Kristenhetens förödare i historisk förebild

”Därför, när ni får se det vämjeliga ting som vållar förödelse, omtalat genom profeten Daniel, stå på helig plats (läsaren bör bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen.” — Matt. 24:15, 16, NW.

1. a) Över vad kommer världen inom kort att bli förvånad alldeles som den blev förvånad år 70 v.t.? b) Såsom vad kommer upplysta människor att erkänna detta, i enlighet med Jesaja 28:21?

FÖR nitton hundra år sedan blev världen förvånad, då staden Jerusalem i Mellersta Östern föröddes av de romerska legionerna år 70 v.t. Till och med stadens erövrare, fältherren Titus, kejsar Vespasianus’ son, förundrade sig över hur en så starkt befäst stad hade fallit för honom. Han sade: ”Vi hava stritt med Guds hjälp, det har varit han och ingen annan, som fördrivit judarna från dessa bålverk; ty vad förmådde människohänder eller maskiner emot sådana torn.”a Men inom kort måste världen på nytt bli förvånad. I en nära framtid, då den starkt befästa kristenheten, som nu är sexton hundra år gammal, blir förödd, kommer till och med den nutida världen att bli förvånad. Upplysta människor kommer att erkänna att detta är Guds sällsamma gärning och ovanliga arbete som förutsagts genom profeten Jesaja.b Vem kommer då att vara kristenhetens förödare? Guds eget profetiska ord har visat vem som kommer att inneha rollen som förödare. Han har till och med visat honom i förebild.

2. a) Vad menar vi med uttrycket kristenheten? b) Vad kommer att hända med kristenheten på grund av vad den är, men hur är det med den sanna kristendomen?

² Men vad menar vi med uttrycket kristenheten? Bland de definitioner som ges i Webster’s Third New International Dictionary är denna: ”Den del av världen där kristendomen är förhärskande eller vilken i huvudsak är ställd under kristna institutioner.” Men den religion som kristenheten utövar i sina hundratals religiösa sekter är mycket avlägsen från bibelns kristendom. Därför är dess religion föregiven kristendom; och därför måste kristenheten vara den del av människovärlden som är ställd under föregivet kristna institutioner. Följaktligen blir den sanna kristendomen ställd i oriktig dager av kristenheten. Detta är orsaken till att kristenheten med rätta kommer att bli förödd och försvinna för evigt. Ett sådant påstående kan verka chockerande för många religiösa människor, men när det förverkligas blir det ännu mer chockerande. Men hur är det med den äkta kristendomen? Trots alla försök att tillintetgöra den tillsammans med den falska kristendomen kommer den sanna kristendomen aldrig att försvinna. Den kommer att ha framgång och vara lyckosam på en omdanad, fridfull jord, och den kommer att bli till stor ära för sin grundare, Jesus Kristus.

3. a) Omtalar bibeln kristenheten vid namn eller genom någon hänsyftning av annat slag? b) Vilka skriftställen belyser bruket av ordet ”förebild”?

³ Det är sant att benämningen kristenheten inte finns i den Heliga skrift, bibeln. På den tid då bibeln skrevs fanns det inte heller något sådant som kristenheten, eftersom den kom till först på 300-talet enligt den vanliga tideräkningen, på den romerske kejsaren Konstantins tid, och den kom till som ett resultat av hans ingripande på religionens område. Men kristenheten har verkligen en förebild i den forntida bibliska världen, och den är förebildligt framställd i bibeln. I sin allmänna historia och i sitt handlingssätt motsvarar alltså kristenheten sin forntida förebild, alldeles som det avtryck som görs på papper motsvarar den färgade typ eller förebild som används av boktryckaren. I bibeln, i 1 Korintierna 10:11, lägger vi märke till bruket av ordet ”förebild”: ”Men dessa ting fortfor att vederfaras dem [dvs.: vederfaras judarna] såsom exempel [ordagrant: såsom förebilder eller på ett förebildligt sätt], och de blev nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” (NW) Och enligt Hebréerna 8:5 sade Jehova Gud till sin profet Mose på Sinai berg: ”Se till ... att du gör allt efter den mönsterbild [eller förebild], som har blivit dig visad på berget.”

4. a) Vilken apostolisk skribent använder ordet ”motbild”? b) Vad är motbilden här, och i vilket förhållande står den till förebilden?

⁴ Den nutida kristenheten har alltså haft en forntida mönsterbild i en forntida organisation som den motsvarar och liknar. Kristenheten följer denna forntida mönsterbilds exempel, och följaktligen är det liknande ting som vederfars den. Denna forntida mönsterbild kallas ”förebilden”. På grund av att kristenheten liknar denna forntida mönsterbild kallas den ”motbilden”. Av detta skäl har bibliska profetior som en gång uppfylldes på den forntida förebilden redan uppfyllts på den nutida motbilden, nämligen kristenheten, eller också kommer de snart att bli uppfyllda på den. Den kristne aposteln Petrus använde ordet ”motbild”, då han skrev sina inspirerade brev på det första århundradets grekiska. Således läser vi i 1 Petrus 3:21: ”Det som svarar mot detta [eller bokstavligen: det ting som är en motbild] frälsar nu också er, nämligen dopet.” (NW) Följaktligen visar oss den forntida förebilden hurudan den nutida motbilden kommer att vara; och det som vederfors den forntida förebilden visar profetiskt vad som måste vederfaras den nutida motbilden, nämligen kristenheten, i detta fall.

5. a) Vilka framträdande egenskaper kännetecknar motbilden, kristenheten? b) Vad var dess förebild i forntiden? På grund av vilka överensstämmelser är det så?

⁵ Men vilken forntida religiös organisation liknar då kristenheten? Kristenheten påstår sig stå i ett särskilt förhållande till Gud, Skaparen, som de inspirerade hebreiska skrifterna kallar Jehova eller Jahve. (Ps. 83:19, NW) Kristenheten påstår att den befinner sig i ett förbund med Jehova Gud, nämligen det ”nya förbundet”, och att den gör det genom den ende medlaren mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus. Eftersom de inspirerade hebreiska skrifterna har förutsagt Messias eller Kristus, godtar kristenheten dessa hebreiska skrifter som en del av den bibel som den använder i sina kyrkor. Den påstår att den väntar på denne Messias’ eller Kristi ankomst, hans andra ankomst. Den påstår att den är på väg genom denna värld till ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. (Hebr. 12:22) Vilken forntida religiös organisation är det därför kristenheten liknar? Det är tydligt att svaret är: Jerusalem och provinsen Judeen, vars huvudstad Jerusalem var för nitton hundra år sedan. Jerusalem och Judeen ägde de inspirerade hebreiska skrifterna, och de gjorde anspråk på att befinna sig i ett förbund med Jehova Gud genom profeten Mose som medlare. De påstod att de väntade på Messias’ eller Kristi ankomst.

6. Vilken inställning gentemot Jesus Kristus antog de flesta judarna under det första århundradet, och vad skulle deras handlingssätt ofelbart medföra för dem?

⁶ I första århundradet enligt den vanliga tideräkningen var det bara ett litet fåtal, en kvarleva, av judarna i Judeen och andra romerska provinser som tog emot Jesus, konung Davids och patriarken Abrahams avkomling, som Guds utlovade Messias. Denna kvarleva var de enda som inte förkastade honom, men det gjorde hela Jerusalem och Judeen och de övriga judarna som var kringspridda utöver jorden. Att de förkastade honom visades symboliskt genom att han blev upphängd på en avrättningspåle utanför Jerusalems murar på påskdagen år 33 v.t. Men händelserna efter hans avrättning ökade de redan förut många bevisen för att han verkligen var den förutsagde Messias eller Kristus, Guds Son. Att han blev förkastad skulle därför ofelbart bringa ödesdigra följder över de icke troende judarna, alldeles som det blivit förutsagt i forntida profetior av Daniel och andra. — Dan. 9:24—27.

7. När uttalade Jesus sin profetia beträffande ödeläggandet av Judeen och Jerusalem, och vilken fråga från apostlarna gav upphov till denna profetia?

⁷ Tre dagar före den ödesmättade påskdagen, dvs. den 11 Nisan år 33 v.t., profeterade Jesus Kristus själv om den kommande förstöringen av Jerusalem och dess tempel och hur Judeen skulle läggas öde inom den då levande generationens tid. (Matt. 23:37—24:2; Mark. 13:1, 2; Luk. 21:5, 6; 19:41—44) Längre fram samma dag ställde fyra av Jesu apostlar direkta frågor till honom om detta, och utan tvivel kom också Jesu övriga åtta apostlar tillstädes för att höra Jesu svar. Enligt aposteln Matteus’ redogörelse (Matt. kapitel 24, vers 3, NW) frågade de: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousía] och på avslutningen på tingens ordning?” De frågade honom såsom Guds profet.

8. Vad förutsade Jesus först i sitt svar, och hur betecknade han sedan ”allt detta”?

⁸ Till svar på denna trefaldiga fråga förutsade Jesus att falska Messiaser eller Krister skulle framträda, att krig skulle utbryta mellan nationer och riken, att det skulle komma livsmedelsbrist, farsoter och jordbävningar. Dessa skulle inträffa mellan tidpunkten då han uttalade denna profetia och Jerusalems och Judeens stundande ödeläggelse. Om innebörden av dessa händelser sade Jesus: ”Allt detta är en begynnelse till nödens våndor.” (Matt. 24:3—8, NW) ”Bli [inte] förfärade. Ty detta måste inträffa först, men slutet inträffar inte omedelbart.” — Luk. 21:9, NW.

9. a) Vilket arbete skulle Kristi lärjungar utföra medan allt detta ägde rum? b) Vad visar om Jesus gav dem alltför litet tid att utföra detta arbete före slutet?

⁹ Vad skulle Kristi apostlar göra, medan dessa världshändelser ägde rum? De skulle utföra det verk som han ålagt dem, i det han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (NW) Detta predikoverk skulle de utföra trots religiös förföljelse och den ökande laglösheten och att till följd därav kärleken skulle komma att kallna hos flertalet av de religiösa människorna. (Matt. 24:9—14; Mark. 13:9—13) ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Mark. 13:10, NW) I detta avseende gav inte Jesus sina apostlar och lärjungar för kort tid till att åstadkomma ett så omfattande vittnande om Guds rike. Redan år 60 eller 61, då aposteln Paulus befann sig i ett romerskt fängelse för att han predikat Guds rike, kunde han skriva till de kristna i Kolosse i Mindre Asien så här: ”Det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen. Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare.” — Kol. 1:23, NW.

10. Vilka fick genom predikandet på den tiden möjlighet att höra och att följa den kurs som gav säkerhet?

¹⁰ Aposteln Paulus kunde säga detta fem eller sex år innan judarna i Judeen och Jerusalem gjorde uppror mot det romerska riket, vilket skedde år 66 v.t., tre och ett halvt år före Jerusalems och dess tempels ödeläggelse. Detta gav tillfälle att föra de goda nyheterna om Guds Messiasrike, inte bara till de hedniska nationerna, utan också till de omskurna judar som bodde kringspridda på jorden, innan deras religiösa huvudstad, Jerusalem, blev förstörd av romarna år 70 v.t. På det sättet blev de i stånd att undgå tillintetgörelse tillsammans med Jerusalem genom att inte bege sig dit till dess religiösa högtider varje år. De skulle inte bli förfärade, då ”slutet” kom för det judiska Jerusalem.

Jesus identifierar detta ”vämjeliga ting”

11, 12. a) Vad skulle komma över Jerusalem när predikandet var utfört? b) Vilka ord av Jesus, som återges i Markus 13:14—20, visar om denna ”begynnelse till nödens våndor” skulle tjäna som ett sista tillkännagivande om att Jerusalems slut var farligt nära?

¹¹ Sedan det förutsagda predikandet om Guds rike blivit fullgjort världen runt, kunde ”slutet” väntas komma över Jerusalem och dess tempel. Nåväl, sedan detta predikoverk utförts och de ting som skulle utgöra en ”begynnelse till nödens våndor” inträffat, skulle det då hända något som särskilt angav att ”slutet” till sist förestod för Jerusalem och dess tempel? Ja, och Jesus förutsade vad detta skulle bli och vad de kristna som befann sig i det hotade området då skulle göra utan dröjsmål. Enligt Markus 13:14—20 (NW) fortsatte Jesus med att säga:

¹² ”Men när ni får se det vämjeliga ting som vållar förödelse stå där det inte borde (läsaren bör bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen. Må den som är på taket inte komma ned, ej heller gå in för att ta någonting ut ur sitt hus; och må den som är ute på marken inte återvända till det som han lämnat bakom sig för att hämta sin överklädnad. Ve de havande kvinnorna och dem som ammar ett spädbarn i de dagarna! Fortsätt med att bedja att det inte må ske om vintern; ty de dagarna skall vara dagar av en sådan vedermöda, som inte har förekommit från begynnelsen av skapelsen, som Gud har skapat, intill den tiden och inte skall förekomma mera. Ja, om inte Jehova hade förkortat dagarna, så skulle intet kött bli frälst. Men för de utvaldas skull, deras som han har utvalt, har han förkortat dagarna.”

13. a) Vad skulle sedan komma över Judeen och Jerusalem, enligt Markus’ och Matteus’ redogörelser? b) Vems hämnd skulle då få sitt uttryck, och vems vrede skulle få utlopp, enligt Lukas’ redogörelse?

¹³ Enligt denna profetia skulle provinsen Judeen och dess religiösa huvudstad, Jerusalem, erfara en vedermöda sådan som den inte förut upplevat och inte skulle få uppleva igen. I berättelsen om Jesu profetia i Matteus 24:21, 22 kallas den en ”stor vedermöda”. Enligt den redogörelse som ges i Lukas 21:22, 23 (NW) sade Jesus: ”Detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bli uppfyllt. ... Ty det skall komma stor nöd över landet och vrede över detta folk.” Dessa ”dagar” skulle medföra ”stor vedermöda”, som rättvisan krävde. De skulle präglas av att ”rättvisa skall utmätas”, eller ordagrant vara ”hämndedagar”, dvs. ”hämnd” å Guds sida. Det skulle bli Guds ”vrede” som kom till uttryck över Judeens och Jerusalems invånare. Jesus Kristus uppfyllde här profetian i Jesaja 61:1, 2 genom att kungöra ”hämndens dag från vår Gud”. — Se Lukas 21:22 i The Kingdom Interlinear Translation.

14. Vad skulle de judiska kristna i Judeen och Jerusalem göra för att undgå tillintetgörelse, och när skulle de göra det?

¹⁴ För att inte utsättas för möjligheten att bli utrotade i denna ”stora vedermöda” skulle de judiska kristna i Judeen och Jerusalem fly med största skyndsamhet. När då? Så snart de såg den situation ta gestalt runt om Jerusalem, varigenom de skulle förstå ”att dess ödeläggelse har kommit nära”. (Luk. 21:20, NW) Men vem skulle åstadkomma denna Jerusalems ödeläggelse? Tydligen de ”lägrade krigshärar” som skulle omge staden. Detta redskap till att vålla ödeläggelse var det som Jesus kallade ett vämjeligt ting, enligt Markus 13:14, där det omtalas att Jesus sade: ”Men när ni får se det vämjeliga ting som vållar förödelse stå där det inte borde (läsaren bör bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen.” — NW.

15, 16. a) Vad är den plats där detta ”vämjeliga ting” inte borde stå? b) Som vad slags stad betraktades Jerusalem på den tiden, och kunde denna ställning rädda staden från tillintetgörelse?

¹⁵ Men vad är den plats där detta ”vämjeliga ting” inte borde stå? Ett vämjeligt ting har ingen rätt att befinna sig på en plats som anses vara helig; och detta är vad Matteus 24:15, 16 kallar platsen, ty där heter det: ”Därför, när ni får se det vämjeliga ting som vållar förödelse, omtalat genom profeten Daniel, stå på helig plats (läsaren bör bruka urskillning), då må de som är i Judeen börja fly till bergen.” (NW) Den heliga platsen var Jerusalem och dess närmaste omgivningar.

¹⁶ Så talar till exempel Matteus 4:5 och 27:53 om Jerusalem som ”den heliga staden”. Sedan judarna hade gjort uppror år 66 v.t. och de romerska legionerna under härföraren Cestius Gallus blev slagna, myntade judarna i Jerusalem nya silversiklar, som på ena sidan bar inskriften ”Jerusalem, det heliga”. Men den heliga ställning som Jerusalem intagit ända till dess Jesus Kristus led martyrdöden alldeles utanför dess murar kunde inte rädda staden från att bli ödelagd år 70 v.t., och inte ens dess tempel som ju ansågs vara synnerligen heligt. (Apg. 21:28) Det redskap varmed Gud stod i begrepp att utkräva ”hämnd” var detta ”vämjeliga ting”.

17, 18. a) Genom vilken profet hade detta ”vämjeliga ting” blivit förutsagt, och var omtalas det i profetians hebreiska text? b) Var används dessutom detta uttryck i den grekiska Septuagintaöversättningens text?

¹⁷ Det är viktigt att lägga märke till att ”det vämjeliga ting som vållar förödelse” är det som var omtalat ”genom profeten Daniel”. (Matt. 24:15, NW) Jesu Kristi apostlar visste utan tvivel vad som var förutsagt om ”det vämjeliga ting som vållar förödelse” i bibelns hebreiska text i Daniel 11:31 och 12:11. Och eftersom de skildringar om Jesu Kristi liv som Matteus och Markus gett var skrivna på grekiska, måste deras hänvisning till ”det vämjeliga ting som vållar förödelse” också gälla den grekiska Septuagintaöversättningens återgivning av Daniel 9:27, där ett liknande grekiskt uttryck återfinns och där vi läser:

¹⁸ ”Nu skall en vecka bekräfta ett förbund för många, och mitt i den veckan skall mitt offer och drickoffer tas bort. Och över templet skall komma en förödelsernas styggelse, och vid slutet av en tid skall den förödelsen bringas att upphöra.” — Septuagintaöversättningen enligt Charles Thomson.

19. a) Med vad hade således detta ”vämjeliga ting” samband, och varför var det alltså lämpligt att Jesus omnämnde det? b) Men hur lydde den hebreiska texten till Daniel 9:27?

¹⁹ Denna Daniels profetia, som gavs honom nära slutet av Jerusalems sjuttioåriga ödeliggande, avsåg särskilt staden Jerusalem och Messias’ ankomst. Det var därför mycket lämpligt att Jesus Kristus hänvisade till just den profetian, när han uttalade orden i Matteus 24:15. Följaktligen hade Daniels profetia här avseende på något i förbindelse med det återuppbyggda templet i Jerusalem, som framgår av ordalagen i Septuagintaöversättningens återgivande av Daniels profetia. Den anger att ”förödelsernas styggelse” eller ”det vämjeliga ting som vållar förödelse” har något att göra med det tempel i Jerusalem där Messias skulle framträda. Den hebreiska ordalydelsen av Daniels profetia, sådan den återges i den massoretiska texten, lyder litet annorlunda. Senare delen av Daniel 9:27 lyder: ”Och på de vämjeliga tingens vinge [styggelsens vinge] kommer den som vållar förödelse; och intill en utrotning skall det, om vilket det är beslutat, fortsätta att utgjutas också över den som ligger öde.” — NW.

20. Vem visar därför profetian i Daniel 9:26 att detta ”vämjeliga ting som vållar förödelse” är?

²⁰ Den ”som vållar förödelse” skulle alltså komma ”på de vämjeliga tingens [eller: styggelsens] vinge”. En sådan förödare skulle följaktligen vara ett ”vämjeligt ting som vållar förödelse” eller en ”förödelsernas styggelse”. (LXX) Vad detta ”ting” åstadkom var förödelsen av Jerusalem och dess tempel. Detta profeterades det om i senare delen av den föregående versen (26) i Daniels profetia, där det hette: ”Och staden och den heliga platsen skall en kommande ledares folk låta drabbas av fördärv. Och dess ände skall komma genom floden. Och intill änden skall det vara krig; om ödeläggelser är det beslutat.” (Dan. 9:26, NW) Denna profetia identifierar ”förödelsernas styggelse” eller ”det vämjeliga ting som vållar förödelse” såsom den ”kommande ledaren” jämte det ”folk” som han leder.

21. Vilka visas av historien vara folket och ledaren som åstadkom förödelse, i överensstämmelse med Lukas 21:20, 21?

²¹ Vad visar historien att ”en kommande ledares folk” var, det folk som kom efter det att Jesus blivit smord till att vara ”Messias, ledaren”, år 29 v.t. och som förödde staden Jerusalem och templets heliga plats? Det var krigsfolket under ledning av fältherren Titus, den romerske kejsar Vespasianus’ son. Detta stämmer överens med Jesu ord till sina frågande apostlar: ”När ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som är i Judeen börja fly till bergen.” — Luk. 21:20, 21, NW.

22. a) Vem tillhörde de ”lägrade krigshärar” som befann sig omkring Jerusalem? b) Vilka ting som omnämns i Daniels profetia och i Jesu profetia visas alltså vara ett och detsamma?

²² De ”lägrade krigshärar” som omringade Jerusalem år 66 v.t. och de ”lägrade krigshärar” som omringade staden år 70 v.t. var i båda fallen det sjätte världsväldets, dvs. Roms, härar. De som omringade staden år 66 v.t. var trupper som fältherren Cestius Gallus hade fört ned från Syrien. Efter detta krigs-”folks” överraskande återtåg under Gallus handlade de kristna judarna i Jerusalem och Judeen enligt Jesu råd och började ”fly till bergen”, och dessa omvända judar var med bland Guds smorda ”utvalda”. De ”lägrade krigshärar” som omringade Jerusalem år 70 var fyra legioner under fältherren Titus, tolfte legionen väster om staden, femte och femtonde norr om den och den tionde i öster. Dessa legioner fick slutligen stöd av en befäst mur som romarna byggt runt om hela staden för att svälta ut judarna som gjorde motstånd. Alltså utgör de romerska ”lägrade krigshärarna”, som omtalas i Lukas 21:20, och ”förödelsernas styggelse”, som omnämns i Daniel 9:27 (LXX), och ”det vämjeliga ting som vållar förödelse”, som Matteus 24:15 och Markus 13:14 talar om, en och samma sak.

23. Hur kan det visas om det romerska riket självt var detta ”vämjeliga ting” eller inte?

²³ Vi ser alltså att det kejserliga Rom i egenskap av det sjätte världsväldet inte var ”det vämjeliga ting som vållar förödelse”. Det romerska riket hade hållit Judeen ockuperat alltsedan härföraren Pompejus’ tid, dvs. från år 63 f.v.t. (med undantag av åren 40—37 f.v.t.), och hade romerska trupper förlagda i Jerusalem ända fram till den tid då den kristne aposteln Paulus blev angripen av pöbeln i Jerusalem omkring år 56 v.t. och till det judiska upproret år 66. (Apg. 21:31—23:31) Under de få år som judarna i Judeen åtnjöt självständighet efter sitt uppror fanns det inga romerska soldater i och omkring Jerusalem.

24. a) Vilka var det alltså som i särskild grad uppfyllde rollen som ”vämjeligt ting”? b) Vann förödaren Guds ynnest därigenom?

²⁴ År 70 var naturligtvis de ”lägrade krigshärarna” under Titus’ befäl det romerska rikets redskap och representerade detta välde, det sjätte världsväldet. Men dessa ”lägrade krigshärar”, som direkt utförde det förödande verket mot den stad som ansågs ”helig” och med vilken Guds namn och tillbedjan varit förbundna, utgjorde ”det vämjeliga ting som vållar förödelse”. Fastän de utförde det som Jehovas profeter profeterat om, tillvann de sig inte därigenom någon ynnest hos honom. De var fortfarande hedniska härar som förde de romerska militära fälttecknen, vilka soldaterna tillbad såsom gudar.

25. Vad kan sägas om huruvida Roms härstyrkor i vår tid är det nutida ”vämjeliga ting som vållar förödelse” eller inte?

²⁵ I våra dagar, nu på 1900-talet, består Rom alltjämt som en stad, men Roms härstyrkor utgör inte — vare sig helt eller delvis — den nutida ”förödelsens styggelse” eller ”det vämjeliga ting som vållar förödelse”. Detta beror inte på att Rom har påstått sig vara ”kristet” alltsedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet. Romarväldet har för länge sedan upphört att existera. Det har efterträtts av det sjunde världsväldet, det anglo-amerikanska tvåmaktsväldet.

26. Vilken fråga uppstår i förbindelse med det sjunde världsväldet, särskilt med tanke på profetiorna i Daniel 11:31 och 12:11?

²⁶ Kommer detta sjunde världsväldes härar att bevisa sig vara detta nutida ”vämjeliga ting som vållar förödelse”, fastän detta sjunde världsvälde bekänner sig vara kristet? Enligt den gudomliga profetian (Daniel 11:31 och 12:11) skulle ett ”vämjeligt ting som vållar förödelse” spela en chockerande roll i vårt århundrade. Vad är detta ting, och skall det visa sig vara den förutsagde förödaren av den religiösa kristenheten? Vi måste undersöka vidare för att få reda på det.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 224]

(För formaterad text, se publikationen)

”När ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar ... må då de som är i Judeen börja fly.” — Luk. 21:20, 21, NW.

MEDELHAVET

Pella

Samaria

GERISSIM

SAMARIEN

PEREEN

Jeriko

Jerusalem

Betania

JUDEEN

Juda öken

SALTHAVET

Masada

IDUMEEN