Skenrättegång mot kristna — en skam för Portugal!
I SLUTET av juni och början av juli tilldrog sig en rättegång som hölls i Lissabon mot Jehovas vittnen och sympatisörer till dem stor uppmärksamhet i hela Portugal. Rättssalen kunde visserligen bara rymma ett fåtal, men tusentals människor samlades varje dag, då förhandlingarna pågick. Aldrig förr hade något sådant hänt i Portugal! Också folk i andra länder följde med spänt intresse utlandskorrespondenternas meddelanden om rättegången.
Många portugiser menar kanske att de vet vad som hände vid förhandlingarna. Under bara två dagar innehöll ju tidningarna i Lissabon omkring fyra och en halv spaltmeter nyhetsstoff om Jehovas vittnen och den stundande rättegången. Men dessa pressmeddelanden var ytterligt partiska och innehöll flera direkta lögner. Det var endast propaganda från dem som önskade få till stånd en fällande dom som redovisades; vad Jehovas vittnen hade att säga till sitt försvar offentliggjordes aldrig. En tidning svarade på förfrågningar att när en opartisk artikel hade skrivits och satts upp, förhindrade statliga censorer att den gick i tryck.
Men myndigheterna fann snart att även den partiska publiciteten medförde ökat intresse för Jehovas vittnen och deras verksamhet. Därför blev också denna kraftigt nedskuren. Alltså har relativt få människor fått veta vad som verkligen hände under själva rättegången. Ni kommer att finna redogörelsen här synnerligen intressant.
Anhållanden och inspärrning i fängelse
På kvällen den 10 juni 1965 var Feijóförsamlingen av Jehovas vittnen fridfullt församlad i ett privathem i en förstad till Lissabon. Ett sjuttiotal människor var samlade, och man studerade bibeln tillsammans, såsom Jehovas vittnen har för vana att göra. Omkring kl. 22 infann sig så en polisstyrka ledd av kommissarie Jorge Manuel Natividade Jacob, som upplöste mötet och anhöll fyrtionio av de närvarande.
Fastän inga officiella anklagelser riktades mot de anhållna, fördes två av dem, Arriaga Cardoso och José Fernandes Lourenço, till fängelset Fort Caxias. Här kvarhölls de till den 29 oktober, i fyra månader och nitton dagar, och under två månader av denna tid vägrade man dem att få något att läsa, bibeln inbegripen. Både Cardoso och Lourenço tvingades sitta i ensamcell i elva dagar, tydligen i ett försök att bryta ned dem.
Polisrapporten, som tillkom under deras fängelsevistelse, omfattade 416 sidor. Den innehöll huvudsakligen de frågor som ställts till de båda fångarna såväl som till de andra fyrtiosju anklagade jämte de svar de hade avgivit. Så här hette det bl. a. i den detaljerade anklagelse som statsåklagaren framförde:
”Jag förklarar alla de anklagade vara tydliga anstiftare av ett brott mot statens säkerhet, att ha uppeggat till sådan kollektiv ohörsamhet som är förutsedd och straffbar enligt strafflagen kapitel 174. ... De utgör en politisk rörelse och har kommit från olika länder i syfte att bland de breda lagren framkalla ohörsamhet, oro och lust till statsfientlig verksamhet, i synnerhet bland ungdomar i sina bästa år.”
Men i den 416-sidiga polisrapporten framlades inga bevis för att de fyrtionio skulle vara skyldiga till dessa brott. Inga vittnesmål alls hade avgivits till stöd för anklagelserna! Dessa var bara lösa beskyllningar, som framfördes utan att det gavs några bevis. Sanna förhållandet var detta: Fyrtionio kristna befanns studera bibeln tillsammans; de diskuterade inte politik; och inga bevis framlades till stöd för påståendet att de utgjorde ”en politisk rörelse”. Inte sökte man heller i rapporten bevisa att de här personerna någonsin predikat offentligen om någonting, än mindre att de hade uppmanat folk till ohörsamhet mot portugisiska staten eller hade framkallat oro och lust till statsfientlig verksamhet bland de breda lagren. Alla ärliga människor måste frapperas av rapportens totala avsaknad av bevis. Likväl beslöt man anställa rättegång.
Vad skulle hända då saken kom inför rätta? Skulle åklagarsidan framlägga några bevis för att de anklagade var skyldiga till de brott som påbördades dem? Skulle svarandena få full frihet att framlägga bevis för sin oskuld inför domstolen? Skulle rätten lyssna fördomsfritt och så fälla en rättvis dom?
Rättegången börjar men blir uppskjuten
Den 14 juni i år kom slutligen målet upp vid Lissabons domstol i Largo da Boa Hora, och Jehovas vittnen från alla håll i Portugal strömmade till, men inte för att förklara domstolen i blockad, utan för att ge moraliskt stöd åt sina kristna bröder och systrar, som skulle inför rätta. Polisstyrkan hade aldrig sett sådana väldiga skaror människor där tidigare. Eftersom poliserna inte var beredda på en sådan tillströmning, kände de sig först vimmelkantiga. En polis ropade i sin upphetsning: ”Vad skall vi göra med allt folket? Huvudingången får inte spärras!” Ett av Jehovas vittnen, som hörde detta, lät orden gå vidare, och på några minuter var det tomt vid huvudingången. Polisen blev alldeles häpen över samarbetsviljan och ordningen. Aldrig tidigare hade en människomassa i Lissabon varit lättare att handskas med, vilket fick anklagelsen mot svarandena, att de varit ”ohörsamma mot lagar och föreskrifter som gäller den allmänna ordningen”, att förefalla högst otillbörlig.
Dagen därpå meddelade Lissabontidningen O Seculo följande: ”Vemhelst som kom till Largo da Boa Hora i går fick se ett förunderligt skådespel. ... Fönstren på såväl andra som tredje våningen och de många korridorerna var fulla av folk. Pation var packad. ... Ordningen vidmakthölls. ... Man räknade med att fler än 2.000 människor uppehöll sig i och omkring byggnaden. Det var första gången som så mycket folk hade setts där. Flertalet var sympatisörer till de anklagade och deras religiösa tro.”
Men rättegångsförhandlingarna blev inte så omfattande denna första dag, ty en av de anklagade var sjuk och kunde inte infinna sig. Därför framställde åklagaren ett yrkande om att rättegången måtte uppskjutas, och det bifölls. Rättegången skulle nu ta sin början den 23 juni.
Första dagen av förhandlingarna
Torsdagen den 23 juni, kl. 14.30, började rättegången, och den pågick till kl. 19.30. En ännu större skara människor hade samlats. Man beräknade att den uppgick till omkring 5.000 personer. Flertalet stannade ute på gatan i hela fem timmar, ivriga att få höra något om förhandlingarna där inne.
Rätten som skulle höra målet bestod av ordföranden, domaren António de Almeida Moura, och två bisittare, Saudade e Silva och Bernardino de Sousa. Statsåklagare var dr Lopes de Melo, och advokaten som försvarade de anklagade var dr Vasco Almeida e Silva.
Den förste av svarandena som hördes var Arriaga Cardoso, en av de två som hade hållits i fängelse över fyra månader utan att någon anklagelse inlämnades mot honom.
Från början sökte rättens ordförande ge det intrycket att man åtnjuter religionsfrihet i Portugal. ”Ni är inte anklagad för olaglig sammanslutning”, sade han till Cardoso. ”Ni står inte till svars för att ha tillbett Jehova. Ni kan tillbedja Jehova likaväl som ni kan dyrka Muhammed eller Buddha. Den enskildes religion respekteras, dvs. när den inte överskrider strikt religiösa gränser. Den portugisiska konstitutionen garanterar religionsfriheten.”
Men domaren sökte därpå av allt att döma påvisa att de konstitutionella rättigheterna till fri religionsutövning inte gäller sådana religionsbildningar som Jehovas vittnen. Lissabontidningen Diário Popular återgav hans ord till Cardoso så här: ”Det ges ingen frihet för den som uppfinner en religion och gör vad han vill i Guds namn eller vilket namn som helst. Han måste underordna sig människor som styr här på jorden. ... Vad ni anklagas för är ohörsamhet i största allmänhet mot landets lagar.”
Cardoso, en 54-årig infödd portugis, gjorde sig redo att citera bibeln. Han ämnade påvisa att Jehovas vittnen följer Skriftens befallning att man skall vara underdånig de jordiska ”överordnade myndigheterna” och fördenskull lyder alla staters lagar. (Rom. 13:1, NW) De är inte ohörsamma mot någon regerings lagar, när dessa inte strider mot Guds lagar. (Apg. 5:29) Jehovas vittnen är inte heller några politiska agitatorer, ty i lydnad för Jesus Kristus, som sade att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”, tar de inte del i någon som helst politisk verksamhet. (Joh. 17:16, NW) Men domaren avbröt honom genast, såsom det meddelades i Diário Popular:
”’Använd inte bibeln! För er är det bibeln som gäller, för domstolen är det lagen som gäller. Bibeln reglerar inte det borgerliga livet. Åberopa inte den, alla tolkar den på sitt sätt och till sin fördel. Bibeln är inte landets konstitution. Rätten är inte skyldig att godta bibeln såsom den portugisiska republikens politiska konstitution, när den tolkas av en amerikan.’”
Svaranden var inte amerikan; han är infödd portugis. Och tvärtemot vad domaren antydde önskade han framlägga sin egen på bibeln grundade trosuppfattning och inte någon amerikans synpunkter. Likväl hindrade domaren honom från att framföra svaromål. Han ville inte lyssna till bibelns ord!
Guds lag har företräde
Men bibeln kan inte skjutas åt sidan, när en fråga väcks om hörsamhet mot den mänskliga lagen. Detta beror på att bibelns lagar utgör själva källan till de mänskliga regeringarnas rättvisa lagar, och hörsamhet mot Guds lagar är rentav mera bindande för människor än lydnad för mänskliga lagar är. Denna uppfattning har välkända lagfarna personer hyst århundradena igenom fram till vår tid.
En av dem, William Blackstone, uttryckte saken förträffligt, då han sade att Guds lag ”naturligtvis är mera förpliktande än någon annan. Den är bindande överallt på jorden, i alla länder och vid alla tidpunkter; inga mänskliga lagar äger någon giltighet, om de strider mot den, och de av dem som är giltiga hämtar all sin styrka och all sin myndighet, indirekt eller direkt, från denna källa.” (Blackstone’s Commentaries on the Laws of England, Chase, New York, Baker, Voorhis and Company, 1938, sidorna 5, 6) Det är alltså inte olämpligt att vädja till Guds lagbok, bibeln. Jehovas vittnen kan inte utelämna den ur sitt liv.
Rättens ordförande kom med följande påstående: ”Vi måste jämka Guds lag efter jordiska lagar. Vi måste använda logik. Ibland är Guds lagar villfarande.” Men Jehovas vittnen håller inte med om att Guds lagar ibland är ”villfarande”, dvs. att de fjärmat sig från sanningen, är oriktiga, falska. De tror att Gud och hans ord är sannfärdiga, och av allt sitt hjärta och all sin kraft söker de leva enligt bibeln. Är detta fel? Är det omoraliskt eller okristligt att sätta Guds lag framför människors, när de strider mot varandra?
De kristna apostlarna ansåg inte det. När Petrus och de andra apostlarna förhördes inför en judisk domstol och blev befallda att sluta upp med sin predikoverksamhet, svarade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Ja, Gud hade givit apostlarna föreskrift att predika, och de skulle fortsätta med att lyda Gud oavsett vad människor sade eller gjorde! I den bibliska skildringen heter det fördenskull vidare: ”Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna.” — Apg. 5:27—29, 42, NW.
I våra dagar är det inte endast Jehovas vittnen som svarar så här. I en nyutkommen portugisisk bok med titeln ”Vår gudomliga historia”, som är skriven av A. Amaral, är utgiven av en kyrklig myndighet och bär romersk-katolska kyrkans imprimatur, dvs. tryckningstillstånd, framställs denna fråga på sidan 230: ”När skall vi inte lyda myndigheterna?” Och detta svar ges: ”Vi skall inte lyda myndigheterna när de befaller oss att göra något som är emot Guds vilja. (Apg. 5:29; Matt. 10:37)” Om Jehovas vittnen anklagas för brottslig olydnad, därför att de kungör denna bibliska syn på saken, då bör alla katoliker i Portugal ställas inför rätta anklagade för samma sak. Ingenting som Jehovas vittnen har publicerat är mera rättframt än denna officiella, på bibeln grundade katolska uppfattning. Eftersom Jehovas vittnen i Portugal nu utsätts för öppen förföljelse på dessa grunder, vad kan väl då framtiden ha i beredskap för dem som är deras katolska nästa?
Att portugiserna i gemen instämmer i att lydnaden för Gud bör ha företräde anges av deras omtyckta valspråk: För ”Gud, landet och familjen”. Gud kommer med rätta först. När staten ignorerar detta och när Guds rättfärdiga lagar blir förlöjligade och skjutna åt sidan, såsom det skedde i Nazisttyskland, leder detta till fruktansvärda brott mot Gud och mänskligheten.
Rättens ledamöter fördomsfulla
Alltifrån rättegångens början märktes det tydligt att rättens ledamöter inte var intresserade av att lyssna till de anklagades svaromål. De var inte angelägna att få något bevismaterial, på vilket de kunde grunda en rättvis dom, ty de avbröt ideligen vittnena och hindrade dem att avge sina vittnesmål. Det var uppenbart att de redan hade bestämt sig! De hade tydligen fattat beslut redan innan rättegången började. En sådan rättsskipning är en skam för Portugal!
Fördomsfullheten mot Jehovas vittnen kom till uttryck under alla tre dagarna. Rättens ledamöter iakttog inte ens dekorum. En portugisisk advokat sade att rättegången var ”en ren fars, en skandal och en avskyvärd demonstration av det ömkliga tillstånd som portugisisk lagtillämpning har sjunkit ned till”. En annan lagkunnig lissabonbo kallade hela målet ”en bluff”.
Domstolsledamöterna frångick sin ärofulla uppgift att fungera såsom en hög rättsinstans’ betrodda ämbetsmän och påtog sig rollen som förhörsledare, anklagare och begabbare av svarandena och deras trosuppfattningar. Flera gånger hände det att just den domstolsledamot, som ställt en fråga till en av de anklagade, avbröt denne, innan han hunnit tala till punkt, om svaret var honom misshagligt. Vid flera tillfällen måste försvarsadvokaten ingripa och på det bestämdaste protestera mot det opassande språk som rätten använde. Han påminde rätten om att det inte var dess uppgift att framföra anklagelser utan att, på grundval av det tillgängliga bevismaterialet, avgöra huruvida de anklagade var skyldiga till det som de åtalats för.
När svaranden Afonso Costa Mendes (54 år gammal) blev förhörd mot slutet av den första dagen, slungade en av bisittarna, Bernardino de Sousa, ur sig en massa lösa påståenden, som det var ömkligt att lyssna till. I ett försök att påvisa att Jehovas vittnens predikoverksamhet väcker fiendskap yttrade han att en man sagt till honom: ”Jag skulle ha velat ge det där vittnet som kom hem till mig en spark i magen.” Domstolsledamoten påstod att vittnenas religion framkallar våld och att den splittrar familjer och sätter familjemedlemmar i harnesk mot varandra. Försvarsadvokaten sökte protestera mot dessa beskyllningar men blev avbruten genom att domaren ropade upp den nästa av svarandena.
Men förhöret som följde bevisade att den fördomsfulle domstolsledamoten hade fel. Försvarsadvokaten frågade:
”Är ni gift?”
”Ja.”
”Är er man ett Jehovas vittne?”
”Nej.”
”Hurudant är förhållandet mellan er och er man?”
”Sedan jag blev ett Jehovas vittne, har jag sökt vara en god kristen hustru, och detta har bidragit till att göra vårt äktenskap lyckligt.”
Advokaten vände sig därpå till rätten och påpekade att detta utgjorde svar på den grundlösa anklagelse som nyss riktats mot Jehovas vittnen.
Den näste av de anklagade blev av rätten tillfrågad om han varit åtalad tidigare.
”Ja”, svarade han.
”För vilket brott?” frågade domaren.
”För våldtäkt.”
Detta tog domaren genast fasta på. ”Se där, vilket slags religion Jehovas vittnen har!” utbrast han.
Försvarsadvokaten frågade därpå den anklagade om han hade varit ett Jehovas vittne då han förgick sig mot flickan.
”Nej, visst inte!” svarade han. ”Om jag hade varit det, skulle jag aldrig ha gjort något sådant. På den tiden var jag en trogen katolik.”
Under den andra rättegångsdagen sökte domstolsledamöterna på alla sätt förolämpa de anklagade och förfäktade att deras trosuppfattningar härrörde från Amerika. Men försvarets vittnen påvisade något helt annat, ty de bevisade att det som de trodde på grundade sig på den portugisiska bibeln. När vittnesmålen grundades på bibeln, övergick emellertid rätten till ett annat ämne och avbröt vittnesmålen, och slutligen röt en av ledamöterna: ”Skall vi förvandla det här stället till en Rikets sal? Vi är bara intresserade av att dryfta lagen här!”
När ett av vittnena för svarandesidan, Armando Monteiro, under samma session verkningsfullt sökte förklara den kristna neutrala kurs som Jehovas vittnen i Portugal följer, fann domaren detta mycket misshagligt. Han sade att det där inte alls intresserade rätten, och han ämnade inte tillåta Monteiro att fortsätta sitt vittnesmål. Försvarsadvokaten gjorde invändningar mot en sådan egenmäktig, överlägsen behandling av vittnet. En dispyt följde. Efter denna session tillät man inga fler vittnen för försvaret att träda fram utan bara vad man kallar ”deklaranter”. Dessas vittnesmål kunde lagenligen avbrytas när som helst, och försvarsadvokaten fick förhöra dem endast genom domaren. Rätten sökte härmed tysta försvaret.
Trots de vittnesmål som avgavs under rättegången till bevis för att de anklagade obestridligen var laglydiga portugiser bibehöll rätten en obeveklig, fördomsfull inställning. När försvarsadvokaten under den andra dagen påpekade för domaren att hans påstående motsade vad han sagt tidigare, sade domaren till honom i nedlåtande ton: ”Ni är gammal och bör se till att ni hör upp bättre.” En hemställan om att något slags domstolsprotokoll måtte föras blev avslagen. Det var uppenbart att rätten inte ville att förhandlingarna skulle offentliggöras! Varför det?
Det berodde på att varje ärlig människa, som finge del av fakta, måste känna sig överväldigad av hur man vrängde lagen. Ingen människa med fördomsfritt sinne skulle ha kunnat fatta hur rätten kunde träffa ett sådant avgörande som den gjorde på grundval av det framlagda bevismaterialet. Det var inte underligt att man inte tillät att det fördes något protokoll!
Man vränger lagen
Statsåklagaren lät inte höra något enda vittne under hela rättegången! Inte heller försökte han själv förhöra någon av svarandena eller något vittne för svarandesidan! Det förekom ingen vederläggning alls! Åklagaren kom över huvud taget inte med någon som helst bevisföring! Under hela rättegången avlades inte ett enda vittnesmål om att Jehovas vittnen var skyldiga till de brott som påbördades dem! Åklagaren sade så gott som ingenting.
Hur olaglig hela processen var och hur orättvisa fängelsedomarna var framgår klart och tydligt av att det i Portugals strafflag, kapitel 359, moment 3, sägs följande om beredandet av åtal mot en anklagad:
”[Åtalet skall omfatta:] ’En särskild och precis redogörelse för de fakta som utgör den påstådda överträdelsen, om möjligt plats och tid då den begicks, orsaken till att den begicks, graden av delaktighet vad den anklagade beträffar och de omständigheter som förde fram till, åtföljde eller blev resultat av överträdelsen och som skulle kunna utgöra förvärrande eller förmildrande omständigheter i fråga om meddelaktigheten.’”
Men det enda som bevisades i det 416-sidiga polisprotokollet och vid rättegången var att de anklagade hade varit samlade till bibelstudium en viss tid på en viss plats. Inga bevis framlades för att svarandena hade predikat för andra, än mindre sades det något om vad de hade predikat. Man klarlade inte ens vad som blivit sagt vid mötet! Den portugisiska lagens krav, nämligen ”en ... precis redogörelse för de fakta som utgör den påstådda överträdelsen” och uppgift om ”plats och tid då den begicks”, uppfylldes aldrig! Inte undra på att portugisiska advokater kallade rättegången ”en ren fars”, ”en bluff” och en ”lagvrängning”.
Förhören med svarandena, deras vittnen och ”deklaranterna” tog praktiskt taget alla tre förhandlingsdagarna i anspråk — 23 juni, 30 juni och 7 juli. I sin slutplädering den sista dagen framhöll försvarsadvokaten att de anklagade inte hade gjort något brottsligt. Fastmer var de kristna, som utförde samma verk som Jesus och hans första efterföljare. Advokaten poängterade att inget enda bevis hade framlagts för att de skulle utgöra ”en politisk rörelse” och skulle söka ”bland de breda lagren framkalla ... oro och lust till statsfientlig verksamhet” eller uppmana till ohörsamhet mot lagar och föreskrifter som gäller den allmänna ordningen. Det var nu åklagarens tur att framträda. Han reste sig; men till allas häpnad sade han endast: ”Jag yrkar på rättvisa.”
Men det är uppenbart att rättvisa inte skipades. Rättegången var verkligen en fars! Två dagar senare ådömdes alla fyrtionio fängelsestraff. Domen har nu överklagats, och målet har hänskjutits till Portugals högsta domstol.
Lärorna inte av samhällsfientlig natur
Portugals ökade militära operationer i Afrika på sistone, vissa unga mäns av samvetsskäl dikterade vägran att gripa till vapen och döda sina medmänniskor är det som man har tagit fasta på, för att utmåla Jehovas vittnen såsom aggressiva, samhällsfientliga, lagtrotsande människor. Men under rättegången kunde dessa anklagelser inte bekräftas. Endast en av de fyrtionio åtalade hade för egen del vägrat utföra militärtjänst. Trettiofem av dem var kvinnor! Ingen av dem hade någonsin uppmanat andra att vägra bära vapen.
Försvaret lade fram bevis för att Jehovas vittnen inte tillråder eller uppmanar någon att bryta mot någon stats lagar eller föreskrifter! I stället framhåller deras publikationer att det vore orätt av en människa att ålägga en annan att vägra att utföra militärtjänst, hälsa flaggan eller fullgöra någon annan plikt som staten kan lägga på vederbörande. Under förhandlingarna den andra dagen kunde ett av försvarets vittnen, Jose Maria Lanca, påvisa detta genom att för rätten läsa ur Jehovas vittnens officiella organ, Vakttornet. I numret för 15 december 1957 heter det på sidan 565:
”I sin vishet har Jehova Gud ... inte låtit sin inspirerade Heliga skrift ge något direkt råd. Hans Heliga skrift uttalar endast de teokratiska principer som bör vara de kristnas rättesnöre och lämnar sedan åt dem som ... är åt Gud överlämnade kristna att ... bevara sin ostrafflighet inför Gud. Förutom att förklara vilka de sanna kristna principer är, som harmonierar med Guds ord och som är nedskrivna i Guds ord, har ingen enskild kristen eller grupp av kristna något uppdrag från Gud eller någon förpliktelse att direkt föreskriva för en annan kristen vad han skall göra i denna sak. Var och en måste själv avgöra hur han skall handla.”
I Jehovas vittnens mest spridda bibliska lärobok, ”Låt Gud vara sannfärdig”, heter det vidare, på sidorna 236, 237: ”Om en medborgare önskar hälsa en flagga eller inträda i någon nations armé, är det hans rätt att göra det, och Jehovas vittnen anser att det vore orätt av dem att motarbeta denne individs strävanden eller att fördöma honom. De försöker inte omvända världen till att vägra att hälsa flaggor eller till att neka att bära vapen.”
Om de fyrtionio anklagade hade gjort det som påbördades dem, dvs. uppmanat till ohörsamhet mot statens lagar och föreskrifter med avseende på att bära vapen eller hälsa flaggan, skulle de alltså ha våldfört sig på Jehovas vittnens kristna församlings läror. Inte underligt då att sådant bevismaterial inte kunde framläggas för rätten, som fastslog att de anklagade var skyldiga till de brott som påbördades dem!
Den portugisiska regeringen kan vara viss om att Jehovas vittnen aldrig kommer att ta del i samhällsfientlig verksamhet, ty Jehovas vittnen följer en kristen kurs, som innebär fullständig neutralitet gentemot denna världens styrande makter. Detta påvisades klart för rätten, trots dess ledamöters ideliga försök att hindra vittnena att avlägga vittnesmål. Eftersom inget protokoll fördes och skälen till Jehovas vittnens neutrala hållning inte fick offentliggöras i Portugal, är det bara på sin plats att vi här gör ett kort sammandrag av de fakta i målet som förtegs.
Försvar för den neutrala hållningen
Såsom de anklagade framhållit för andra angav Jesus och hans lärjungar principer, enligt vilka de enskilda kristna skulle handla, då de hade att göra med denna världens regeringar. Jesus tog till exempel inte ställning i de politiska kontroverserna mellan Rom och vissa nationalistiska judar, utan då man frågade honom om erläggandet av skatt, svarade han: ”Visen mig en denar! Vilkens bild och överskrift bär han?” ”De svarade och sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Given då kejsaren, vad kejsarens är, och Gud, vad Guds är.” — Luk. 20:24, 25, J. P. E. Benelius’ (katolska) översättning.
Skatten tillkommer uppenbarligen denna världens regeringar (”kejsaren”), och Jehovas vittnen betalar skatt utan knot, men hur förhåller det sig med det som är Guds? Vad tillkommer Gud? De anklagade anser att när man begrundar saken allvarligt, måste man inse att ingen människa och ingen jordisk regering har givit en kristen hans liv. Livet kommer från Gud! Alltså frågar de: Är det då inte rimligt att en kristen fattar det beslutet att hans dyrkan och hans liv skall förbehållas Gud och ges åt honom? Om en kristen offrar sitt liv i någon politisk regerings militära strider, vilket liv skulle han då ha kvar att ge åt Gud?
Det påpekades för rätten att det bland Jehovas vittnen i alla länder är så att beslutet om huruvida man skall bära vapen fattar man helt på egen hand. En sådan ståndpunkt tar man inte på grund av direkta anvisningar från Jehovas vittnens organisation. Enskilda individer i andra religiösa organisationer har fattat en liknande ståndpunkt, t. ex. den romerske katoliken Franz Jägerstätter. Under andra världskriget vägrade han att göra tjänst inom Hitlers krigsmakt och blev halshuggen för sitt fasta ställningstagande. En del katoliker räknar honom för ett helgon för hans övertygelses skull.
Hur kommer det då att gå för de katoliker i Portugal, som av samvetsskäl sätter sig emot krig och dödande? Det har alltid funnits några som har ansett att sådan katolsk biblisk förkunnelse som: ”Du skall icke dräpa” och: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” innebär att det vore orätt att döda. (2 Mos. 20:13; Matt. 22:39) Kommer fördenskull hela katolska församlingar i Portugal att hemsökas av polisen och sättas i fängelse, därför att några få katoliker med stark religiös övertygelse för samvetets skull gör invändningar mot krigshandlingar? Kommer kvinnor med små barn och gamla män att ställas inför rätta, domfällas och sättas i fängelse, därför att någon i deras församling vägrar att utföra militärtjänst? Det är sådant som har hänt Jehovas vittnen! Andra religiösa människor kan snart få lida de också. Tycker du det är rätt?
Guds rikes sändebud
Jehovas vittnen söker helhjärtat efterlikna Jesus Kristus och hans första efterföljare. Det påvisades för rätten att bibeln kallar dessa kristna för Guds himmelska herradömes sändebud. ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe”, förklarade aposteln Paulus. Längre fram, när Paulus satt i ett romerskt fängelse, kallade han sig ”ett sändebud i kedjor”. — 2 Kor. 5:20, NW; Ef. 6:20.
Ett sändebud måste avstå från politisk verksamhet i det land där han utför sin gärning. Man försökte förklara för rätten att det förhåller sig på samma sätt med ett kristet sändebud. Som en sann kristen kan han inte med rätta ta del i ett annat rikes politiska angelägenheter eller krig. Inte heller kan han utföra annat arbete i stället för militärtjänst.
Jesu Kristi vittnesbörd ligger till grund för denna slutsats. När han förklarade principen om avskildhet från världen för lärjungarna, sade han: ”Detta bjuder jag eder, att I älsken varandra. Om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förr än eder. Haden I varit av världen, så skulle världen älska sitt eget; men emedan I icke ären av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, därför hatar världen eder.” Jesu lärjungar skulle hålla sig avskilda från världen. Jehovas vittnen i Portugal söker bara efterlikna deras exempel. — Joh. 15:17—19, Benelius; Jak. 4:4; 1 Joh. 2:15—17.
Men kommer man i Portugal att låta vår tids kristna ostörda få följa i Jesu och hans första lärjungars fotspår? Eller kommer Portugal att visa sig strida mot Gud genom att fortsätta med sin förföljelse av Jehovas vittnen? Portugisiska ämbetsmän gör väl i att lyssna till de kloka råden från en laglärare under första århundradet, Gamaliel, som sade: ”Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” — Apg. 5:38, 39.
Ett ådagaläggande av Kristuslik kärlek
Den Kristuslika kärleken framhölls också för rätten såsom ett skäl till de anklagades neutralitet. Jesus Kristus uppmanade sina efterföljare: ”Älska varandra, såsom jag har älskat eder. Därpå skola alla känna, att I ären mina lärjungar, om I haven kärlek inbördes.” (Joh. 13:34, 35, Benelius) Jesu kärlek visas inte bara mot vissa folk — mot tyskar, mot fransmän, mot portugiser, mot japaner eller mot amerikaner. Jesus älskar alla rättsinniga människor, oberoende av deras nationalitet eller födelseort.
Eftersom det förhåller sig så, frågar de anklagade: Om Kristus vore här på jorden i dag, vilken krigsmakt skulle han då sluta sig till? Skulle han bekämpa och döda människor av en annan ras eller nationalitet? Vad den portugisiska domstolen än må tänka, anser Jehovas vittnen inte att Jesus skulle ta ett gevär och skjuta någon som tillhörde en annan ras eller nation och inte heller skulle sticka bajonetten i en sådans buk. De kan absolut inte få sådan verksamhet att stämma med Jesu egen befallning till sina efterföljare att de skall älska varandra. Därför frågar de: Hur skulle en sann kristen kunna ta del i något som krävde att han gav sig ut i strid för att döda sina kristna bröder i ett annat land?
De kristna lyder landets lagar, men när statens bud direkt strider mot Guds ords rättfärdiga principer, intar de samma hållning som apostlarna, som sade: ”Man bör lyda Gud mer än människor.” Som vi har sett är detta samma ståndpunkt som romersk-katolska kyrkan i Portugal förordar såsom en kristen inställning. Eftersom Jehovas vittnen nu blir förföljda, därför att de har en sådan inställning, finns det då någon garanti för att andra inte snart också kommer att bli förföljda, därför att de förkunnar detsamma? — Apg. 5:29, Benelius.
De första kristnas inställning
Har det då inte tidigare förekommit något som är jämförbart med den ståndpunkt som anges i katolska läroframställningar och som Jehovas vittnen har intagit? Vad ansåg de första kristna om inblandning i politiska angelägenheter? Tog de tjänst inom krigsmakten i denna världens nationer? Vad säger historiska fakta härom?
En ingående undersökning av kristendomen under den första tiden uppenbarar att de första kristna vidmakthöll strikt neutralitet i vad det gällde nationernas politiska angelägenheter. Vi återger här bara några uttalanden ur läroböcker i historia:
”Hängivna kristna gjorde inte tjänst inom krigsmakten och ville inte inneha politiska ämbeten.” — World History, The Story of Man’s Achievements (River Forest, 111.; 1962), Habberton, Roth och Spears, sidan 117.
”De kristna var främlingar och pilgrimer i världen omkring dem. Deras medborgarskap var i himmelen. Det rike som de förväntade var inte av denna världen. Den följdriktiga bristen på intresse för de allmänna angelägenheterna kom sålunda från början att bli ett anmärkningsvärt drag hos kristendomen.” — Christianity and the Roman Government (London; 1925), E. G. Hardy, föreståndare för Jesus College i Oxford, sidan 39.
Den brittiske historieskrivaren C. J. Cadoux har gjort en utmärkt sammanfattning av de första kristnas kompromissfria ställningstagande i sin bok The Early Christian Attitude on War. På sidorna 245, 246 heter det:
”De första kristna tog Jesus på allvar och fattade hans ord om mildhet och underkastelse rent bokstavligt. De förband intimt sin religion med frid. De fördömde krig på det kraftigaste för den blodsutgjutelse som blev följden. De tillämpade på sig Gamla testamentets profetia, som förutsade att krigsvapnen skulle göras om till jordbruksredskap [Jes. 2:4]. ... Med ett eller två undantag slöt sig ingen soldat till kyrkan och förblev soldat före Marcus Aurelius’ tid (161—180 e. Kr.). Också då var det känt att de kristna i allmänhet vägrade att utföra sådan tjänst — vilket framgår av det klander som Celsus (177—180 e. Kr.) framförde. ... Att Jesu förkunnelse tillämpades på frågan om militärtjänst var på sätt och vis omisskännligt.”
Det är riktigt att hedniska härskare inte förstod den kristna inställningen till frågan om avskildhet från världsliga angelägenheter, ty dessa män begrep sig inte på Jesu Kristi förkunnelse, men det borde inte vara svårt för ämbetsmännen i en till bekännelsen kristen nation att förstå deras inställning.
Den ståndpunkt Jehovas vittnen intar i Portugal saknar alltså inte prejudikat. Jesus framhöll för sina lärjungar vilka principer de borde följa, och de första kristna höll troget fast vid dem, såsom historiska fakta bekräftar. Jehovas vittnen i Portugal önskar bara följa deras exempel. De vill bara utöva sann kristendom. De vädjar till de portugisiska myndigheterna om att de må låta dem göra detta utan att bli ofredade. Det kommer inte att skada, utan bara att gagna, de portugisiska myndigheterna, om de medger sådan religionsfrihet i sitt land.
Det handlingssätt man följt annorstädes
Jehovas vittnen är verksamma i minst 197 länder på jorden och uppgår till över en million förkunnare av Guds rike. Nationerna världen utöver är alltså bekanta med deras neutralitet. Många av dessa länder har på ett eller annat sätt medgivit befrielse från militärtjänst för vittnena, eftersom de inser att de är bra människor och en tillgång för samhället. Frågan hur man skulle förfara med Jehovas vittnen togs till exempel nyligen upp i Sveriges riksdag. Vilket beslut fattades då?
Efter flera timmars debatt antogs regeringsförslaget med de viktiga bestämmelserna med avseende på Jehovas vittnen. I numret för 10 juni 1966 kommenterade tidskriften Freden redaktionellt den antagna lagen med orden: ”Jehovas vittnen kommer alltså hädanefter att efter individuell prövning frikallas från värnplikt genom den metoden att de helt enkelt ej kommer att inkallas. Sveriges riksdag är att lyckönska till denna lösning på ett problem som hittills ansetts som olösligt. Sverige kan här betraktas som ett föredöme för andra länder.”
Hur kommer man nu att handla i Portugal? Det är medlemmarna av Portugals regering som skall avgöra den saken. Världen kommer att ge akt härpå med spänt intresse, men framför allt är det inför Gud själv som de måste stå till svars för hur de behandlar hans tjänare.
Ofarliga, fridsamma människor
Det blir bara en heder för Portugal och helt till dess nytta, om man behandlar Jehovas vittnen rättvist. Ty dessa Guds kristna tjänare har gott rykte världen utöver för att vara ärliga, arbetsamma, fridsamma. Det är välkänt att de inte tar del i upplopp eller bryter mot ordningen på annat sätt. De dricker sig inte druckna, övar inte otukt, begår inte äktenskapsbrott, stjäl inte och utför inga andra kriminella handlingar. Den man som sade sig tidigare ha våldtagit en flicka förklarade ju för rätten: ”Om jag hade varit det [ett Jehovas vittne], skulle jag aldrig ha gjort något sådant.” Att de så strängt håller sig till bibelns principer har gjort dem till bra, rättrådiga människor; en verklig tillgång för ett bättre samhälle.
I stället för att Jehovas vittnen skulle vara ”asociala”, vilket man påstod i rätten, anser de som känner dem väl i Portugal att de är goda grannar, redo att räcka en hjälpande hand, när det behövs. De är också välkända för sina allvarliga bemödanden att hjälpa folk att förstå bibeln bättre. Deras människovänliga verksamhet har haft ett gott inflytande på många människors liv, och detta kan sägas om Portugal såväl som om många andra länder världen runt.
En kommentar i den afrikanska tidningen The Northern News (Ndola) är av särskilt intresse. Om Jehovas vittnens verksamhet i Afrika hette det: ”Av alla uttalanden att döma är de områden där Jehovas vittnen är i majoritet bland afrikanerna nu områden som är mera fria från oroligheter än vad som är vanligt. De har sannerligen varit verksamma, när det gäller att motarbeta orostiftare, trolldom, dryckenskap och våldsdåd av alla slag.” Det är alltså emot Portugals bästa att man förföljer sådana kristna människor.
Förföljelsen fortsätter
Varför pågår då denna förföljelse i Portugal? Främst ansvariga är vissa representanter för katolska kyrkan. De har spritt hätsk propaganda om Jehovas vittnen. På sommaren år 1963 hade till exempel den katolske prästen João de Sousa en serie TV-program i Lissabon, i vilka Jehovas vittnen på många sätt framställdes i oriktig dager. Senare gav han ut en bok med mera av samma slag. Detta ledde så gott som genast till att polisen ingrep mot vittnena. I en kommentar till massarresteringarna av Jehovas vittnen den 27 november 1965 framhöll den danska radion rentav kyrkans ansvar. Nyhetskommentatorn sade: ”I Portugal såväl som i Spanien har Jehovas vittnen under lång tid varit förföljda därför att katolska kyrkan inte gillar sektens verksamhet.”
Genom att egga upp ämbetsmännen och kyrkfolket har de katolska prästerna lyckats få till stånd en inkvisitorisk förföljelse mot Jehovas vittnen. Från landets ena ände till den andra och i besittningarna på andra sidan havet har man trängt in i hem och möteslokaler, beslagtagit egendom, anhållit Jehovas vittnen och satt dem i fängelse. Där har de fått stanna i dagar, veckor, ja, i månader utan att åtal väckts mot dem. I Lissabon, Luanda, Aveiro, Porto, Setúbal, Caldas da Rainha, ja, i praktiskt taget varje stad av nämnvärd storlek i Portugal och dess besittningar har detta inträffat.
Förföljelsen från de portugisiska myndigheternas sida tycks inte heller avta utan snarare tillta. Ja, just den dag, då de fyrtionio blev dömda, den 9 juli, trängde polisen in i flera hem tillhöriga Jehovas vittnen och beslagtog den bibliska litteratur de fann där. Några få dagar senare, när flera hundra vittnen gjorde sig redo för att fara till en biblisk sammankomst i Frankrike, vägrade man utan minsta motivering att utfärda pass åt 150 av dem. Ämnar Portugal beröva sina undersåtar all frihet, också rörelsefriheten?
Situationen är farlig. Ty när förtryckande myndigheter börjar ta ifrån en grupp friheten, ligger det nära till hands att de berövar också andra människor deras fri- och rättigheter. Ja, de falska anklagelserna, massarresteringarna och fängslandet av Jehovas vittnen är ett allvarligt hot inte bara mot religionsfriheten utan också mot andra fri- och rättigheter, som portugiserna värdesätter.
Vad den som läser detta kan göra
Här finns nu tillfälle för dig att ge uttryck åt dina känslor beträffande denna uppenbara vrängning av rättvisan. När detta skrivs, befinner sig de fyrtionio på fri fot, ty målet har hänskjutits till en högre instans, men de har allesammans fängelsestraff att vänta såväl som böter som de inte kan betala. Om dessa straff blir utmätta, kommer det att medföra stort lidande. Om äkta män och fäder fängslas, berövas deras familjer det ekonomiska stöd de behöver, och om mödrar sätts i fängelse, blir små barn berövade den vård och tillsyn som de är i så stort behov av.
De portugisiska myndigheterna kanske anser att det är en intern angelägenhet hur man behandlar de kristna i deras land. Det anser inte vi, och vi är övertygade om att millioner ärligt sinnade människor i Portugal och världen utöver är allvarligt oroade av det som drabbar dessa uppriktiga kristna i Portugal. De avskyr förföljelse av religiösa minoriteter och vill protestera. Om du hör till dem, uppmanar vi dig att skriva till portugisiska ämbetsmän om denna sak, och göra din mening känd.
Adressera din protest till regeringschefen:
Exmo. Sr.
Prof. Doutor António de Oliveira Salazar
Rua da Imprensa, 8
Lissabon, Portugal
Också till republikens president:
Exmo. Sr.
Contra-Almirante Américo Deus Rodrigues Tomás
Rua Almirante António Saldanha, lote 402
Lissabon, Portugal
Också till inrikesministern:
Exmo. Sr.
Dr. Alfredo Rodrigues dos Santos Júnior
Rua General Sinel de Cordes, 11—2
Lissabon 1, Portugal
Också till justitieministern:
Exmo. Sr.
Prof. Doutor João de Matos Antunes Varela
Avenida António Augusto Aguiar, 27—4 Dt.
Lissabon 1, Portugal
Också till utrikesministern:
Exmo. Sr.
Dr. Alberto Marciano Gorjão Franco Nogueira
Largo do Rilvas
Palácio das Necessidades
Lissabon, Portugal
Också till statsministern:
Exmo. Sr.
Dr. António Jorge Martins da Mota Veiga
Rua Castilho, 71—4 Dt.
Lissabon 2, Portugal
Också till chefen för Portugals internationella polis och statens försvar:
Exmo. Sr.
Fernando Eduardo da Silva Pais
Rua António Maria Cardoso, 8
Lissabon 2, Portugal
Också till den portugisiske ambassadören i ditt land och konsulerna där.