Frågor från läsekretsen

● Enligt Lukas 22:37 skulle Jesus bli ”räknad bland ogärningsmän” eller ”laglösa” (NW) i uppfyllelse av Jesaja 53:12. Skall Kristi lärjungar anses ha varit dessa ”ogärningsmän” eller ”laglösa”, eftersom några bar svärd? — A. F., Förenta staterna.

Nej, det förefaller inte som om Jesu efterföljare skulle ha varit dessa ”ogärningsmän” eller ”laglösa”, fastän de hade två svärd vid detta tillfälle. De här orden i Jesaja 53:12 uppfylldes då Jesus blev fastnaglad vid pålen mellan två brottslingar. Om vi skärskådar Jesu ord i sitt sammanhang, kan vi bättre förstå vad han ville framhålla. Vi läser i Lukas 22:35—38:

”Ytterligare sade han till dem: ’När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel [matpåse, NW], utan skor, icke fattades eder då något?’ De svarade: ’Intet.’ Då sade han till dem: ’Nu åter må den som bar en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel [matpåse], han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant. Ty jag säger eder, att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: ”Han blev räknad bland ogärningsmän”. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan.’ Då sade de: ’Herre, se här äro två svärd.’ Han svarade dem: ’Det är nog.’”

Herren tillbringade den sista kvällen före sin död tillsammans med lärjungarna. Han visste att när han väl hade blivit gripen och dödad, skulle förhållandena förändras för dem. När han tidigare hade sänt ut dem. hade de blivit välkomnade av människorna, som också hade gett dem förnödenheter, men i stort sett skulle det bli svårare för dem hädanefter. (Mark. 6:7—11) Från och med nu skulle de inte bli välkomnade av flertalet människor, utan de skulle bli förkastade och föraktade. De skulle till följd härav i viss mån själva behöva skaffa sig sin försörjning.

Sedan Jesus hade talat om hurudan hans lärjungars belägenhet skulle bli framdeles, förklarade han hur det kom sig att förhållandena skulle förändras; han angav orsaken för dem. Det berodde på att han skulle bli dödad, bortryckt såsom en överträdare och dödad tillsammans med laglösa i uppfyllelse av Jesaja 53:12. Ordet ”laglösa” anspelar inte på lärjungarna, som Jesus talade till, utan på de ogärningsmän, mellan vilka han blev upphängd, då han fastnaglades vid pålen. (Matt. 27:38) I vissa handskrifter finns det i Markus 15 en vers inskjuten, som direkt sätter dessa ogärningsmän i förbindelse med profetian i Jesaja 53:12; men äldre och tillförlitligare bibelhandskrifter utelämnar denna vers, Markus 15:28.

Sedan Jesus hade förklarat varför lärjungarna kunde förvänta att få problem längre fram, sade hans efterföljare: ”Herre, se här äro två svärd.” Jesu efterföljare hade visserligen inte för vana att bära svärd, men vid detta tillfälle var de utrustade med sådana. När Jesus talade med dem om ett svärd, rekommenderade han inte att de väpnade sig för anfall. Det var alldeles tvärtom! Jesu omedelbara svar visade att han tänkte på något annat och att han talade om svärd för att ge sina efterföljare en viktig lärdom.

Jesus skulle inom kort gripas av en väpnad skara, i vilken det också skulle finnas romerska soldater; och omständigheterna skulle kunna ge anledning till väpnat motstånd. (Matt. 26:47; Joh. 18:12) Men för att det skulle åstadkommas som hade blivit profeterat valde Jesus att inte bjuda väpnat motstånd utan att frivilligt låta sig gripas. De båda svärden skulle inte vara nog för att man framgångsrikt skulle kunna försvara gruppen mot pöbeln, men de skulle vara nog för att en lärdom skulle kunna ges, för att framhäva att Jesus gav sig av egen fri vilja, beredvilligt, och inte gjorde våldsamt motstånd, såsom den grupp som var med honom var rustad att göra. (Joh. 18:11, 36) När Petrus förivrade sig, drog sitt svärd och högg av slaven Malkus’ öra, tillrättavisade Jesus honom. Jesus sade att de ”som taga till svärd skola förgöras genom svärd”; och dessutom skulle han, om han hade velat, ha kunnat kalla på änglarna för att få hjälp. (Matt. 26:52, 53) Men det ville han inte göra. Genom att Jesus inte lät de båda svärden användas i försvarssyfte, visade han att han var villig att utlämna sig att dö på pålen mellan två ”ogärningsmän” eller ”laglösa”. Vad Jesu trogna efterföljare beträffar, så tog de lärdomen till hjärtat, vilket framgår av vad Justinus Martyren skrev i sin Dialogue with Trypho, a Jew (155—160 v.t): ”Vi som var fulla av krig och ömsesidigt dräpande och allt slags ondska har alla överallt på jorden gjort om våra krigsvapen — våra svärd till plogbillar och våra spjut till verktyg för odling.”

● I den bibliska skildringen i Domarboken 18:27—29 heter det att en viss plats inte kallades ”Dan” förrän Dans barn drog upp dit och erövrade den. Hur kommer det sig då att denna plats i bibelns första bok, Första Moseboken, i en skildring från Abrahams tid, kallas för ”Dan”?

Den här staden, som låg i det vattenrika området i den allra nordligaste delen av Palestina, hade av sina hedniska invånare kallats Lesem eller Lais innan den erövrades av medlemmar av Dans stam. (Jos. 19:47; Dom. 18:7, 27—29) Dans barn byggde åter upp den förstörda staden och kallade den ”Dan efter sin fader Dan”. Staden nämns emellertid omkring fyra hundra år tidigare vid detta namn, ”Dan”, nämligen i skildringen av hur Abraham förföljde Kedorlaomer och dem som stod på hans sida ”ända till Dan”. (1 Mos. 14:14) Att namnet ”Dan” användes vid denna tidiga tidpunkt kan möjligen sättas i samband med att den flod som rinner upp strax söder om staden kallas Nahr el-Leddan.

Historieskrivaren och bibelöversättaren Hieronymus (Comm. in Matt. xiv, 13) var av den uppfattningen att floden Jordans namn hade bildats av namnen på denna flods två källflöden, av vilka det ena kallades Jor och det andra Dan och som tillsammans bildade ett enda vattendrag, kallat ”Jordan”, och det namnet användes på Abrahams tid. (1 Mos. 13:10) Det finns i varje fall ingenting som vederlägger att detta namn, Dan, användes på det här omtalade området i Abrahams dagar. Överensstämmelsen mellan denna tidiga benämning och Dans stams förfaders namn kan ha varit en slump, men det kan också ha varit något som Gud dirigerade. — Jämför exemplet med Salem i 1 Moseboken 14:18 och Hebréerna 7:2.

Namnet ”Dan” förekommer på ett annat ställe i Pentateuken, i 5 Moseboken 34:1, där det nämns såsom en av de yttersta gränserna för det område som Mose såg, då han för sista gången blickade ut över det utlovade landet. Att namnet ”Dan” används här kan ha samband med att det användes i Abrahams fall, men det kan också bero på att Josua skrev ned den sista delen av denna bok, som omfattar händelser som inträffade efter Mose död.