Att bära frukt till evigt liv

”Vad den beträffar, som såddes på den rätta sortens jord, är detta den som hör ordet och fattar dess innebörd, den som verkligen bär frukt och frambringar, den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” — Matt. 13:23, NW.

JEHOVA finner behag i att någon eller något bär frukt, i synnerhet då detta resulterar i evigt liv. Där det finns frukt, där finns det liv, och det som bär god frukt förtjänar att leva. Varje jordbrukare känner glädje och tillfredsställelse över fruktbarheten hos den mark som han odlar. Detta gäller i inte mindre grad om den störste jordbrukaren av alla, och det är Jehova Gud. Det var på den tredje skapelsedagen som denne hela jordens store odlare utfärdade detta påbud: ”Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.” Ni ser alltså, att han inte hade skapat denna jord till att vara en ödemark. Dagar senare, innan han danade mannen och kvinnan, ”planterade Jehova Gud en lustgård österut, i Eden; och där satte han mannen som han hade danat. Och upp ur marken lät Jehova Gud varje slags träd växa, som är angenämt att se på och gott att äta av, också livets träd mitt i lustgården och trädet för kunskap om gott och ont.” (1 Mos. 1:11; 2:8, 9, AS) Åt denne fullkomlige man anförtrodde den store odlaren jorden, för att mannen och hans framtida familj skulle bruka den och vårda sig om den och därvid utsträcka Edens lustgård runt hela jorden för att göra denna till ett ljuvligt paradis. Den store odlaren kommer ännu att förverkliga detta sitt uppsåt i fråga om paradiset, för att de lydiga människorna skall få åtnjuta evigt liv i ett lyckligt hem. Att de äter av de fullkomliga frukter som detta jordiska paradis frambringar kommer att uppehålla deras liv för alltid.

Guds och människans motståndare sådde ut tvivlets och misstrons frön i kvinnans hjärta i Eden. De slog rot inom henne och bar frukt i form av ringaktning för hennes mans ställning som huvud och ledare samt olydnad mot Gud. Genom kvinnan sådde motståndaren i hennes mans hjärta ut frön som bestod i större kärlek till hustrun än till Jehova Gud, vilket i själva verket var detsamma som större kärlek till honom själv än till Gud. Dessa själviskhetens frön slog rot i hans hjärta och bar, under den odlarmöda som hans hustru ägnade dem, frukt i form av uppsåtlig överträdelse av Jehovas lag emot ätandet av den förbjudna frukten. Den frukt som Adam och Eva på detta sätt frambragte rönte Guds misshag, ty den visade lydnad för motståndarens, Satans, djävulens, vilja i stället för lydnad för Guds vilja. Och alltså var det en frukt som ledde till död och förintelse och inte till evigt liv i det ljuvliga paradiset. Gud dömde det olydiga paret till döden och drev ut dem ur Edens lustgård, så att de inte kunde komma åt ”livets träd”, för att de inte skulle ”äta och så leva evinnerligen”. (1 Mos. 3:1—24) När Jehova Gud uttalade domen över motståndaren, vilken likt en orm hade planerat att leda människosläktet i olydnad, kungjorde Jehova sitt uppsåt att upprätta ett nytt herradöme för att Han skulle bli hävdad och upphöjd såsom universums Suverän, vilken hela människosläktet borde lyda. Han kungjorde sitt uppsåt att frambringa detta herradöme ur sin himmelska universella organisations sköte och låta det omintetgöra ormens gärningar. — 1 Joh. 3:8.

Den himmelska universella organisationen älskade Gud. Därför hyste den ingen kärlek till ormen. Likaså skulle det nya herradöme, som Guds kvinnoliknande organisation skulle föda fram, med säkerhet komma att älska Gud och hata ormen. Gud beslöt att pröva och utröna detta herradömes lojalitet genom att låta ormen stinga dess förnämste medlem, dess Konung, Guds kvinnas säd, i hälen. Vidare var det Guds uppsåt att därpå genom detta beprövade, lojala herradöme i grund förgöra ormen och all den ondskefulla avkomma som ormen skulle frambringa. På det sättet beslöt Gud att återföra hela jorden och dess inbyggare under Guds universella suveränitet och återställa paradiset och komma det att omfatta hela jorden. Allt detta finns uttryckt i fördolda ordalag i det som han sade till ormen, Satan, djävulen: ”Jag skall sätta fiendskap emellan dig och kvinnan och emellan din säd och hennes säd. Denne skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga honom i hans häl.” (1 Mos. 3:15, 1878) Fyra tusen år senare led Guds Son från himmelen, Jesus Kristus, detta att bli stungen i hälen och blev upprest från de döda och återvände till himmelen för att bli Konung. Därefter skrev hans apostel Paulus till Konungens trogna efterföljare: ”Vad på honom ankommer, skall den Gud som giver frid inom kort krossa Satan under edra fötter.” (Rom. 16:20, NW) Det är nu mycket kort tid kvar till dess Satan och hans säd blir krossade och paradiset sedan blir återupprättat på jorden.

Medan Jesus Kristus genomled detta att bli stungen eller sårad i hälen genom att dö på tortyrpålen på Golgata, gav han det löftet att paradiset skulle återupprättas, på jorden. Den ogärningsman som hängde vid hans sida hade just som ett uttryck för sympati sagt till honom: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Jesus visade det uppståndelsehopp som var denne ogärningsman förelagt och likaså hela människosläktet i sina gravar genom att säga till honom: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:42, 43, NW; Ro) Denne ogärningsman hade inte varit någon Jesu Kristi efterföljare och kunde därför hoppas endast på paradiset såsom den plats där han skulle kunna vinna evigt liv. Under de tre och ett halv åren av sin undervisningskampanj bland judarna hade Jesus emellertid inbjudit dem som trodde till att följa i hans fotspår och överge denna världen. Han framhöll för dem, inte något jordiskt hopp i samband med paradiset, utan ett himmelskt hopp. Han talade om för dem, att han skulle återvända till himmelen för att mottaga ämbetet som konung i herradömet över en ny värld, och han inbjöd dem att bevisa sig värdiga att få del med honom i hans himmelska rike. För detta ändamål framställde han många liknelser eller illustrationer för dem och förklarade för dem vad dessa betydde. Bland annat som krävdes var detta att de skulle bära frukt till lov och pris för Gud och hans rike. Frukt av detta slag medför evigt liv för den fruktbärande, medan däremot den frukt som Eva och Adam frambragte i Eden medförde döden för oss alla. För att illustrera detta framställde Jesus i det andra året av sin offentliga föredragskampanj sin liknelse om såningsmannen, som sådde säd. De som söker livet kommer att vara intresserade av att studera den i den artikel som nu följer.