Frågor från läsekretsen

● Beträffande den tidpunkt, då Elisabet blev havande med Johannes döparen, säger boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting” (sidan 168, spalt 1, andra skriftställeshänvisningen): ”1 Krön. 24:10, 18 [Angående prästernas avdelningar]: ’Den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia.’ [Av de 24 avdelningarna inföll den åttondes andra omgång i den fjärde judiska månaden, eller senare hälften av juni enligt vår almanacka.]” Hur kan man räkna ut detta? — R. L., Mexiko.

Johannes döparens fader, ”en präst vid namn Sakarias”, tillhörde ”Abias’ ’dagsavdelning’”, den åttonde avdelningen. (Luk. 1:5, 8, 9) Abia eller Abias var en prästerlig israelit, som levde på kung Davids tid. På den tiden, omkring 1050 f. Kr., indelade David för första gången Israels präster och leviter, var för sig, i 24 grupper (avdelningar).a Vid den ursprungliga helgedomen i Jerusalem (vid dess tabernakel eller tält — 1 Krön. 16:1) tjänade först dessa 24 avdelningar var och en i sin tur, den ena efter den andra, en vecka åt gången, inte två veckor i följd. Sedan Davids son Salomo hade byggt och invigt det förebildliga templet åt Jehovas namn, förrättade var och en av de 24 grupperna i tur och ordning två gånger om året sin avdelnings tjänstgöring i templet. (1 Krön. 24:1—19, 31; 2 Krön. 8:14; 31:2; 35:4; Esr. 3:10) Varje veckotjänstgöring för varje avdelning räckte från en sabbat till den nästa. (2 Kon. 11:5—7; 2 Krön. 23:8) Tydligen frambar den avgående avdelningen morgonoffret på sabbatsdagen, och den tillträdande avdelningen frambar aftonoffret, och på så sätt tillbringade både den avgående och den tillträdande avdelningen sabbaten i helgedomen. Präster som tillhörde andra avdelningar kunde gå in i templet och utföra prästerlig tjänst, bara de inte hindrade den tjänstgörande avdelningens präster från att fullgöra sina åligganden. ”Varje ’avdelning’ av präster och av leviter ... inställde sig till tjänstgöring för en veckas tid, från en sabbat till den nästa.” — Edersheim: The Temple, sid. 66, 158.

När den trogna judiska kvarlevans 70-åriga landsflykt i Babylon nådde sitt slut, år 537 f.Kr., var Abias avdelning en av de mer än tjugo avdelningarna av präster som uppges ha återvänt till Jerusalem med ståthållaren Serubbabel eller senare. — Esr. 2:36—39; Neh. 10:7, 8; 12:1-4.

Josefos skriver om hur kung David delade prästerna i 24 avdelningar och tillägger: ”Och denna fördelning har bestått till denna dag.” — Antiquities of the Jews (Judarnas gamla historia), fullbordad omkring år 93 e. Kr., bok 7, kap. 14, par. 7; även McClintock and Strong’s Cyclopaedia, band 8, sid. 576, 577; Imperial Bible Dictionary, band 2, sid. 664, sp. 2.

Eftersom nu var och en av de 24 avdelningarna tjänstgjorde två gånger om året (ungefär var sjätte månad), blir deras sammanlagda tjänstgöringstid 48 veckor. Det judiska (mån) året var emellertid omkring tio dagar kortare än vår kalenders (sol) år och utgjorde sålunda omkring 51 veckor. För att ”jämna ut” året måste rimligtvis en skottmånad, en 13:e månad, införas vartannat eller vart tredje år, så att den judiska (mån) kalendern skulle stämma överens med solåret. Andra justeringar måste förmodligen också göras varje år, på grund av att alla avdelningarna tjänstgjorde tillsammans under de tre stora årliga högtiderna. (2 Krön. 5:11; Mischna, ”Sukkah”, avd. 5, par. 7, 8) Tre gånger om året trädde alla män i Israel, präster och leviter inbegripna, på Jehovas bud fram inför honom i templet. Det ofantliga arbetet i samband med de tusentalsb djuroffren och med dessa förknippade åligganden krävde alla prästernas medverkan under en hel vecka och väl det vid var och en av dessa tre högtider, som var de förnämsta under året:

1) Påsken, som inföll under den av Gud förordnade första månaden, Abib,c följdes omedelbart av den veckolånga högtid som kallades det osyrade brödets högtid. — 2 Mos. 34:18.

2) Pingsten, 50 dagar senare, var en annan sådan högtid, som var förknippad med ”veckohögtiden”. — 2 Mos. 34:22.

3) Jom kippur (”försoningsdagen”) inföll under den av Jehova fastställda sjunde månaden, Etanim,d (på den 10:e dagen) och följdes kort därpå av lövhyddohögtiden, som inföll mellan den 15:e och 21:a och avslutades med en särskild sabbatsdag, ”den stora dagen i högtiden”, på den 22:a dagen i månaden. — Joh. 7:37, NW; 2 Mos. 34:22—24; 3 Mos. 16:29—31; 25:9, 10.

Om man undantar dessa tre högtider, som var de förnämsta och under vilka präster av alla avdelningar tjänade tillsammans, tjänstgjorde prästerna i var och en av de 24 avdelningarna vid alla andra tider på året uteslutande när det blev deras tur att göra det.

Från vilken tid på året började dessa avdelningars tjänstgöring att räknas, eller när trädde den första avdelningen i tjänst? Det tycks ha varit omedelbart efter eller på den sista (åttonde) eller ”stora dagen i högtiden”, som var ”lövhyddohögtiden”, och denna avslutade årets högtider. Jehova hade bjudit: ”Vid slutet av vart sjunde år, när friåret är inne, vid lövhyddohögtiden, ... då skall du läsa upp denna lag.” (5 Mos. 31:10, 11) I förbigående kan det nämnas att lövhyddohögtiden är den sista av de tre stora högtiderna som finner sin motbild i våra dagar; och ”denna högtid var den sista av de ursprungliga högtiderna under året; ... Vad den sjunde dagen, eller sabbaten, var i förhållande till veckan i övrigt, det tycks den sjunde månaden ha varit i förhållande till året. Den var inte endast avslutningen på året i religiöst avseende, utan också på jordbruks- eller arbetsåret. Den markerade också årstidsväxlingen, angav att regntiden närmade sig och likaså vinterdagjämningen [egentligen: vintersolståndet eller höstdagjämningen], och reglerade likaså början och slutet av sabbatsåret.” (Edersheim: The Temple, sid. 234, 235; även sid. 179, 265) Det kan också vara av en viss betydelse att invigningen av det av David planerade och av Salomo byggda templet hölls i den sjunde månaden, och prästernas tjänstgöring började officiellt vid den tidpunkten i denna enastående storslagna byggnad. (2 Krön. 7:10) Det var också vid denna tid år 537 f. Kr. som israeliterna, såsom en förebildlig trogen kvarleva, återvände till Jerusalem från landsflykten i Babylon och återupptog den regelbundna gudstjänsten på den plats där det då raserade, storslagna templet hade stått. — Esr. 3:6.

Låt oss nu ta itu med att räkna ut den ovan nämnda tidpunkten. Vi utgår då ifrån att prästernas tjänstgöring i de olika avdelningarna började räknas från och med den av Jehova fastställda sjunde månaden (som, om man jämför med vår nuvarande kalender, började i slutet av september). Om det förhöll sig så, sträckte sig den första omgången av de 24 avdelningarnas tjänstgöring plus de åtta första avdelningarnas andra årliga tjänstgöring (jämte de förut nämnda perioderna av gemensam tjänstgöring under två av de tre stora högtiderna) i allmänhet in i den tredje månaden av. det följande judiska året, ja, kanske in i dess fjärde månad. Detta innebär, att den åttonde avdelningens andra omgång inföll (enligt vår kalender) i slutet av juni.

Det är alltså rimligt att förmoda att Sakarias fick höra de ”goda nyheterna”, som Jehovas ängel Gabriel frambar till honom, när denne tjänare från himmelen avbröt Sakarias i hans tjänst vid altaret under den åttonde avdelningens andra omgång. Sedan Sakarias fullgjort sina prästerliga åligganden under den föreskrivna tjänstgöringstiden, återvände han hem till sin hustru Elisabet, och deras son Johannes blev därpå avlad. (Luk. 1:5, 19, 23, 24) Detta skedde i varje fall mot slutet av juni år 3 f. Kr. Omkring sex månader senare (nämligen i vår månad december) blev Jesus avlad. Om vi räknar ytterligare nio månader framåt, infaller så Jesu födelse såsom ett fullkomligt människobarn omkring den 1 oktober år 2 f. Kr.e — Luk. 1:26, 36; 2:6, 7.

Varför talar vi här om den ”andra omgången” av den åttonde avdelningens (eller Sakarias’ avdelnings) tjänstgöring? Därför att den åttonde avdelningens första omgång bör ha infallit i slutet av november. Och om man utgår från detta datum, då skulle, tvärtemot det verkliga förhållandet, Jesu födelse (som inträffade omkring femton månader senare) ha ägt rum i mars månad. I så fall skulle Jesu dop vid trettio års ålder också ha ägt rum i mars. (Luk. 3:23) Att säga att dessa händelser inträffade på våren är inte heller i överensstämmelse med Daniels profetia (Dan. 9:24—27), som visar att Messias’ eller Kristi ankomst skulle inträffa vid slutet av sextionio årsveckor, och dessa veckor började räknas från hösten år 455 f. Kr. och för fram till hösten år 29 e. Kr. (Ett sådant påstående motsäger också det som i samma profetia sägs om att den uppståndne Jesus skulle träda fram i himmelen — för att till Jehova överlämna värdet av det offer som han, Jesus, frambar — ”mitt i veckan” [Myrberg], dvs. mitt i den 70:e årsveckan, enligt Daniels profetia, och alltså på våren.)

Men eftersom det ju var på våren år 33 e. Kr. som Jesus Kristus for upp till himmelen och framträdde där, måste tre och ett halvt år (eller en halv sjuårsvecka) föra oss tillbaka till denna veckas början, nämligen till hösten år 29 e.Kr. — och inte till våren —, vid vilken tid Messias blev döpt.

De tillgängliga bevisen tycks sålunda understödja följande uträkning: Om man räknar med att de 24 prästavdelningarnas successiva tjänstgöring började vid slutet av lövhyddohögtiden, då tjänstgjorde Sakarias under den åttonde avdelningens andra omgång, och Elisabet blev havande med hans son, Johannes döparen, i slutet av juni, omkring sex månader innan Maria blev havande med Jesus. — Luk. 1:26, 36.

Av det här sagda ser vi alltså, att boken ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting” anger den ungefärliga tiden för Johannes’ avlelse och att man delvis kan fastställa den genom att räkna tillbaka från tiden för Jesu födelse omkring den 1 oktober.

[Fotnoter]