blivit utvald. Lyssna till honom.” — Luk. 9:35, NW.

”Det profetiska ordet” har blivit så mycket säkrare

Vilket avgörande och vördnadsbjudande bevis gavs inte åt dessa tre apostlar vid detta tillfälle! Tänk hur kraftfullt och övertygande deras vittnesbörd om Kristi ställning som Messias nu var! De hade sannerligen inte smakat döden innan de sett detta dramatiska ådagaläggande av Kristi framtida närvaro i Rikets härlighet. Mer än trettio år efteråt skrev aposteln Petrus:

”Nej, det var inte genom att följa slugt uttänkta fabler som vi gjorde er bekanta med vår Herre Jesu Kristi makt och närvaro [parousia, osynliga närvaro i Rikets makt], utan det var därför att vi blivit ögonvittnen till hans storslagna härlighet. Ty han mottog från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa bars fram till honom genom den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, som jag själv har godkänt.’ Ja, dessa ord hörde vi bäras fram från himmelen, då vi var med honom på det heliga berget. Följaktligen har för oss det profetiska ordet blivit så mycket säkrare; och ni gör väl i att ge akt på det såsom på en lampa, som lyser på en mörk plats, till dess dagen gryr och en morgonstjärna går upp, i edra hjärtan.” — 2 Petr. 1:16—19, NW.

Omkring sextiosex år efter synen på förklaringsberget hade aposteln Johannes uppenbarligen fortfarande denna scen i livfullt minne, när han skrev: ”Ordet [blev] kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt omtanke och sanning.” — Joh. 1:14, NW.

I dag har den ”morgonstjärna” som Petrus talade om gått upp. Jesus Kristus blev insatt på tronen i Rikets härlighet vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t.! Om vi i våra hjärtan har gett akt på profetian, har vi det profetiska ordet ännu starkare bekräftat än det var för apostlarna. Kristus har uppfyllt det som profetiskt var skrivet om honom i lagen och i profeterna. Han leder nu sitt folk alldeles som Mose gjorde, och det finns en rättfärdig, paradisisk jord alldeles framför dem som nu tar emot honom och följer hans ledning. Tänker du med allvar på det profetiska ordet och på de ord som uttalats av sannfärdiga ögonvittnen till hans majestät? Urskiljer du hans osynliga närvaro i Rikets makt? Om du gör det, är du högeligen gynnad nu, och därtill har du en underbar framtidsutsikt framför dig.

Stoltheten är farlig

KÄNNER du dig dragen till människor som uppträder som om de alltid hade rätt? Stöts du inte i stället bort av dem som ständigt skryter över sina förmågor och prestationer, sin rikedom eller ställning? Förargar det dig att somliga människor är mycket snabba att påpeka andras misstag men vägrar att erkänna sina egna och till och med blir förnärmade när de får sin uppmärksamhet riktad på någon svaghet?

Ja, sådana uttryck för stolthet stöter bort och irriterar. Det kan inte råda något tvivel om att stoltheten har en dålig inverkan på andra, att den river ned i stället för att bygga upp. Den kan ge upphov åt hårda känslor och till sist fördärva de goda förhållandena till medmänniskorna.

Vad är stolthet i verkligheten? Det är en omåttlig självkänsla; en orimlig känsla av överlägsenhet i fråga om talanger, vishet, skönhet, rikedom och rang. Stoltheten visar sig vanligen till det yttre genom ett högdraget, högfärdigt och självmedvetet uppträdande.

Eftersom stoltheten är ett vanligt fel bland ofullkomliga människor, gör vi väl i att tygla den och därigenom undvika dess skadebringande verkningar. Detta kräver att vi utvecklar eller vidmakthåller ett uppriktigt erkännande av att stoltheten inte har någon giltig grundval. Oberoende av ras, nationalitet, utbildning, förmågor, prestationer eller ekonomiska omständigheter är alla människor syndare och avkomlingar av syndare. Detta är inte någon orsak till självberöm, eller hur?

Men någon kan säga: ”Jag har arbetat hårt för den ställning jag nu har eller den bemärkthet jag nu åtnjuter.” Men ger detta honom någon grund till att vara stolt? Hur är det: Har han gett sig själv möjligheten att utveckla någon talang eller förmåga? Om han blivit född med stora mentala eller fysiska begränsningar, skulle då hans ivrigaste ansträngningar ha gjort det möjligt för honom att ens komma i närheten av det han nu presterar? Ett argument som finns upptecknat i den Heliga skrift ger den rätta jämvikten åt detta. Vi läser: