Frågor från läsekretsen
● Finns det någon förklaring till den motsägelse som tycks råda mellan Jeremia 52:12 och 2 Konungaboken 25:8? Jeremia 52:12 säger ”tionde dagen i månaden”, medan 2 Konungaboken 25:8 säger ”sjunde dagen i månaden”. — G. G., USA.
I sin helhet lyder 2 Konungaboken 25:8 så här: ”I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för drabanterna, till Jerusalem.” Jeremia 52:12 talar i detta hänseende om ”tionde dagen i månaden”. Angående denna tidsskillnad på tre dagar har några kommit med den förklaringen att Nebusaradan begav sig åstad till Jerusalem och att han därvid lämnade Ribla på sjunde dagen i månaden men inte nådde fram till Jerusalem förrän på tionde dagen i månaden. Emellertid tycks det ha varit så att denne höge babyloniske ämbetsman, som hade befäl över de babyloniska stridskrafterna efter belägringens slut, verkligen inträffade på scenen på sjunde dagen i månaden för att börja förstöra staden. Hans arbete torde ha bestått i att övervaka raseringen av befästningarna, plundringen av staden, nedrivningen av staden och invånarnas bortförande i fångenskap. Den tionde dagen i månaden tycks han ha fullbordat sina åligganden.
Det är värt att lägga märke till att 2 Konungaboken 25:8 säger att på sjunde dagen i månaden kom Nebusaradan ”till Jerusalem”. Det sägs inte där ”in i” Jerusalem. Emellertid säger Jeremia 52:12 enligt Nya Världens översättning att denne babyloniske befälhavare på tionde dagen i månaden kom ”in i Jerusalem”. Reviderade standardöversättningen uppvisar en liknande skillnad mellan dessa båda skriftställen, i det att den i 2 Konungaboken 25:8 säger att den babyloniske hövitsmannen för livvakten ”kom ... till Jerusalem” på sjunde dagen och i Jeremia 52:12 säger att han på tionde dagen ”inträdde ... i Jerusalem”, och Melins svenska översättning säger i en fotnot till Jeremia 52:12 att han på tionde dagen ”ingick i Jerusalem”.
När den babyloniske befälhavaren hade anlänt till skådeplatsen, satte han utan tvivel upp sitt högkvarter eller tog i besittning ett högkvarter som redan blivit uppsatt utanför stadens murar. Därifrån synes han ha lett operationerna, som till exempel nedbrytandet av stadens murar. (2 Kon. 25:10; Jer. 52:14) De babyloniska trupperna plundrade också både staden och Jehovas tempel och gjorde sig goda dagar. (Jer. 52:17—23; 2 Kon. 25:13—17; Dan. 5:2, 3) Eftersom de kaldeiska trupperna i flera dagar var sysselsatta med att plundra staden och bryta ned murarna, grep de sig tydligen inte an med att slutligen bränna staden förrän på den tionde dagen i månaden. På den dagen kom Nebusaradan ”in i Jerusalem” eller inträdde i staden för att fullborda krigsoperationen, och när han var nöjd med situationen, gav han order om att bränna staden och dess heliga tempel. Enligt Josefos (The Jewish War, bok VI, kapitel IV, 5, 8) blev Herodes’ tempel bränt på tionde dagen i femte månaden (år 70 e. Kr.), och Josefos tillägger att det var ett förunderligt sammanträffande att det var samma dag i samma månad som babylonierna hade bränt det första templet. Vid slutet av tionde dagen stod staden utan tvivel i brand och en stor del av den var redan förvandlad till aska, i det att Nebusaradan hade fullgjort sin honom ålagda plikt att förstöra staden.
● Vilka är det som Lukas 22:30 säger skall ”sitta på troner”, och vilka är framställda under bilden av ”Israels tolv släkter [stammar, NW]”? — J. G., Västtyskland.
Jesus Kristus sade till sina trogna apostlar: ”Ni äro ... de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Luk. 22:28—30, NW) Jesus Kristus talade här direkt till sina elva trogna apostlar: tidigare hade han talat till sina tolv apostlar på liknande sätt. (Matt. 19:28) Han kunde göra detta, eftersom det — såsom händelserna sedan utvecklade sig — fanns tolv trogna apostlar; och dessa tolv har helt naturligt tolv troner i himmelriket.
Men är det nu, i slutskedet av Guds uppsåts förverkligande, endast de tolv apostlarna som sitter på troner tillsammans med Jesus Kristus? När vi undersöker vad Jesus säger på andra ställen, då han inte talar direkt till sina apostlar, finner vi då något om ett större antal som sitter på troner? Enligt Uppenbarelseboken 14:1 och 20:6 är det slutliga antalet av dem som ”skola härska som konungar med honom [Jesus Kristus] de tusen åren” (NW) långt större än tolv, nämligen 144.000. Skall förutom Lammets tolv apostlar de övriga 143.988 också sitta på troner? Har inte konungar troner, och är inte alla de 144.000 konungar? Jo, och Jesus utlovar åt var och en av de trogna 144.000 rätten till en tron: ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron.” (Upp. 3:21) Därför måste Lukas 22:28—30 ses i en vidare bemärkelse, i ljuset av andra skriftställen, vilket leder till denna slutsats: Till dem som sitter på troner för att döma ”Israels tolv stammar” hör inte bara de tolv apostlarna utan också alla de som blir förda in i det nya förbundet om Riket, som Jesus talade om enligt Lukas 22:28—30. Då ju alla de 144.000 smorda kristna blir förda in i förbundet om Riket, skall de alla sitta på troner för att döma ”Israels tolv stammar”.
Vilka är det då som visas under bilden av ”Israels tolv stammar”, över vilka Jesus Kristus och hans medkonungar härskar och som de dömer? Helt säkert kan det inte bara vara fråga om de bokstavliga Israels tolv stammar, som man inte längre kan särskilja. Enligt aposteln Paulus skall det domsverk, som de som får det himmelska riket har att utföra, komma att omfatta en värld av människor: ”Veten I då icke, att de heliga skola döma världen?” (1 Kor. 6:2) Alltså är det rimligt att sluta sig till att uttrycket ”Israels tolv stammar”, som används i Lukas 22:30, har avseende på den värld av människor som skall dömas av Jesus Kristus och medlemmarna av hans församlingskropp, vilka skall tjäna som konungar och präster och domare med honom. I överensstämmelse med denna syn på saken framhöll boken Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, på sidan 42, att Israels tolv icke-levitiska stammar på den årliga försoningsdagen var en förebild till alla de människor som visar lydnad och som kommer att vinna evigt liv på jorden. På försoningsdagen frambars två offer, det ena för Aron och hans stam, som var en bild av det andliga Israel, och det andra för de tolv icke-levitiska stammarna i Israel, som var en bild av alla de människor som röner gagnet av Jesu Kristi lösenoffer, i det att de får evigt liv på jorden. Denna skillnad, som framhålls i 3 Moseboken 16, framgår också av aposteln Johannes’ ord om Jesus Kristus: ”Han är ett försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens.” — 1 Joh. 2:2, NW.
Bland dem av människovärlden, som röner gagn av Kristi offer, är också den ”stora skaran” av ”andra får” inbegripen, som kommer att överleva Guds Harmageddonkrig. Men de i Lukas 22:30 (NW) omtalade ”Israels tolv stammar”, som skall dömas av dem som sitter på himmelska troner, kommer att utgöras av alla dem som befinner sig på jorden i den nya tingens ordning efter Harmageddon. ”Israels tolv stammar” består alltså inte endast av den ”stora skaran” i våra dagar, som kommer att överleva Harmageddonkriget in i Guds rättfärdiga nya tingens ordning, utan också av alla de uppståndna människorna.
● Kan det sägas att ängeln i Uppenbarelseboken 14:6, som hade ”eviga goda nyheter att kungöra”, är en symbol av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass? Vidare, vad symboliserar den andra och den tredje ängeln i Uppenbarelseboken 14:8, 9? — R. W., USA.
De tre änglarna, som omtalades i Vakttornet för 15 mars 1964 i artikeln ”’Eviga goda nyheter’ för ’ändens tid’”, är inte någon symbol av den ”trogne och omdömesgille slaven”, den styrande kretsen, Sällskapet Vakttornet eller andra synliga tillsyningsmän bland Guds folk. I stället torde det förhållandet att alla tre frambär sina budskap ge till känna att änglarna är delaktiga i predikoverket. Detta anges till exempel beträffande den första ängeln, när det på sidan 130 i det nämnda numret av Vakttornet sägs: ”Sedan år 1919 har han, eller den änglaorganisation som han är en symbol av, sett till att detta distrikt och dess befolkning har nåtts av det glada budskapet.” De som predikar budskapet om Riket på jorden tar upp änglarnas uttalanden, som finns nedtecknade i Uppenbarelseboken och förkunnar dem; de gör detta under änglarnas ledning.
● Hur blir de som utgör kvarlevan av de smorda lemmarna i Kristi kropp ”bortryckta i skyar för att möta Herren i luften”, så att de ”alltid [kan] vara med Herren”? — 1 Tess. 4:17, NW.
Första Tessalonikerna 4:16, 17 (NW) lyder: ”Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som äro döda i förening med Kristus skola uppstå först. Efteråt skola vi, de levande, som leva kvar, tillsammans med dem bliva bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skola vi alltid vara med Herren.”
Vid Kristi andra närvaro skulle de av de smorda, som redan hade dött, uppstå först. Att Kristus steg ”ned från himmelen” innebar inte att han bokstavligen och kroppsligen kom ned från himmelen, utan han vände sin uppmärksamhet till jorden och utsträckte sin makt dit. (Jämför 1 Moseboken 11:5, 7.) Han lät från sin tron utgå ”ett befallande rop, med en ärkeängels röst” till sina efterföljare på jorden. Kristus Jesus är ärkeängeln Mikael, som vid sin närvaro anför de heliga änglarna. (Matt. 25:31; Upp. 12:7) Såsom det blivit förutsagt i Daniel 12:1, 2 skulle han träda upp, och vid den tiden skulle många av dem som sov i mullen uppvakna. I Uppenbarelseboken 11:7, 8, 12 (NW) finner vi en liknande bild. Guds vittnen visas där ligga på marken som döda, och av en stark röst från himmelen får de befallningen: ”Kom upp hit.” Och de far upp till himmelen i skyn.
Så utfärdade Kristus, ärkeängeln, den starkt ljudande befallningen till sitt folk att vakna upp ur mullen från det andligen döda, sovande tillstånd, som de befann sig i år 1918 i fruktan och fångenskap under det stora Babylon, och att bli levande och verksamma, och detta började de bli år 1919. Detta åtföljdes av ljudet från Guds ”basun”, och alltså äger det rum under tiden för den basunliknande förkunnelsen att den store konungen har intagit sin tron.
De blev ”bortryckta” på så sätt att de blev så att säga bortsnappade eller befriade ur träldomen under det stora Babylon och dess politiska älskare och förda in i en fri teokratisk organisation under den osynlige Herren. En liknande illustration finner vi i liknelsen om vetet och ogräset, där det talas om att veteklassen blir skördad; och i Lukas 17:34, 35 sägs det att denna klass blir ”upptagen”. Medlemmarna av denna klass är lika dem som blev förda in i arken med Noa och lika Lot och hans familj, som av änglarna fördes till en säker plats. De blir avskilda från denna världen, uttagna till att tjäna såsom vittnen på domens dag för att i stridsfrågan förfäkta Jehovas suveränitet.
Det som befinner sig i en molnsky är osynligt för mänskliga iakttagare på jorden, liksom Kristus var det vid sin himmelsfärd, då ”en molnsky ryckte upp honom ur deras åsyn”. (Apg. 1:9, NW) De som utgör kvarlevan på jorden är inte kroppsligen osynliga, men denna ställning, som de blir införda i under tiden för Kristi osynliga närvaro, blir sannerligen inte alls sedd eller erkänd av världen. De blir bortryckta ”tillsammans med dem”, vilket betyder under samma tidsperiod som de Kristi trogna efterföljare, vilka redan har dött, blir uppväckta ur döden.
Att ”möta Herren i luften”, som det talas om här, kan inte betyda att de ännu på jorden befintliga medlemmarna av kvarlevan skulle komma till himmelen direkt. Under årtusenden har Satan, djävulen, varit ”härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner”. (Ef. 2:2, NW) Att de mötte Herren ”i luften” torde syfta på att de kom till insikt och vetskap om att den andlige Herren, Jesus Kristus, utövar myndighet i luften, sedan han kastat ut Satan ur himmelen, och att de blev bragta till gemenskap med honom i denna auktoritativa egenskap, i det att de är förenade med honom i Guds andliga tempel och gör Guds vilja genom att utföra det verk han vill ha gjort på jorden i denna tid. Den smorda kvarlevan befinner sig nu i detta tillstånd, och om dess medlemmar förblir däri, till dess de fullbordar sitt lopp i döden, kommer de att få uppstå utanför och bortom vår atmosfär till ett liv i Herrens verkliga närvaro i himmelen, alldeles som det har skett med de trogna efterföljare, som har föregått dem, och så skall de ”alltid vara med Herren”.