Undvik fallgroparna

 1. Vilka frågor väcker Jesu ord i Lukas 21:34—36?

OM VI mera ingående granskar de varningsord som är återgivna i Lukas 21:34—36 (NW), märker vi att vi skulle vilja ha svar på en del frågor. Är Jesu ord tillämpliga på alla i lika mån, eller gäller de mera för en viss kategori än för andra? Vad avses med uttrycket ”omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer”? Hur kan vi ”lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa”? Vad kan hjälpa oss att följa maningen ”giv akt” och ”håll eder ... vakna”, och varför anmodas vi i detta sammanhang: ”Bed hela tiden”?

 2. a) Åt vilka gavs varningen ursprungligen? b) Innebär detta att bara den himmelska klassen blir frälst?

² Jesus uttalade ursprungligen denna profetia inför en begränsad åhörarskara bestående av fyra av hans lärjungar, men naturligtvis uttalade han den i själva verket till gagn för lärjungar av samma slag eller klass av ”de utvalda”, som skulle vara vid liv här på jorden vid tiden för hans andra närvaro. (Mark. 13:3, 4; Matt. 24:22) Men innebär detta att bara de som hör till den sanna församlingen och har fått ett himmelskt hopp väckt hos sig kan behålla sin ställning inför Människosonen? För att få svar på denna fråga går vi än en gång till Uppenbarelseboken, denna gång till sjunde kapitlet. I de åtta första verserna i detta kapitel framställs en klar och tydlig bild av församlingsklassen, ”Guds Israel”, det vill säga de utvalda som utgör det andliga Israel och som vinner det arv som det köttsliga Israel såsom nation inte lyckades vinna. Dessa andliga israeliter har alla blivit tecknade ”med insegel på deras pannor”, och de svarar emot den skara som beskrivs i Uppenbarelseboken 14:1. Men är det bara dessa som blir frälsta? Kristenheten kanske säger ”ja”, men vad svarar bibeln? — Gal. 6:16; Rom. 11:7; Upp. 7:3.

 3. Åt vilka andra erbjuds frälsning, och vad ger de till känna?

³ Omedelbart ”efter dessa ting”, som vi just nämnt, ser Johannes ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer”, och se, de behåller sannerligen sin ställning ”stående inför tronen och inför Lammet”. Vilka är de? De tillhör inte den ”lilla hjorden” av det andliga Israel och behöver inte vara i himmelen för att åtnjuta en ynnestställning, stående inför tronen. De befinns vara Herrens ”andra får” och har fått hoppet om liv på jorden väckt hos sig, men de måste först, tillsammans med kvarlevan av den ”lilla hjorden” som alltjämt befinner sig här på jorden, behålla sin ställning inför Människosonen. Och hur kan de räknas värdiga att få göra detta? Hör här vad ”de hålla i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Det råder ingen som helst tvekan om deras offentliga tillkännagivande beträffande vem de står i skuld till för sin frälsning och beträffande vems sida de stöder med avseende på stridsfrågan, som gäller väldet, härskarmakten, och tillbedjan. — Upp. 7:9, 10, NW; Luk. 12:32; Joh. 10:16.

Förenta nationerna

 4. a) I vilken stor fallgrop har kristenheten hamnat? b) Vari består skillnaden mellan FN:s generalförsamling och Guds organisations ”allmänna sammankomst”?

⁴ Genom att inta en sådan ståndpunkt undviker dessa sanna tillbedjare den hemska fallgrop, den dolda fara, som det stora flertalet inom kristenheten har hamnat i. Vad består den i? Misstaget att betrakta kronan på verket för de mänskliga strävandena, Förenta nationerna, såsom Guds redskap som skall fullborda hans uppsåt och uppfylla profetian i Jesaja 2:4, som är inristad på en vägg på en framträdande plats vid dess högkvarter i New York. De som tillhör denna ”stora skara” inser att Guds medel till frälsning inte är ett av människor frambragt redskap utan att det är Guds rike i Kristi händer. Det är riktigt att Förenta nationernas huvudorgan utgörs av generalförsamlingen. Det är också riktigt att i förening med konungen, Kristus Jesus, i ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, befinner sig ”myriader änglar i allmän sammankomst [eller generalförsamling] och församlingen av de förstfödda, som hava blivit uppskrivna i himlarna”. Men det är endast i fråga om de närbesläktade uttrycken som en jämförelse kan göras, ty i den senare generalförsamlingen eller ”allmänna sammankomsten” finns det inte en enda politiker och sannerligen inte någon med vetorätt, som man så ofta och hänsynslöst tillgripit i ett annat av Förenta nationernas viktiga organ, nämligen i säkerhetsrådet. Hur skulle det för resten kunna finns någon orsak till jämförelse, när Jesus i bön kraftigt underströk att hans sanna efterföljare i likhet med honom själv skulle bevara sig heliga och inte skulle utgöra någon del av världen och när, såsom Jakob med eftertryck påpekade i sitt brev, ”vänskap med världen är fiendskap med Gud” och av Gud räknas för att vara andligt äktenskapsbrott? Detta betyder inte att man måste bokstavligen dra sig bort från världen, utan avser ett sådant förhållande som Jesus talade om i bön till sin Fader, då han sade: ”Jag begär icke, att du skall taga dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull.” Också vi i denna tid, som följer maningen ”bed hela tiden”, bör framställa en liknande begäran beträffande oss själva och alla Jehovas får. — Hebr. 12:22, 23; Joh. 17:15—17; Jak. 4:4; NW.

 5. Hur framhåller Skriften kontrasten mellan Guds redskap eller medel och det som människor frambringar?

⁵ Avsikten med det redskap, som människorna har frambragt genom sina egna regeringar och riken, är att vidmakthålla den nuvarande ordningen under förbättrade förhållanden. Syftet med Guds redskap eller medel, det rike som frambragts av ”himmelens Gud”, är det diametralt motsatta, ty ”det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra [av människor frambragta] riken, men självt skall det [därpå] bestå evinnerligen” och skall åstadkomma att de utlovade välsignelserna evigt liv och frälsning blir en verklighet i ett återställt paradis. Det är de religiösa ledarna i kristenheten som bär ansvaret för att Förenta nationerna och dess föregångare, Nationernas förbund, har blivit betraktade såsom ett Guds redskap, ty de har kallat det för ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. De måste ha förbisett vad psalmisten skrev under inspiration i Psalm 127:1: ”Om Jehová icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga däruppå.” (Åk) De måste också ha förbisett den åskådliga liknelse som Jesus framställde om den omdömesgille eller förståndige man, ”som byggde sitt hus på hälleberget”, ett hus som höll stånd mot stormar och påfrestningar, och — i kontrast härtill — om den dåraktige eller oförståndige man, ”som byggde sitt hus på sanden”, ett hus som blev en riktig fälla, när det utsattes för regn och vattenströmmar och hårda vindar. — Dan. 2:44; Matt. 7:24—27.

Kristenhetens religioner

 6. Hur visar sig kristenheten vara den största av alla fallgropar?

⁶ I själva verket är den organiserade religionen, sådan den framträder i kristenheten, den största av alla fallgropar och därtill den mest försåtliga. Läs vad Jesus sade såsom inledning till den liknelse vi just hänvisat till. Han talade om dem som skulle komma med ivriga försäkringar och säga: ”Herre, Herre, hava vi icke ... genom ditt namn gjort många kraftgärningar?” Berättigar detta dem till att få behålla sin ställning på den slutliga domens dag? Hur förvånade blir de inte och vilken vanheder får de inte röna, när de tvingas lyssna till domsuttalandet, som är emot dem: ”Gå bort ifrån mig, ni som göra vad laglöst är”! (NW) Ja, här har vi förklaringen till den uppkomna situationen. Kristenheten är måhända mycket religiös, men den är laglös. Den gör anspråk på att vara kristen, men ledarna och folket inom den föredrar att välja och utöva sin egen religion på sitt eget sätt, vilket förklarar att det finns så många ”kristna” trosbekännelser och religionssamfund. De religiösa ledarna i kristenheten är en produkt av det avfall, som Jesus och apostlarna förutsade, och de utgör ”laglöshetens människa”, som aposteln Paulus beskriver i Andra Tessalonikernas andra kapitel. Lägg märke till att den ivriga strävan hos denna ”laglöshetens människa” är alldeles densamma som hos ”denna tingens ordnings gud”. Paulus skrev: ”Han är avgjord motståndare och upphäver sig över var och en som kallas ’gud’ eller ett föremål för vördnad, så att han sätter sig ned i Gudens tempel, i det han offentligen visar sig vara en gud.” — Matt. 7:22, 23; 2 Tess. 2:4, NW; Jes. 14:13, 14.

 7. Vad är grundorsaken till förvirringen i människors sinnen, och vad bör vi fördenskull bedja om?

⁷ Det är inte att undra på att det råder sådan förvirring och ett sådant dunkel i människors sinnen beträffande herraväldet och tillbedjan, eftersom folk nu är offer för ”varje orättfärdigt bedrägeri”. Och såsom Paulus så träffande uttryckte det, då han skrev: ”Och det är icke att undra på, ty Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel. Det är därför icke något märkligt, om hans tjänare också fortfara att förvandla sig till rättfärdighetens tjänare.” Låt oss fördenskull oavlåtligen bedja om att var och en av oss må bli bevarad från att råka i dessa fallgropar och ständigt må befinnas allvarligt sträva efter att göra vår ”Faders vilja, hans som är i himlarna”, och klart må inse vad som är Guds redskap. Må vi alla behålla vår ställning genom att välja Guds rike under Kristus och tjäna dess intressen. — 2 Tess. 2:10; 2 Kor. 11:14, 15; Matt. 7:21; NW.

Mera ”personliga” fallgropar

 8. Vilka fallgropar varnar oss Lukas 21:34 för, och hur skall vi undvika dem?

⁸ Vi kommer så till de mera ”personliga” fallgropar, som Jesus talade om, ”omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer”. Låt oss begrunda innebörden i dessa ting och ta reda på vari de faror består, som är förbundna med dem. Jesus framhävde detsamma i sin bergspredikan, då han visade att den som är helt upptagen av dessa ting, vare sig det är fråga om frosseri eller om den motsatta ytterligheten, oro över att inte ha nog av dessa materiella ting följande dag, sannerligen inte kommer att bli slav åt Gud utan åt rikedomen. Häri ligger faran. Han blir, när allt kommer omkring, inte annorlunda än alla andra människor, ”ty allt detta är det som nationerna ivrigt sträva efter”. Men Jesus gav oss också omtänksamt lösningen på detta problem, då han sade: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” Om vi troget följer en sådan kurs, skall detta helt visst hjälpa oss att hörsamma orden ”giv akt” och ”håll eder ... vakna”, och våra hjärtan skall ”aldrig bliva nedtyngda”. — Matt. 6:24—33; Luk. 21:34; NW.

 9. Vilka varningar och råd ger oss Skriften beträffande alltför stor självsäkerhet?

⁹ I det att vi omsorgsfullt strävar efter att handla i överensstämmelse med denna rätta inställning och livskurs, måste vi därtill bedja hela tiden. Vi får aldrig bli för självsäkra, oberoende av hur många år vi har varit Guds barn, överlämnade åt honom, och glatt oss åt en god insikt i sanningen och åt många tjänsteprivilegier. Kampen är ännu inte över, såsom Paulus säger: ”Dessutom utövar var och en, som deltager i en tävlingskamp, självbehärskning i allting.” En sådan människa måste kuva sin kropp och leda den som en slav, för att hon inte, sedan hon ”har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd”. Paulus hänvisar till vad Israel fick uppleva och framhåller att den generation, som fördes ut ur Egypten, underlät att behålla sin ställning inför Gud, till och med efter den storslagna befrielsen ur Faraos grepp. ”Mot de flesta av dem visade dock Gud icke sitt godkännande, ty de blevo nedgjorda i öknen.” Sedan Paulus dragit fram ytterligare bevis, säger han till avslutning: ”Må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller. Gud ... skall icke låta eder bliva frestade utöver vad ni kunna bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” — Luk. 21:36; 1 Kor. 9:25—27; 10:5, 12, 13; NW.

10. a) Skall vi lyckas undfly genom att ryckas bort från skådeplatsen? b) Vad menas med ”detta, som är bestämt att inträffa”?

¹⁰ Låt oss stanna för det sista uttrycket här. Gud ”öppnar” inte alltid ”utvägen” genom att rycka oss undan frestelsen, utan genom den hjälp han ger genom sitt ord och sin organisation, och genom hans andes bistånd, kan vi ”uthärda den”, så att den inte blir oss övermäktig. Jesu ord tycks ha en liknande innebörd. Han sade ju: ”För att ni må lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa.” Han kan inte ha menat att vi borde bedja om att bli bokstavligen bortryckta från skådeplatsen. Noa och hans familj blev ju inte ryckta bort från skådeplatsen, utan de blev bevarade genom själva syndafloden, i det att de i trygghet flöt på de svallande vattnen. Vilken upplevelse var inte detta! Det ”som är bestämt att inträffa” är sådant som är förutsagt i Skriften och som vi har talat om, avslöjandet och vanäran som kristenheten så oväntat och chockerande drabbas av och dess väldiga fall, och vidare Förenta nationernas avslöjande och misslyckande, ”vilddjurets”, som ”skall gå bort i tillintetgörelse”. Lägg härtill de avslöjanden och misslyckanden som drabbar alla delar av Satans värld, såsom Jesus sade: ”Himmel och jord skola försvinna.” Slutligen skall Satan själv gripas och bindas och slungas i avgrunden. — Luk. 21:36, 33; Upp. 17:3, 8, 11; 20:2, 3; NW.

Behåll din ställning!

11. a) Vilka redan vidtagna föranstaltningar kommer att hjälpa oss att behålla vår ställning? b) Hur behåller de som tillhör den ”stora skaran” sin ställning?

¹¹ Tack vare Jehovas oförtjänta godhet genom Människosonen kan vi lyckas undfly allt detta och behålla vår ställning inför honom. Såsom en kontrast till himmel och jord som försvinner påpekade Jesus: ”Men mina ord skola ingalunda försvinna.” Om vi behåller ett fast grepp om hans ord i trogen lydnad, skall också vi ”ingalunda försvinna”. Att Satans himmel och jord upplöses betyder inte att vi lämnas åt vårt öde. Jehovas nya himmel och nya jord har redan upprättats, och den senare representeras nu av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Förutom kvarlevan av det andliga Israel har stora grupper av den ”stora skaran” lytt den angelägna befallningen: ”Gå ut ur henne [Babylon], mitt folk”, och har flytt till Guds stad, Sion. De förlitar sig inte på människors planer och projekt eller på sina egna gärningar för att vinna Guds godkännande. Orsaken till att ”de stå inför Guds tron” är den att de offentligen tillkännager och öppet visar att de förtröstar på den föranstaltning som Gud i sin stora godhet har gjort för dem. ”De hava tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” Därpå fortfar de att vidmakthålla sin ställning inför Guds tron genom att ”ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel”, det vill säga i nära förening med kvarlevan av det andliga Israel, som av Petrus liknas vid ”levande stenar [som] uppbyggas till ett andligt hus” eller tempel. — Luk. 21:33; Upp. 21:1; 18:4; 7:14, 15; NW; 1 Petr. 2:5.

12. Vilken förpliktelse har vi gentemot alla människor, och vad blir följden av att vi fullgör den?

¹² Om vi går tillbaka till frågan huruvida Jesu ord i Lukas 21:34—36 (NW) är tillämpliga på alla i lika mån eller gäller vissa människor mer än andra, kan vi av det som han sade klart inse att hans ord berör alla människor överallt, ja, ”alla dem som bo på hela jordens yta”. Detta innebär naturligtvis först och främst att de som inser att vi snabbt närmar oss ”den dagen” för slutlig räkenskap har en förpliktelse att kungöra varningen vida omkring. Såsom Jesus sade måste detta ske ”till ett vittnesbörd för alla nationer”, vare sig de tar emot budskapet eller inte. Skriften anger att nationerna, såsom nationer betraktade, kommer att vägra att fästa avseende vid budskapet, förblindade som de är av ”denna tingens ordnings gud”. Deras blod skall komma över deras egna huvuden. Men såsom det också har förutsagts och överväldigande bevisats av de verkliga förhållandena, finns det många fårliknande människor, som känner igen den ”rätte herdens” röst i budskapet om Riket, som nu förkunnas världen utöver, och som nu i tusental sluter sig till deras led som utgör den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. — Matt. 24:14; 2 Kor. 4:4; Joh. 10:14—16; NW.

13. Varför behöver de som sluter sig till våra led mycken hjälp?

¹³ Under den tid som budskapet om Riket alltjämt måste förkunnas för alla människor, har vi en särskild förpliktelse att hjälpa dessa många nya, som håller på att vinna kunskap om sanningen. Ytterst få av dem hade tidigare någon större kunskap i bibeln, om de alls hade någon. När de får röna motstånd och ställs inför allehanda problem, har de ingen grundval av kunskap eller erfarenheter, som kan vägleda dem och ge dem en nykter, balanserad, syn på saken. De behöver mycken hjälp i alla avseenden, om de skall kunna behålla sin ställning. De som redan intar en ansvarsfull ställning i Jehovas organisation, den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, som Matteus 24:45—47 (NW) talar om, inser sannerligen detta, och det är med sanningen överensstämmande att påstå att hela organisationen är inställd på att hjälpa dessa små ”lamm” eller ”får”. Men är de de enda som i särskild grad behöver hjälp? — Joh. 21:15—17.

14. Varför bör man inte om någon enda i församlingen mena att hans ställning är säker?

¹⁴ Det är uppenbart att när Jesus sade: ”Men giv akt på eder själva”, tänkte han på alla sina lärjungar som skulle befinna sig på jorden vid den tid då hans ord skulle gå i uppfyllelse. Från denna synpunkt sett gäller hans ord för alla i lika mån. Det kan vara så att tjänarna i en församling av Jehovas vittnen är benägna att tro att de förkunnares ställning är säker, som har varit i sanningen ett antal år och har varit verksamma i arbetet med att vittna och som anses vara mogna. De kanske är det, men enligt vad erfarenheten har visat — till stor förundran i somliga fall — är det ett sorgligt misstag att dra den slutsatsen att dessa kära bröder och systrar tycker att det är jämförelsevis lätt att behålla sin ställning. Eftersom de har varit i sanningen under ganska lång tid, kanske de inte är så snara att tala om sina svårigheter, delvis kanske av det skälet att de inte vill slå ned modet hos dem som är yngre i sanningen. Men de befinner sig alltjämt i köttet, var och en av dem har alltjämt sin begränsning och slits med vissa böjelser som måste tyglas och som vållar mången kamp i sinnet, fastän detta kanske inte är känt för någon annan än dem själva. Andra människor väntar sig kanske inte alls att det förhåller sig så. Varmt, verkligt intresse och omtanke bör fördenskull ägnas åt alla och envar i församlingen. Man bör besöka dem, i synnerhet om de av en eller annan orsak inte kommer till församlingens möten eller tar del i dess anordningar för tjänst såsom de tidigare har gjort. Tänk på att Satan i särskild grad är fylld av vrede ”mot de återstående av hennes [kvinnans] säd, som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. — Upp. 12:17, NW.

15. Hur varnar Paulus oss för de fallgropar vi måste vara på vår vakt mot?

¹⁵ Till gagn och vägledning för alla som söker behålla sin ställning vill vi påminna om några värdefulla uttalanden av aposteln Paulus i hans brev till hebréerna, av vilket det framgår att detta ämne låg honom varmt om hjärtat. Sedan Paulus har talat om den överordnade ställning som Jehova förlänat åt Kristus Jesus, framhåller han kraftigt behovet av att ”ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort”. Efter det att han därpå talat om hur en hel generation israeliter i öknen förlorade sin ställning inför Gud, en generation som Gud förtörnades på, ger han oss på nytt en varning, i det han säger att vi bör ta oss i akt, så att vi inte utvecklar ”ett ont hjärta, som saknar tro på grund av att det drager sig bort från den levande Guden”. Längre fram i brevet talar han till dem som redan hade uthärdat ”en svår kamp under lidanden” och bönfaller dem så: ”Kasta därför icke bort eder dristighet att tala ut, som skall få en stor belöning sig given.” Därpå talar han åter allvarligt, i det att han hänvisar till israeliternas erfarenheter, om den olyckliga utgång det kan få för oss, ”om vi vända oss bort från honom som talar från himlarna”. Och slutligen, sedan han i sköna ordalag talat om varför Jesus Kristus behåller sin ställning, han är ju ”densamme i går och i dag och i evighet”, förmanar han oss: ”Låt eder icke ryckas med av olika och främmande läror; ty det är rätt att hjärtat gives fasthet genom oförtjänt godhet.” Dessa uttalanden är väl värda att minnas; de gäller ju sådant som vi bör väpna oss emot. Glid inte bort undan för undan, drag dig inte bort från den levande Guden, därför att du saknar tro, och vänd dig inte bort från att lyssna till honom. Kasta inte bort din dristighet att tala ut på sanningens vägnar, och låt dig inte heller ryckas med av främmande läror, som inte stämmer överens med sanningen. — Hebr. 2:1; 3:10—12; 10:32, 35; 12:25; 13:8, 9; NW.

16. Vilken kraftig uppmuntran har Paulus givit, som hjälper oss att behålla vår ställning?

¹⁶ Med positiva, uppbyggande ord manar Paulus oss, som hör med till det hus, över vilket Sonen, Kristus Jesus, är huvudet, att ”göra vårt grepp fast om vår dristighet att tala ut och vår fröjd över hoppet stadig intill slutet” och att ”göra vårt grepp fast om den tillförsikt, som vi hade i början, stadigt intill slutet”. Sedan Paulus talat om den barmhärtiga föranstaltning som har gjorts genom Jesus, som är ”en stor präst över Guds hus”, säger han: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast.” Han är viss om att vi inte är ”av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv”. Efter att ha kommit med en lämplig påminnelse om att det rike, som vi tjänar, ”icke kan skakas”, ger han en utmärkt sammanfattning av den vägande sinnesinställning och det betydelsefulla handlingssätt, som vi måste hålla fast vid, om vi skall lyckas behålla vår ställning inför Människosonen, i det han säger: ”Må vi då alltfort vara föremål för oförtjänt godhet, genom vilken vi kunna på ett godtagbart sätt ägna helig tjänst åt Gud med gudaktig fruktan och vördnad.” — Hebr. 3:6, 14; 10:21, 23, 39; 12:28; NW.