göra ni då?” — Luk. 14:12, 13; Matt. 5:47, NW.

Låt oss alltså gå till mötena i församlingen med den föresatsen att bemöta alla våra bröder med uppmärksamhet. Detta inbegriper givetvis dem som är fattiga på denna världens goda. Låt oss ge noga akt så att inte det klander, som Jakob riktade mot vissa personer på hans tid, därför att de förbisåg de fattiga och var uppmärksamma mot de rika, också skall riktas mot oss! — Jak. 2:1—9.

Låt oss fördenskull, i stället för att bara hälsa på vissa personer vid varje möte, söka upp de svaga: ”Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.” Eftersom varje kristen församling är lik en människokropp, i vilken varje lem är beroende av alla de övriga, bör ”alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra” och komma ihåg att ”om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den”. — Rom. 15:1, 2; 1 Kor. 12:12—26.

Lägger vi märke till en äldre broder eller syster som sitter där ensam? I stället för att vänta på att de skall komma till oss, så låt oss gå bort till dem, hälsa på dem och visa att vi är glada över att ha dem ibland oss. — Ords. 16:31.

Vi bör inte heller glömma bort de unga. Genom att ta notis om ett barn uppmuntrar vi det att vandra på rättfärdighetens väg. Såsom Jesus själv sade: ”Låt de små barnen komma till mig och försök icke att hindra dem. Ty Guds rike tillhör detta slags människor.” Jesu apostlar menade att deras Mästare inte skulle vilja bry sig om barnen, men hur misstog de sig inte i detta! — Luk. 18:16, NW.

I all synnerhet om vi förstår att en broder eller syster känner sig ensam eller nedslagen bör vi söka tillfälle att tala med honom eller henne. Vår medkristne kanske har en börda att bära som vi kan göra lättare; bara detta att vi intresserar oss för honom kan göra att han känner sig bättre till mods. Ja, ”fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag”. ”Tala tröstande till de nedslagna själarna, stöd de svaga.” — Gal. 6:2; 1 Tess. 5:14; NW.

Belöningarna

Om vi hörsammar Skriftens råd att hälsa varandra, blir vår belöning rik. På så sätt blir vi utan tvivel orsak till att ”många tacksägelser till Gud” uppstiger från dem som vi visar att vi bryr oss om. De blir starkare och lyckligare; ty dessa två — styrkan och lyckan — följs åt: ”Jehovas glädje är edert starka fäste.” Härigenom stärks dessutom den nya världens samhälles enhet, som betyder så mycket i denna söndrade värld. Vi blir ”harmoniskt sammanfogade”, i det att var och en ”giver vad som behöves”. — 2 Kor. 9:12; Neh. 8:10 och Ef. 4:16, NW.

Vår egen belöning kommer också att bli stor, redan nu. Om vi inte bara söker våra ”egna intressen”, om vi fortsätter att söka ”den andres fördel”, inte vår egen, om vi ”icke med personligt intresse” håller ”ett vaksamt öga bara på ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”, då kommer vi att fullt ut uppskatta sådana löften som dessa: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” Beflita er alltså om att ”hälsa varandra”. — 1 Kor. 13:5; 10:24; Fil. 2:4; NW; Ords. 11:25; Apg. 20:35, NW.

Kristenheten är inte jordens salt

● ”Enligt min uppfattning är kommunismen ett följdfenomen som uppstått därför att de kristna kyrkorna inte har varit jordens salt i överensstämmelse med sin höga kallelse”, skrev prästen Voitto Viro. Jesus sade att när saltet har mist sin sälta, är det ”varken lämpligt för jord eller för gödsel. Folk kastar ut det.” Borde inte denna princip från Skriften tillämpas på kristenheten, som uppenbart inte har varit såsom salt för jorden? — Luk. 14:35, NW.