och som ägnar honom odelad hängivenhet. Har Jehova organiserat dem? Vad är det land, som Jehova givit dem här på jorden, och skall de förbli i det? Hur kan du få någon del i detta sköna land? Dessa frågor skall vi begrunda i efterföljande nummer av Vakttornet.

Frågor från läsekretsen

● Hur kan vi få Lukas’ redogörelse för Herrens aftonmåltid, i vilken han berättar om att två kalkar sändes runt, att stämma överens med Matteus’, Markus’ och Paulus’ redogörelser, som talar om att bara en vinkalk sändes runt? — R. D., USA.

När vi jämför olika redogörelser i Skriften för samma händelse eller tilldragelse, är det alltid bra att komma ihåg följande: Även om en viss skribent nämner bara en person eller ett föremål, betyder detta inte nödvändigtvis att det inte kan ha varit fler. Vi finner sålunda att Matteus nämner att två blinda och två demonbesatta blev botade, medan både Markus och Lukas bara nämner en av vardera slaget. (Matt. 8:28; 20:30; Mark. 5:2; 10:46, 47; Luk. 8:27; 18:35) Vidare nämner både Matteus och Markus bara en ängel vid den uppståndne Jesu grav, medan Lukas nämner två. — Matt. 28:2—4; Mark. 16:5—7; Luk. 24:4, 5.

Så förhåller det sig också med antalet kalkar, som inbegrips i redogörelsen i Lukas 22:17—20 (NW), som lyder: ”I det han tog emot en kalk, frambar han tacksägelse och sade: ’Tag denna och låt den gå från den ene till den andre ibland eder, ty jag säger eder: Från och med nu skall jag icke åter dricka av vinträdets produkt, förrän Guds rike kommer.’ Han tog också ett bröd, frambar tacksägelse, bröt det och gav det åt dem och sade: ’Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Också kalken på samma sätt, sedan de hade ätit aftonmåltiden, varvid han sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.’”

Den första kalk som nämns här (vers 17) avser firandet av påsken, såsom det visas av vers femton. Påskfirandet på Jesu tid inbegrep användandet av vinkalkar. Såsom det visas av The Jewish Encyclopedia, band 9, sidan 552, och M’Clintock and Strong’s Cyclopædia, band 7, sidan 739, använde judarna åtminstone fyra vinkalkar vid firandet av påsken. Mischna säger mycket bestämt: ”Inte ens den fattigaste i Israel behöver äta utan att sitta ned vid bordet, och man får inte ge dem mindre än fyra vinkalkar att dricka.” (Pesachim 10:1) Lukas’ kommentar i vers sjutton avser därför en av de vinkalkar som sändes runt under påskfirandet och av vilken kalk Jesus själv drack och sade: ”Jag [skall] icke åter dricka av vinträdets produkt, förrän Guds rike kommer.” — Luk. 22:18, NW.

Med början i vers nitton, som börjar ett nytt stycke i Nya Världens översättning, talas det inte längre om påsken utan om instiftandet av Herrens aftonmåltid. Jesus använde en del av det osyrade brödet och en av de vinkalkar som redan fanns till hands. Den kalk som nämns i vers tjugo, den som användes vid Herrens aftonmåltid, är den enda som nämns av Matteus (26:27) och Markus (14:23) och av Paulus i 1 Korintierna 11:25. Herrens aftonmåltid utgjorde emellertid ingen del av påskfirandet; Jesus instiftade här något nytt.

● Varför blev Simeon utelämnad i den avskedsvälsignelse Mose uttalade (5 Mos. 33:6—24) över Israels stammar? — G. S., USA.

Detta berodde utan tvivel på att Simeons del inbegreps i den del som tillföll Juda. Simeon och Levi hade samarbetat i en grym gärning, och därför profeterade Jakob: ”Låt mig giva dem en del i Jakob, men låt mig förskingra dem i Israel.” (1 Mos. 49:7, NW) Så fastän det gavs en ”del” åt Simeon och Levi i Israel, var det inte en sammanhängande del. Om man betraktar en karta över Palestina på Israels tolv stammars tid, finner man att Simeon innesluts inom Juda område; Simeon fick alltså inte ett slutet område. När Mose vände sin uppmärksamhet till Juda, visste han mycket väl att Simeons del ingick i Juda. I Josua 19:9 sägs det: ”Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin arvedel inom deras arvedel.” Det var inte bara så att Simeon kunde inbegripas i den del som tillföll Juda, utan Mose välsignelse gällde alla Israels stammar, och Simeons stam var församlad där och blev delaktig i den allmänna välsignelsen: ”Lycklig är du, o Israel! Vem finnes som är lik dig, ett folk som åtnjuter frälsning i Jehova?” — 5 Mos. 33:29, NW.