En varmhjärtad läkare skriver ett evangelium
EN VÄL gjord, storslagen skildring. De orden passar i synnerhet in på den varmhjärtade läkarens redogörelse för de goda nyheterna. Ja, den mest omfattande skildringen av Jesu liv och gärning är den som skrevs av ”Lukas, den älskade läkaren”, såsom Paulus så tillgivet kallar honom. Enligt sådana auktoriteter som McClintock & Strong’s Cyclopaedia är Lukas’ skildring den mest litterära vad språket angår. — Kol. 4:14, NW.
Av Lukas’ evangelium framgår det klart och tydligt att han var både en bildad man och en mycket varmhjärtad läkare. Även om hans namn inte nämns i evangeliet, är alla tidiga kristna vittnesbörd enstämmiga om vem som har skrivit det. Vidare vittnar hela evangeliets språkstil om att det är Lukas som har skrivit det.
Jesus hade försäkrat apostlarna om att den heliga anden skulle leda dem in i hela sanningen, och utan tvivel gällde detta löfte också de andra som slöt sig till apostlarna och som Gud fann lämpligt att inspirera, så att de fick del i att skriva de kristna grekiska skrifterna, sådana som Markus, Lukas, Jakob och Judas. Men detta innebar inte att dessa skrivare var rätt och slätt maskiner. Det är i stället uppenbart att de fick frihet beträffande vad de skulle skriva såväl som hur de skulle utforma det hela; men Guds heliga ande ledde dem så att det som de skrev ned verkligen var sanningen. — Joh. 16:13.
Förmodligen var Lukas en helleniserad jude. De argument som har anförts för att han inte skulle ha varit jude har främst haft stöd i det antagandet att Paulus ville antyda att Lukas inte var omskuren genom att tala om honom efter det att han hade nämnt ”de omskurna”. Men detta är en mycket skör tråd att lita till, i synnerhet med tanke på att det heter att endast judarna hade ”blivit betrodda med Guds löftesord”. Om Lukas inte hade varit jude, skulle han ha varit det enda undantaget bland bibelskribenterna. — Kol. 4:11, 14; Rom. 3:2.
Den lärde läkaren
Tidigt nedskrivna skildringar säger oss att Lukas var en bildad man från Antiokia i Syrien, en stor stad i hans dagar; och av hans bok Apostlagärningarna framgår det att han också var väl förtrogen med denna stad. Hans mästerliga inledning, hans utsökta språk och hans omfattande ordförråd, som är större än det som finns i de tre andra evangelierna tillsammans, allt detta är vad man borde kunna vänta av en sådan läkare.
Lukas gör bruk av mer än tre hundra medicinska termer eller ord som han ger en medicinsk innebörd men som antingen inte alls används eller inte används i denna medicinska bemärkelse av någon annan skrivare av de kristna grekiska skrifterna. Vi läser till exempel i Lukas 5:12: ”Där kom en man som var full av spetälska.” De andra skrivarna, som också berättar om denna händelse, använde samma ord för spetälska som Lukas gör i skildringen av de tio spetälska i Lukas 17:12. För de andra var spetälska rätt och slätt spetälska men inte för Lukas; den här mannen hade en särskild, mycket allvarlig sorts spetälska, hans spetälska var i framskridet stadium. Vidare är det också endast Lukas som använder ett särskilt grekiskt ord när han beskriver tiggaren Lasarus, ett ord som återgivits med ”full av sår”. Och endast Lukas säger oss att Petrus’ svärmor var ansatt av ”svår [eller: hög] feber”. — Luk. 16:20; 4:38.
Men eftersom Lukas inte var ett ögonvittne till de händelser som han skildrar, vilka källor hade han då att tillgå? Han säger oss själv att han hade ”noggrant ... utforskat allt ända från början”. Det är mycket troligt att han var förtrogen med Matteus’ evangelium, som hade skrivits många år innan Lukas skrev sitt. Genom aposteln Paulus kan han också ha dragit nytta av de utkast som Markus hade gjort, vilken i sin tur hade fått en hel del förstahandsupplysningar av aposteln Petrus. Det är också mycket troligt att Lukas skaffade sig en del upplysningar direkt av Maria, Jesu moder, såväl som av en del anteckningar som Johannes’ broder, Jakob, hade gjort — ett antagande som inte saknar en viss betydelse med tanke på innehållet i Lukas’ evangelium. Och med tanke på hur Lukas’ andra bok, Apostlagärningarna, slutar är det förnuftigt att tänka sig att hans evangelium blev skrivet mellan åren 56 och 58 e. Kr. — Luk. 1:1—3, NW.
Även om Lukas är mindre benägen än några av de andra evangelieskrivarna att nämna de människor vid namn, som han skriver om, är han likväl obrottsligt exakt. Han tänkte på vilka det var som han skrev sin skildring för, och fördenskull anknöt han till historiska händelser. Han säger till exempel att Johannes döparen började sin förkunnargärning ”i femtonde året av kejsar Tiberius’ regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen och Herodes var landsfurste i Galileen och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitislandet och Lysanias landsfurste i Abilene”. Kan man tänka sig en mera detaljerad redogörelse? — Luk. 3:1, 2; 1:5; 2:1.
För vilka skrev Lukas? Inte i första hand för judarna, såsom Matteus gjorde, inte heller i första hand för romarna, såsom Markus gjorde, utan för ”människor av en god vilja” ur alla nationer. Fördenskull är det helt naturligt att han leder Jesu härstamning tillbaka till ”Adam, son till Gud”. Han visar att Kristus är det medel som skall ”taga bort täckelset från nationerna” och säger att ”allt kött skall se Guds frälsningsmedel”. — Luk. 2:14; 3:38; 2:29—32; 3:6; NW.
”Goda nyheter för de fattiga”
Lukas’ evangelium är till en tredjedel en redogörelse för händelser och förhållanden och till två tredjedelar samtal. Lukas återger elva liknelser eller illustrationer och sex underverk som inte omnämns av de andra tre evangelieskrivarna. Allt som allt är 59 procent av Lukas’ evangelium eller innehållet i omkring 540 verser sådant som endast Lukas har skrivit om.
Lukas tycks ange temat för sin bok genom att berätta om hur Jesus kom till sin hemstad, Nasaret, på en sabbat, gick in i synagogan där och läste upp och tillämpade på sig själv den profetia som lyder så: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga” osv. — Luk. 4:17—21, NW.
Det verkar som om Lukas särskilt ömmade för de fattiga, de betungade, de förtryckta, de underkuvade, för dem som var offer för andras fördomsfullhet. Eftersom han var läkare, var det naturligt för honom att ägna uppmärksamhet åt kvinnor och barn. Fördenskull lägger vi märke till att bara Lukas talar om Elisabets ofruktsamhet och om att hon blev havande och födde Johannes döparen. Endast Lukas berättar om att ängeln Gabriel uppenbarade sig för Maria och att Maria svarade ängeln att hon inte hade haft någon förbindelse med en man. Och den lovsång Maria uppstämde återges bara av Lukas. Endast en läkare skulle tänka på att nämna att barnet i Elisabets liv spratt till då Maria tilltalade henne. Endast Lukas talar om att Jesus blev omskuren och framburen i templet och om hur den åldriga profetissan Hanna bar vittnesbörd om att Jesus var Israels hopp. Vad vi vet om såväl Johannes döparens som Jesu barndom, det har vi Lukas att tacka för. — Kapitlen 1 och 2.
Sida upp och sida ned spårar vi en läkares medkänsla med och förståelse för det svagare könet. Endast Lukas talar om den sorg som änkan i Nain kände efter att ha förlorat sin ende son och om hur Jesus uppväckte honom, och endast han berättar om synderskan som smorde Jesu fötter till förtret för hans värd, som var farisé. Lukas är ensam om att nämna de kvinnor som följde Jesus och tjänade honom, och bara Lukas återger det värdefulla råd som Jesus gav alla kvinnor som är benägna att försumma sina andliga intressen för att ägna omsorg åt de fysiska behoven hos de herrar de har i huset, såsom Marta gjorde i motsats till Maria. Vidare är det Lukas som omtalar den händelse då en kvinna utbrast: ”Lyckligt är det moderliv som har burit dig och de bröst som du har diat!” såväl som den händelse i synagogan då Jesus botade en kvinna som varit ofärdig i aderton år. Vi läser också om att Jesus på sin väg till Golgata följdes av ”en stor hop folk ... bland dem också kvinnor, som jämrade sig och gräto över honom”. Och det var till kvinnorna som Jesus vände sig om och sade: ”I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig.” — Luk. 11:27, 28, NW; 23:27, 28.
Såsom en varmhjärtad läkare visar Lukas i hela sitt evangelium sin medkänsla, sin förmåga att sätta sig in i andra människors belägenhet och att tänka som de. Bland andra som var förtryckta — kvinnornas lott var bland de förtryckta på Jesu tid — befann sig samariterna eller samaritanerna, skatteindrivarna och de som hade kommit på villovägar moraliskt sett. Matteus hade varit en föraktad skatteindrivare, men det skulle man aldrig kunna utläsa av Lukas’ skildring. När Lukas berättar om Matteus’ stora gästabud, som Matteus höll medan han alltjämt var skatteindrivare, kallar han honom vid hans andra namn, Levi, och tillskriver Levi heder för att ha gjort ånger och bättring och för visad frikostighet, och samtidigt skonar han Matteus! Endast Lukas berättar om Jesu liknelse om de båda männen som gick upp till templet för att bedja, fariséen och skatteindrivaren, och om hur Jesus sade att det inte var den egenrättfärdige fariséen som blev hörd av Gud utan den ångerfulle skatteindrivaren. Den rörande tilldragelsen då den kortvuxne Sackeus, som var förman för skatteindrivarna, klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, varefter Jesus sade att han ville gästa i Sackeus’ hus, hör också till det som Lukas ensam har skildrat.
Lukas ägnade tillbörlig uppmärksamhet åt samariterna eller samaritanerna och är den ende som har skrivit ned Jesu liknelse om den barmhärtige samariten, som bistod mannen som fallit i rövarhänder, och skildringen av hur Jesus botade tio spetälska, av vilka endast samariten kom tillbaka och tackade Gud för att han hade blivit botad. Av lika stor vikt och betydelse är Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus, genom vilken Jesus framhävde kontrasten mellan prästerskapet på hans tid och dem som hungrade och törstade efter rättfärdighet. Och vi har också Lukas att tacka för den skildring som ibland mycket träffande har kallats ”den största korta berättelse som någonsin blivit skriven”, nämligen liknelsen om den förlorade sonen, som är ännu ett skönt uttryck för medkänsla.
I samband härmed är det lämpligt att påpeka att Lukas i sitt evangelium har dragit fram många slående kontraster, vilket omedelbart röjer ett vaket sinne och ett varmt hjärta. Bland dessa kontraster kan vi nämna fariséen Simon och synderskan, Maria och Marta, den ende tacksamme och de nio otacksamma spetälska, den barmhärtige samariten och prästen och leviten, den rike mannen och tiggaren Lasarus, fariséen och skatteindrivaren som båda gick till templet för att bedja, den förlorade sonen och hans äldre bror, den ogärningsman som bad Jesus komma ihåg honom och den som smädade Jesus.
Andra karakteristiska drag
Bland de andra karakteristiska dragen i Lukas’ evangelium bör man nämna att Lukas har givit oss en mycket fyllig, väl avvägd skildring. Matteus framhävde Jesu predikande, Markus Jesu livaktiga verksamhet, Johannes Jesu förtroliga samtal, men Lukas strävade efter att framställa en verkligt allsidig skildring, vilket utan tvivel är orsaken till att hans framställning är den längsta av de fyra. Vi finner fördenskull att han bara har skildrat ett av Jesu underverk med att bespisa folkskarorna, endast återger en del av Jesu bergspredikan och endast en del av Jesu förkastelsedom över de skriftlärda och fariséerna.
Detta gav honom möjlighet att berätta för oss om mycket annat utöver de här nämnda tingen: om den första stora fiskfångsten som lärjungarna fick när de lydde Jesu anvisningar, varefter de lämnade allt och följde Jesus, om liknelserna om den orättrådige förvaltaren och om minorna och om den liknelse som framhäver det förhållandet att ju mera någon har fått sig förlåtet, desto större blir dennes kärlek; och vidare talar han om hur Jesus sände ut de sjuttio evangelisterna, hänsyftar på förbundet om Riket och bedriver en senare predikoverksamhet i Judeen och Pereen; han skildrar hur Jesus uttalar profetian om att Jerusalem skulle komma att omges av spetsiga pålar och hur de två lärjungarna som var på väg till Emmaus sammanträffade med Jesus samma dag som han hade uppstått.
I överensstämmelse med sitt tema om tröst och hugnad åt de förtryckta talar Lukas mindre om sjukdom och lidande än vad Matteus och Markus gör, men å andra sidan talar han oftare om helbrägdagörelse och bot än dessa båda andra. Karakteristiskt för Lukas är det förhållandet att han är den ende som talar om att Jesus helade översteprästens tjänare, vars öra Petrus hade huggit av; de andra tre talar om att Petrus högg av örat och att Jesus gav Petrus en tillrättavisning. Vidare hänsyftar Lukas mycket oftare på lycka och glädje än vad Matteus och Markus gör.
Det återstår ännu ett framträdande drag i Lukas’ evangelium som är värt att nämna, och det är att han vid upprepade tillfällen framhäver bönen. Lukas talar om att den stora folkskaran bad medan Sakarias var inne i templet, att Johannes döparen föddes såsom svar på böner om ett barn och att profetissan Hanna höll ut i bön natt och dag. Endast Lukas talar om att Jesus bad då han blev döpt, att Jesus tillbringade hela natten i bön innan han utvalde de tolv och att han bad i samband med förklaringsscenen. Lukas’ skildring är också säregen däri att den och ingen annan nämner om Jesu uppmaning att man bör hålla ut i bön såsom en viss änka gjorde, som hade blivit orättvist behandlad. Det är bara Lukas som nämner om att lärjungarna bad Jesus att han skulle lära dem att bedja, att Gud sände en ängel för att styrka Jesus såsom svar på dennes bön i Getsemane och att en av ogärningsmännen vid sidan om Jesus framställde en begäran (som hade formen av en bön). Och endast Lukas återger Jesu sista bön: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” — Luk. 23:46.
Det är förmodligen många som har undrat över varför Gud lät fyra evangelier skrivas. Men av det här sagda förstår vi hur egenartat Lukas’ evangelium är. Genom att vi lägger märke till detta, stärks vår tro på att dessa skildringar verkligen är från varandra åtskilda, särpräglade uppteckningar av Jesu Kristi liv.
Om en åt Gud överlämnad kristen någon gång skulle komma på den tanken att det läggs band på hans personlighet, därför att det krävs av honom att han skall följa vissa föreskrifter och göra sådant som andra gör, kan det vara nyttigt för honom att tänka på att Lukas hade samma uppgift som Matteus, Markus och Johannes, och har han likväl inte, inom ramen för de verkliga förhållandena under Jesu liv, givit oss en synnerligen egenartad skildring! Han behövde inte gå vid sidan om det som hände under Jesu liv eller hitta på saker och ting för att hans skildring skulle bli så egenartad.
Det tema som Lukas valde, det eftertryck som han gav åt barmhärtighet, medlidande, medkänsla eller förmåga till inlevelse i andra människors förhållanden, allt detta framhäver kraftigt för oss att vi behöver efterlikna vår Mästare i att ådagalägga samma egenskaper. Om Jesus, Guds Son, som var fullkomlig och utförde underverk, kunde lägga i dagen en sådan kärleksfull omsorg, då är vi sannerligen pliktiga att göra detta i ännu högre grad, eftersom vi själva kommer till korta och behöver barmhärtighet och medkänsla. Ja, Guds ord är i sanning våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. — Ps. 119:105.