En åldrig man vars tro blev belönad

FÖRVÄNTNINGARNA var i högt ställda. Tiden närmade sig för en av de största händelserna i människans historia. Denna händelse hade blivit förutsagd hundratals år i förväg. Vad gällde det? Messias’ eller Kristi, den Smordes, framträdande.

Daniels profetia visade att Messias skulle komma sextionio årsveckor efter det att befallningen utgått att återuppbygga staden Jerusalems murar. (Dan. 9:25) När man räknade från Nehemjas återuppbyggande av dessa murar, pekade detta på vad som nu kallas år 29 v.t.

Mot slutet av det århundrade som närmast föregick den vanliga tideräkningens början var det därför små utsikter till att åldriga judar skulle leva länge nog för att se uppfyllelsen av sitt innerliga hopp beträffande Messias. Likväl var det vissa åldriga män och kvinnor som i tro såg fram emot uppfyllelsen och hade en brinnande önskan att få bevittna den. Bland dem var Simeon. Bibeln säger att han var ”rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst”. (Luk. 2:25) Fastän Simeon utan tvivel dog innan Jesus blev smord genom Guds ande och därigenom blev den utlovade Messias eller Kristus, belönades hans orubbliga tro på att Messias skulle komma. Hur då?

Jehova Gud lade märke till Simeons framträdande tro och gynnade honom med en särskild uppenbarelse. Genom sin ande gjorde den Högste det känt för honom att han inte skulle dö förrän han verkligen hade sett Kristus, den Smorde. (Luk. 2:26) Vilken hänförande framtidsutsikt!

En dag kom Simeon, under Guds andes verkande kraft, in på tempelområdet. Just då råkade ett fattigt gift par med ett litet barn också komma dit. Av det yttre att döma var det inte något särskilt med mannen, hans hustru och deras pojke. Det föreföll vara en helt vanlig situation, eftersom lagen krävde att en judisk mor skulle frambära offer vid slutet av en fyrtio dagar lång reningsperiod sedan hon fött ett gossebarn. — Luk. 2:27.

I verkligheten hade emellertid någonting beaktansvärt ägt rum, någonting som Simeon betraktade som en riklig belöning för sin tro. Den hela och fulla innebörden i detta gjordes uppenbar för honom genom helig ande. Barnet var ingen annan än den som var bestämd att bli Messias, Kristus, den Smorde. Med glädje tog Simeon barnet i sina armar och sade, driven av Guds ande: ”Nu, suveräne Herre, låter du din slav gå fri i frid i enlighet med vad du har sagt; eftersom mina ögon har sett ditt medel till frälsning som du har gjort redo inför alla folkens anblick, ett ljus till att avlägsna töcknet från nationerna och en härlighet för ditt folk Israel.” — Luk. 2:29—32.

På grund av detta privilegium, som Simeon fick, kände han en inre frid eller stillhet. Han visste nu med full visshet att Guds underbara medel till frälsning hade kommit. Han hade sett barnet med sina egna ögon och känt det med sina egna händer. Simeons profetiska ord — att upplysning skulle komma också till de nationer som befann sig i mörker och synd och var utan kunskap om Gud — var i full överensstämmelse med de hebreiska skrifterna. Beträffande den messianske ”tjänaren” heter det till exempel i Jesaja 42:6: ”Jag, HERREN [Jehova], har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och sätta dig till ett ljus för folkslagen [nationerna, NW].”

Därnäst välsignade Simeon Josef och Maria, i det han uppenbarligen önskade dem Guds välsignelse i att fullgöra sina ansvarsuppgifter mot barnet. Simeon riktade sig särskilt till Maria och fortsatte: ”Se! Denne är lagd till fall och uppresande igen för många i Israel och till ett tecken som skall bli motsagt (ja, ett långt svärd skall tränga igenom din egen själ), så att många hjärtans överväganden kan avslöjas.” (Luk. 2:34, 35) Ja, att Messias framträdde skulle påverka hans eget folk på radikalt olika sätt.

Precis som det hade framhållits tidigare i profetiorna skulle det vara många som skulle ta anstöt på grund av honom — inte ändra sinne och inte tro. Profeten Jesaja upptecknade dessa ord: ”Så skall han ... för de två Israels hus ... bliva en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och ett giller. Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de skola snärjas och varda fångade.” (Jes. 8:14, 15) För icke troende skulle Jesus vara som ett ”tecken” eller föremål för förakt, någon att förolämpa och smäda. Andra skulle emellertid genom att sätta tro till honom bli upplyfta från ett tillstånd, där de var döda i överträdelser och synder, till att åtnjuta en rättfärdig ställning inför Gud.

De handlingar som människor skulle företa mot Messias skulle uppenbara exakt vad som fanns i deras hjärtan. Det är som Simeon sade: ”Så att många hjärtans överväganden kan avslöjas.” — Luk. 2:35.

Att Jesus skulle bli förkastad av flertalet skulle ha en särskilt smärtsam verkan på Maria. Simeon riktade uppmärksamheten på detta och sade: ”Ett långt svärd skall tränga igenom din egen själ.” (Luk. 2:35) Hur smärtsamt måste det inte ha varit för Maria att se Jesus fastnaglad vid en påle likt en brottsling av värsta slag! Detta var jämförligt med att ett svärd trängde igenom henne.

Simeon var sannerligen högt gynnad genom att han var i stånd att se barnet Jesus och sedan blev inspirerad att uttala en profetia, som skulle vara särskilt styrkande för Maria, då hon bevittnade dessa kränkningar som hopades över hennes förstfödde son.

För oss i denna tid bör Guds handlingssätt med Simeon vara trosstyrkande. Det kan hända att någon under sin livstid inte ser den fullständiga uppfyllelsen av alla sina på Jehovas osvikliga löften grundade innerliga förhoppningar. Likväl kan han lita på att den Högste inte kommer att glömma hans ansträngningar att tjäna i trohet. Vad han än får i fråga om välsignelser och vägledning under sitt liv av lojal tjänst kommer att vara tillräckligt för att visa att han har en säker utsikt till uppståndelse från de döda med evigt liv i sikte.

Den oföränderlige Guden har lika stor omsorg om sina trogna tjänare i vår tid som han hade om Simeon. Följaktligen uppmanar bibeln: ”’Kasten alla edra bekymmer på honom’, ty han har omsorg om eder.” (1 Petr. 5:7, 1917) Alldeles som den åldrige Simeon kan vi se fram emot en rik belöning för vår tro. Vilken utmärkt uppmuntran är inte detta för oss alla att fortsätta att leva i överensstämmelse med vårt gudagivna hopp, i det vi visar oss vara rättfärdiga och gudfruktiga alldeles som Simeon!