som inte har Guds lag ”av naturen gör vad som hör till lagen”, ”lägger [de] i dagen att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, under det att deras samvete vittnar med dem och de, mellan sina egna tankar, blir anklagade eller också urskuldade”. (Rom. 2:14, 15) När kommer de styrande i Malawi att bli så slagna av samvetet att de gör slut på den brutala förföljelsen av Jehovas vittnen?

Universum och Gud

● Sedan raketexperten Wernher von Braun under flera årtionden grundligt undersökt universums imponerande mysterier, förklarar han: ”Kosmos’ storslagenhet tjänar bara till att bekräfta min tro på att det med visshet finns en Skapare. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att hela detta universum har kommit till utan någonting i likhet med en gudomlig vilja. Universums naturlagar är så exakta att det inte är några svårigheter för oss att bygga ett rymdskepp som kan flyga till månen, och vi kan tidsbestämma färden med en precision på en bråkdel av en sekund. Dessa lagar måste ha stiftats av någon.”

Bibeln identifierar i Jesaja 42:5 denne ”någon” som ”Gud, HERREN, han som har skapat himmelen”.

Vad är orsaken till försummelsen?

● I århundraden har Italien varit ett övervägande katolskt land. Men George Armstrong skrev i den engelska tidskriften ”The Guardian Weekly” för 4 april 1976: ”Rom har blivit den sjätte av Italiens 20 regioner som kommit under kommunisternas och socialisternas kontroll. De kommunistkontrollerade regionerna sträcker sig nu från Genua till Rom.” Man kan mycket väl fråga: Varför skulle ett katolskt land bli en sådan fruktbar jordmån för kommunismen?

Försummelse från religionens sida har utan tvivel varit en framträdande orsak.

Kommunisterna tror inte på Gud. Men bibeln säger: ”Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’” (Ps. 14:1) Det är alltså uppenbart att romersk-katolska kyrkan har försummat att ingjuta sann tro på Gud i hjärtat hos var och en av sina medlemmar.

Kyrkan har också försummat att lära ut att de kristna måste bevara neutraliteten i politiska angelägenheter. Jesus Kristus sade om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Joh. 17:16) Jesus lärde också sina lärjungar att bedja för Guds rike. (Matt. 6:9—13) Det är tydligt att katolska kyrkan har försummat att lära folket att människans sanna hopp om en god styrelse inte ligger hos något mänskligt politiskt system, utan hos Guds upprättade rike.

Frågor från läsekretsen

● Utgör återgivningen av Johannes 1:1 i Nya Världens översättning ett brott mot grekiska språkets grammatiska regler, och strider lydelsen där mot tillbedjan av bara en enda Gud?

Nya Världens översättning återger Johannes 1:1 så här: ”I början var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud.” Somliga har gjort invändningar mot översättningen ”en gud” i den sista satsen i den här versen. De påstår att översättarna har fel, att de gjorde ett misstag, när de satte in ”en” på detta ställe före ”gud”. Är detta verkligen en felöversättning?

Grekiska språket har visserligen ingen obestämd artikel såsom motsvarighet till de svenska ”en”, ”ett”, men det har en bestämd artikel, ho, som i svenska språket motsvaras av bestämd fristående artikel (den, det, de) och ändelserna -(e)n, -(e)t, som också kallas slutartikel. Här är några exempel: ho Christoʹs, ”den Smorde”, ho Kyʹrios, ”Herren”, ho Theoʹs, ”den Gud”, ”Guden”.

I grekiskan träffar man emellertid ofta på substantiv utan artikel. Det finns till och med en grekisk grammatisk term för sådana substantiv: ”anarthros”, som betyder att de används ”utan artikel”. Det som intresserar oss nu är att i slutet av Johannes 1:1 förekommer det grekiska ordet för ”gud”, theoʹs, utan att den bestämda artikeln ho föregår det. Hur återger då översättare sådana grekiska substantiv utan artikel vid översättning till andra språk?

Ofta lägger de till obestämda artikeln, på svenska ”en” eller ”ett”, för att ge förnuftig mening åt avsnittet. I sista delen av Johannes 9:17 till exempel heter det ordagrant i den grekiska texten, såsom prästen Alfred Marshall, D.Litt., återger den i sin mellanradiga ordagranna översättning: ”Och han sade[,] — En profet är han.” Det finns ingen bestämd artikel före det grekiska ordet för ”profet” här. Därför återgav översättaren ordet med ”en profet”, vilket också många andra översättningar gör. — Engelska auktoriserade översättningen, New American Standard Bible, 1917, Åkeson.

Detta betyder emellertid inte att man varje gång ett substantiv utan artikel förekommer i den grekiska texten bör återge det tillsammans med obestämd artikel vid översättning. Översättare återger sådana substantiv på olika sätt, ibland rentav med bestämd artikel, därför att de anser att de är bestämda till sin betydelse, fastän den bestämda artikeln saknas. I Matteus 27:40 till exempel finner man i flera engelska biblar uttrycket ”the Son of God”, alltså med bestämd artikel, ”the”, fastän det grekiska ordet för ”son” saknar bestämd artikel.

Hur förhåller det sig då med Johannes 1:1? Marshalls mellanradiga översättning av denna vers lyder: ”I början var Ordet, och Ordet var hos — Gud, och Gud var Ordet.” Före ordet ”Gud” i den sista satsen i den här versen finns, som förut nämnts, inte någon bestämd artikel. Nya Världens bibelöversättningskommitté föredrog att inskjuta den obestämda artikeln ”en” där. På så sätt går det lättare att skilja mellan ”Ordet”, Jesus Kristus, såsom en gud, dvs. en gudomlig person med stor makt, och den Gud som han var ”hos”, Jehova, den Allsmäktige. En del kännare av det grekiska språket påstår att översättarna genom ett sådant förfaringssätt har begått ett brott mot en viktig regel i grekisk grammatik. Varför det?

Vad saken gäller, säger de, är ordens placering i satsen. År 1933 lät den grekiske språkforskaren E. C. Colwell publicera en artikel med rubriken ”En bestämd regel för bruket av artikeln i grekiska Nya testamentet”. I sin artikel skrev han: ”Ett predikativt nominativ med bestämd betydelse har artikel när det är placerat efter verbet; det har inte artikel när det föregår verbet. ... Ett predikativt nominativ som föregår verbet kan inte översättas med ett substantiv i obestämd form, med ett ’kvalitativt’ substantiv [ett artnamn], enbart därför att artikeln saknas; om sammanhanget tyder på att predikativet har bestämd betydelse, bör det översättas med ett substantiv som är bestämt till sin betydelse trots frånvaron av artikel.”

I Johannes 1:1 är det så att det predikativa substantivet theoʹs, utan artikel, faktiskt föregår verbet, den grekiska texten lyder nämligen ord för ord: ”Gud [predikativ (predikatsfyllnad)] var [predikatsverb] Ordet [subjekt].” Om den här versen sade Colwell till slut: ”Den inledande versen i Johannes’ evangelium innefattar ett av de många ställen, där denna regel inbjuder till översättning av ett predikativ med ett substantiv som är bestämt till sin betydelse.” En del språkkunniga människor påstår således att det enda verkligt rätta sättet att återge denna sats är: ”Och Ordet var Gud.”

Bevisar dessa påståenden av Colwell att ”en gud” är en felöversättning av Johannes 1:1? Du kanske lade märke till att denne språkforskare sade att ett substantiv utan artikel, som används predikativt och som föregår verbet, bör anses ha bestämd betydelse ”om sammanhanget tyder på” detta. I fortsättningen av sin utredning betonar Colwell att predikativet är obestämt till sin betydelse i denna ställning i satsen ”endast när sammanhanget kräver det”. Han säger inte på något ställe att alla predikativa substantiv, som saknar artikel och som föregår verbet i grekiskan, är substantiv med bestämd betydelse. Det är inte någon okränkbar grammatisk regel, utan sammanhanget, som skall vägleda översättaren i sådana fall.

I de kristna skrifternas grekiska text finns det många exempel på detta slags predikativa substantiv, där översättare till andra språk har fogat till den obestämda artikeln; på svenska: ”en”, ”ett”. Låt oss till exempel anföra Marshalls mellanradiga översättning av följande verser: ”Säger till honom kvinnan: Herre, jag inser att en profet [predikativ] är [predikatsverb] du [subjekt].” (Joh. 4:19) ”Sade därför till honom — Pilatus: Inte verkligen en kung [predikativ] är [predikatsverb] du [subjekt]? Svarade — Jesus: Du säger att en kung [predikativ] jag är [predikatsverb, med subjektet inbegripet i sig].” — Joh. 18:37.

Lade du märke till uttryckena ”en profet”, ”en kung” (två gånger)? Dessa uttryck är predikativa substantiv som saknar artikel och som föregår verbet i grekiskan. Men översättaren återgav dem med obestämda artikeln, på svenska: ”en”. Det finns ett stort antal exempel på detta tillvägagångssätt i olika översättningar av bibeln. Här följer några fler belysande exempel hämtade från Johannesevangeliet (1917): ”En djävul” (Joh. 6:70); ”en mandråpare ... en lögnare” (Joh. 8:44); ”en tjuv” (Joh. 10:1); ”en frände” (Joh. 18:26); (NW): ”En ... slav” (Joh. 8:34); ”en lejd man” (Joh. 10:13).

Alfred Marshall förklarar varför han använde obestämda artikeln i sin mellanradiga översättning av alla de verser som är omnämnda i de båda föregående styckena, och i många flera, då han säger: ”Bruket av den vid översättning är en sak som får överlåtas åt den enskildes omdöme. ... Vi har skjutit in ’en’ eller ’ett’ såsom något självklart, där det tycks vara påkallat.” Nu ansåg förstås varken Colwell (som påpekats tidigare) eller Marshall att artikeln ”en” före ”gud” i Johannes 1:1 var påkallad. Men detta hade inte sin grund i någon orubblig grammatisk regel. Det grundade sig på ”den enskildes omdöme”, och det egna omdömet är något som språkforskare och översättare har rätt att ge uttryck åt. Nya Världens bibelöversättningskommittés omdöme om detta skriftställe var annorlunda, och detta gav man uttryck åt genom översättningen ”en gud”.a

Vissa språkforskare har framhållit att predikativa substantiv som saknar artikel och som föregår verbet i grekiskan kan ha kvalitativ betydelse, dvs. de kan beskriva subjektets natur eller beskaffenhet, dess art, tillstånd eller ställning. Därför återger några översättare Johannes 1:1 på följande sätt: ”Logos var gudomlig” (Moffatt); ”Ordet var gudomlig” (Goodspeed); ”Ordets natur var densamma som Guds natur” (Barclay); ”Ordet var hos Gud och hade del i hans natur” (The Translator’s New Testament).

Att Logos, Ordet, sägs vara ”gudomlig” eller gudalik, kan det betyda att Jesus Kristus för egen del är allsmäktig och samevig med Gud, Fadern?

Det är sant att anhängare av treenighetsläran lägger särskild vikt och betydelse vid Jesu gudomliga ställning. De använder till och med en särskild, icke-biblisk grekisk term, homoousios (”av en substans” eller ”av samma väsen”), med avseende på denna ställning. I uppslagsboken New Catholic Encyclopedia ges följande förklaring under rubriken ”Väsensenhet”, som är ett sätt att återge homoousios: ”Väsensenheten, vars innebörd förklarades av Nicaea I [första kyrkomötet i Nicaea, 325 v.t.], ... bekräftar i huvudsak att Sonen är jämlik Fadern, lika gudomlig som Fadern, härrör från Hans väsen och är av samma väsen som han; av detta följer med nödvändighet att Sonen inte kan tillhöra det skapade. ... På grund av den absoluta uniciteten, enheten och odelbarheten hos Gud är väsensidentiteten inte bara specifik eller av ett särskilt slag [såsom det är med människor som har det gemensamt att de har mänsklig natur], utan den är absolut, dvs. numerisk.”

Men var någonstans i Skriften träffar man på sådana tankegångar? Svaret är enkelt: Ingenstans. Guds skrivna ord rymmer varken ordet homoousios eller det begrepp som anhängare av treenighetsläran har förknippat med det. Sådant är rätt och slätt filosofiska spekulationer.

Strider uppfattningen att Jesus Kristus är ”en gud” mot det som Skriften lär om att det bara finns en enda Gud? (1 Kor. 8:5, 6) Inte alls. På några ställen i de hebreiska skrifterna används termen för Gud, elohiʹm, om mäktiga skapelser. I Psalm 8:6 (NW) läser vi till exempel: ”Du företog dig också att göra honom [en människa, en människoson] litet mindre än de gudalika.” (Hebreiska: elohiʹm; New English Bible, Jerusalem Bible: ”en gud”.) I den grekiska översättning som kallas Septuaginta återges elohiʹm här med ”änglar”. De judar som gjorde denna översättning ansåg det inte strida mot monoteism, tron på en enda Gud, att använda termen för Gud om skapade andliga personer. (Jämför Hebréerna 2:7, 9.) Inte heller fann judar som levde i det första århundradet att det som sägs i Psalm 82: 1, 6 stod i strid med deras tro på en enda Gud, trots att psalmisten i verserna 1 och 6 använder ordet elohiʹm (Septuaginta: theoʹi, plural av theoʹs) med hänsyftning på mänskliga domare. — Jämför Johannes 10:34—36.

Enligt bibeln är Jesus Kristus ”den osynlige Gudens avbild”. (Kol. 1:15) Likväl förväntar de kristna som har en himmelsk kallelse att få bära Kristi gestalt eller bild i dess fullständighet, genom att de blir delaktiga av ”gudomlig natur”, när de kommer till himmelen. (2 Petr. 1:4; 1 Kor. 15:49; Fil. 3:21) De har redan fått en start hänemot detta genom en andlig ”ny födelse” medan de ännu är på jorden. (1 Petr. 1:3, 4) Men detta betyder inte att de kommer att bli jämlika Gud. Och att Jesus då kommer att ha ”gudomlig natur” tillsammans med dem betyder inte heller något sådant för honom.

Översättningen ”en gud” i Johannes 1:1 (NW) innebär inte att man gör våld på den grekiska grammatiken. Inte heller strider en sådan lydelse mot tillbedjan av Honom som den uppväckte Jesus Kristus kallade ”min Gud” och som Jesus själv underordnar sig. — Joh. 20:17; Upp. 3:2, 12; 1 Kor. 11:3; 15:28.

[Fotnoter]