Frågor från läsekretsen
● Bibeln omtalar att Jesus var i graven ”tre dagar och tre nätter”. Betyder detta att han var i graven sjuttiotvå timmar? — Brasilien.
Anledningen till att denna fråga kommer upp är att Jesus en gång sade: ”Likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matt. 12:40) Många bibelläsare menar att detta betyder tre hela dygn, 72 timmar. Bibelns vittnesbörd visar emellertid att Jesus var i graven under en period av mindre än 72 timmar.
Jesus dog på påskdagen, den 14 Nisan, på den dag som nu kallas fredag. Tidigt på morgonen den dag som nu kallas söndag hade han redan blivit uppväckt från de döda. Markus’ redogörelse lyder: ”Bittida om morgonen på första veckodagen kommo de [Maria från Magdala, den Maria, som var Jakobs moder, och Salome] till graven redan vid soluppgången. ... Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo förskräckta. Men han sade till dem: ’Varen icke förskräckta. I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste [som hängdes på pålen, NW]. Han är uppstånden, han är icke här.’” — Mark. 16:2—6; Joh. 20:1.
När skulle Jesus ha blivit begraven, om orden i Matteus 12:40 avser tre hela dygn? Om vi räknar tillbaka sjuttiotvå timmar från den tidiga söndagsmorgonen, skulle vi komma till den tidiga torsdagsmorgonen. Men eftersom Jesus dog omkring klockan 15, måste han i så fall ha blivit lagd i graven på onsdag eftermiddag. (Matt. 27:46, 50) Men bibelns beskrivning av Jesu Kristi död och uppståndelse tyder inte alls på att den tidsperiod det gäller sträckte sig från onsdagen till söndagen. Låt oss därför granska bevismaterialet.
Anledningen till att kvinnorna begav sig till graven var att de skulle smörja Jesu kropp med kryddor. De köpte en del av dessa kryddor omedelbart efter sabbaten. (Mark. 16:1; jämför Lukas 23:56.) Vilken sabbat kunde detta ha varit? Om den 14 Nisan hade varat onsdag eftermiddag ut, skulle det ha betytt att torsdagen den 15 Nisan varit den första dagen i det osyrade brödets högtid och följaktligen också en sabbatsdag. (3 Mos. 23:5—7) Den följande sabbaten skulle ha varit veckosabbaten, som började på fredag kväll och fortsatte till lördag kväll, eftersom de judiska dagarna började vid solnedgången.
Det förefaller inte rimligt att Maria från Magdala, den andra Maria, som var mor till Jakob, och Salome skulle ha köpt kryddor omedelbart efter den 15 Nisan (torsdag kväll, enligt ett sådant sätt att räkna) och sedan väntat till tidigt på morgonen den 18 Nisan (söndag) för att gå till Jesu grav. Detta skulle ha varit mer än tre och en halv dagar efter Jesu död. Att smörja kroppen med kryddor skulle ha varit av mycket obetydligt värde för den då. (Se Johannes 11:39.) Det förefaller också egendomligt att kvinnorna skulle ha låtit den 16 Nisan (en dag som inte skulle ha varit en sabbat) gå utan att göra någonting och sedan rusat till graven så tidigt som möjligt på söndagsmorgonen, den 18 Nisan.a
Med tanke på dessa faktorer, som visar på en period på mindre än tre dygn mellan det Jesus begravdes och han blev uppväckt, uppstår frågan: Varför kunde Jesus säga: ”Människosonen [skall vara] tre dagar och tre nätter ... i jordens sköte”? (Matt. 12:40) Detta beror på att uttrycket ”tre dagar och tre nätter” kan syfta på delar av tre dagar, vilket tydligt visas i 1 Samuelsboken 30:12, 13 (NW; Åk). Under uppslagsordet ”dag” heter det i The Jewish Encyclopedia: ”I judiskt samhällsliv räknas en del av en dag ibland som en dag. Så till exempel räknas begravningsdagen, även då begravningen äger rum sent på eftermiddagen, som den första av sju sorgedagar, och en kort tid på sjunde dagens morgon räknas som den sjunde dagen. Omskärelsen utförs på åttonde dagen, och även om det av den första dagen återstod bara några minuter efter barnets födelse, räknas dessa minuter som en dag.” Bibelkommentatorn Lightfoot framhåller att tre dagar och tre nätter ”inbegrep en aldrig så liten del av den första dagen, hela den påföljande natten, följande dag och dess natt samt en aldrig så liten del av den påföljande eller tredje dagen”. Var det så i Jesu fall?
Svaret på denna fråga blir uppenbart när man väl har fastställt vilket år Jesus dog. När man känner året, är det möjligt att genom en beräkning i överensstämmelse med den judiska kalenderns principer fastställa på vilken veckodag den 14 Nisan inföll ända tillbaka i det första århundradet v.t. Lyckligtvis ger bibeln tillräckliga bevis för att man skall kunna fastställa året.
Enligt Lukas 3:1 började Johannes döparen sin förkunnartjänst ”i femtonde året av kejsar Tiberius’ regering”. Eftersom Lukas använde ett grekiskt ord som syftar på politiskt ledarskap, har somliga dragit slutsatsen att det ”femtonde året” bör räknas med utgångspunkt från det tillfälle då Tiberius blev medregent med Augustus. Följaktligen förlägger de början av Jesu förkunnartjänst till år 27 v.t. Den exakta tidpunkten när ett sådant medregentskap började är emellertid inte säkert fastställd.b
Tidpunkten då medregentskapet började är oviss, men början av Tiberius’ regering som kejsare är väl fastställd. Dagen för detta är den 17 augusti år 14 v.t. (enligt den gregorianska kalendern). Följaktligen sträckte sig det femtonde året från den 17 augusti år 28 v.t. till den 16 augusti år 29 v.t. Detta gör att Jesu förkunnartjänst började år 29 v.t., omkring sex månader efter det att Johannes döparen började sin verksamhet. Det var först vid tiden för sitt dop som Jesus blev smord med Guds ande och därigenom blev den utlovade Messias eller Kristus. I bibelns profetior är den exakta tiden för denna händelse otvetydigt förutsagd. (Dan. 9:25) Och när man tillämpar denna profetia på historiska tidsuppgifter, kommer man också fram till år 29 v.t. som tiden för Messias’ framträdande. — Se boken Aid to Bible Understanding, sid. 137, 328—331, 348.
I Daniel 9:27 visas det att Messias i mitten av ”veckan”, eller tre och ett halvt år efter början av sin förkunnartjänst, skulle ”komma slaktoffer och offergåva att upphöra”. (NW) Detta gjorde han genom att ge ut sitt eget liv som ett offer, varigenom han kom alla djuroffer att upphöra att ha något värde i Guds ögon. Följaktligen varade hans tjänst som Messias i tre och ett halvt år, dvs. från hösten år 29 v.t. till vårmånaden Nisan år 33 v.t. Enligt vad man kan räkna ut började påskdagen eller den 14 Nisan år 33 v.t. på torsdagskvällen och fortsatte till fredagskvällen.
Detta överensstämmer väl med bibelns redogörelser om Jesu Kristi död och uppståndelse. Jesus dog på fredagseftermiddagen och blev begraven innan sabbaten började. Eftersom det var så, sammanföll veckosabbaten med den första dagen i det osyrade brödets högtid, vilken också var en sabbat. Det är då logiskt att detta är orsaken till att bibeln kallar den dag som följer på Jesu död en ”stor sabbatsdag”. (Joh. 19:31, 42; Mark. 15:42, 43; Luk. 23:54) Så snart som denna sabbatsdag hade gått till ända (vid solnedgången den 15 Nisan) köpte Maria från Magdala, den andra Maria, som var mor till Jakob, och Salome ytterligare kryddor för att smörja Jesu kropp. Det tidigaste tillfälle de hade att använda kryddorna var vid dagbräckningen på söndagsmorgonen den 16 Nisan. Vid den tiden hade Jesus redan blivit uppväckt, efter att ha varit i graven i delar av tre dagar.
Denna bibliska syn på dessa frågor stämmer överens med de talrika förklaringarna i bibeln att Jesus blev uppväckt ”på tredje dagen”, inte på fjärde dagen. — Matt. 16:21; 17:23; 20:19; Luk. 9:22; 18:33; 24:7, 21, 46; Apg. 10:40; 1 Kor. 15:4. Se också artikeln ”Uppståndelsens förstling”, publicerad i Vakttornet för 1 juni 1944, i synnerhet från underrubriken ”Förstlingen identifieras” (sid. 166 och fram till slutet av artikeln).
[Fotnoter]
a Somliga kan hävda att Matteus 28:1 bevisar att det var två skilda sabbater mellan tiden för Jesu död och tiden för uppståndelsen. Detta skriftställe lyder: ”När sabbaten [ordagrant: sabbaterna] hade gått till ända, i gryningen till första veckodagen.” Men det förhållandet att pluralformen används i grekiskan bevisar inte att det var fråga om mer än en sabbat. Enligt aktade auktoriteter, sådana som A Greek-English Lexicon av H. G. Liddell och Robert Scott, syftar pluralformen ofta på en enda dag. Pluralformen ”sabbater” används också i bibeln för att avse en vecka. (Mark. 16:2; Luk. 24:1; Joh. 20:1, 19; Apg. 20:7) Detta är orsaken till att Rotherham återger Matteus 28:1 på detta sätt: ”Och sent i veckan, när det höll på att dagas till den första dagen i veckan.”
b En antydan om denna osäkerhet ges i The International Standard Bible Encyclopaedia: ”År 13 a. D. (eller enligt Mommsen år 11 a. D.) blev T[iberius] genom en särskild lag upphöjd till medregentskap.” Man kan också lägga märke till att Tiberius visserligen var förbunden med Augustus i styrelsen, men att det inte var förrän han ensam styrde som han började regera som kejsare. Det är därför logiskt att kejsar Tiberius’ femtonde år var det faktiska femtonde året av hans regering. Den holländske lärde J. J. van Oosterzee föredrog visserligen själv att räkna det femtonde året från den tidpunkt då medregentskapet började men erkänner likväl: ”En romersk kejsares regeringsår räknades i själva verket vanligen från den tidpunkt då han började regera ensam.”