Den ”ovanliga” grekiskan i de kristna grekiska skrifterna

FÖRMÅGAN att tala förnuftigt, att utbilda och använda ett språk för att överbringa tankar och idéer till andra, är en av de många gåvor som människan fått och som höjer henne högt över djuren. Och alltsedan Babels torn byggdes har det funnits många olika tungomål eller språk på jorden. — 1 Mos. 11:1—9.

För att man på ett enkelt sätt skall kunna klassificera människors språk har språkforskare, s. k. filologer, fört samman språken i språkfamiljer enligt deras särarter. Dessa språkfamiljer kan vi likna vid lika många träd i språkträdgården eller -skogen, och av dessa talas tio av mellan 1 och 50 procent av jordens befolkning. Den språkfamilj som är mest vittutbredd är den indoeuropeiska språkfamiljen, som utnyttjas av omkring 50 procent av jordens befolkning.

Denna indoeuropeiska språkfamilj kan liknas vid ett träd med två huvudstammar, en östlig och en västlig, och med tillsammans sex stora grenar, som i sin tur kan sägas ha ett antal kvistar. Dessa grenar är 1) den indoiranska grenen, till vilken man räknar sanskrit, iranska språk (persiska) och de nutida indiska språken, t. ex. hindi, 2) den baltoslaviska grenen, som omfattar sådana språk som litauiska, polska, ryska och ukrainska, 3) den germanska grenen, dit tyska, engelska, holländska och alla de skandinaviska tungomålen hör, 4) den romanska eller italienska grenen, som huvudsakligen består av franska, italienska, spanska och portugisiska, 5) den keltiska grenen, som omfattar iriska (gaeliska) och walesiska, och 6) den grekiska grenen. Till denna språkfamilj hör dessutom två mindre grenar, den albanska och den armeniska.

De indoeuropeiska språken har fått denna benämning på grund av sin geografiska utbredning. De talas nämligen i Indien och Europa, och de har förts samman, därför att det förefaller som om de har haft ett gemensamt ursprung, som mycket väl kan ha varit sanskrit. I de här språken finns det klart åtskilda ordklasser, t. ex. substantiv, pronomen, verb, och orden kan böjas, dvs. förändras något, vanligen i slutet, för att ange genus (kön), numerus (antal) och kasus. Att vissa enkla ord, t. ex. ”moder” och ”fader”, är gemensamma för dessa språk tyder också på gemensamt ursprung. ”Moder” heter således mat’ på ryska, mater på latin, mata på sanskrit, madre på spanska, meter på grekiska, mutter på tyska och mother på engelska.

Av alla de indoeuropeiska språken är grekiskan det äldsta, näst efter sanskrit (som hör till de utdöda språken), och många anser det vara det yppersta av alla språk. Det tycks vara det språk som är högst utvecklat och därtill har de klaraste och tydligaste uttrycksmedlen.

Från början skrevs grekiskan från höger till vänster, såsom man än i dag gör med hebreiskan. Sedan skrevs den växelvis från höger till vänster och från vänster till höger, fram och tillbaka rad efter rad, alldeles som en lantbrukare plöjer ett fält. Längre fram skrevs alla rader från vänster till höger. I forna tider fyllde man sidan nedifrån och uppåt såväl som uppifrån och nedåt, men så småningom kom all skrift att ske uppifrån och nedåt.

Användes av bibelns skribenter

Grekiskan är naturligtvis av särskilt intresse för alla som är intresserade av bibeln, eftersom de kristna grekiska skrifterna skrevs ned under inspiration på grekiska och eftersom den allra första skrivna översättningen av de hebreiska skrifterna var på grekiska.

Hur kom det sig att judarna i Israels land skrev de kristna skrifterna på grekiska? Detta berodde till största delen på Alexander den stores erövringar. Alexander var lika angelägen att sprida den grekiska kulturen som att utvidga det grekiska politiska väldet. I och med att det grekiska väldet växte, kom den dominerande grekiska dialekten, den attiska — av Aten — undan för undan att modifieras, vilket så småningom ledde till ett allmänt (gängse eller ”vanligt”) språk, känt som koiné- eller ”allmän”-grekiska. Det blev ett internationellt, ett universellt (allmänt eller vanligt) språk, som var förhärskande från omkring 330 f.v.t. till 330 v.t. Att det gjorde sådana stora landvinningar berodde förmodligen lika mycket på dess förtjänster som språk betraktat som på Alexanders och efterföljande grekiska härskares ansträngningar att utbreda hellenismen. Även om grekiskan har genomgått en hel del förändringar sedan den tid då koinégrekiskan var förhärskande, är skillnaden mellan den och den grekiska som nu används i Atens dagstidningar ganska obetydlig.

Hur vittutbredd användningen av koinégrekiskan var framgår av att de påbud som utfärdades av ståthållarna inom det romerska kejsardömet och av romerska senaten översattes till grekiska, då de skulle sändas ut över det romerska väldet. Den anklagelse som sattes upp över Jesu huvud, då han blev upphängd på pålen, var avfattad, inte bara på det officiella latinska språket och på hebreiska, utan dessutom på grekiska. Utan tvivel höll Jesus många av sina predikningar på grekiska, särskilt då han predikade i Tyrus, Sidon och trakterna kring Dekapolis (tio grekiska städer). Petrus kan ha talat grekiska på pingstdagen, eftersom detta språk inte räknas upp bland dem som judarna häpnade över att de hörde. — Apg. 2:8—11.

Om utbredningen av grekiskan i Israels land på Kristi tid heter det: ”Fastän större delen av det judiska folket förkastade hellenismen med dess livsåskådning, undvek man inte alls att vara tillsammans med grekiska människor eller att använda grekiska språket. Palestinska lärare var gynnsamt inställda till den grekiska översättningen av Skriften, eftersom de i den såg ett redskap genom vilket sanningen kunde förmedlas till hedningarna, och ett av villkoren för medlemskap i Sanhedrin var språkkännedom, grekiska inbegripen. ... De diplomatiska förbindelserna upprätthölls med tillhjälp av grekiskan. Termer som hade med judisk gudsdyrkan och ritual att göra hämtades efter hand från grekiskan.”a Ett exempel på detta är benämningen ”synagoga”, som betyder församling, sammankomst.

Det ovanliga men likväl vanliga eller ”allmänna” språket

Det är verkligen intressant att koinégrekiskan var det språk, på vilket de kristna grekiska skrifterna först blev skrivna, eftersom det hade två framträdande fördelar framför alla andra språk på den tiden. Det var först och främst det dåtida världsspråket. Genom det kunde de första kristna nå det största antalet människor på kortaste möjliga tid, eftersom man inte först behövde översätta skrifter på det språket för att nå en stor läsekrets. Fiskarna i Galileen förstod det liksom senatorerna i Rom. Vart Paulus och hans kamrater än begav sig fann de folk som talade grekiska.

För det andra var koinégrekiskan utomordentligt väl lämpad såsom skrud åt det ädla budskap med goda nyheter som gick ut till gemene man, eftersom det var en folklig version av den klassiska attiska grekiskan. Men samtidigt som nedskrivarna av de kristna grekiska skrifterna undvek den ytterligt välsvarvade stil som kännetecknade dem som skrev på klassisk grekiska, höjde de sig i sitt bruk av koinégrekiskan högt över de vanliga plattheter som var kännetecknande för den alldagliga grekiska som man har funnit på egyptiska papyrer. De förlänade koinégrekiskan kraft, värdighet och värme genom sitt upphöjda budskap, som sannerligen är ”den underbaraste skildring som någonsin skrivits”.

Visst borde det väl också vara så! Evangeliets, de goda nyheternas, budskap riktade sig till enkelt, hederligt, vanligt folk för att upplysa dem, övertyga dem och få dem att handla. Avsikten med det var inte att underhålla, att vädja till det estetiska sinnet eller att smickra någons fåfänga. Aposteln Paulus gav själv den här förklaringen: ”När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga ord eller hög visdom. ... Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft; ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan på Guds kraft.” (1 Kor. 2:1—5) Så här har bibelkännaren Westcott sagt: ”Den [koinégrekiskan som till exempel Paulus använde] förenar i sig den hebreiska tankens enkla rättframhet och den grekiska framställningsformens noggrannhet.”

Grekiskans ordskatt och bestämda artikel

Det som bidrar till att göra grekiskan till ett så rikt och exakt språk är dess ordskatt. Som många läsare av Vakttornet redan känner till finns det till exempel i grekiskan fyra ord för ”kärlek”: agápe, osjälvisk på principer grundad kärlek; filía, den tillgivenhet som visas av vänner som har mycket gemensamt; storgé, kärlek som beror av blodsband; och éros, den känsla som är förbunden med den sexuella dragningskraften och åtrån, ett ord som emellertid inte användes av de kristna bibelskribenterna.b Vidare finns det fyra grekiska ord som i David Hedegårds svenska översättning minst en gång har översatts med det enda ordet ”värld”: aión (Matt. 12:32); kosmos (Matt. 4:8); gē (Upp. 13:3) och oikuménē (Matt. 24:14). I Nya Världens översättning har man gjort en klar åtskillnad mellan dessa fyra ord och, i tur och ordning, återgett dem med ”tingens ordning”, ”värld”, ”jord” och ”bebodd jord”.

Den bestämda artikeln är av särskild vikt och betydelse i grekiskan, och bibelskribenterna har använt den mera i överensstämmelse med hur den begagnades i den klassiska attiska grekiskan än hur den användes i papyrer på koinégrekiska. Det har framhållits att det inte finns något som är mer betecknande för grekiskan än bruket av den bestämda artikeln. Grekiskan skiljer sig på denna punkt kraftigt från de båda språk som står den närmast, nämligen sanskrit och latin, som inte har någon bestämd artikel. I svenskan har bestämda fristående artikeln tre former, den, det, de, men i grekiskan har bestämda artikeln inte mindre än aderton former. Vilken form som skall användas beror på om det ord som artikeln skall bestämma står i singularis eller pluralis, är maskulinum, femininum eller neutrum och om det står i nominativ, genitiv, dativ eller ett annat av grekiskans fem kasus.

Med hjälp av denna grekiska bestämda artikel kan man klart åtskilja det allmänna eller underordnade från det speciellt utmärkande eller framhävda. Följaktligen kan (en del av) Johannes 1:1 antingen återges med: ”Ordet var hos Gud [en], och Ordet var en gud” eller: ”Ordet var hos Gud [en], och Ordet var gudomlig.”c (NW; AT) I grekiskan används dessutom bestämda artikeln inte endast för att utmärka substantiv utan även för att bestämma andra ordklasser och till och med satser och meningar. I grekiskan, liksom i svenskan, används till exempel bestämda artikeln i förbindelse med adjektiv (som brukas substantiviskt), bland annat i Johannes 10:11, som enligt en ordagrann översättning skulle lyda: ”Jag är herden, den förträfflige.” En sådan utformning ger större eftertryck än formuleringen: ”Jag är den förträfflige herden.” I första fallet är det som om man kursiverade ”förträfflig”.

Ett exempel där bestämda artikeln har använts i förbindelse med en hel sats finner vi i Romarna 8:26, där satsen ”vad vi rätteligen böra bedja om” föregås av bestämda artikeln i neutrum. I en strävan att återge originaltexten så ordagrant som möjligt har man i Nya Världens översättning fogat till orden ”problem som gäller”, och på så sätt kunnat ta med artikeln. Om ett liknande tillägg gjordes till 1917 års svenska översättning, skulle vi få formuleringen: ”Ty det [problem som gäller] vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke [något om].”

Aoristen kontra verbets nutidsform

En annan sak som bidrar till att göra grekiskan till ett exakt språk är aoristen, det grekiska verbets obestämda eller obegränsade form eller tempus. Den är ett av de mest framträdande och kännetecknande dragen i grekiskan, för att inte säga det betydelsefullaste draget, och detta gäller faktiskt i högre grad om koinégrekiskan än om den attiska eller klassiska grekiskan. Aoristen betecknar en enda, ”punktuell”, handling och skiljer sig därför från nutidsformen genom att syfta på en bestämd tidpunkt snarare än på något fortlöpande. Skillnaden mellan de båda tempusformerna kan vi belysa med två citat från aposteln Johannes, i vilka han talar om synd, en skillnad som flertalet översättare har förbisett. I 1 Johannes 2:1 (NW) förklarar han: ”Om någon verkligen begår en synd, har vi en hjälpare hos Fadern.” Men i 1 Johannes 3:6 (NW) förklarar han: ”Var och en som förblir i förening med honom, han bedriver inte synd.” Ja, en kristen kan vid någon tidpunkt, i det förflutna, i nutiden eller i framtiden, begå en enda syndig handling eller en synd (aorist), men han bedriver inte vanemässigt synd, han fortsätter inte med det (nutidsform, presens). Eftersom flertalet översättare inte lägger märke till skillnaden, får de det att se ut som om Johannes motsade sig själv.

Också när det gäller förbud är skillnaden mellan de båda tempusformerna klar och tydlig. Ett förbud som uttrycks med nutidsformen innebär inte bara att man skall avhålla sig från att göra en viss sak utan att man skall sluta upp med att göra den. När Jesus var på väg till Golgata, sade han inte bara till kvinnorna som följde efter honom: Gråt inte, utan med tanke på att de redan grät borde hans ord snarare formuleras: ”Sluta upp med att gråta över mig.” (Luk. 23:28, NW) Till penningväxlarna och andra som gjorde Guds hus till ett marknadshus sade Jesus inte heller rätt och slätt: Gör inte så eller så, utan snarare: ”Sluta upp med att göra min Faders hus till ett marknadshus!” (Joh. 2:16, NW) Se också Nya Världens översättning av Johannes 20:17, 1 Korintierna 7:23. Å andra sidan är ett förbud som uttrycks med aorist en uppmaning eller en befallning att inte ta itu med något som man ännu inte har påbörjat. Jesus uppmanade oss till exempel att bedja till Gud: ”Inled oss icke [någonsin] i frestelse.” Han uppmanade oss inte att bedja: Sluta upp med att inleda oss i frestelse, som om Gud redan höll på med att göra något sådant. (Luk. 11:4) Även om det inte alltid är möjligt att överföra grekiskans utomordentligt fina meningsskiftningar till ett annat språk, förefaller det egendomligt att man i många nutida översättningar har förbigått så många av dem. Nya Världens översättning är säregen i många av dessa avseenden.

Många, många andra exempel skulle kunna ges för att visa att grekiskan är oöverträffad såsom ett exakt och vackert språk, t. ex. genom sina många kasus och verbets mellanform, ”medium”, men det som vi här har dryftat bör vara nog för att belysa varför grekiskan värderas så högt av filologer och andra som studerar språk. Och vi kan dessutom av detta förstå varför Skaparen lät de goda nyheterna om sitt rike, som skulle gå ut över världen, först delges människor på de kristna grekiska skrifternas exakta, utsökta och universella koinégrekiska. Det är sannerligen ett ovanligt språk!

[Fotnot]