Frågor från läsekretsen

● Vad betyder Lukas 23:34, och varför förekommer det i Nya Världens översättning av den Heliga skrift? Är inte en del av versen oäkta? — J. W., USA.

Den del av Lukas 23:34 (NW) som har ifrågasatts lyder: ”Men Jesus sade: ’Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.’” Orsaken till att dessa ord förekommer i Nya Världens översättning av den Heliga skrift är att de finns i den sinaitiska och i den alexandrinska handskriften, i Codex Ephraemi rescriptus, i den latinska Vulgata och i både Curetoniana och den syriska Peschittaöversättningen. Detta är ett sannskyldigt auktoritetsuppbåd till stöd för dessa ord.

De ifrågasatta orden står emellertid inom klämmer i Nya Världens översättning av den Heliga skrift. Detta beror på att Westcott och Horts grekiska text, på vilken Nya Världens översättning är grundad, har dessa ord inom dubbla klammer. Med dubbla klammer önskar dessa forskare i grekiskan ange att vittnesmålen till förmån för dessa ord inte är entydiga. Det finns några mycket goda handskrifter som utelämnar dem, bland dem den bemärkta Vatikanhandskriften nr 1209, Codex Bezae och den syriska översättningen Codex Syrus Sinaiticus. När Nya Världens översättningskommitté vägde de olika auktoriteterna mot varandra, bestämde den sig för att ta med dessa ord, när den reviderade sin översättning — särskilt eftersom det inte fanns någon anordning för fotnoter i denna upplaga och det därför gällde att endera låta dem stå kvar i texten eller utelämna dem helt och hållet.

I gångna tider ansågs dessa ord för oäkta till stor del därför att de inte förekom i den bemärkta Vatikanhandskriften nr 1209. Men det verkar dock inte som om enbart detta förhållande skulle väga så tungt emot dem med tanke på att de finns i så många andra handskrifter av stor auktoritet. Detta tycks vara den nutida forskningens samstämmiga uppfattning, eftersom dessa ord förekommer i Reviderade standardöversättningen, En ny översättning av bibeln av James Moffatt, Den nya engelska bibeln och Nya testamentet på modern engelska av J. B. Phillips.

I förbindelse med detta kan vi nämna att beträffande äktheten kan det sägas att det finns tre olika slags texter. För det första har vi de texter, beträffande vilka vittnesmålet är så eftertryckligt och klart, att det inte råder någon tvekan om att de hör med till texten; dessa uppgår till inemot 99 procent enligt Westcott och Hort. Den andra gruppen består av de texter, beträffande vilka det inte råder någon tvekan om att de inte hör till bibeln, till exempel största delen av 1 Johannes 5:7. Vidare finns det några texter, beträffande vilka vittnesmålen inte är riktigt entydiga eller klara i ena eller andra riktningen, vilket kräver att man överväger dem och bedömer bevisen för och emot. Bland dem är Lukas 23:34.

Beträffande vilka det var som Jesus avsåg, när han yttrade de ifrågavarande orden, säger föregående vers: ”Och när de kommo till det ställe, som kallas Huvudskallen, fastnaglade de där honom och ogärningsmännen vid pålar, en till höger och en till vänster om honom.” (NW) Sedan följer Jesu ord, varefter skildringen fortsätter: ”Dessutom kastade de lott för att dela hans kläder emellan sig.” (NW) Tydligtvis bad inte Jesus till Gud att han skulle förlåta ogärningsmännen, som var fastnaglade tillsammans med honom, ty dessa båda gjorde ingenting mot Jesus. Inte heller kunde Jesus ha tänkt på de förnämsta prästerna, som var ansvariga för hans död, ty de visste verkligen vad de gjorde, eftersom de på grund av avundsjuka i brottslig avsikt hade överlämnat Jesus i myndigheternas händer. — Mark. 15:10.

Jesu ord kunde därför endast avse de romerska soldater, åt vilka det obehagliga uppdraget hade givits att fastnagla Jesus vid pålen, sedan de hade tagit av honom hans klädnad; det var de som vid det här tillfället gjorde något mot Jesus och som inte visste eller insåg vad de gjorde. De visste inte att de fastnaglade Guds Son vid pålen. De åtlydde bara en order från den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, som hade givit efter för den judiska folkhopens ihärdighet genom att överlämna Jesus åt skarprättarna att fastnaglas vid pålen. Följaktligen måste det ha varit dessa romerska exekutionssoldater som behövde förlåtelse och som Jesus bad att hans himmelske Fader skulle förlåta.

● Vad är förklaringen till att Lot kallas Abrahams broder i 1 Moseboken 14:14 (NW), när han i själva verket var hans brorson? — A. M., USA.

Lot var ju Abrahams brorson, ty i 1 Moseboken 11:31 sägs det att Tera tog med sig ”sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son”, när de flyttade från det kaldeiska Ur. Abraham betraktade emellertid Lot som en broder inte därför att Lot var son till Abrahams döde broder Haran, utan därför att han befann sig i ett andligt familjeförhållande, ett sådant som råder i våra dagar mellan medlemmarna av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Därför kallade Abraham Lot för broder, till exempel i 1 Moseboken 13:8 (NW): ”Låt icke, det beder jag dig, någon tvist fortsätta mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, ty vi män äro bröder.”

Med tanke på detta är det konsekvent att det i 1 Moseboken 14:14 (NW) talas om Lot såsom Abrahams broder. Medlemmarna av Israels barns tolv stammar kallade också varandra bröder, fastän de efter köttet i själva verket inte var närmare släkt än kusiner, eftersom de alla var barn eller ättlingar till tolv bröder. I de kristna grekiska skrifterna finner vi sålunda att apostlarna gång på gång talar om sina landsmän, som ännu inte blivit kristna, såsom ”bröder”. (Se Apostlagärningarna 2:29; 3:17; 23:1, 5, 6.) På liknande sätt kallade dessa judar ibland apostlarna för ”bröder”. (Apg. 2:37; 13:15) I en del fall tycks det emellertid som om ordet ”bröder” var avsett att gälla om judar av samma ålder eller yngre, och därför finner vi att både Stefanus och Paulus använder uttrycket: ”Bröder och fäder.” — Apg. 7:2; 22:1.