Behöver vi hjälp för att förstå Bibeln?
I APRIL i fjol mottog Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien följande brev:
”Jag vill vördsamt skriva till er och berätta att jag är en enkel tidningsman, filmmakare och fotograf, ... och jag har gjort allt det jag har önskat i livet. Men jag saknar det viktigaste: Tro på Gud. Jag har redan läst Sällskapet Vakttornets publikationer i två år, och jag tycker om ’Jehovas vittnens’ lära och skulle gärna vilja bli ett vittne och göra något gott för mänskligheten. Jag är trött på att skriva filmmanuskript och tidningsartiklar som rentav stimulerar till prostitution, mord, narkotikamissbruk, överfall och allt annat ont som tidningarna har som förstasidesnyheter och som både vuxna och barn begärligt slukar. Det måste bli en förändring för min del. Det är ännu inte för sent för mig att använda den fantasi Gud har gett mig till gagn för mina bröder.
Därför ber jag er uppriktigt att tala om för mig vad jag skall göra för att komma med i ’Jehovas vittnens’ lära.
Vördsamt och i avvaktan på ert vänliga svar.”
Skulle det ha räckt att bara säga till den här mannen att läsa bibeln tillsammans med andra som önskar göra detsamma? Det förefaller som om han hade läst en hel del i bibeln. Men det stod klart för honom att han behövde mer hjälp än så.
Han liknade den etiopiske man som omnämns av evangelieskribenten Lukas i Apostlagärningarnas åttonde kapitel. Denne etiopier läste högt ur Jesajas profetia medan han åkte i sin vagn. Guds heliga ande fick evangelisten Filippus att närma sig vagnen. När Filippus hörde att mannen läste från det som i våra dagar utgör en del av Jesajas 53:e kapitel, frågade han: ”Förstår du verkligen vad du läser?” Etiopiern svarade: ”Hur skulle jag väl någonsin kunna göra det utan att någon vägledde mig?” — Apg. 8:30, 31.
Nej, etiopiern skulle aldrig på egen hand ha kunnat identifiera den som Jesaja nämnde, när han skrev: ”Såsom ett får blev han förd till slaktningen, och såsom ett lamm som är mållöst inför den som klipper det, så öppnar han inte sin mun.” Filippus förklarade därför att den här profetian uppfylldes på Jesus Kristus. Mannen godtog bevisföringen och bad att få bli döpt så fort det gavs tillfälle. — Apg. 8:32—38.
BEHOVET AV UTTYDNING
Samma behov av vägledning framkommer i berättelsen om två av Jesu lärjungar. Dessa män var på väg till Emmaus, på tredje dagen efter Jesu död. De kände till de hebreiska skrifterna, men de kunde ändå inte förstå varför Jesus måste lida och dö. När den uppståndne Jesus träffade dem, kände de inte igen honom, eftersom Jesus av allt att döma hade tagit en annan gestalt. Vad gjorde Jesus för att hjälpa dessa bedrövade lärjungar?
Så här lyder den bibliska berättelsen: ”Med början från Mose och alla profeterna uttydde han för dem ting angående sig själv i alla Skrifterna.” Vad blev resultatet? Efter det att Jesus hade identifierat sig för dem och försvunnit ur deras åsyn, sade de: ”Var inte våra hjärtan brinnande, när han talade till oss på vägen, när han helt upplät Skrifterna för oss?” — Luk. 24:27, 32.
Lite senare samma dag sammanträffade dessa båda lärjungar med de 11 apostlarna i ett rum i Jerusalem och berättade för dem vad de varit med om. Medan de fortfarande talade om detta, stod Jesus plötsligt mitt ibland dem. Gav Jesus dem ytterligare upplysning? Ja, för han förklarade: ”Dessa är mina ord, som jag talade till er medan jag ännu var hos er, att alla de ting som är skrivna om mig i Mose lag och i profeterna och psalmerna måste uppfyllas.” Och Lukas tillägger: ”Sedan öppnade han helt deras sinnen till att fatta Skrifternas innebörd.” — Luk. 24:44, 45.
Den situation Apollos, som ”var väl förtrogen med Skrifterna”, befann sig i belyser också behovet av vägledning från rätt håll. Apollos predikade vältaligt och övertygande om att Jesus var Messias. Men ett äkta par, som hade varit mycket tillsammans med aposteln Paulus, behövde ändå ge honom biblisk vägledning. När det här kristna paret hörde Apollos predika, insåg de att de behövde klargöra vissa lärofrågor för honom. Han kände till exempel bara till Johannes döparens dop. — Apg. 18:24—26.
EN MÄNSKLIG KANAL
Sådana här erfarenheter visar att Jehova Gud har låtit bibeln skrivas på ett sådant sätt att man måste komma i kontakt med hans mänskliga kanal för att man skall kunna få exakt och hel och full förståelse för den. Det är sant att vi behöver hjälp av Guds heliga ande, men den hjälper oss också i första hand genom att vi är förenade med den kanal Jehova finner för gott att använda. — 1 Kor. 2:6—10.
Bibeln visar att Gud skulle ha en organiserad församling genom vilken undervisningen skulle komma, när den säger: ”Han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, i avsikt att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av den Smordes kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen mans ställning, till det mått av kroppslig resning som hör den Smordes fullhet till; för att vi inte längre skall vara spädbarn.” — Ef. 4:11—14.
Under det första århundradet vände man sig till en sådan församlingsanordning för att få vägledning. Detta kan man bland annat konstatera i samband med att frågan uppstod huruvida hedningar som blivit omvända skulle omskäras eller ej. Sade aposteln Paulus då någonting i den här stilen: ”Hör nu här — Jesus Kristus visade sig för mig personligen, han har fått mig att se övernaturliga syner, han har gett mig profetians och inspirationens gåva, och han har gett mig förmåga att utföra mäktiga gärningar; så låt nu mig klara ut begreppen för er, när det gäller frågan om omskärelsen”? Inte alls!
Aposteln Paulus och hans följeslagare begav sig upp till Jerusalem för att rådfråga den kristna församlingens styrande krets, som utgjordes av apostlarna och äldre män. Och det var inte Paulus som offentliggjorde beslutet i frågan om omskärelsen, utan Jakob, Jesu halvbror, som av allt att döma var presiderande tillsyningsman i församlingen i Jerusalem vid det här tillfället. Paulus, Silas och andra vidarebefordrade sedan dessa beslut till bröderna. — Apg. 15:1—35.
Hur var det då med Paulus’ missionsresor? Handlade han självständigt utan att bry sig om att Jehova förordnat honom till att vara en apostel för en viss grupp? Nej, utan han tog lydigt emot sitt förordnande, och detta erkändes senare av ”pelarna” i den styrande kretsen i Jerusalem. Det heter i Galaterna 2:9: ”När Jakob och Kefas och Johannes, de som tycktes vara pelare, lärde känna den oförtjänta omtanke, som hade getts åt mig, gav de mig och Barnabas högra handen till tecken på delaktighet med dem, för att vi skulle gå till nationerna, men de till de omskurna.” — Apg. 9:15; 13:1—4; 22:17—21.
När Paulus kom till Jerusalem för sista gången, hade judarna där fått höra falska rykten om honom. De ”äldre männen” i Jerusalem rådde därför Paulus vad han skulle göra för att försöka få slut på ryktena. Och Paulus följde villigt deras anvisningar. — Apg. 21:17—36.
För att hjälpa oss att förstå Guds ord i dessa ”yttersta dagar” har Jehova Gud kärleksfullt sörjt för en synlig organisation under Kristus — den ”trogne och omdömesgille slaven”. Den framgång Jehova har gett den verksamhet, som har bedrivits under den ”trogne och omdömesgille slavens” ledning, måste övertyga alla överlämnade kristna om att ”slaven” har Jehova Guds godkännande. — Matt. 24:45—47.
EN ÄDEL INSTÄLLNING
Hur bör vi då betrakta den andliga föda som tillhandahålls av denne ”trogne och omdömesgille slav”? Bör den betraktas kritiskt som — ”visst kan detta vara sant, men å andra sidan kanske det inte är sant, och därför måste vi granska det mycket kritiskt”? Det är uppenbart att några har haft den inställningen. De har, som stöd för sitt tänkesätt, citerat Apostlagärningarna 17:11, där det heter om nyintresserade människor i Berea: ”Men de senare var ädlare till sinnes än de i Tessalonika, för de tog emot ordet med allra största villighet och rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting.”
Men innebar detta att de där bereanerna letade efter fel i det budskap de hörde, eller att de hade en tvivlande inställning? Utgör detta ett prejudikat i fråga om att betrakta den litteratur, som framställs av den ”trogne och omdömesgille slaven”, kritiskt — i syfte att finna fel? Inte alls!
Låt oss först av allt lägga märke till det sammanhang i vilket uttalandet om de ädla bereanerna förekommer. Paulus var ute på sin andra missionsresa i sällskap med Silas. På grund av att det uppstod förföljelse, skickade bröderna i Tessalonika dem till Berea. I Berea träffade de uppriktiga judar som hade stark tro på Guds ord. Men dessa var ännu inte kristna. De var helt enkelt intresserade människor som måste övertyga sig om att det Paulus sade hade stöd i de hebreiska skrifterna.
Det var kanske första gången som dessa gudfruktiga judar i Berea hörde talas om Jesus Kristus. Paulus kom med något som var fullständigt nytt för dem. De där ädla judarna i Berea rannsakade därför dagligen Skrifterna för att förvissa sig om att de hänvisningar Paulus gav verkligen var en del av Guds ord. Och hurdan var deras mentala inställning, när de ägnade sig åt sina studier? Var de skeptiska och försökte bevisa att aposteln Paulus hade fel? Nej, de liknade inte alls aposteln Paulus’ kritiker på Areskullen (Areopagen), för vi läser att de lyssnade på aposteln Paulus’ vittnesbörd med ”allra största villighet”. — Apg. 17:11, 32.
De här bereanerna lyssnade med en villighet att tro, ja, de var rentav ivriga att tro. Det var således inte bara det att de var fördomsfria, utan de ville få bevis för att de här ”goda nyheterna” var sanna. Det är faktiskt så att om en människa skall vinna tro, måste hon ha ”viljan att tro”. Om hon har bestämt sig för att inte tro, då kan inga bevis i världen övertyga henne; för om en människa letar efter ursäkter, så kan hon alltid finna bestickande ursäkter för att inte ta på sig det ansvar som tron för med sig. Som aposteln Paulus så träffande sade: ”Tron är inte allas egendom.” (2 Tess. 3:2) Men bereanerna ville tro. Deras sinnen var mottagliga, när de begrundade det de hörde. Och det fick till följd att ”många av dem [blev] troende, liksom inte så få av de ansedda grekiska kvinnorna och av männen”. — Apg. 17:12.
Jesu lärjungar skrev många brev till kristna församlingar, till människor som redan befann sig på ”sanningens väg”. (2 Petr. 2:2) Men vi läser ingenstans att de där bröderna först skeptiskt kollade de hebreiska skrifterna för att förvissa sig om att de här breven hade stöd i Skriften — att skribenterna verkligen visste vad de talade om.
VÅR INSTÄLLNING TILL ”SLAVEN”
De här synpunkterna kan vara till hjälp för oss. Jehova kommer säkert inte att se med gillande på oss, om vi — sedan vi en gång har konstaterat vilket redskap Gud använder som sin ”slav” till att dela ut andlig mat åt sitt folk — tar emot den maten som om den innehöll något farligt. Vi bör lita på den kanal Gud använder. Vid huvudkontoret i Brooklyn, varifrån Jehovas vittnens bibliska litteratur utgår, finns det fler mogna kristna äldste, både av ”kvarlevan” och de ”andra fåren”, än någon annanstans på jorden.
De bröder som framställer den här litteraturen är visserligen inte ofelbara. Det de skriver är inte inspirerat, som fallet var med det Paulus och andra bibelskribenter skrev. (2 Tim. 3:16) Och därför har det ibland varit nödvändigt att rätta till olika uppfattningar, allteftersom förståelsen blivit klarare. (Ords. 4:18) Men detta har lett till att det på bibeln grundade sanningsmaterial som Jehovas vittnen ansluter sig till hela tiden har renats. När detta sanningsmaterial under årens lopp har justerats, har sanningen kommit att framstå ännu underbarare och blivit ännu mer tillämplig i vårt liv i dessa ”yttersta dagar”. Kristenhetens bibelkommentatorer är inte heller inspirerade. Trots sina anspråk på stor kunskap har de inte ens framhållit sådana grundläggande bibliska sanningar som den kommande paradisiska jorden, vikten av Guds namn och de dödas tillstånd.
Den meritlista, som den ”trogne och omdömesgille slavens” organisation har förskaffat sig under de gångna mer än 100 åren, gör snarare att vi känner oss tvungna att instämma i den slutsats Petrus gav uttryck åt, när Jesus frågade sina apostlar om de också önskade lämna honom, nämligen: ”Vem skall vi gå bort till?” (Joh. 6:66—69) Det råder inget tvivel om saken. Vi behöver alla förstå bibeln, och vi kan inte finna den bibliska vägledning vi behöver utanför den ”trogne och omdömesgille slavens” organisation.