Dagligt bröd, förlåtelse och befrielse
1. Med vem har de föregående tre böneframställningarna i Herrens bön att göra, och vilka har de fyra återstående avseende på?
DE tre första böneframställningarna i Herrens bön har direkt att göra med Guds intressen, vilka kommer främst i vikt och betydelse och är av universell räckvidd. De fyra återstående bönerna har att göra med oss skapelser individuellt och personligen. Då Gud är vår himmelske Fader, är han kärleksfullt intresserad av dessa ting, som på ett så väsentligt sätt berör hans barn på jorden, och vår lärare Jesus försäkrar oss, att vi får lägga fram dessa angelägenheter för Jehova Gud i bön.
2. Med vilken tanke beträffande morgondagen beder vi endast om mat för i dag?
2. ”Giv oss i dag vårt bröd för denna dag.” Genom att inte bedja om bröd eller mat och dryck för någon längre tid än i dag visar denna bön den rätta inställningen. Den dristar sig inte att förutsätta, att vi skall leva i morgon, med tanke på vad Ordspråksboken 27:1 säger: ”Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke, vad en dag kan bära i sitt sköte.” Lärjungen Jakob inskärper samma tanke och framhåller för oss att vi bör säga: ”Om Jehova vill, skola vi leva och även göra det eller det.” (Jak. 4:13—15, NW) I överensstämmelse med denna bön om just den mängd föda som behövs i dag talar Jesus litet längre fram i samma bergspredikan om för oss, hur Gud föder fåglarna och kläder blommorna, och säger: ”Var därför aldrig bekymrade eller säg: ’Vad skola vi äta?’ eller ’Vad skola vi dricka?’ eller ’Vad skola vi sätta på oss?’ Ty allt detta är det som nationerna ivrigt sträva efter. Ty eder himmelske Fader vet, att ni behöva allt detta. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra, ting även givas eder. Alltså: bekymra eder aldrig för nästa dag, ty nästa dag kommer att hava sina egna bekymmer. Det är nog för varje dag med dess egen plåga.” (Matt. 6:31—34, NW) Därför beder vi i dag endast om vårt dagliga bröd.
3. Hur uppmuntrar inte Herrens bön någon glupsk och girig ande?
3. Lukas 11:3 (NW) återger samma bön på detta sätt: ”Giv oss vårt bröd för dagen efter dagens behov.” Detta befrämjar inte någon benägenhet för att lägga saker och ting på hög, varigenom andra Guds barn kanske får lida brist på dessa ting, och inte heller någon tendens att bilda en ring eller skaffa sig monopol på livsmedel för att behärska marknaden, kontrollera priserna och få ekonomisk vinst på bekostnad av att folket får lida nöd. Herrens bön förordar ingen glupsk och girig ande. Tvärtom tillråder den en gudaktig hängivenhet med förnöjsamhet, vilken betyder stor vinning på ett verkligt sätt, en vinning i form av lycka och välsignelse nu och evigt liv i den rättfärdiga nya världen. ”När vi hava vårt uppehälle och något att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting.” — 1 Tim. 6:6—8, NW.
4, 5. a) Hur är detta dagliga bröd ingenting som ges oss som ett slags allmosa utan att vi har förtjänat det? b) Varför behöver vi inte frukta, därför att det kommer oss att ”leva för dagen”?
4. Denna bön om dagligt bröd betyder inte, att Gud behandlar oss som små barn och låter maten komma till oss utan att vi gör någon ansträngning och sätter den framför oss på bordet eller stoppar den direkt i munnen på oss. Nej, detta materiella bröd får vi inte gratis och utan att ha förtjänat det. Gud har omgivit oss med alla de medel som behövs för att skaffa oss bröd, men vi måste sätta i gång och arbeta för att göra oss förtjänta av att få det. Det medges ingen möjlighet att leva som parasiter på våra strängt arbetande medmänniskor, utan Gud upprätthåller bland sina arbetsföra barn denna regel: Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta. (2 Tess. 3:10, NW) I överensstämmelse med vår bön till honom om den dagliga ransonen för i dag litar vi på att han skall ge oss kraft både till kroppen och till sinnet, så att vi kan arbeta och göra oss förtjänta av den. Under ökenvandringens fyrtio år lät Gud manna falla likt dagg runt omkring israeliterna varje dag i veckan utom den sjunde dagen. Det fanns alltså fullt upp med mat omkring dem, men de måste gå ut och samla ihop mannat och sedan arbeta med det genom att baka bröd av det. På den sjätte dagen lät Gud två gånger så mycket falla, ty den sjunde dagen var en vilodag, och inget manna skulle falla då, ty det skulle bli till ingen nytta, eftersom de var förbjudna i lagen att gå ut och arbeta med att samla ihop det.
5. Att vi beder endast om det bröd som behövs i dag kan visserligen medföra att vi får lov att ”leva för dagen” i vår förtröstan på att Gud skall ge oss vårt uppehälle, men han kommer att som en fader förse oss därmed under vår vandring genom denna gamla värld, lika trofast som han sörjde för manna åt israeliterna.
6. Vilken försäkran har Gud givit oss angående vårt bröd och vatten, och vad kan göras med avseende på dem som har mindre än vi?
6. Åt dem som tar sin tillflykt under Guds regeringsorganisation, det himmelska Sion, ger Jehova denna försäkran, som han hitintills har uppfyllt: ”Han skall bo på höjderna, klippfästen skola vara hans värn, sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.” (Jes. 33:13—16) Så till exempel blev Jeremia satt i fängelse, medan konung Nebukadnessars härar belägrade Jerusalem, men till och med då gav honom hans fångvaktare ”en kaka bröd om dagen från Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i staden”. (Jer. 37:16—21) Likaså kommer Jehova att genom denna stormiga tid över kristenheten och genom hela striden vid Harmageddon se till, att vi får vårt bröd och vatten till att fylla vårt behov i vår trogna tjänst för honom. Till följd av fiendens åtgärder emot oss kanske några av dem som jämte oss är Guds barn inte har så mycket som vi har. I detta fall är det vårt privilegium att dela med oss åt dem, för att de skall få kraft till att i ostrafflighet utföra Guds verk. Vi kommer alltid att ha något, så att vi kan rättvist fördela det som Gud förser oss med. Såsom det var med israeliterna, när de samlade manna var dag i öknen: ”Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat, som han behövde till mat.” — 2 Mos. 16:18, AS; 2 Kor. 8:14, 15, NW.
7. Hur uppfyller Gud denna begäran inte bara på ett materiellt sätt? Varför?
7. Vår himmelske Fader vet, att ”människan måste leva icke endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”, och därför kommer han också att dagligen förse oss med den andliga födan genom sin teokratiska organisation, förutsatt att vi dagligen kommer till hans bord och inte endast livnär våra sinnen av hans skrivna ord, utan också livnär vårt andliga jag genom att göra Guds vilja och dela med oss av hans sanningsord till andra. — Matt. 4:4, NW; 5 Mos. 8:3, AS; Joh. 4:34.
Våra skulder förlåtes
8. Vilka skulder är det som vi ber om förlåtelse för, och varför är det så?
8. Om vi genom synd överträder Guds lag, kommer vi i skuld till honom. ”Den lön synden betalar är död.” (Rom. 6:23, NW) För vår synd kunde Gud kräva och avtvinga oss vårt liv; han kunde förvisa oss från sin heliga organisation och från gemenskap och umgänge med den. Han skulle kunna undandraga oss sin frid och avbryta alla fredliga förbindelser med oss. Han skulle kunna förmå oss att återlämna till honom allt det som vi har fått av honom genom hans oförtjänta godhet. Vi är skyldiga honom kärlek, som tar sig uttryck i lydnad, och när vi syndar, underlåter vi att betala vår skuld i fråga om kärlek till honom, ty att synda är kärlekslöst gentemot Gud. (Rom. 13:8—10) Det var med tanke på synden såsom varande en skuld, vilken måste göras upp med Gud, som Jesus formulerade nästa begäran i Herrens bön så: ”Och förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” (Matt. 6:12, NW) Att med skuld här menas synd bevisas av att Jesus uttrycker samma begäran i den motsvarande bönen med dessa ord: ”Och förlåt oss våra synder, ty vi själva förlåta också var och en som är i skuld till oss.” — Luk. 11:4, NW.
9. Vad är grundvalen för den förlåtelse Gud ger oss, och vad måste vi därför tro och taga emot för att kunna bedja denna bön på ett verksamt sätt?
9. Denna bön skulle inte vara berättigad, om det inte funnes någon grund, på vilken Gud kunde förlåta oss. Denna grund är inte endast hans kärlek och barmhärtighet, fungerande på ett mera abstrakt sätt och utan hänsyn till hans fullkomliga rättvisa, som kräver döden för synd. Den grund, varpå förlåtelsen kan ges, är hans kärlek och barmhärtighet, som kommer till uttryck i hans Sons, Jesu Kristi, mänskliga offer, vilket till gagn för oss fullständigt uppfyllde rättvisans alla krav. När Jesus lärde sina lärjungar denna bön i bergspredikan, hade han redan uttalat syndernas förlåtelse till ett antal människor, som han hade botat. Alltså skulle det förstås, att Guds förlåtelse skulle komma genom Kristus Jesus, och detta genom hans fullkomliga lösenoffer. Aposteln Paulus, som påstod sig vara den främste bland syndare, säger till Guds barn: ”Sonen av hans kärlek, genom vilken vi hava vår frigörelse förmedelst lösen, våra synders förlåtelse.” ”Nu har han uppenbarat sig själv en gång för alla vid fullständigandet av tingens ordning för att avlägsna synden genom offret av sig själv.” För att bedja denna del av Herrens bön på ett verksamt sätt måste vi alltså uppriktigt tro på Kristi offer och godtaga det. — Luk. 5:20—24; 7:47—49; Matt. 9:1—8; Kol. 1:13, 14; Hebr. 9:26; NW; Gal. 1:4.
10. Varför får vi inte ignorera Jesu offer och prästadöme?
10. Gud ignorerar inte sin Sons offer för synd. Hans absoluta rättvisa kräver denna offeranordning. ”Han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder.” I olikhet med vissa religiösa sekter, såsom ”helighetssekten” och Christian Science m. fl., måste vi vara ärliga nog att erkänna våra ofullkomligheter och bekänna våra synder. Vi måste inse och erkänna, att det bor synd i oss, såsom aposteln Paulus gjorde och även gav till känna i ord. Det är absolut nödvändigt för oss att bekänna våra synder för Gud och vädja till honom om att få röna gagnet av hans Sons offer och erkänna Jesu ämbete såsom Guds Överstepräst. I annat fall kan vi inte få förlåtelse. Det aronitiska prästerskapet inom Levi stam i Israel har försvunnit, men vi vågar inte förneka Jesu prästadöme. Han är en präst efter Melkisedeks sätt, och hans prästadöme varar för alltid, till dess han har fullständigt frälst alla syndare som kan räddas, varvid han frälsar dem fullständigt, emedan han alltid är vid liv för att föra deras talan. Vi har ingenting i vårt eget syndiga jag som vi kan betala skulden med. Därför måste vi bedja om att få röna gagnet av Jesu prästadöme. — 1 Joh. 4:10; 1:8; Rom. 7:17—25; Hebr. 7:24—28; NW.
11. Vad måste föregå eller beledsaga vår bön om att få förlåtelse? Varför?
11. Medan vi kanske själviskt kräver syndernas förlåtelse för oss själva genom Jesus Kristus, förbehåller Gud sig rätten att undanhålla oss denna förlåtelse, om vi utan barmhärtighet visar oss oförlåtande mot andra. Därför gör Herrens bön detta tillägg till vår begäran till Gud: ”Såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” För att vi skall få förlåtelse, måste vi själva ha givit förlåtelse, innan vi beder, eller vår villighet att förlåta andra måste beledsaga vår bön. Jakob (2:13, NW) ger oss denna varning: ”Den som icke utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet. Barmhärtigheten [mot andra] triumferar över domen.” David, som var mycket barmhärtig mot konung Saul och som vägrade att döda honom för hans förföljelsers skull, till och med när han hade honom i sitt våld, förklarade varför han själv fick röna Guds barmhärtighet, så att han blev upphöjd på Israels tron, i det han sade: ”Mot den barmhärtige skall du visa dig barmhärtig.” Och omedelbart efter det att Jesus, den större David, hade lärt oss Herrens bön, uppehöll han sig särskilt vid denna livsviktiga sak, att man måste förlåta andra för att bli lämplig till att erhålla Guds barmhärtiga förlåtelse. Vi måste vara tillräckligt tacksamma och barmhärtiga att förlåta samme syndare ett antal gånger, sjuttiosju gånger, om det är nödvändigt. Hur många gånger vi än förlåter våra medmänniskor, så kan det ändå aldrig nå upp till omfattningen av Guds förlåtelse och barmhärtighet mot oss genom Kristus. Jesus betalade den fulla skulden för oss. När Gud stryker ut eller överkorsar våra synder, är detta emellertid inte en skuld som Gud är skyldig att betala oss, utan det är en fråga om hans nåd och barmhärtighet genom Kristus Jesus, som han gav ut till att bli ett syndöverskylande offer för oss. — Ps. 18:25, 26, KJ.
12. Då vi ju kallar honom Fader, vem måste vi då bevisa oss vara lika i fråga om att förlåta?
12. Då vi ju tilltalar Gud såsom vår himmelske Fader, måste vi bevisa att vi är hans barn genom att vara lika honom och visa de drag som kännetecknar honom, bland dem detta kärleksfulla drag, förlåtande barmhärtighet. ”Ni skola vara den Högstes söner, ty han är god mot de otacksamma och onda. Fortsätt med att bliva medlidsamma, alldeles såsom eder Fader är medlidsam.” ”Bliv vänliga mot var andra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder. Bliv därför Guds efterliknare såsom älskade barn.” (Luk. 6:35, 36; Ef. 4:32; 5:1; NW) Genom att göra detta gör vi nu Guds vilja på jorden.
13. Hur kan vi på detta sätt vara barmhärtiga mot människor på vårt distrikt, och vilken tillförsikt kan vi då hysa i fråga om striden vid Harmageddon?
13. Kom också ihåg, att de som nu är barmhärtiga kommer att få erfara Guds barmhärtighet under Harmageddonslagets förstörelser och kommer att få överleva in i den nya världen. Vårt arbete med att nu predika de goda nyheterna om Guds rike går ut på att rädda liv från tillintetgörelsen i striden vid Harmageddon. De barmhärtiga räddningsarbetarna kommer att bli räddade och bevarade under striden vid Harmageddon. Vi måste utöva barmhärtighet mot de människor som vi predikar för, även om de är otacksamma. Om vi inte förläte de människor på vårt distrikt, som vi förkunnar de goda nyheterna för men som ignorerar oss eller behandlar oss illa, skulle vi inte gå tillbaka och arbeta igenom vårt distrikt igen med det livsfrälsande budskapet om Riket. Vi representerar Guds rike, och hans rike är en förlåtande regering för människan, ty Kristus Jesus, konungarnas Konung, är Guds Överstepräst, och hans efterföljare, som skall bli konungar i himmelen med honom, skall också bli Guds präster tillsammans med honom. — Upp. 20:6; 1 Petr. 2:9.
Inte förda i frestelse
14. I betraktande av vilka förhållanden beträffande Jesus, Abraham och Job är det svårt att förstå uttrycket ”För oss icke i frestelse”?
14. Alldeles som vi beder om att våra synder skall bli förlåtna, därför att vi sörjer över våra synder mot Gud, så beder vi också om att vi inte skall bli förda i frestelse att synda. Alltså fortsätter Herrens bön: ”Och för oss icke i frestelse.” (Matt. 6:13, NW; Luk. 11:4) Hur kunde Jesus bedja detta, när Skriften omtalar för oss, att strax efter sitt dop i Jordan ”fördes Jesus av anden [Guds ande] upp i öknen för att bliva frestad av djävulen” och frestaren kom till honom för att vända honom bort från Gud? Jesus kallas också ”Abrahams son”, och om Abraham är det skrivet: ’Efter detta hände det sig, att Gud frestade Abraham.” Detta skedde genom att han befallde Abraham att offra Isak, sin älskade son med Sara. (1 Mos. 22:1, KJ) Och sedan, när Satan utmanade Gud, överlämnade Gud den trogne Job åt honom till att, om möjligt, frestas till att förbanna Gud mitt i ansiktet eller tala förgripliga ord emot honom. Och den afton då Jesus blev förrådd av Judas sade han till sina elva trogna apostlar: ”I ären de som hava förblivit hos mig i mina frestelser.” (Job. 1:1 t.o.m. 2:13; Luk. 22:28, KJ, 1878) Från vilken synpunkt sett kan vi då bedja vår himmelske Fader att inte föra oss i frestelse? För att försöka övervinna den påtagliga svårigheten återger The Four Gospels (= De fyra evangelierna), av C. C. Torrey, bönen på detta sätt: ”Och låt oss icke giva efter för frestelse”, medan The Emphatic Diaglott återger den så här: ”Och överlämna oss icke åt frestelse.” — Matt. 6:13.
15. a) På vilket sätt låter Gud oss då inte undergå prövning? b) Varför var det inte han som frestade Eva med avseende på den förbjudna frukten?
15. En sak är säker: Vår himmelske Fader låter oss undergå prövning, men inte med något ont eller med frestelse till att synda. Därför skriver Jakob: ”Må ingen under prövning säga: ’Jag blir prövad av Gud.’ Nej, ty med onda ting kan Gud icke bliva prövad och prövar icke heller själv någon. Utan var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” (Jak. 1:13—15, NW) När Jehova Gud ställde Adam och Eva inför förbudet mot att äta av det träd som gav kunskap om gott och ont, så innebar detta inte att de blev frestade med det som var ont, ty trädet var inte ont i sig självt. Jehova varnade dem för att i olydnad äta av det och underrättade dem om de onda följderna. Alltså kunde de inte bli frestade att taga av det på grund av okunnighet. Det var när Eva lyssnade till ormens bedrägliga tal som hon blev frestad. Guds varning för att äta framkallade ingen aptit på eller begärelse efter trädet hos henne, men ormens falska beskrivning av vad resultaten skulle bli, om hon åte därav tvärtemot Guds förbud och varning, framkallade hos henne en orätt åstundan. Det var detta som blev till en frestelse för henne, alldeles som Jakob säger här ovan. Därför att hon inte avfärdade denna åstundan såsom orätt och såsom varande emot Gud, utan omhuldade den, drog frestelsen henne in i synd och lurade henne. — 1 Mos. 3:1—7; 2 Kor. 11:3.
16. Varför låter Gud oss undergå prövning, men hur ger vi oss in i frestelse?
16. Emellertid låter Gud oss undergå prövning eller sättas på prov, inte för att vålla vårt fall, utan för att utröna vad vi är, för att bringa det som vi är i dagen. Han frestar oss inte med något ont till ondska, utan vi själva skapar frestelsen under Satans inflytande genom att tänka på hur trevligt det skulle vara att göra eller ha någonting i strid med Guds vilja och så inte avfärda den begärelse som framkallats genom dessa otillbörliga tankar, utan i stället taga den mer och mer i övervägande. På det sättet blir vi dragna och ledda till att ignorera Guds råd och varning. Vi ger oss in i frestelse.
17. Varför förde Gud Israel ut i öknen, men vad förvandlade de detta tillfälle till?
17. Jehova förde israeliterna ut i öknen för att ”pröva” dem, för att utröna vad som fanns i deras hjärtan, men inte för att komma dem att falla. Nej, ty han förde dem bort från de polyteistiska omgivningarna i Egypten och fjärran från de avgudadyrkande kananéerna, och under dessa förhållanden borde det ha varit lättare för dem att gå den rätta vägen, eftersom han hade givit dem ett vittnesbörd om sin gudom. De kunde nu väl visa sin uppriktighet och sitt allvar i att tillbedja Jehova och lyda honom. Men detta tillfälle att odla ren tillbedjan förvandlade de till en ”frestelsens dag i öknen” för Gud genom att sätta honom på prov. De försökte komma honom att lämna sina rättfärdiga principer i sticket och inte hålla fast vid sitt givna ord och sitt lagförbund med dem eller genomdriva de straff som stadgades däri. Därför blev tusenden av dem slagna i öknen, för att de gav efter för frestelser som de skapade åt sig genom att låta självisk begärelse uppstå hos sig och sedan falla till föga för dessa begärelser och göra uppror mot Jehova Gud. — 5 Mos. 8:2, 16; Ps. 95:8; Hebr. 3:7—9; 1 Kor. 10:9 (där NW har ”sätta Jehova på prov”).
18. Vad bevisar Gud genom att pröva oss, såsom i Abrahams och Jobs fall?
18. Gud utröner vad vi är genom att sätta oss på prov. (Joh. 6:6) Detta är olikt Jesu fiender, som satte honom på prov för att om möjligt bringa honom på fall genom att tvinga honom till att kompromissa för att undgå kritik, svårigheter och skada. (Matt. 22:18, 35; 16:1; 19:3) När Jehova prövade Abraham, utrönte han Abrahams tro och brukade honom, inte för ett ont syfte, utan för att åstadkomma ett underbart profetiskt drama genom att låta honom offra sin älskade son Isak. Gud begärde inte att Abraham skulle göra något som Han själv inte ville göra, ty Abraham var här en bild av Jehova Gud. I Guds stora prov med avseende på djupet av sin kärlek till människosläktet bevisade Gud sig ha nog stort och kärleksfullt hjärta att offra sin enfödde Son, Jesus Kristus. (Joh. 3:16; Hebr. 11:17—19, NW) För att torpedera Satans falska anklagelse mot Job lät Gud Job bli prövad och utrönte och bevisade Jobs lojalitet. Likaså låter han Jobs motsvarighet, Jobklassen, som börjar med Jesus, bli prövad och dess medlemmars lojalitet och deras värdighet att få Guds belöning bli ådagalagda. — Jak. 5:10, 11, NW.
19. Vad gör Gud i förväg för oss, varigenom han icke för oss i frestelse?
19. På vilket sätt är det då som Gud, till svar på vår bön, inte för oss i frestelse? För det första gör Gud detta genom att styrka oss till att bestå i det prov som han låter komma över oss och även genom att varna och underrätta oss i förväg. Innan den himmelske Fadern lät anden driva Jesus ut i öknen till att bli frestad av Satan, uppfyllde han Sonen med den heliga anden och öppnade också himlarna för hans syn. Han erkände honom också hörbart såsom sin godkände Son. (Matt. 3:13—17) Gud låter oss inte i all oskuld själva åstadkomma en frestelse för oss på grund av okunnighet, såsom det framgår av den varning hans tjänare Paulus gav åt äkta makar. De menade väl med att inte ha något sexuellt umgänge, men Paulus gav dem ett råd i annan riktning, ”så att Satan icke må fortsätta med att fresta eder [till äktenskapsbrott] på grund av eder brist på förmåga att styra eder själva”. Paulus säger varnande, att kristna som i strid med Skriftens råd är beslutna att bli rika ”falla i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störta människor i tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting”. (I Kor. 7:1—5; 1 Tim. 6:9, 10; NW) Jesus varnade också för rikedomens bedrägliga makt. (Matt. 13:22, NW) Således lämnar Gud oss inte i okunnighet om frestelsernas källa. För att skydda en kristen nybörjare för dennes egna svagheter föreskrev aposteln Paulus, att ingen nyomvänd man skulle få lov att göras till tillsyningsman i en församling. Varför inte? ”På det att han icke må bliva uppblåst av högmod och hemfalla åt den dom som har avkunnats över djävulen.” — 1 Tim. 3:2, 6, NW.
20. Vilka liknande varningar i förväg gavs av andra, och hur har Gud bevarat oss för den frestelsestund som har kommit över världen?
20. Jesus väpnade i förväg sina lärjungar mot frestelsen genom att på förhand underrätta dem om de hårda prövningar som låg framför dem. På det sättet skulle de inte behöva taga anstöt av dem. Hans apostel Petrus uppmanade de kristna att inte betrakta de glödheta prövningar som kom över dem såsom något sällsamt och ovanligt. I stället för att bli överraskade, sårade och förnärmade skulle de fröjdas över dessa tillfällen till att bevisa sin tro och hängivenhet. Paulus förmanar oss också att vara vaksamma med hänsyn just till sådana prövningar som kom över israeliterna i öknen, frestelser ”som vanligen möta människor”. (Joh. 16:1—4; 1 Petr. 4:12, 13; 1 Kor. 10:6—13) Gud bevarar oss så från att bli frestade tillsammans med världen genom att underrätta oss om vad saker och ting i verkligheten är för något och genom att öppna vårt förstånds ögon, så att vi inte skall bli bedragna tillsammans med världen och så bli dragna in i frestelse med världen. På det sättet bevarar han oss från den frestelse som nu har kommit över hela världen, alldeles såsom han lovade oss genom Kristus. (Upp. 3:10; 2 Petr. 2:9; 1878) Det andliga bord som han dukar för oss blir inte någon snara för oss, just därför att detta bord bjuder på ting som är raka motsatsen till vad världen väntar eller tycker om. Och Guds Son såsom den nya världens Konung är ingen orsak till fall för oss, utan är ett dyrbart ting för oss, en dyrbar sten, lagd i Sion, Guds regeringsorganisation. Denne dyrbare Konung är vår Överstepräst hos Gud. Han blev prövad såsom vi blir prövade och kan därför ha medlidande med oss och bistå oss. — Rom. 11:9; 9:32, 33; 1 Petr. 2:7, 8; Hebr. 2:18; 4:15.
Att ge sig in i den
21. Hur varnar Gud för frestelser som kommer av skryt och av kritik mot andra?
21. Gud varnar oss för att skapa frestelser åt oss genom att skryta inbilskt och självbelåtet och genom att obarmhärtigt kritisera andra i avseenden där vi själva är svaga eller sårbara, fastän vi är ovetande om det. När vi skryter på ett självsäkert sätt, gör detta det tillbörligt att vi blir prövade just på den speciella punkten. När vi egenrättfärdigt kritiserar andra, är det som sig bör att vi blir prövade, för att visa om vår kritik är berättigad eller inte. Den afton då Jesus blev förrådd skröt Petrus på sina medapostlars bekostnad och föll i den synden att förneka Jesus, sin Mästare, tre gånger. Jesu böner särskilt för Petrus hjälpte till att frälsa denne från att fullständigt förlora tron. Jesus förde inte sina lärjungar i frestelse den natten genom att taga dem med sig till Getsemane örtagård, men han varnade dem för att ge sig in i frestelse genom att underlåta att hålla sig vakna och bedja som han gjorde. Han utmärkte den kurs eller det handlingssätt, som skulle utgöra en motvikt till frestelsen eller motverka den och sätta dem i stånd till att uthärda det prov som deras lojalitet skulle sättas på. — Matt. 26:33—35, 40—45; Gal. 6:1.
22. Hur framgår det av det förhållandet, att Gud är en fader, att han inte för oss i frestelse?
22. Härav framgår det klart, att Gud inte för oss i frestelse. Han låter oss undergå prövning genom att tukta oss, men han tuktar oss inte ända därhän, att det blir för mycket för oss att bära och vi bryter samman och faller i frestelse. ”Såsom en man tuktar sin son, så tuktar dig Jehova, din Gud.” (5 Mos. 8:5, AS) En fader som älskar sin son skulle inte driva tuktan alltför långt, så att den bleve mer än sonen kunde uthärda. Han skulle ge honom endast så mycket som han kunde tåla vid det tillfället. Så är det också med vår himmelske Fader. Han ger oss kraft för prövningen, för att vi skall kunna komma igenom den med framgång.
23. Hur kan vi själva försvaga oss för prövningen, och varför förde alltså inte Jesus sina lärjungar i frestelse genom att taga dem med sig till Getsemane?
23. Men vi kan själva försvaga oss för prövningen genom brist på vaksamhet och på förberedelse genom bön, genom vår vårdslöshet och genom att vi inte fäster avseende vid Guds föreskrifter och råd, så att vi, under prövningen, kommer att ge oss in i frestelsen till att synda och kommer att duka under för den på grund av den begärelse som vi har odlat i strid med Guds vilja. På det sättet låter vi den bli en erfarenhet som är till andlig skada för oss i stället för en som skulle innebära en seger för oss, en som skulle bygga upp oss i vår kraft i Gud, en som skulle stärka den beprövade beskaffenheten av vår tro och vinna Guds godkännade åt oss. Vi bör alltid komma ihåg Jesu varning: ”Visst är anden villig, men köttet är svagt.” (Mark. 14:38, NW; Luk. 22:40, 46) Innan de gick till Getsemane, hade Jesus underrättat dem om att den profetia han citerade måste gå i uppfyllelse. Därför blev profetians uppfyllelse inte dem påtvingad i strid med deras vilja. Den uppfylldes därför att deras kött var svagt och de inte hade stärkt sin villiga ande genom att hålla sig vakna och bedja. De begagnade sig inte av den gudomliga hjälp som de behövde. Följaktligen gav de sig in i frestelsen på grund av en självisk åstundan att rädda sitt eget skinn, och de flydde och övergav Jesus, och Petrus gick ännu längre och förnekade honom tre gånger.
24. Hur visas det att det inte var Gud som förde dem i frestelse i Getsemane?
24. Det var inte Gud som förde dem i denna frestelse för att uppfylla sin egen profetia, ty Guds Son, Jesus, bestod i prövningen, och han bad för sina lärjungar, att de skulle få lov att gå sin väg oantastade. Att de underlät att följa Jesu uppmaning att vaka och bedja och följa hans modiga, självuppoffrande föredöme verkade så, att de kom i frestelse. Eftersom Jesus bestod i prövningen, hade Gud inte fört apostlarna i frestelse genom att ge dem en prövning som var större än vad de kunde uthärda. Att Jesus genom Guds makt var ståndaktig borde ha givit dem stadga och hjälpt dem. Det var Satan som sållade apostlarna som vete, i det han lät dem bli kringspridda, därför att de fruktade för att dö med sin Mästare. (Luk. 22:31—34; Am. 9:9, 10; Ps. 59:11; Jes. 30:28) Att Gud inte förde dem i denna frestelse, utan att de själva gav sig in i den, framgår av att de senare verkligen i Gud fann kraft att utsätta sig för att bli tagna till fånga för Jesu skull, att bli kastade i fängelse och att hållas i förvar där i väntan på avrättning. Med Jehovas hjälp kunde de alltså ha uthärdat prövningen i Getsemane också. Därav följer, att den himmelske Fadern lät dem komma under prövning i Getsemane, men inte förde dem i frestelse.
25. När vi beder om att inte bli förda i frestelse, vad begär vi då av den himmelske Fadern? Vilka garantier har vi för detta?
25. Då vi alltså är medvetna om vår svaghet och vår begränsning, beder vi i Herrens bön till den himmelske Fadern, att han inte skall pröva oss och tukta oss mer än en jordisk fader skulle göra med sitt barn. Är detta inte en tillbörlig bön av ett barn till sin fader? Vi har Guds skrivna försäkran om att han inte skall göra det. ”Ty han känner vår beskaffenhet; han kommer ihåg att vi äro stoft. Liksom en fader förbarmar sig över sina barn, så förbarmar sig Jehova över dem som frukta honom.” Och han säger: ”De skola vara mina, säger härskarornas Jehova, ja, min egen besittning, på den dag som jag skapar; och jag skall skona dem, såsom en man skonar sin egen son som tjänar honom.” (Ps. 103:13, 14; Mal. 3:17; AS) Aposteln Paulus ger stöd åt denna tanke och fritar Gud från varje beskyllning för att föra oss in i frestelse, när han säger: ”Må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller. Ingen frestelse har kommit över eder utom vad som är vanligt för människor [sådana som israeliterna i öknen]. Men Gud är trofast, och han skall icke låta eder bliva frestade utöver vad ni kunna bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” — 1 Kor. 10:12, 13, NW.
Befrielse från den onde
26. Med vilken begäran slutar bönen, och varför är detta mycket lämpligt?
26. När ett barn bevisar sig lojalt under prövning, skulle då inte en kärleksfull jordisk fader rädda barnet från en ond angripare och förtryckare? Jo, och det kommer den himmelske Fadern också att göra. Därför slutade Jesus mycket lämpligt mönsterbönen med denna begäran: ”Och för oss icke i frestelse, utan befria oss från den onde.” (Matt. 6:13, NW) Och vilka befrielser har inte Gud verkställt, sedan hans rike upprättades år 1914! Det är som om han uppfyllde den forntida bönen: ”Befall befrielser för Jakob.” Han är en befriare. — Ps. 44:4—8; 2 Kor. 1:10; 2 Tim. 3:11; 4:17, 18.
27. För vilka klasser har Gud åvägabragt en befrielse sedan 1919?
27. Sedan år 1919 har Gud befriat kvarlevan på jorden av hans rikesarvingar från det stora sinnebildliga Babylon, Satans värld. Han har sänt sin Son, Jesus Kristus, till maktens säte i det himmelska Sion, för att han skall verka som befriare till gagn för dem och skaffa bort all det sinnebildliga Babylons ogudaktighet från dem och befria dem från deras fruktan. Denna befrielse har han åvägabragt i uppfyllelse av profetian: ”Alla jordens ändar få se vår Guds frälsning”, ty på hela jorden är medlemmarna av hans kvarleva verksamma som hans befriade tjänare och vittnen och ådagalägger sin frihet från Babylon. (Jes. 59:18, 19; 52:1, 2, 10—14; Rom. 11:26) Fördenskull ser alla människor av en god vilja i alla nationer den frälsning och befrielse som Jehova Gud har åstadkommit för sin kvarleva, och de får påvisat för sig, på vilket sätt också de skall kunna få befrielse från Babylon. Gud, den Allsmäktige, håller därför nu på med att fullborda befrielsen av denna stora skara av ”andra får”, alldeles såsom han för länge sedan befriade Lot från det till undergång dömda Sodom. — 2 Petr. 2:7, 9.
28. Av vilken gudomlig anordning måste vi, med tanke på den nuvarande situationens alla onda sidor, begagna oss för att vinna beskydd och seger?
28. Under tiden måste vi taga på oss den fulla vapenrustningen från Gud och stå fasta i den och fortsätta med att bedja. Då vi gör det, skyddar vi oss mot att den onde, Satan, djävulen, skall få grepp om oss, fastän vi är i världen, som ligger i denne ondes våld. (1 Joh. 5:18, 19, NW) Vi vet att dagarna är onda och att det har förutsagts att onda människor och bedragare skulle bli allt värre, och de har nått höjden av sin ondska i dessa yttersta dagar. Om vi hoppas på att kunna stå emot den ondes och hans demoners anlopp på denna onda dag, måste vi därför taga på oss den fullständiga vapenrustningen från Gud. Med ”trons sköld” kan vi ”utsläcka alla den ondes brinnande projektiler” och på det sättet uthärda prövningen av vår tro: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro.” — Ef. 5:15; 6:11—18, NW; 1 Petr. 1:6, 7; 1 Joh. 5:4, NW.
29. Om vi således gör vår del, vad kommer Gud då att göra?
29. Om vi alltså gör vår del, kommer Gud trofast att göra sin del för vår befrielse. Såsom det är skrivet: ”Tron är icke något som alla människor besitta. Men Herren är trofast, och han skall göra eder fasta och bevara eder från den onde. Må Herren fortsätta att med framgång leda edra hjärtan in i Guds kärlek och in i uthärdandet för Kristus.” — 2 Tess. 3:2, 3, 5, NW.
30, 31. Men vad betyder nu svar på bönen om befrielse, och hur slutar bönen?
30. För oss som lever i det som för denna världen är ”ändens tid” betyder vår himmelske Faders svar på vår bön, ”Befria oss från den onde”, mer än att han endast skall hålla oss utom räckhåll för Satans makt och rädda oss från hans mäktiga organisation, medan Han ännu låter honom och hans organisation ha fria tyglar. Att denna bön nu blir hörd eller uppfylld betyder en befrielse som sker genom att Gud bevarar oss för den onde Satans slutliga angrepp i denna ändens tid och tillintetgör honom och hela hans organisation, medan vi får överleva hans världs ände. Denna frälsning eller befrielse genomför vår Fader medelst sitt rike, som vi beder om, i det vi beder att det skall komma emot Satans organisation och förinta den. Alltså skall Guds vilja ske här på jorden, till vilken Satan och hans demoner nu har fått sin rörelsefrihet begränsad, och sedan dessa onda andar i striden vid Harmageddon har förpassats ned i avgrunden, kommer de inte att oroa någon på jorden under Kristi rikes tusen år.
31. Således slutar Herrens bön i triumferande ton med full tillförsikt om Jehovas seger. Denna bön är nu nära sin fullständiga uppfyllelse.