Ett glädjefullt givande blir välsignat
I KRISTENHETEN tycks det i våra dagar råda brist på glädjefyllt givande. Eftersom bibeln klart och tydligt säger att Gud välsignar en glad givare, en som varken ger ogärna eller under tvång utan av glatt hjärta, hur bör vi då betrakta de olika sätt som kyrkor och samfund använder för att skaffa medel till sin verksamhet?
Hur bör man ställa sig till bingospel och lotterier, som kyrkorna anordnar? Och hur bör man betrakta bidragslistor, där namnen på givarna såväl som bidragens storlek figurerar? Vad är att säga om kollekthåvar, som man går omkring med? Och om benägenheten att avskräcka folk från att ge ringa gåvor genom att göra människor förlägna, så att de tvingas ge mera än de kanske har råd till? ”Prästen i en liten by i Frankrike”, hette det i Reader’s Digest för februari 1963, ”har fått in större kollekt på söndagarna genom att använda en fjärilshåv som kollektbössa. Mynt faller igenom nätet. Endast sedlar är stora nog att tas emot.”
Befrämjar sådana metoder de välsignelser som kommer av ett glädjefyllt givande? De framkallar sannerligen tvivel, ty frivilliga, glada gensvar undertrycks, och den glädje som följer med givandet kan dämpas. Vi bör få stor lycka av kristet givande, ty aposteln Paulus uppmanade de äldre männen i den första kristna församlingen: ”Ni ... måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.’” (Apg. 20:35, NW) Men när man känner sig tvingad att ge, antingen till följd av nyfikna blickar eller av ogillande grimaser från kringstående, då går denna lycka förlorad. De som ger stora summor, därför att de önskar vinna anseende, får också ut sin lön, människors bifall, och de går miste om de välsignelser Jesus talade om. (Matt. 6:1—4) Även om mycket givande i våra dagar knappast kan sägas vara glädjefyllt, så har det inte alltid varit på det sättet. Låt oss begrunda hur det förhöll sig bland de första kristna!
Glädjefyllt givande bland de första kristna
Hur gav de? Så här säger historieskrivaren Edward Gibbon: ”Ett frikostigt utbyte av barmhärtighetsgåvor förenade de mest avlägsna provinser, och de mindre församlingarna fick bistånd på ett glädjefyllt sätt genom barmhärtighetsgåvor från sina mera välsituerade bröder.”1 Dessa gav sina gåvor med glädje, ty de gav helt och hållet frivilligt. Så här säger kyrkohistorikern Neander: ”Omsorgen om understöd och underhåll åt främlingar, de fattiga och de sjuka, åt gamla män, änkor och faderlösa och åt dem som var i fängelse för trons skull föll på hela samfälligheten. Detta var ett av de främsta syftena med att man började ta upp frivilliga bidrag då man samlades till gudstjänst.”2
Bland de första kristna fanns det inte något avlönat prästerskap, man tog inte upp tionde och gick inte omkring med någon kollekthåv. ”I de dagar då kyrkan präglades av sin forntida enkelhet, sörjde dess tjänare för sig själva genom att arbeta för sitt uppehälle.”3 ”Överallt där gudsdyrkan utövades, på en aldrig så liten plats, fanns en bidragsbössa, där alla tillbedjarna lade ned sina gåvor.”4 När man skulle ge något och hur mycket man skulle ge var helt och hållet en frivillig sak. Så här skrev Tertullianus, som blev omvänd till kristendomen omkring år 190 e. Kr.: ”Var och en tar en gång i månaden med sig ett oansenligt mynt — eller närhelst han önskar och bara om han verkligen önskar och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.”5
Varhelst de första kristna kom tillsammans hade de alltså en bössa, i vilken var och en kunde lägga ned vad han ansåg att han ville bidra med. Ingen avskräcktes från att ge små summor. De första kristna kände till vad Jesus Kristus hade sagt om änkan, som bidrog med två små mynt av mycket ringa värde — att hon i själva verket hade lagt ned mera än alla de andra bidragsgivarna. (Luk. 21:1—4, NW) De kände till den princip, som aposteln Paulus hade framhållit: ”Ty om beredvilligheten finnes där först, är den särskilt välbehaglig efter vad en person har, icke efter vad en person icke har.” (2 Kor. 8:12, NW) När det rådde särskilt behov, lade de första kristna undan vad de kunde ge enligt den framgång de fick i ekonomiskt avseende: ”Må var och en av eder på den första dagen i varje vecka hemma hos sig lägga undan något, allteftersom han har framgång.” — 1 Kor. 16:2, NW.
Ett sådant givande medförde många välsignelser för givarna. De hade sin lust i att ge, och detta förde välsignelser med sig. De fick också erfara att Guds välsignelse åtföljde deras givande, och det sätt, på vilket pengarna användes, blev till nytta och gagn för många människor. Deras handlingssätt ledde till det välsignade förhållande som beskrivs av aposteln Paulus: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare. I allting bliva ni berikade för varje slag av frikostighet, som genom oss framkallar ett uttryck av tack till Gud.” (2 Kor. 9:7, 11, NW) Aposteln förklarar att ett sådant givande inte slutade med att man sökte fylla sina medkristnas behov, utan det resulterade i en överflödande ström av tacksägelser till Gud. Ett sådant givande bevisade hur verklig deras tro var och blev till ära för Gud.
De första kristna gjorde mera än att bara bistå sina medtroende; de bistod också de icke troende genom att förmedla de goda nyheterna om Guds rike till dem. När de första kristna bistod aposteln Paulus materiellt i hans missionärsverksamhet, kunde de riktigt känna att de befrämjade Guds rikes intressen. De kände det såsom aposteln själv gjorde. Han sade: ”Jag gör allt för de goda nyheternas skull, så att jag må få dela dem med andra.” — 1 Kor. 9:23, NW.
Glädjefyllt givande bland de kristna i våra dagar
Sanna kristna i våra dagar önskar likna de första kristna, som erfor de välsignelser som ett glädjefyllt givande för med sig. Var kan man finna människor som ger på det sättet? Genom att gå till Jehovas vittnens Rikets sal. I Rikets sal och i andra möteslokaler, som vittnena använder, möteslokalen må vara aldrig så liten, har de en bössa, där man kan lägga ned sina bidrag. Bössan skickas aldrig omkring. Alla bidrag ges frivilligt, och man kan lägga ned precis vad man önskar. Ingen enda görs förlägen eller förlöjligas, och ingen blir heller ärad. De medel man bidrar med används inte för att avlöna en församlingsföreståndare utan går till hyra, skötsel eller underhåll av möteslokalen och till utvidgning av predikandet av de goda nyheterna om Guds rike på platsen i fråga.
De mer än 22.000 församlingarna av Jehovas vittnen världen runt inser också behovet av att de goda nyheterna befrämjas inte bara i deras närmaste omgivningar och i det land där de bor, utan också världen runt. Fördenskull fattar församlingarna, när de kan göra detta, beslut om att sända bidrag till Sällskapet Vakttornet, som leder Jehovas vittnens världsvida predikoverk. När ett antal församlingar av vittnena kommer tillsammans för att hålla kretssammankomst, bidrar de inte bara till hyran av den större samlingssal, som man då använder, utan de fattar också ofta beslut om att sända bidrag till Sällskapet.
Det är inte bara församlingarna och kretsarna av Jehovas vittnen som sänder bidrag direkt till Sällskapet, på det att predikoverket måtte befrämjas, utan det gör också enskilda individer. I USA sänder de sina bidrag till huvudexpeditionen med adress 124 Columbia Heights, Brooklyn 1, New York. Här i Sverige sänds bidragen till Vakttornet, Jakobsberg. Den som bor i något annat land kan finna adressen till expeditionen i hans land i förteckningen över Sällskapets avdelningsexpeditioner, som är införd på sista sidan i de flesta av Sällskapets böcker och småskrifter, och för någras del på denna tidskrifts andra sida.
Även om Jehovas vittnen inte på detta sätt utfäster sig eller förpliktar sig att ge en viss summa, inser de värdet av den princip, som Paulus framhöll med orden: ”Därför ansåg jag det nödvändigt att uppmuntra bröderna att begiva sig till eder i förväg och att i förväg göra i ordning eder rikliga gåva, som ni tidigare utlovat, så att denna sålunda måtte vara färdig som en riklig gåva och icke såsom någonting som framtvingats.” (2 Kor. 9:5, NW) De första kristna ansåg det rätt att i förväg meddela vad de önskade ge, så att man kunde göra upp planer för kommande verksamhet. Och i samma syfte skriver många enskilda Jehovas vittnen varje år till Sällskapet och meddelar att de under året hoppas kunna bidra med så och så mycket direkt till Sällskapet, på det att Rikets verk måtte befrämjas världen runt. Detta är inte en utfästelse utan endast en beräkning av vad de önskar kunna ge och hoppas kunna ge, om Jehova så vill. Sällskapet sätter värde på detta, och ingen blir någonsin påmind, om han inte kan ge det som han hoppats kunna ge. Allt är frivilligt. Sällskapet ringaktar inte heller ett litet bidrag. En del vittnen i olika länder kan endast bidra med en ringa summa, i likhet med änkan som Jesus talade om. Och de kanske till och med måste spara en hel del och planera noggrant för att kunna sända den lilla summan; men det är inte summan som är det viktigaste. De är medvetna om de välsignelser som ett glädjefyllt givande för med sig.
Hur använder Sällskapet Vakttornet då de insända bidragen, så att de blir till välsignelse för alla berörda parter? Förra året till exempel kunde Sällskapet ge ut mer än 13.450.000 kronor till hjälp åt missionärer och pionjärförkunnare med särskilt uppdrag, som predikar Guds rike jorden runt. Sällskapet använde också omkring 2.500.000 kronor till att hjälpa krets- och områdestjänare att bestrida sina utgifter i samband med att de besöker församlingar av vittnena för att uppmuntra dem i sin förkunnargärning. Och dessutom har Sällskapet under året kallat in 104 Ordets förkunnare från många delar av världen till en specialkurs vid Vakttornets Bibelskola Gilead; och deras resekostnader bestreds av Sällskapet. Sällskapet håller också verksamheten i gång vid 87 avdelningsexpeditioner, vid vilka medlemmarna bor tillsammans som en familj, och vid somliga av dessa driver man tryckeriverksamhet, så att Sällskapets publikationer, till exempel denna tidskrift, skall kunna spridas världen runt mot ett ringa bidrag till tryckningskostnaden.
Jehovas vittnen bidrar alltså till Sällskapet direkt och till verksamheten i förbindelse med Rikets sal på de olika orterna, men deras givande inskränker sig inte till frivilligt ekonomiskt bistånd. De ger också av sin tid och sin kraft för att hjälpa andra att lära känna Guds rike. ”Hela kyrkan” under de första två hundra åren, säger en historieskrivare, ”var i grund och botten ett missionerande sällskap”.6 De var glädjefyllda givare allesammans. Genom att följa dessa första kristnas exempel, i stället för det föredöme kristenheten ger, åtnjuter Jehovas vittnen, som är ett den nya världens samhälle, nu de välsignelser som ett glädjefyllt givande för med sig.
HÄNVISNINGAR
1 Edward Gibbon: History of Christianity, sidan 177.
2 August Neander: The History of the Christian Religion and Church, During the Three First Centuries, översatt från tyskan av H. J. Rose, sidan 156.
3 Edward Backhouse och Charles Tylor: Early Church History, sidan 263.
4 John F. Hurst: History of the Christian Church, band 1, sidan 360.
5 Apologeticus, översatt (till engelska) av T. R. Glover.
6 De Pressensé: Martyrs and Apologists, sidan 20.