt. 23:27, 28, NW) Fördenskull framställde han liknelsen om fariséen och den föraktade skatteindrivaren, därför att de som hörde till den fariseiska hopen ”förtröstade på sig själva, att de voro rättfärdiga, och ... höllo de övriga för intet”. (Luk. 18:9—14, NW) Men skatteindrivaren gick hem mer rättfärdig i verkligheten än fariséen.

 9. Varför hade deras rättfärdighet inte någon rätt grundval?

9. Stoltserande i sitt fina linne, visade de offentligen upp sin rättfärdighet för att bli sedda av människor, i det de lät stöta i basun för sig, när de delade ut sina allmosor, för att på det sättet draga uppmärksamheten till sig och vinna bifall. (Matt. 6:1,2) Aposteln Paulus var en gång en nitisk medlem av denna fariséernas stränga sekt och betraktade sig som ostrafflig, vad genom den mosaiska lagen vunnen rättfärdighet angick. Men han övergav denna egenrättfärdighetens falska kurs, på det att han måtte vinna verklig rättfärdighet: ”Icke min egen rättfärdighet, som kommer av lag, utan den som är genom tro på Kristus, den rättfärdighet, som utgår från Gud på grundval av tro.” (Fil. 3:4—6, 9, NW) Såsom kristen beklagade han den kurs, som israeliterna följde under sina prästers ledning, och sade: ”Fastän Israels strävan gällde en rättfärdighetslag, nådde han icke upp till lagen. Av vilken orsak? Därför att hans strävan efter den icke skedde genom tro, utan såsom genom gärningar. ... Ty jag giver dem det vittnesbördet, att de hava nitälskan för Gud, men icke enligt exakt kunskap; ty därför att de icke kände Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen, underkastade de sig icke Guds rättfärdighet. Ty Kristus är det fullständiga slutet på lagen, så att envar som utövar tro må få rättfärdighet.” (Rom. 9:31, 32; 10:2—4, NW) Det linne, vari den ”rike mannens” klass klädde sig, var alltså inte av det slag som Gud ger genom Kristus. Det var egenrättfärdighet, och Jesus avslöjade det modigt såsom sådant.

Människor med ett stamträd

10, 11. a) Vilken härstamning styrkte dem i deras självsäkerhet? b) Men vad insåg de inte beträffande osäkerheten i sin ställning?

10. En sak som styrkte den klass av människor, som den ”rike mannen” var en bild av, i deras självsäkerhet och dryghet var någonting som liknelsen senare visar, nämligen att de var Abrahams naturliga ättlingar. Åt Abraham hade Jehova Gud givit detta med hans egen ed bekräftade löfte: ”Vid mig själv har jag svurit, säger Jehova, ... jag skall föröka din säd såsom himlarnas stjärnor och såsom sanden som är på havsstranden; och din säd skall besitta sina fienders port; och i din säd skola alla jordens nationer bliva välsignade.” (1 Mos. 22:16—18, AS) Därför sade de till Jesus: ”Vi äro Abrahams avkomlingar, och aldrig hava vi varit slavar åt någon.”

11. Jesus svarade: ”Jag vet, att ni äro Abrahams avkomlingar, men ni söka att döda mig, därför att mitt ord icke kommer någon vart ibland eder.” Han sade, att om de var Abrahams barn, så borde de göra Abrahams gärningar. Men redan före Jesus varnade Johannes döparen dem för att förlita sig alltför mycket på naturlig härstamning från Guds trogne vän. När han fick syn på många av fariséerna och saducéerna, som kom till dopet, sade han till dem: ”Ni huggormars avkomma, ... drista eder icke att säga till eder själva: ’Till fader hava vi Abraham.’ Ty jag säger eder, att Gud är i stånd till att uppresa barn åt Abraham av dessa stenar.” (Joh. 8:33, 37, 39; Matt. 3:7—9; NW) De var av naturen av Abrahams ätt, likt de naturliga grenarna i ett odlat olivträd. Men de insåg inte, att de kunde bli bortbrutna från denna ätt därför att de inte trodde på Guds Son, honom som i första hand var Abrahams säd, Jesus Kristus. Dessutom kunde grenar från ett vilt olivträd på mirakulöst sätt ympas in på de platser som lämnats tomma av dem. En annan sak: Abraham hade två naturliga söner, Ismael och Isak, och medlemmarna av den ”rike mannens” klass kunde bli förkastade såsom Ismael blev, varvid Isak blev ensam arvinge, emedan han hade blivit född på mirakulöst sätt i uppfyllelse av Guds löfte till Abraham. — Rom. 11:1, 17—24; Gal. 4:29, 30.

12. Vad ägde de, som gjorde att de kunde äta överdådiga festmåltider?

12. Då medlemmarna av denna klass, som den ”rike mannen” var en bild av, var så högt gynnade efter naturen på grund av sin härstamning från de trogna förfäderna Abraham, Isak och Jakob, njöt de av livet dag efter dag under ståt och prakt. De kunde festa vid ett dignande bord, emedan, såsom Jesu liknelse meddelar oss, de hade rika förråd av andliga livsmedel, ”Mose och Profeterna”. Mose representerade lagen och de fem första böckerna i bibeln, som han hade skrivit, medan Profeterna omfattade de tidiga och de senare profeternas skrifter; och sammanlänkade med dessa var Psalmerna eller den samling av bibliska böcker som börjar med psalmerna. Allt detta tillsammans utgjorde de hebreiska skrifterna, och det var från dessa Jesus beständigt citerade för att bevisa att han var Messias eller Kristus, Abrahams utlovade säd. ”Och i det han började med Mose och alla profeterna, uttydde han för dem sådant som hade avseende på honom, i alla skrifterna.” Han sade: ”Allt det som är skrivet i Mose lag och i Profeterna och Psalmerna om mig måste gå i uppfyllelse.” — Luk. 24:27, 44, NW.

13. Framför vilka hade de då denna fördel? Hur blev detta intygat?

13. Det är en given sak, att de omskurna israeliterna i och med denna av Gud givna skatt hade en fördel framför alla de hedniska nationerna. Paulus frågar: ”Vad är då judens företräde, eller vad är omskärelsens gagn? Mycket på alla sätt. Först och främst därför att de blevo betrodda med Guds heliga utsagor.” (Rom. 3:1, 2, NW) När den kristne martyren Stefanus stod inför den judiska Sanhedrin, vars ordförande översteprästen var, sade han till domstolens ledamöter: ”Detta är den Mose som ... var bland församlingen i öknen med den ängel som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han erhöll levande heliga utsagor att giva eder.” (Apg. 7:37, 38, NW) Aposteln Paulus talade om dem såsom ”mina bröder, mina fränder efter köttet, vilka såsom sådana äro israeliter, vilka adoptionen såsom söner tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och den heliga tjänsten och löftena, vilka förfäderna tillhöra och från vilka Kristus härstammade efter köttet”. (Rom. 9:3—5, NW) Jehova Gud hade i sanning satt fram en enastående festmåltid för sitt utvalda folk, och därför sade psalmisten: ”Han kungör sitt ord för Jakob, sina stadgar och sina förordningar för Israel. Han har icke handlat så med någon nation, och vad hans förordningar angår, hava de icke känt dem. Prisen Jehova.” — Ps. 147:19, 20, AS.

14. Vilka var det i synnerhet som höll festmåltid i Israel? Befann de sig vid Abrahams bröst?

14. Detta privilegium att hålla festmåltid tillhörde i synnerhet de religiösa ledarna i Israel, de som då utgjorde den ”rike mannens” klass. De hade därför ”kunskapens nyckel”, och det var deras privilegium att undervisa folket i allmänhet. Men fastän de åt vid den rike mannens bord och vilade där i prakt och glans och gjorde anspråk på att vara Abrahams utlovade säd, så vilade de likväl inte invid ”Abrahams bröst” och fick inte del av den förnämsta ynnest som han kunde skänka. Jesus uppenbarade orsaken härtill, när han sade till sina religiösa motståndare: ”Ve eder, som äro bevandrade i lagen, ty ni hava tagit bort kunskapens nyckel; själva hava ni icke gått in, och dem som voro på väg in hava ni hindrat!” (Luk. 11:52, NW) Förvisso representerar den ”rike mannen” en självisk hop av religionens målsmän både då på den tiden och nu i våra dagar. Fastän de var försedda med ett så rikt dukat bord med andlig föda, lät de mycket litet falla därifrån eller kastas bort ifrån det, så att de fattiga människorna kunde njuta av det.

Den fattige tiggaren Lasarus

15. Vem lades vid den rike mannen port, och varför skedde det?

15. Jesus låter nu scenen växla från det inre av den rike mannens palats till platsen utanför hans port, med orden: ”Men en viss tiggare vid namn Lasarus brukade bliva placerad vid hans, port, full av sår och med den åstundan att få mätta sig med de ting som föllo från den rike mannens bord. Ja, därtill brukade hundarna komma och slicka hans sår.” (Luk. 16:20, 21, NW) Tiggaren Lasarus hade rätt att vara vid den rike mannens port, ty Guds lag föreskrev särskilt att de välbärgade skulle vara frikostiga mot de fattiga. Om de som hörde till den ”rike mannens” -klass hade handlat osjälviskt enligt Guds lag, med lika stor kärlek till sin nästa som till sig själva, skulle det inte ha funnits några fattiga i landet. Men nu, då det faktiskt fanns fattiga i landet på grund av den egennyttiga världsorganisationen, var den rike mannen befalld av lagen att taga hänsyn till de fattiga och att ge dem någon hjälp, och profeterna hade varnat för olydnad mot denna befallning. — 5 Mos. 15:4, 7, 9, 11; Ps. 41:2, 3.

16. Är Lasarus namnet på en bokstavlig person? Vad anger namnet?

16. Alldeles som den själviske rike mannen föreställde en klass av människor, så föreställde tiggaren eller den fattige mannen en klass då på Jesu tid såväl som nu. Genom att urskilja denna klass i Jesu dagar kan vi identifiera den klass som är dess nutida motsvarighet. Från 1881 till slutet av 1939 framhölls det, att den rike mannen föreställde den judiska nationen som ett helt och att tiggaren var en bild av hedningarna eller alla nationer utom Israel.a Men Jesus ger tiggaren namnet Lasarus, vilket var ett judiskt namn och anger att han var jude, inte hedning. Det är en grekisk form av namnet ”Eleasar”, som betyder ”Gud är hjälpare”. De verkliga förhållandena visar att denna ”tiggar”-klass började med judarna, men den utvidgades till att omfatta hedningar eller icke-judar, så att den i dag till största delen består av icke-judar. Lasarus hörde till samma judiska samhälle som den rike mannen. Det fanns ingen skiljemur mellan dem på grund av ras eller naturlig härstamning. Skillnaden dem emellan kom sig av de företräden och privilegier som de religiösa prästerna själviskt hade tillskansat sig.

17. Vilka är Lasarus en bild av och varför i egenskap av tiggare?

17. Tiggaren Lasarus är därför en bild av det fattiga folket, bland judarna då och inom kristenheten nu. De religiösa prästerna och ledarna förvägrar dem den tjänliga näring och de privilegier och den omsorg som de i andligt hänseende har rätt till enligt Guds vilja och befallningar. På Jesu tid inbegrep den ”rike mannens” klass fariséerna, och dessa behandlade folket i allmänhet med överlägset förakt. Historien förtäljer oss att de kallade menige man för ’am ha-arets eller folk av jorden, sådana som befann sig under deras fötter och som de inte nedlät sig att lägga märke till. Värdiga en uppståndelse till evigt liv? Inte det där folket! Män som blev lärjungar till de judiska rabbinerna eller lärarna ansågs befinna sig i en mycket bättre ställning på grund av detta. När de betalade rabbinerna bra, köpte de sig därigenom dessa lärares gynnsamma omdöme. Hur träffande säger inte Lukas’ berättelse, att fariséerna lyssnade på Jesu liknelse och att de älskade pengar och hånade Jesus från Nasaret, den obskyra stad från vilken man ansåg att ingenting gott kunde komma! De ”förtröstade på sig själva, att de voro rättfärdiga, och ... höllo de övriga för intet”. — Joh. 1:46; Luk. 18:9—11, NW.

18, 19. Varför framställdes han som full av sår, en som hade hundarna till sällskap?

18. Dessa religiösa ledare, klädda i sin egenrättfärdighets linne, såg ner på de fattiga olärda människorna såsom andligen sjuka, liksom Lasarus täckta av sår. De betraktade de fattiga alldeles så som Jobs tre egenrättfärdiga vänner betraktade honom, när djävulen, Satan, hade slagit honom med bulnader från huvud till fot för att få det att se ut som om Guds hand var emot Job. Föraktfullt sade de förnämsta prästerna och fariséerna om folket som trodde på Jesus: ”Denna hop, som icke känner lagen, är förbannade människor.” — Job 2:1—13; Joh. 7:49, NW.

19. Alltså klassificerade de dessa människor såsom sådana som stod under Guds förbannelse och var lämpliga att umgås på nära håll endast med hundar, vilka kunde äta köttet av djur som blivit ihjälrivna av vilddjur ute på marken och för vilka ingenting heligt fick lov att kastas. Låt dem stryka omkring i staden vid nattens inbrott likt hungriga hundar, som sörjer för renhållningen genom att glupa i sig allt avfall, och tjuter, om de, inte finner något att äta. De oomskurna hedningarna räknades som hundar, och må dessa slicka de fattigas sår och ge dem någon lindring och lättnad. (2 Mos. 22:31; Matt. 7:6; 15:26, 27; Ps. 59:7, 15, 16; Mark. 7:27, 28) Då de blev andligen försummade av de höga ledare som hyste ringaktning för dem, blev de naturligtvis fulla av sår och sjuka i andligt avseende. Det var till dessa försummade och kranka som Jesus kom för att ge dem Guds helande ord. När fariséerna klagade för hans lärjungar: ”Hur kommer det sig, att eder lärare äter med skatteindrivare och syndare?”, sade Jesus: ”Friska människor behöva icke läkare, utan de som lida av någon plåga. Gå därför och lär eder vad detta betyder: ’Jag vill hava barmhärtighet och icke offer.’ Följaktligen har jag kommit för att kalla, icke rättfärdiga människor, utan syndare.” — Matt. 9:11—13, NW; Mark. 2:16, 17.

20. Vilka placerade tiggaren vid den rike mannens port, och varför just där?

20. Tiggaren Lasarus placerades vid den rike mannens port, ty han önskade mätta sig med det som föll från den rike mannens bord. Ingenting av det som kastades bort från detta överdådiga bord skulle komma att saknas av den rike mannen. Det kunde överlämnas åt tiggaren utan att en basunstöt eller trumpetfanfar behövde rikta allmänhetens uppmärksamhet på hans välgörenhet mot de fattiga. Några av människorna där i samhället placerade Lasarus vid den rikes port. Liksom Lasarus menade de att de religiösa prästerna var de enda från vilka andlig näring kunde komma från Gud, och därför instruerade de Lasarusklassen av fattiga, olärda människor att förvänta all andlig föda från de religiösa ledarna och lärarna.

21. Med vad ville de som utgjorde Lasarusklassen bli livnärda, men vad fick de?

21. De som utgör Lasarusklassen hungrar och törstar efter rättfärdighet, medvetna om sitt andliga behov och med en åstundan efter andlig föda som kan försätta dem i ett friskt hjärtats och sinnets tillstånd och styrka dem till att tjäna Gud på rätt sätt. De vill ha mer än människors tomma, fåfänga filosofiska spekulationer, men detta är vad den ”rike mannens” klass ger dem. Den ger dem människors föreskrifter och de traditioner som meddelas av religiösa äldste, vilka överskrider Guds befallningar och gör hans ord kraftlöst. I det de söker ro och bekvämlighet för egen del, binder de ihop tunga bördor och lägger dem på människosläktets skuldror. Då de inte själva vill gå in i himmelriket genom Jesus Kristus, försöker de hindra Lasarusklassen från att gå in. Följaktligen har de låtit endast småstycken av verklig andlig föda falla till hälsa och kraft för Lasarusklassen. Endast ett ringa mått av hugsvalelse har medlemmarna av denna klass erhållit från Guds ord och föranstaltningar, medan den egenrättfärdige ”rike mannens” klass tillämpar alla de förnämsta välsignelserna på sig själva. (Kol. 2:8; Matt. 15:1—9; 23:4, 13; NW) Det är inte att undra på att Jesus offentligt näpste dem som utgjorde den religiösa ”rike mannens” klass och kallade dem ”skrymtare, dårar, blinda ledare, ormar, huggormars avkomma”! Hur ädelt var det inte, att han tog sig an de fattigas sak och upplyfte och hugsvalade dem!

[Fotnot]