Vad man kan lära av ett försök som misslyckades

UNDER historiens gång har många försök gjorts för att påverka människor till ett rättfärdigare levnadssätt. Ett sådant försök gjordes av fariséerna, en grupp som rönt åtskillig uppmärksamhet i de inspirerade kristna grekiska skrifterna. Deras försök misslyckades.

Ordet ”farisé” kommer från ett grundord som betyder ”avskilja” eller ”den avskilde”. Gruppen framträder först i historiska skrifter som handlar om händelser på 100-talet f.v.t. Fariséerna bodde i samma områden som andra judar, men de avskilde sig från andra genom att göra särskilda ansträngningar att mera helt och fullt följa den mosaiska lagen.

Fariséerna blev särskilt kända för att betala tionde och hålla lagar om ceremoniell renhet. Guds lag genom Mose krävde att israeliterna gav en tiondel av avkastningen från sina åkrar och fäkreatur och sin småboskap. Detta tionde användes till underhåll åt det levitiska prästerskapet och till andra nödvändiga saker i samband med tillbedjan av Gud. (5 Mos. 14:22, 23) Fariséerna gick så långt att de till och med erlade tionde för de allra minsta saker, sådana som baljväxter (bönor, ärtor och andra grönsaker), blad och örter. De gav en tiondel inte bara av avkastningen från sina åkrar, utan också av ting de förvärvat genom inköp, handel eller annan affärsverksamhet. (Luk. 11:42; 18:11, 12) Detta gjorde de därför att de fruktade att de ursprungliga ägarna inte hade på rätt sätt erlagt tionde för sakerna.

Under den mosaiska lagen var det vid vissa tillfällen nödvändigt med ceremoniella tvagningar för ceremoniell rening. Det gällde särskilt för prästerna, som måste vara fysiskt och ceremoniellt rena när de tjänade i Jehovas helgedom. (2 Mos. 30:17—21; 3 Mos. 21:1—7; 22:2—8) Prästerna måste tvätta sina händer och fötter i vatten innan de tog sin del av offermåltiderna.

De flesta fariséer var inte präster. Men de pålade sig frivilligt att hålla prästerliga lagar om ceremoniell renhet även i vardagliga ting som inte direkt hade med tillbedjan att göra. De utövade ceremoniell handtvagning före och efter varje måltid. Om måltiden bestod av flera rätter, tvättade de sig också mellan de olika rätterna. Skribenten Markus, som skrev ett av evangelierna, framhåller: ”Fariséerna, ja alla judar, håller nämligen fast vid traditionen från forna tiders män och äter inte utan att först tvätta händerna upp till armbågen, och då de kommer från torget, äter de inte utan att först rena sig genom bestänkning; och det är många andra traditioner som de har fått att hålla fast vid: dop av bägare och kannor och kopparkärl.” — Mark. 7:3, 4.

De bröt inte mot Guds skrivna lag genom att göra ytterst stora ansträngningar för att hålla lagen om tionde och om ceremoniell renhet, men de gick längre än vad lagen krävde. Det är intressant att veta att en rabbinsk legend låter Israels församling säga: ”Universums Herre, jag har pålagt mig själv fler förordningar än du har pålagt mig, och jag har hållit dem alla.”

”Ett stängsel” för att förhindra överträdelse

Fariséernas beslut att undvika överträdelse av Guds lag, till och med i de minsta detaljer, gjorde att de gick ännu längre. Den judiske historikern Flavius Josephus skriver: ”Fariséerna hade gett folket vissa stadgar som de övertagit från forna generationer och som inte fanns nedtecknade i Mose lag.” Bland dessa stadgar fanns ett stort antal bud om hur man skulle hålla sabbaten på rätt sätt. Den judiska samlingen av traditionella lagar som kallas Mischna framhåller angående sådana icke-bibliska ”stadgar”: ”Lagarna om sabbat, offergåvor i samband med högtider och vanhelgande av templet är som berg upphängda på ett hår, ty Skriften är knapphändig, och lagarna är många.”

Vad var då meningen med att ha så många lagar om uppförande? En del klarhet kan man få i denna fråga från ett uttalande av judiska religiösa ledare från tiden före den vanliga tideräkningen: ”Var försiktiga i att döma, frambringa många lärjungar och sätt ett stängsel omkring lagen.”a ”Stängslet” betyder traditioner som man menade skulle avhålla människor från att överträda Guds skrivna lag. Enligt den teorin skulle en människa, om hon inte gick över stängslet, aldrig göra sig skyldig till att bryta ett påbud i bibeln.

Lyckades detta försök? Kunde den mycket stora samlingen muntliga traditioner göra bättre människor av israeliterna i allmänhet och av fariséerna i synnerhet?

De sökte Guds ynnest genom gärningar

Den stora uppmärksamhet som man ägnade åt detaljerade föreskrifter hade en skadlig inverkan. Detta ledde till att man trodde sig vara rättfärdig i Guds ögon helt enkelt genom att utöva föreskrivna religiösa gärningar och välgörenhetsgärningar. Man trodde att man genom varje god gärning förskaffade sig en ”förtjänst” hos Gud, medan man genom varje ond handling ådrog sig en ”skuld”. Man trodde att Gud en dag skulle göra en kontrollräkning över förtjänster och skulder för att avgöra om en människa var rättfärdig eller ond.

Något som visar i vilken utsträckning denna tanke blev befäst är de rabbinska skrifter som beskriver ”en beräknande farisé, dvs. en som utför en god gärning och sedan en ond gärning för att den ena skall uppväga den andra”. Dessa skrifter omnämnde också ”fariséen [som ständigt utropar]: ’Vad är min förpliktelse, så att jag kan utföra den?’” Men är inte detta något förträffligt? Den rabbinska redogörelsen svarar: ”Nej, vad han säger är: ’Vilken ytterligare förpliktelse har jag, så att jag kan utföra den?’” Sådana människor trodde i sin självsäkerhet att de hade gjort allt som fordrades för att vinna Guds ynnest. En rik ung man visade denna inställning, då han frågade Jesus: ”Lärare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?” Sedan Jesus betonat för honom betydelsen av att lyda buden i Guds skrivna lag, svarade mannen: ”Alla dessa har jag hållit; vad fattas mig ännu?” — Matt. 19:16—20.

Läran om att förskaffa sig förtjänst och ynnest hos Gud genom goda gärningar gjorde att många fariséer blev egenrättfärdiga och domfällde andra. Jesus framhåller i en liknelse för ”några som litade på sig själva, att de var rättfärdiga, och som höll de övriga för ingenting” följande: ”Två män gick upp i templet för att bedja, den ene var farisé och den andre uppbördsman. Fariséen ställde sig och började bedja dessa ting för sig själv: ’O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.’” (Luk. 18:9—12) Ett exempel på de ytterligheter som en sådan inställning kan leda till är tydligt i detta utdrag från forntida judiska skrifter:

”R[abbi] Hiskia sade i r[abbi] Jeremias namn: Så säger r[abbi] Simeon b[en] Yohai: I världen finns det inte så många som trettio män som är så rättfärdiga som Abraham. Om det finns trettio, är min son och jag två av dem; om det finns tio, är min son och jag två av dem; om det finns fem, är min son och jag två av dem; om det finns två, är det min son och jag; om det finns endast en, är det jag.”

Eftersom fariséerna ansåg vanliga människor vara ceremoniellt orena, undvek de att ha nära kontakt med dem. I boken The Life and Times of Jesus the Messiah framhåller Alfred Edersheim att en farisé ”sålde inte till [en av folket] någon flytande eller torr vara (föda eller frukt), inte heller köpte han från honom något sådant flytande, inte heller var han en gäst hos honom eller tog emot honom som en gäst i hans egna kläder (på grund av att dessa möjligen kunde vara orena)”. Det var därför som fariséerna gjorde invändningar mot att Jesus åt tillsammans med uppbördsmännen och syndarna. (Mark. 2:16) De trodde att om man var tillsammans med människor som var ceremoniellt orena, skulle man själv bli oren.

Jesus och fariséerna

Vid den tid då Guds Son började sin jordiska tjänst hade fariséer funnits till i omkring två århundraden. Detta var tillräckligt lång tid för att se om deras försök att befrämja rättfärdighet genom goda gärningar skulle lyckas. Det gjorde det inte. I sin bergspredikan förklarade Jesus: ”Om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himmelriket.” — Matt. 5:20.

I sin kontakt med fariséerna och i sina uttalanden om dem förklarade Guds Son vad som var fel i deras uppfattning. Lägg märke till vad han sade om deras ängsligt samvetsgranna ansträngningar att betala tionde: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni ger tiondelen av myntan och dillen och kumminen men inte har brytt er om de viktigare tingen i lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten.” (Matt. 23:23) De rabbinska skrifterna talar om ”lätta” bud (vilka kräver ringa personliga offer) och ”tunga” bud (vilka fordrar stora ansträngningar). Jesus påpekade att de ”viktigare” av Guds fordringar inbegrep att visa verkligt intresse för sin medmänniska och behandla henne med rättvisa, barmhärtighet och trohet.

Jesus sade angående den ceremoniella handtvagningen och andra drag i ceremoniell renhet: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni gör bägarens och skålens utsida ren, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. Blinde farisé, rengör först bägaren och skålen invändigt, för att utsidan också må bli ren.” (Matt. 23:25, 26) Fariséerna hade blivit vilseledda till att tänka att det var genom kontakt med yttre ting, som var orena, som man blev befläckad. Men Jesus förklarade att den verkliga källan till orenhet är i det inre. Vid ett annat tillfälle förklarade han detta för sina lärjungar och sade:

”Är ni inte medvetna om att ingenting, som utifrån går in i en människa, kan befläcka henne, eftersom det inte går in till hjärtat utan till tarmarna, och det går ut i kloaken? ... Ytterligare sade han: ’Det som går ut från en människa är det som befläckar en människa; inifrån, ur människors hjärta, utgår nämligen skadliga överväganden: otuktshandlingar, stölder, mordgärningar, äktenskapsbrott, yttringar av habegär och av ondska, svek, tygellöshet, ett avundsamt öga, hädelse, övermod, oförnuft. Alla dessa onda ting går ut inifrån, och de befläckar en människa.’” — Mark. 7:18—23.

Den verkliga källan till orenhet är i Guds ögon människans arvsynd. (Job 14:4; Ps. 51:7; Rom. 5:12) Inga ceremoniella tvagningar — hur många de än är — eller andra gudfruktiga gärningar kan rena från syndens befläckelse. Frälsning och förlåtelse kan uppnås bara genom sinnesändring och tro på Guds anordning att genom Kristus Jesus utplåna synder. (Apg. 4:12) Det var därför som Sakarias, Johannes döparens far, förutsade att Gud skulle åt sitt folk ”ge kunskap om frälsning”, inte genom att befria dem från en fiendenation, utan ”genom förlåtelse för deras synder”. — Luk. 1:77.

Fariséerna tyckte inte om detta budskap, eftersom de ”litade på sig själva, att de var rättfärdiga, och ... höll de övriga för ingenting”. (Luk. 18:9, 10) Men detta var bara en yttre fromhet — något som enbart låg på ytan. Den utplånade inte den invärtes orenheten som uppenbarades genom sådana ofullkomligheter som ”yttringar av habegär”, ”ett avundsamt öga” och ”övermod”. (Mark. 7:22) Judiska skrifter bevisar detta. Vi läser till exempel om ”shikmifariséen” som ”bar sina religiösa förpliktelser på axlarna (shekem), dvs. på ett uppseendeväckande sätt”. I dessa skrifter omnämns också ”nikpifariséen — han är en som slår fötterna tillsammans” därför att hans gång är överdrivet ödmjuk. Det finns också ”kizaifariséen”, som i sina ansträngningar att inte se på en kvinna avsiktligt slår sig mot en vägg och skadar sig så att ”hans blod rinner utmed väggen”. Det var därför berättigat att Jesus sade om de skriftlärda och fariséerna:

”Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna; kapslarna innehållande skriftcitat, som de bär till skydd, gör de nämligen breda, och fransarna på sina kläder gör de stora. De tycker om den främsta liggplatsen vid kvällsmåltiderna och de främsta sittplatserna i synagogorna, och hälsningarna på torgen och att av människorna bli kallade Rabbi.” — Matt. 23:5—7.

Det finns många historiska fakta som visar att fariséernas försök att befrämja rättfärdighet genom att hålla religiösa bud och utföra välgörenhetsgärningar misslyckades. Det varken påverkade majoriteten av människor att bli gudaktiga eller hjälpte fariséerna själva att bli bättre människor. Det påverkade dem i stället till att begå det värsta brottet i historien — mordet på Guds Son.

Men försöket var inte helt utan nytta. Det gjorde att Jesus före sin död kunde avge ett kraftfullt budskap om människans synd och behovet av att söka frälsning, inte genom gärningar, utan som en fri gåva på grundval av sinnesändring och tro på Jesu Kristi syndförsonande offer. (Jes. 53:5, 10—12; Matt. 20:28; Rom. 10:5—9) Detta är en lärdom som alla som lever i dag också måste lära sig!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

Om det finns bara en rättfärdig, är det jag