Ingen lindring för den rike men hugsvalelse för den fattige

 1. Hur är de första nu sist och de sista nu först?

PRÄSTERNA och de religiösa ledarna i kristenheten tog för givet, att de, alldeles som den ”rike mannen”, var de första eller närmaste till att få ärva Riket och att det med säkerhet skulle tillfalla dem. Nu finner de, sedan år 1919, att de är de sista och står helt och hållet utanför Rikets privilegier. Å andra sidan finner de, att de som de föraktade såsom de sista som kunde tänkas ha någon chans i fråga om Guds rike, kvarlevan av tiggaren Lasarus’ klass, dessa är nu först i fråga om att åtnjuta Rikets privilegier vid ”Jehovas bord” såsom Hans vittnen. De verkliga förhållandena bevisar att det är så. Det är åt dem som Rikets intressen nu är anförtrodda. De vårdar sig samvetsgrant om dem, genom att lyda Kristi befallning att predika detta evangelium om Riket för hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer.

 2. Hur fick Lasarusklassen erfara en förändring lik den som vederfors Job och de ”två. vittnena” i Uppenbarelseboken 11?

2. De blev falskeligen anklagade och framställda i felaktig dager såsom skrymtaktiga syndare av de religiösa prästerna och predikanterna, alldeles som den utplundrade, av sjukdom slagne Job blev anklagad av sina tre egenrättfärdiga vänner. Denna kvarleva av Lasarusklassen har nu fått erfara en härlig förändring i sitt tillstånd, på samma sätt som Job, nästan död och till synes hemsökt av Gud, blev helad och fick en ytterligare livstid på 140 år förlänad åt sig, blev välsignad med dubbelt så mycket som han hade förut, blev åter förenad med sin hustru och blev liksom förut välsignad med sju söner och tre sköna döttrar. (Job 42:10—17) En gång i tiden låg de som utgjorde kvarlevan av Lasarusklassen såsom döda och overksamma, likt de ”två vittnena” i Uppenbarelsebokens elfte kapitel. Den ”rike mannens” klass begagnade sig av det första världskriget för att skrämma dem och manövrera dem in i en dödsliknande overksamhet i fråga om det arbete, varigenom vittnesbördet från Jehova skulle frambäras, och de låg likt ”döda kroppar” på gatan i den stora staden kristenheten, det nutida Sodom! Men år 1919 började Guds ande återställa dem till liv i hans tjänst, till att vara hans vittnen och sändebud för hans Rike. Så kom de in i den större Abrahams, Jehova Guds, ynnest och erhöll hans inbjudan: ”Kom upp hit.” De hörsammade denna inbjudan att komma till liv i hans upphöjda tjänst i himmelrikets intresse. Med avseende på detta säger därför Uppenbarelseboken 11:12: ”Och de foro upp till himmelen i skyn, och deras fiender sågo dem.” — NW.

 3. Var ser alltså den ”rike mannens” klass dessa ”två vittnen” vara och sig själva i motsats till detta?

3. Ja, deras fiender, den ”rike mannens” klass i kristenheten, såg dem åtnjuta dessa konungsliga privilegier vid ”Jehovas bord”, på platsen invid Abrahams bröst, medan de själva däremot var utkastade och avstängda från dessa möjligheter i samband med Riket. De har blivit lämnade åt det mörker, den dysterhet och förtvivlan, som härskar i denna världen med dess själviska sammanslutning av nationer för världsfridens befrämjande. Där gråter de och skär tänder över att förhållandena på detta sätt har ändrats till deras nackdel och till förmån för Jehovas vittnen. De är som döda och begravna i Hades (eller helvetet, graven), vad Guds godkända tjänst angår, och likväl plågas de därför att de ser hur kvarlevan av Lasarusklassen har blivit upptagen i denna tjänst och brukas i den på ett så mäktigt sätt hela världen utöver. Gud har undanhållit sitt så oändligt välbehövliga budskap från dem, och de lider av en andlig ”hunger ... efter att höra Jehovas ord” inom sin egen krets. — Am. 8:11, AS.

 4, 5. Hur befinner de sig liksom i plåga i eld?

4. De ser sig själva vara långt borta från platsen invid den större Abrahams, Jehova Guds, bröst. Och liksom de judiska prästerna och religiösa ledarna plågades av Jesu och hans lärjungars budskap och verksamhet, så känner sig de religiösa toppfigurerna och märkesmännen i kristenheten i denna tid plågade av att ge akt på och förnimma Jehovas vittnens verksamhet. De ser hur hundratusentals människor hörsammar budskapet och förenar sig med Lasarusklassen, liksom Job fick en stor familj på tio nya barn, sedan han blivit fri från det som tycktes vara Guds misshag emot honom, men som hade sin grund i Satans ränker. Jehovas budskap, som frambäres av hans vittnen, är likt en flammande eld mot religionsutövarna av den ”rike mannens” klass: ”Är icke mitt ord likt eld? säger Jehova.” (Jer. 23:29, AS) För dem är Lasarusklassens verksamhet i att kungöra Jehovas hämnds dag lik den gräshoppsplåga, som är förutsagd i Uppenbarelseboken 9:1—11 och Joel 2:1—11.

5. Dessa ”gräshoppor” är den här, som Jehovas vittnen utgör, och i fråga om den verkan de har på den ”rike mannens” klass i kristenheten säger Uppenbarelseboken 9:5—7, 10, 11: ”Och det förlänades åt gräshopporna, icke att döda dem, men att dessa skulle bliva plågade i fem månader, och plågan över dem var såsom den plåga som vållas av en skorpion, när den stinger en människa. Och i de dagarna skola människorna söka döden, men skola ingalunda finna den, och de skola åstunda att dö, men döden flyr dem alltjämt. Och gräshoppornas skepnader liknade hästar, redo till strid ... Också hava de stjärtar och gaddar liksom skorpioner; och i deras stjärtar är deras myndighet att skada människor i fem månader. De hava över sig en konung, avgrundens ängel. På hebreiska är hans namn Abaddon [Fördärv], men på grekiska har han namnet Apollyon [Fördärvare].” (NW) Det är inte att undra på, att man överallt i kristenheten anstränger sig för att göra ände på Jehovas vittnen.

Vädjan om lindring tillbakavisad

 6. Hur tilltalar de Abraham, och varför gör de det?

6. Lägg nu märke till, att vad liknelsen därnäst talar om angående den rike mannen i Hades och i plåga har gått i uppfyllelse nu då tingens ordning fullständigas. ”Därför ropade han och sade: ’Fader Abraham, hav förbarmande med mig och sänd Lasarus att doppa spetsen av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag lider kval i denna flammande eld.’” (Luk. 16:24, NW) De judiska prästerna ropade ”Fader Abraham!” i en vädjan om ynnest såsom hans naturliga säd. De var hans naturliga efterkommande och hade förväntat en bättre behandling än så från Gud, på grund av denna sin naturliga släktskap med denne forntida ”Guds vän”. Ack, om de kunde få lindring från Gud på grundval av denna släktskap! Likaså tilltalar deras nutida motsvarighet kristenhetens religionsutövare våra dagar, den större Abraham, Gud, såsom ”Fader” och vädjar till honom om förbarmande med deras plågade tillstånd.

 7. Vad innebär deras begäran att få Lasarus sänd till att svalka deras tunga?

7. Om Jesus inte framställde en liknelse, utan den ”flammande elden” var bokstavlig, hur orimlig var då inte den rike mannens begäran att Lasarus skulle få doppa sitt finger i vatten för att svalka den rike mannens tunga! Men hur skulle Lasarusklassen kunna bringa den ”rike mannens” klass någon lindring nu? Jo, genom en droppe av sanningens vatten, som skulle vederkvicka de religiösa prästerna och predikanterna i deras andliga kval och plåga. Hur skulle detta kunna åstadkommas? Endast genom att Lasarusklassen bragtes att sluta upp med att predika ”hämndens dag från vår Gud” och sluta upp med att avslöja den skrymtaktiga religionen och kungöra Jehovas glödheta domar över kristenheten. De vill alltså, att den större Abraham skall komma dem som intar den gynnade platsen vid hans bröst att kompromissa. Låt dem inte predika den nakna sanningen, utan predika angenäma ting för de religiösa prästerna och ge dem ett bättre utseende i folks ögon. Det vill säga, gör inte som Jehova befallde profeten Jeremia, som var en bild av hans vittnen i våra dagar: ”Vadhelst jag befaller dig skall du tala. ... Och de skola strida emot dig, men de skola icke bliva dig övermäktiga, ty jag är med dig, säger Jehova, till att befria dig.” Den ”rike mannens” klass talar alltså på liknande sätt som den israelitiske prästen Amasja talade till profeten Amos, men de får ett otillfredsställande, plågsamt svar, likt det som Amos gav Amasja. — Jer. 1:7, 19, AS; Am. 7:10—17.

 8. Hur tilltalar Abraham dem till svar, och varför gör nan det?

8. Vad svarar då den större Abraham? Liknelsen förtäljer i fortsättningen: ”Men Abraham sade: ’Barn, kom ihåg, att du till fullo erhöll ditt goda i din livstid, men Lasarus fick i motsvarande grad det som var skadligt. Nu får han emellertid hugsvalelse här, medan du lider kval. Och förutom allt detta har ett stort svalg blivit befäst mellan oss och eder där borta, så att de som vilja gå över härifrån till eder icke kunna det, och icke heller får folk komma över därifrån till oss.” (Luk. 16:25, 26, NW) Emedan de judiska prästerna var Abrahams naturliga avkomlingar, kunde han med rätta tilltala dem med ordet ”barn”. Men detta tjänade endast till att domfälla dem, ty fastän de var Abrahams naturliga efterkommande, hade de uppsåtligt förkastat Guds ynnest och hade kommit in under Guds fördömelse. På grund av att de klagande representanter för religionen, som utgör den ”rike mannens” klass, bekänner sig vara Guds barn, tilltalar den större Abraham dem därför med ordet ”barn”, på samma sätt som Josua tilltalade Akan med ”min son”, när denne hade vållat svårigheter och rannsakades innan dödsdomen fälldes. (Jos. 7:19) De är i samma ställning som ett barn som rätteligen behöver straff. Psalm 82:6, 7 säger till dem: ”Jag sade: I ären gudar och allesammans den Högstes söner. Icke förty skolen I dö likt människor och falla likt en av furstarna.” (AS) Den ”flammande eld”, som de nu får pröva på, är endast ett i förväg givet tecken på den tillintetgörelse som väntar dem. Men Gud försvarar och befriar de arma och fattiga och räddar dem från de ogudaktigas hand. — Ps. 82:1—4.

 9. Hur erhöll de det goda ”i sin livstid”?

9. ”I din livstid!” Ja, i den rike mannens tid, innan Guds dom kom, över det naturliga Israel då för länge sedan och över kristenheten nu i vår tid, sedan Guds rike blivit upprättat och Jesus Kristus gjorts till den ”förnämsta hörnstenen” i denna kungliga byggnad. Innan religionsutövarna av den ”rike mannens” klass blev avslöjade såsom döda och begravna i förhållande till Gud, hade de föga omtanke om folkets verkliga andliga behov. De skaffade sig ett gott levebröd av sitt prästerliga yrke och sökte ära och världsligt anseende och förde ett bekvämt liv. De gav människorna mycket ringa insikt i bibeln och gick inte ut och sökte efter de förlorade fåren. De iakttog tystnad med avseende på deras förtryckare och det förtryck de var föremål för och lät dem hoppas på lindring och hugsvalelse först i himmelen. Likaså söker den ”onde slavens” klass endast sin egen himmelska frälsning och lämnar de ”andra fåren” att reda sig så gott de kan tills tusenårsriket kommer. De erbjuder nu inte dessa får någon hjälp att undfly Harmageddonstridens världsnöd och att överleva in i tusenårsriket. (Matt. 24:48—51) Religionens representanter, som utgör den ”rike mannens” klass, har tagit detta livets goda och har reserverat det goda i bibeln för egen del. Men nu är dessa dagar gångna för alltid, och de känner sig allvarligt oroade och berövade sina illusioner och lider svåra kval.

10, 11. a) Hur fick Lasarusklassen ”det som var skadligt”? b) Men hur blir dess medlemmar nu hugsvalade, och vilka blir det också tillika med dem?

10. I de dagar då kristenhetens religiösa krets blomstrade fick Lasarusklassen ”det som var skadligt”, och detta till stor del ur den ”rike mannens”, de religiösa ledarnas, händer. Människor som gav dem en smula lättnad och lindring såg man ned på som hundar som kom och slickade deras sår. Man fick Lasarusklassens medlemmar att te sig som andligen sjuka och förkastade, under Guds förbannelse, ”såsom utblottade”, lika tiggare. (2 Kor. 6:8—10, NW) Men nu sedan Gud har vänt upp och ned på saker och ting och visat vilka han verkligen gynnar och har låtit intaga platsen vid hans bröst, blir de hugsvalade. Naturligtvis blir de fortfarande okvädade och våldsamt förföljda av den ”rike mannens” klass, men de blir hugsvalade med Guds hugsvalelse och vederkvickta och upplivade genom den goda födan från hans bord. De äter, dricker, gläder sig, jublar i sitt hjärtas fröjd och blir välsignade, medan religionsutövarna av den ”rike mannens” klass hungrar, törstar, känner blygsel, ropar och jämrar sig av sorg och plåga, lämnar sitt namn till ett förbannelsens ord och står ansikte mot ansikte med tillintetgörelse. (Jes. 65:13—16) Det är som när Job blev helad och hugsvalad och återfick sin familj, sina släktingar och vänner.

11. Kvarlevan av Lasarusklassen är andliga judar. Vi ser nu, hur ”tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken [nationerna, KJ] ” fattar tag i deras ”mantelflik” och går åstad tillsammans med dem som deras följeslagare till Jehovas teokratiska organisation. (Sak. 8:20—23) De är lika Jobs bröder, systrar och bekanta, som kom för att trösta honom, jämte de vackra barn som han blev fader till på sin ålderdom. (Job 42:11; se också The New World, sid. 364, 365) De är de ”andra får”, som Jehovas rätte Herde, Jesus Kristus, bringar till enhet med kvarlevan av Lasarusklassen, i det han gör dem alla till en enda hjord under en enda Herde. På det sättet blir också dessa ”andra får” förtroliga kamrater med kvarlevan och kommer att intaga den gynnade platsen vid den större Abrahams bröst, och de får del i det ”goda” och den hugsvalelse som kvarlevan nu åtnjuter. (Joh. 10:16) De är de första av den jordiska klassen som får mottaga gagneliga ting från den större Abraham genom hans säd, Jesus Kristus och dennes kropp av medarvingar.

Ett stort svalg

12. Vad föreställer det stora svalget? Vilken lindring utgör det ett absolut hinder för?

12. Men det ”stora svalget” då, som liknelsen omnämner! Den rike mannen hade inte tänkt på det, när han vädjade till Abraham om lindring. Människorna där han är kan inte komma över det och tvinga sig fram till platsen invid Abrahams bröst. Inte heller kan Lasarusklassen lämna den platsen och bege sig över svalget för att skänka lindring åt den ”rike mannens” klass. Svalget är en bild av Guds dom, som inte kan upphävas och som skiljer de båda klasserna åt. Den tillstädjer inte, att kristenheten får röna någon barmhärtighet eller lindring. Kristenheten är övergiven, sedan den fattade sitt beslut efter det första världskriget. Den tog då ståndpunkt emot Guds upprättade rike och gynnade den internationella sammansvärjning, vars mål var att jorden skulle styras av mänskliga redskap i trots mot Guds rättmätiga suveränitet och i opposition mot hans Konung, Jesus Kristus, som han insatte på tronen år 1914 till att härska mitt ibland sina fiender. Till den ”rike mannens” klass säger Konungen, Jesus Kristus: ”Ormar, huggormars avkomma, hur skola ni kunna undfly Gehennas dom?” (Matt. 23:33, NW) Riket är här för att härska i triumf. Nu måste denna värld, kristenheten och dess religiösa makter inbegripna, överlämnas åt tillintetgörelse. Dess medlemmar av den ”rike mannens” klass är lika Esau, som av själviskhet sålde sin förstfödslorätt och flyttade till Seirs bergsbygd. Efteråt, när han önskade ärva välsignelsen, blev han förkastad, ty ”ehuru han med tårar allvarligt sökte en ändring i sinnet [hos Isak], fann han ingen plats för den”. — Hebr. 12:16, 17, NW; 5 Mos. 2:1—S; Hes. 35:1—15.

13. Vilket åtskiljande verk har pågått, som förhindrar fraternisering?

13. Villkoren för att bli adopterade som medlemmar av Abrahams säd enligt Guds löfte kan inte åsidosättas. Välsignelsens Rikesklass är nu så gott som fullständig, ty endast en kvarleva på jorden är ännu ämnad att föras in i den. Den ”rike mannen” har inte uppfyllt dessa teokratiska villkor och fordringar, utan har valt denna världens vishet. De som från hans synpunkt sett var sist är nu först i sin delaktighet i Rikets intressen, och de enligt allmänna omdömet första är nu sist. Det kan inte bli någon sammansmältning av de båda klasserna, ingen fraternisering dem emellan! ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk”, manar den gudomliga rösten från himmelen, ”kommen icke vid det orent är.” De som utgör kvarlevan av Lasarusklassen har lämnat den babyloniska världen och dess religiösa förvirring, för att de skall kunna vara rena till att bära Jehovas tillbedjans kärl. Gud är besluten att nu hålla organisationen av sitt folk ren. Endast det som är verkligt får förbli där; alla skrymtare blir utkastade. Den rike mannen kan inte föras dit i strid med Jehovas påbud. Men nu i denna korta period, då Gud visar tålamod före världsförintelsen i Harmageddonstriden, hör de ”andra fårens” klass den rätte Herdens röst ropa ut den gudomliga kallelsen att komma ut ur det världsliga Babylon. De gör detta, flyr till Jehovas rikes uppresta Signal och vinner inträde i den ena och enda hjorden under hans konungslige Herde. Herden ställer dessa får på sin högra sida och avskiljer dem från ”getterna”. Det gudomliga domslutets stora svalg, som det inte går att slå någon bro över, medger inte någon gemenskap mellan trogna individer och dem som i otro förkastar Riket.a ”Dina domar äro ett stort djup.” — Ps. 36:6, KJ.

Vädjan för de fem bröderna

14. Vem är fader till den ”rike mannens” klass? Hur visades detta?

14. Den ”rike mannens” klass har sina egna idéer om människornas frälsning. ”Då sade han: ’I så fall beder jag dig, fader, att sända honom till min faders hus, ty jag har fem bröder, på det att han må giva dem ett grundligt vittnesbörd, för att icke de också skola komma till. denna plågans ort.’” (Luk. 16:27, 28, NW) Han kallar fortfarande Abraham ”fader”, men han bekänner att han står i närmare släktskap till en annan fader och har fem bröder. Vem denne fader är, det talade Jesus om för denna klass: ”Om ni äro Abrahams barn, gör då Abrahams gärningar. ... Om Gud vore eder Fader, skulle ni älska mig, ty från Gud har jag utgått och är här. Ni äro från eder fader djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser. Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen, ty sanning finnes icke i honom.” (Joh. 8:39, 42, 44, NW) De som utgör den ”rike mannens” klass visar, vems söner de i verkligheten är, genom den likhet som råder mellan deras gärningar och djävulens.

15. Vilka visas i bild genom den rike mannens ”fem bröder”?

15. Den ”rike mannen” och hans fem bröder är tillsammans sex. Detta är ett tal som utmärker ofullkomlighetens och syndens organisation, fiendeorganisationen. (1 Sam. 17:4, 7; 2 Sam. 21:20; Upp. 13:18) De är alltså den store ormens synliga säd, såsom Jesus kallade dem. (1 Mos. 3:15; Matt. 23:33; 3:7) Då på den tiden föreställde de fem bröderna alla de judiska bröderna till den ”rike mannens” klass, alla naturliga israeliter som hade likadan inställning och ande och samme fader. De var Abrahams säd genom naturlig härstamning, men var inte den större Abrahams andliga söner och inte Kristi bröder. Nu vid världens ände är de en bild av alla de till bekännelsen kristna i kristenheten, som håller sig till de religiösa ledarna, följer deras ledning och handlar på ett getliknande sätt mot Kristi kvarleva av bröder. Deras gärningar förråder, vem som är deras fader. — 2 Tim. 2:25, 26, NW.

16, 17. a) Vad medger den rike mannen angående Lasarus? b) Vad vill han i verkligheten att Abraham skall göra med Lasarus till gagn för hans bröder?

16. Den rike mannen medger att Lasarus är ett vittne för Jehova, i det han säger: ”På det att han må giva dem ett grundligt vittnesbörd.” Godkänner den rike mannen här Lasarusklassen av Jehovas vittnen och ber att hans fem bröder skall förhjälpas till att också bli Jehovas vittnen? De förhållanden, som utgör liknelsens uppfyllelse, anger inte detta. I själva verket vill den rike mannen, att den större Abraham skall sända bort Lasarus från platsen vid sitt bröst till att predika för den rike mannens bröder på ett sådant sätt och med ett sådant budskap, att det inte avslöjar dessa såsom varande döda i förhållande till Gud. Det skulle inte försätta dem i någon sinnets plåga. Tvärtom skulle det ge dem den falska tillförsikten, att de alltjämt är föremål för Guds ynnest och vilar, liksom Lasarus, vid den större Abrahams bröst, med alla den nya världens utlovade välsignelser i sikte.

17. Liksom på apostlarnas tid vill den ”rike mannens” klass i våra dagar, att Gud skall komma sina vittnen att förändra sitt föga ortodoxa sätt att predika och också förändra sitt budskap. Lägga sordin på detta budskap om ”hämndens dag från vår Gud” och sluta upp med att ”kullkasta” villfarelsens, den falska religionens och den världsliga vänskapens, starkt förskansade ting”. Medlemmarna av den ”rike mannens” klass vill att deras bröder i deras faders organisation skall bli skonade från den plåga som de själva lider av att Guds rena ord predikas och blottar deras skrymteri och världslighet. Deras bön uppsändes därför i verkligheten till deras sanne fader, Satan, djävulen, och går ut på att han skall förmå Lasa- rusklassen till att bli en del av denna världen, i det att Lasarusklassens medlemmar kompromissar med den ”rike mannens” organisation. Då kommer de inte att plåga otrogna kristna.

18. Vad svarade Abraham nu? Vad innebar hans svar?

18. ”Men Abraham sade: ’De hava Mose och Profeterna; må de lyssna till dessa.’” (Luk. 16:29, NW) Detta visar att vid den tid då Jesus uttalade sin liknelse var det endast judiska personer som åsyftades, ty då hade de hedniska eller icke-judiska nationerna inte den mosaiska lagen och Profeterna eller den andra avdelningen av de hebreiska skrifterna, som inleddes med Psalmerna.b Abrahams svar visade att han inte samtyckte till den rike mannens begäran angående Lasarus. Så fick inte heller Lasarusklassen lov att taga bort Mose och Profeterna eller att lämna dem utan avseende eller taga något ifrån dem eller lägga något till dem. De skrifter som de redan hade måste bestå, utan någon förändring eller kompromiss. Den ”rike mannens” klass och dess ”fem bröder” i vår tid har inte endast Mose och Profeterna eller de hebreiska skrifterna, utan också Kristi lärjungars grekiska skrifter. De som utgjorde den ”rike mannens” klass hade inte noga givit akt på dessa skrifter och rättat sitt liv och sin förkunnelse efter dem. Därför led de pina. Alltså, om de ”fem bröderna” eller andra medlemmar av den religiösa delen av djävulens organisation lyssnar till dessa skrifter och låter sitt liv regleras av dem, endast då slipper de att hamna i den ”rike mannens” hopplösa, plågade tillstånd.

Han begär ett tecken

19. Hur motsäger den rike mannen Abraham? Vad vill han i själva verket ha utfört?

19. Den rike mannen menar att han vet bättre än den större Abraham. ”Då sade han: ”Nej, förvisso, fader Abraham, men om någon från de döda går till dem, skola de göra bättring.’” (Luk. 16:30, NW) Alltså motsäger han Gud; Mose och Profeterna är inte tillräckliga. Han erkänner att hans bröder behöver bättring, men han vill att deras bättring skall framkallas genom ett tecken, inte genom att de rättar sig efter de skrifter som Jehovas vittnen predikar. Han uppenbarar att han själv är lik ett ”ont och äktenskapsbrytande släkte”, som ”beständigt söker efter ett tecken”. Ja, ”judarna begära tecken, och grekerna söka vishet”. (Matt. 16:1—4; 12:38, 39; Luk. 23:8; Joh. 4:48; 1 Kor. 1:22; NW) Han vill att hans bröders bättring skall ske som följd av detta tecken utan Mose lag och Profeterna, som om ett tecken vore ett oumbärligt tillägg till dem och de inte vore tillräckliga i sig själva. Ge dem ett tecken, som framkallar fruktan och vördnad, och avlägsna inte de religiösa äldstes traditioner och föreskrifter från människor som överträder Guds bud och gör hans ord ogiltigt. (Matt. 15:1—9) Denna klass i Hades håller alltså fast vid sitt eget sätt att frälsa människosläktet, ett sätt som befriar dem från att bli plågade av Lasarusklassen.

20. a) Vad önskar den ”rike mannens klass” i våra dagar beträffande Lasarusklassen? b) Vad visar här, att det är fråga om en liknelse?

20. Den prästerlige ”rike mannen” i våra dagar vill inte avstå från religiösa traditioner, uråldriga ceremonier och hedniska filosofiska tänkesätt, som de har helgat och tagit upp i sina religiösa system och läror. De låter folket ha bibeln, men de anbefaller inte Mose och Profeternas rena lära åt sina församlingar och inte heller resten av de inspirerade skrifterna, vilka skrivits för att visa uppfyllelsen av Mose och Profeterna. De vill inte att Jehovas vittnen, Lasarusklassen, skall anbefalla den Heliga skrift åt folket och avslöja de religiösa traditionerna, ceremonierna och filosofiska idéerna. Nej, utan må Gud, den större Abraham, ge något övernaturligt tecken, som kommer att visa om Lasarusklassen talar sanning eller osanning och som inte kommer att få sådan plåga till följd för den rike mannens ”fem bröder”. Återigen ser vi hur det måste ha varit en liknelse som Jesus framställde. Ty om detta vore alltigenom bokstavligt, hur kunde då den rike mannen bedja den döde Abraham sända tillbaka Lasarus från de döda, då ju Abraham själv är död och inte kan uppväcka ens sig själv, långt mindre då en annan människa? Det är ”Gud som gör de döda levande”. (Rom. 4:17, NW) Men kommer den större Abraham att göra något mirakulöst med Lasarusklassen av Jehovas vittnen för att låta dem göra ett framtvunget intryck på den rike mannens ”fem bröder”?

21. Vad svarade Abraham, och hur talade Jesus på ett annat ställe i överensstämmelse med detta?

21. ”Men han sade till honom: ’Om de icke lyssna till Mose och Profeterna, skola de icke heller bliva övertygade, om någon uppstår från de döda.’” (Luk. 16:31, NW) Ett tecken enligt deras särskilda anvisningar kommer alltså inte att ges dem, alldeles som Jesus på ett annat ställe sade till dem: ”Ett ont och äktenskapsbrytande släkte söker beständigt efter ett tecken, men intet tecken skall givas det utom profeten Jonas tecken. Ty alldeles såsom Jona var i den väldiga fiskens buk tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens hjärta tre dagar och tre nätter. ... Se, här är någonting mer än Jona.” (Matt. 12:39—41, NW) Han träffade rätt i sin karakteristik av deras religiösa inställning, när han sade: ”Om icke ni människor se tecken och under, tro ni alls icke.” Och han visade att han instämde i Abrahams ord, när han sade: ”Ni rannsaka Skrifterna, därför att ni mena att ni skola få evigt liv medelst dem; och det är just dessa som bära vittne om mig. Och likväl vilja ni icke komma till mig, så att ni kunna få liv. Mena icke, att jag skall anklaga eder hos Fadern; det finnes en som anklagar eder, Mose, till vilken ni hava satt edert hopp. Men om ni trodde Mose, skulle ni tro mig, ty denne skrev om mig. Men om ni icke tro dennes skrifter, hur skola ni tro vad jag säger?” — Joh. 4:48; 5:39, 40, 45—47; NW.

22. Vad är det enda som Lasarusklassen kan komma med till den ”rike mannens” fem bröder? Vad fattas dessa senare?

22. Allt vad Lasarusklassen kunde komma till dem med skulle vara Mose och Profeterna och budskapet om den Uppståndne, Jesus Kristus. Men inte något förfalskat, kompromissande budskap! Man kan inte verkligen tro budskapet om den Uppståndne, och nu också budskapet om hans upprättade rike, utan att också tro Mose och Profeterna och Psalmerna. Ty de kristna grekiska skrifterna är grundade på de hebreiska skrifterna. Därtill kommer att de forntida hebreiska skrifterna finner sin uppfyllelse i de kristna skrifterna och i våra dagars förhållanden med avseende på hans rike. Så att om man inte vill tro Mose och Profeterna just för den sannings skull som dessa skrifter innehåller, då kommer man inte att vara villig att tro för en människas skull, som har gjorts levande i förhållande till Guds ynnest och som vilar i hans ynnest, inte längre någon andlig tiggare utan ett verksamt vittne för Jehova. Förutom detta att Lasarusklassen sålunda har blivit andligen levandegjord, har ju Jesus Kristus faktiskt uppstått från de döda och sänt sina vittnen, först till judarna och därpå till nationerna. (Apg. 10:40—42) Nu går hans efterföljare såsom vittnen för Jehova åstad och predikar den uppståndne Kristus och hans rike för dem som ännu lever av den ”rike mannens” klass, hans ”fem bröder”. Likväl har detta ingen inverkan på dem. Varför inte? Därför att de inte väljer att tro Mose och Profeterna och resten av de inspirerade skrifterna. De vill inte utöva tro; de vill se ett tecken.

23. Kan vi då förvänta något mirakulöst stöd åt vårt arbete? Vad är vi då befallda att göra?

23. Kommer Gud att ändra sin metod för dessas skull, som med uppsåt inte tror? Aldrig! Hans orubbliga doms gapande svalg finns alltjämt kvar mellan oss och dem. Förutom den förändring i fråga om vårt tillstånd som skedde 1919, och som liknar det förhållandet att Jona kom ut ur den väldiga fiskens buk för att leva på jorden som Jehovas vittne och predika för nineviterna — ett tillräckligt tecken — behöver inte Lasarusklassen av Jehovas vittnen förvänta att Gud skall utföra något häpnadsväckande mirakel på dem eller med dem för att därigenom påskynda de människors bättring, som i bilden är framställda som den rike mannens bröder. Vi behöver inte nu få något stöd eller någon bekräftelse genom att trogna vittnen från forna tider bringas att uppstå. Vi är inte bemyndigade att kompromissa och ändra på det gudomliga budskapet för denna nationernas domsdag genom att avhålla oss från att kungöra allt Guds rådslut. Vi är befallda att bruka det som kristenheten själv har i sin besittning av den Heliga skrift, Mose och Profeterna och det inspirerade vittnesbördet om den uppståndne Kristus och hans rike. Sålunda utrustade, måste vi predika utan fruktan. Då vi inser att Guds ynnest vilar över oss, blickar vi inte med förväntan på de getaktiga religiösa ledarna och går inte till dem såsom tiggare för att få andliga förmåner. Vi håller oss kvar på platsen invid den större Abrahams bröst, i hans ynnest, och vi predikar så som han befaller oss.

24. Endast till vilka kan vi alltså bringa hugsvalelse och lindring?

24. Må getterna täppa till sina öron och förfölja oss i sina religiösa kval och plågor. Vi kan inte kompromissa och förutsäga någon lindring från Gud för dem. Men i betraktande av att vi har blivit så storligen hugsvalade av den större Abraham, Jehova Gud, är vi pliktiga att gå åstad och ”trösta alla sörjande” med den tröst och hugsvalelse som han har låtit vederfaras oss genom Kristus. (Jes. 61:1, 2; 2 Kor. 1:3, 4) Må de som har öron att lyssna med lyssna och bli hugsvalade. På det sättet kommer många fler vilsegångna får att höra den rätte Herdens röst och vända sig ifrån sitt tiggarlika, av syndens ”sjukdom” nedsmittade, förtrampade tillstånd i denna världen och komma i åtnjutande av den större Abrahams ynnest tillsammans med kvarlevan av Lasarusklassen. På det sättet kommer den stora skaran att alltjämt tillväxa och bidraga till att öka styrkan och omfånget av den röst, som höres säga: ”Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” — Upp. 19:6, NW.

[Fotnot]

(Watchtower, 1 mars 1951)