Hur händelser i första århundradet dateras nu på 1900–talet

 1. Varför är det viktigt att vi fortsätter undersökningen av de bibliska tidsuppgifterna?

I de båda föregående artiklarna har tillförlitligheten hos bibelns forntida historia, så långt tillbaka som till Adams skapelse, blivit ingående prövad och bestyrkt. Men en undersökning av historiska data eller tidsuppgifter skulle sannerligen vara ofullständig, om man underlät att på den mänskliga historiens ström fastställa tiden för Jesu jordiska förkunnargärning och för hans apostlars verksamhet, eftersom vi ju väl vet att ingen annan, som har vandrat här på jorden, kraftigare har påverkat människors och nationers liv och öden världen runt än Jesus Kristus.

 2. Vad måste man först göra, innan man kan datera händelser i första århundradet?

² Såsom vi redan har framhållit räcker det varken med den nuvarande gregorianska kalendern eller med den julianska kalendern, som den ersatte för mindre än 400 år sedan, då man skall fastställa tiden för de händelser som omnämns i de kristna grekiska skrifterna. Detta beror på att bibelskribenterna har använt ett helt annat system, då de angett tiden för viktiga händelser. Innan man kan förvandla tidpunkten för de bibliska händelserna till data enligt de nutida kalendrarna, måste man följaktligen ha en gemensam utgångspunkt för tiden, en absolut fastställd tidpunkt, som både den bibliska historien och den bestyrkta profanhistorien bekräftar. Sedan man fastställt en sådan, kan andra historiska händelser som skildras i bibeln dateras enligt den ”borgerliga” kalendern.

3, 4. a) När blev Tiberius kejsare? b) Vilket år började alltså Johannes döparen sitt predikoverk?

³ Efter Julius Caesars död undertryckte hans adoptivson, Gajus Octavianus, på ett förslaget sätt den romerska senatens makt, ändrade skickligt republikens drag, så att riket blev ett kejsarvälde, och slutligen kom han att sitta säkert i sadeln såsom Roms förste kejsare. År 27 f.v.t., när man stod i begrepp att upphöja denne Octavianus till gud, antog han en religiös äretitel, Augustus. Han har också gått till eftervärlden genom att ändra namnet på månaden sextilis i den julianska kalendern och uppkalla den efter sig själv och påbjuda att en dag skulle tas från februari månad och läggas till denna månad, augusti, så att den skulle få lika många dagar som juli, som uppkallats efter hans företrädare, Julius Caesar. Nu blev det så att kejsar Augustus dog den 19:e dagen i den månad som bar hans namn, dvs. i augusti, år 14 v.t. enligt julianska kalendern (17 augusti enligt gregorianska kalendern). Samma dag efterträdde Augustus’ styvson och måg, Tiberius, honom som kejsare.

⁴ Den 19 augusti år 14 v.t. enligt julianska kalendern är alltså ett fastställt, odiskutabelt datum i den romerska historien. Alla tänkbara tvivel undanröjs därför beträffande vilket år det var som Johannes döparen började sitt predikoverk i ödemarken omkring Jordan, eftersom historieskrivaren Lukas förklarar att det var ”i femtonde året av kejsar Tiberius’ regering”. (Luk. 3:1) Det ”femtonde året” slutade inte förrän den 16 augusti år 29 v.t. enligt gregorianska kalendern. Det var under det året, av allt att döma på våren, som Johannes döparen började sin verksamhet.

 5. Hur ger oss Lukas klara uppgifter om när Johannes döparen började sin verksamhet?

⁵ Det är möjligt att Lukas förutsåg att motståndare skulle rikta angrepp mot denna betydelsefulla händelse, och därför bestyrkte han den, så att inte skuggan av ett tvivel kvarstår beträffande detta datum. Sedan Lukas har sagt att det var ”i femtonde året av kejsar Tiberius’ regering”, tillägger han uppgifter om sex andra framträdande styresmän, som vid samma tid innehade sina ämbeten, i det han säger: ”När Pontius Pilatus var landshövding i Judeen [27—37 v.t.] och Herodes var landsfurste i Galileen [fram till år 40 v.t.] och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitislandet [fram till år 34 v.t.] och Lysanias landsfurste i Abilene, på den tid, då Hannas var överstepräst jämte Kaifas [omkring år 18—36 v.t.].” (Luk. 3:1, 2) Eftersom denna långa rad av styresmän alla innehade makt och myndighet vid samma tid, i femtonde året av Tiberius’ regering, är det omöjligt för tvivlare att med stöd i den romerska och den judiska historien bevisa att Johannes’ verksamhet inte började år 29 v.t.

Sjuttio årsveckor

 6. Vilken annan viktig händelse inträffade år 29 v.t.?

⁶ År 29 v.t. är intressant, inte bara därför att det var det året som Johannes döparen började predika: ”Gör bättring, ty himmelriket [eller: Guds rike] har kommit nära”, utan framför allt därför att den som Gud skulle smörja till styresman i detta rike inom kort skulle träda fram på skådeplatsen. (Matt. 3:2, NW) Johannes, förelöparen, var omkring sex månader äldre än Jesus. (Luk. 1:34—38) Av detta framgår det att Jesu dop och smörjelse inträffade på hösten samma år, år 29 v.t., då Jesus var ”vid pass trettio år gammal”. (Luk. 3:23) Johannes vittnar om att Jesus vid det tillfället blev den Smorde, Kristus, genom att han blev smord med Guds heliga ande. — Joh. 1:32—34.

 7. a) När skulle Messias framträda, enligt Daniels profetia? b) Hur lång skulle väntetiden bli?

⁷ Att det var på hösten år 29 v.t. som denne Smorde började sitt undervisningsarbete bekräftas av den långt dessförinnan uttalade profetian i Daniel 9:25, där det bland annat heter: ”Från det att ordet utgår om att återupprätta och att återuppbygga Jerusalem intill Messias [som betyder den Smorde], ledaren, kommer det att vara sju veckor, även sextiotvå veckor.” (NW) Om de sju veckorna plus de sextiotvå veckorna, dvs. sextionio veckor, skulle ha avsett bokstavliga veckor om sju dagar vardera, då skulle väntetiden till Messias’ framträdande ha omfattat bara 483 bokstavliga tjugofyratimmarsdagar, endast sexton månader! Men dessa veckor är i stället profetiska. Om vi därför tillämpar den bibliska regeln: ”ett år för var dag” eller ”var dag svarande mot ett år”, blir det 483 år (69 årsveckor, inte sjudagarsveckor). — 4 Mos. 14:34; Hes. 4:6.

 8. Hur vet vi att befallningen att återuppbygga Jerusalem inte gavs år 537 f.v.t. och inte heller i det sjunde året av Artaxerxes’ regering?

⁸ När utgick då ”ordet ... om att återupprätta och att återuppbygga Jerusalem”? Inte år 537 f.v.t. Det påbud som Cyrus utfärdade det året gällde nämligen inte att man skulle återupprätta och återuppbygga staden utan bara att ”åter bygga upp Jehovas ... hus [eller tempel] ... vilket var i Jerusalem”. (Esr. 1:2, 3, NW) Det hände inte heller år 468 f.v.t., i perserkonungen Artaxerxes I:s sjunde regeringsår, då Esra drog upp till Jerusalem med ett särskilt brev från konungen. I det brevet står det ingenting om något bemyndigande eller någon befallning att återuppbygga Jerusalem; det handlade bara om sådant som gällde tempeltjänsten i Jerusalem. — Esr. 7:1—27.

 9. Vilka händelser, som inträffade i Artaxerxes’ tjugonde regeringsår, talar för att det var vid den tiden som ordet utgick om att återuppbygga Jerusalem?

⁹ Men i Artaxerxes I:s tjugonde regeringsår fick Nehemja veta att det rådde ”stor nöd” i Jerusalem, och vidare hette det: ”Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.” Vid en läglig tidpunkt lade Nehemja fram det här ärendet för konungen och framställde denna begäran: ”Om det så täckes konungen ... att du ville låta mig fara till Juda, till den stad, där mina fäders gravar äro, på det att jag åter må bygga upp den.” Och Nehemja sade vidare: ”Om det så täckes konungen, så må brev givas mig ... ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus, där jag själv skall hava min bostad.” — Neh. 1:2, 3; 2:5—8.

10. Vid vilken tid på året utfärdades påbudet om att Jerusalem skulle återuppbyggas? Men när trädde det i kraft?

¹⁰ Denna bön framställdes till konungen på våren, i månaden Nisan, men när brevet väl hade avfattats och Nehemja hade företagit den långa färden på inemot 1.450 kilometer till Jerusalem, från det persiska palatset i Susan som låg omkring 650 kilometer öster om Babylon, och han väl fått överlämna konungens brev till ståthållarna ”i landet på andra sidan floden”, Eufrat, var man framme vid slutet av månmånaden Tammus (tionde månaden). Först då nådde Nehemja fram till staden med dess nedbrutna mur. Han säger själv: ”Slutligen kom jag till Jerusalem.” (Neh. 2:9—11; v. 11 enl. NW) Det var följaktligen under senare hälften av Artaxerxes’ tjugonde regeringsår som befallningen ”att återupprätta och att återuppbygga” trädde i kraft, nämligen den 3 eller 4 Ab 455 f.v.t., och från den tidpunkten började profetians 69 veckor att räknas. — Neh. 2:11—6:15.

11. Vilket år kom Artaxerxes på tronen? När inföll alltså hans tjugonde regeringsår?

¹¹ Med hjälp av tillförlitliga källor har det fastställts att Artaxerxes I började regera år 474 f.v.t. Den grekiske historieskrivaren Tukydides, som levde på Artaxerxes’ tid, meddelar att fältherren Temistokles flydde från Grekland till Asien, när Artaxerxes ”nyss hade kommit på tronen”, inte under hans fars, Xerxes’, regering. Den grekiske levnadstecknaren Plutarkos, som verkade under första århundradet v.t., och den romerske historieskrivaren Nepos från första århundradet f.v.t. stöder båda två Tukydides på denna punkt. När fältherren Temistokles hade kommit till Efesus (i Mindre Asien), anhöll han hos Artaxerxes om tillstånd att få studera persiska språket i ett år, innan han fick audiens hos konungen. Hans begäran blev beviljad, audiensen kom till stånd, och enligt den grekiske historieskrivaren sicilianaren Diodoros, som levde under första århundradet v.t., dog Temistokles år 471 f.v.t. I överensstämmelse härmed kom han till Asien år 473, såsom det påvisas i Hieronymus’ verk Eusebius, vilket innebär att Artaxerxes måste ha kommit på tronen år 474. Det tjugonde året av denne konungs regering måste då ha infallit år 455 f.v.t. eller ha skjutit in i det året. Detta och andra historiska vittnesbörd ligger till grund för följande uttalande av den erkände forskaren Ernst Wilhelm Hengstenberg (1802—1869) i hans verk Christologie des Alten Testaments, band 2, sidan 541, stycket 3: ”Artaxerxes’ tjugonde år blir då år 455 f. Kr. ...” Ärkebiskop Ussher och andra instämmer i detta.

12. Förklara hur dessa upplysningar om Artaxerxes’ regering hjälper oss att fastställa tiden för Jesu dop.

¹² Sedan vi säkert och visst har ”förankrat” utfärdandet och ikraftträdandet av Artaxerxes’ mångomtalade påbud om återuppbyggandet av Jerusalem vid år 455 f.v.t., förstår vi att slutet på de 483 åren, väntetiden till Messias’ framträdande, kom i senare hälften av år 29 v.t.a När vi har alla dessa fakta, saknas det sannerligen inte bevis för tidpunkten för Jesu dop och smörjelse.

13, 14. a) När måste Jesu födelse ha inträffat, om han alltså blev döpt år 29 v.t.? b) När föddes Jesus enligt vad somliga kommentatorer påstår, och vad stöder de sig då på? c) Hur hjälper oss kunskap om vilket år det var som Herodes intog Jerusalem att fastställa vilket år Jesus föddes?

¹³ Att Jesu dop kan fastställas till år 29 v.t., då han var trettio år gammal, gör det också möjligt att fastställa tiden för hans födelse till år 2 f.v.t., på hösten. Jesus var då ett år gammal på hösten år 1 f.v.t. Eftersom det inte fanns något år noll, var han två år gammal på hösten följande år, år 1 v.t., och på hösten år 29 v.t. var han trettio år gammal. Somliga krönikeskrivare förlägger tiden för Jesu födelse till år 4 f.v.t., eller så tidigt som år 6 f.v.t., varvid de grundar sina slutsatser på Josefos’ vittnesbörd om att det inträffade en månförmörkelse kort före Herodes’ död. (Judarnas historia, 1749, 17:e boken, 8:e kapitlet, 3:e stycket) Man har räknat ut att det inträffade en sådan förmörkelse den 13 mars år 4 f.v.t., och därför säger somliga att Frälsaren föddes före detta datum. Herodes’ befallning, som gick ut på att barn som var två år gamla och därunder skulle dödas, hann då bli fullgjord, menar de.

¹⁴ Detta är emellertid inte något tillräckligt bevis för att slå fast att Jesu födelse ägde rum år 4 f.v.t., eftersom det är ganska vanligt med månförmörkelser och det många år inträffar två sådana. Av större betydelse är Josefos’ påstående att Herodes dog trettiosju år efter det att romarna hade gjort honom till konung. (Judarnas historia, 1749, 17:e boken, 10:e kapitlet, 1:a stycket) Herodes intog faktiskt inte Jerusalem förrän på sommaren år 38 f.v.t., varefter han började härska som konung. Om Josefos daterade Herodes’ regering från det att han intog staden och verkligen började härska som konung och inte från den tidpunkt, då den romerska senaten gav honom sitt bifall tre år tidigare, kommer vi fram till att Herodes’ död inträffade år 1 f.v.t. Detta medger tillräckligt med tid för Jesu födelse att inträffa på hösten år 2 f.v.t., för de kaldeiska astrologerna att komma på besök och för mordet på de oskyldiga småbarnen i Betlehem att bli begånget. — Matt. 2:1—18.

15. Om Messias blev avskuren mitt i den ”sjuttionde veckan”, vilket år måste det då ha varit enligt den vanliga tideräkningen?

¹⁵ Det som vidare sägs i Daniels profetia om de sjuttio årsveckorna bekräftar dessa tidsuppgifter. I Daniel 9:26, 27 (NW) heter det att ”Messias [skall] avskäras, utan något för egen räkning”, vilket inträffade efter de 69 årsveckorna och mitt under eller ”i halva” 70:e veckan. Det är rimligt att denna sista vecka, den sjuttionde, var lika lång som alla de andra sextionio, och då måste den också ha varit sju år lång. Messias blev därför avskuren tre och ett halvt år från hösten år 29 v.t. räknat, ”i halva” sjuttionde veckan, som bestod av sju år, dvs. på våren år 33 v.t. ”I halva veckan skall han komma slaktoffer och offergåva att upphöra”, dvs. i officiell bemärkelse, eftersom lagförbundet med dess offer då blev lagligen upphävt genom att det blev fastnaglat vid tortyrpålen. (Dan. 9:27, NW; Kol. 2:14) På så sätt hann Jesus med att under sin predikoverksamhet fira fyra årliga påskhögtider, vilka är omnämnda i bibeln.b

16. Vilka astronomiska fakta bevisar ytterligare att Jesus dog på fredagseftermiddagen den 1 april år 33 v.t.?

¹⁶ Vissa astronomiska fakta bekräftar också att det var år 33 v.t. som Jesus blev dödad. Det inträffade under den tjugofyra timmar långa dagen 14 Nisan, som började klockan 18 på torsdagen och slutade klockan 18 på fredagen. Detta innebär att Jesus dog på fredagseftermiddagen, omkring klockan 15, vid ”nionde timmen”. (Mark. 15:34—37) Dagen efter påsk, 15 Nisan, var alltid en sabbatsdag, oberoende av på vilken veckodag den inföll. (3 Mos. 23:6, 7) Om 15 Nisan inföll på en vanlig veckosabbat, brukade den kallas ”en stor sabbatsdag”, och så förhöll det sig vid tiden för Jesu död. (Joh. 19:31) Nu framgår det av astronomiska tabellerc att det just inträffade en sådan ”påskens fullmåne” på torsdagskvällen den 31 mars år 33 v.t. enligt gregorianska kalendern. Endast vid ytterligare ett tillfälle under Jesu verksamhet var det fullmåne på en torsdagskväll i månaden Nisan, och det var år 30 v.t., men det kan absolut inte tänkas att det var det året Jesus dog, eftersom hans verksamhet såsom Messias i så fall bara skulle ha omspänt sex månader. Det råder alltså knappast något tvivel om att Jesus dog på fredagseftermiddagen den 1 april år 33 v.t.

Hur man daterar händelser mellan år 36 v.t. och år 49 v.t.

17. Vad inträffade under återstoden av den ”sjuttionde veckan”, och när utlöpte denna vecka?

¹⁷ Det som återstod av den sjuttionde veckan, sedan Messias hade dödats på tortyrpålen, en period av tre och ett halvt år, förde fram till hösten år 36 v.t., och under denna tid lät Jehova en särskild inbjudan till medlemskap i den himmelska rikesklassen fortsätta att gå ut enbart till judarna och judiska proselyter, alldeles som det var förutsagt i profetian: ”Han skall behålla [det abrahamitiska] förbundet i kraft för de många under en vecka.” (Dan. 9:27, NW) Detta var anledningen till att de goda nyheterna om frälsning inte gick ut till hedningarna förrän på hösten år 36 v.t., när aposteln Petrus fick förmånen att döpa Kornelius och medlemmar av hans hus. — Apg. 10:1—11:18.

18. Vad var det som skulle ta sin början på hösten år 36 v.t.?

¹⁸ När hösten var inne det året, år 36 v.t., skulle arbetet med att predika om Kristus bli mycket utvidgat, och det bland hednanationerna. Här ser vi nu återigen att Jehova, som håller tiden exakt och som gör fullständiga föranstaltningar just i läglig tid för varje nytt drag i förbindelse med sitt verk, redan hade en man som var väl förberedd att bli ”apostel för nationerna”, nämligen Saulus från Tarsus, som blev aposteln Paulus. — Rom. 11:13, NW; Gal. 2:8, 9.

19. Var Paulus år 36 förberedd för den uppgift han fick?

¹⁹ Paulus var inte nyomvänd år 36. Eftersom han var jude, behövde det inte dröja till år 36 innan han blev omvänd. Han tycks ha nåtts av sanningens ljus inom ett år efter det att Jesus hade lämnat skådeplatsen på våren år 33. Under de därpå följande två eller två och ett halvt åren arbetade Paulus i Damaskus, till dess han blev tvungen att i en korg ta sig ut ur staden genom ett hål i stadsmuren. Han begav sig därpå till Arabien för en tid, och slutligen återvände han till Damaskus, där han stannade helt kort, innan han begav sig till Jerusalem. Paulus säger att det var tre år efter sin omvändelse, alltså år 36 v.t., som han först hälsade på Petrus och Jakob i Jerusalem. Han säger: ”Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.” — Apg. 9:23—25; Gal. 1:15—21.

20. När fattade den styrande kretsen i Jerusalem beslutet om omskärelsen?

²⁰ I samma brev till galaterna skriver Paulus vidare: ”Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem.” (Gal. 2:1) Det fjortonde året från år 36 måste ha varit år 49 v.t., om man räknar efter den tidens sed att använda ordningstal. Under detta besök i Jerusalem lades frågan om hedningarnas omskärelse fram för den styrande kretsen och blev utredd. — Apg. 15:2—29; Gal. 2:3—9.

21, 22. Vilka händelser, som omtalas i bibeln, inträffade mellan år 41 och år 49 v.t.?

²¹ Det är några andra intressanta händelser som inträffade mellan år 36 och år 49 v.t. och som är skildrade i bibeln. Medan Klaudius var kejsare och strax innan Herodes Agrippa I dog, förutsade till exempel profeten Agabus genom Jehovas ande att det skulle bli hungersnöd; Herodes lät döda aposteln Jakob; och Petrus räddades mirakulöst från samma öde av Jehovas ängel. — Apg. 11:27—12:11.

²² Författare av profanhistoria instämmer i att dessa händelser inträffade år 44 v.t., eftersom Klaudius utropades till kejsare år 41 och Herodes Agrippa I blev uppäten av maskar efter påsken år 44 v.t. (Apg. 12:21—23) Men den bebådade hungersnöden kom inte förrän år 46, då Tiberius Alexander var romersk prokurator i Judeen. Detta gav de kristna i Antiokia tillräckligt med tid, två hela år, att göra förberedelser för det väntade nödläget och att göra föranstaltningar för det understöd som omnämns i den bibliska skildringen. Sedan bibeln skildrat dessa händelser, fortsätter den, i Apostlagärningarna 13 och 14, att redogöra för Paulus’ första missionsresa. Tillsammans med Barnabas besökte Paulus ön Cypern och många städer i Mindre Asien, innan han återvände till Antiokia i Syrien. Det förefaller som om denna första resa tog större delen av åren 47 och 48 i anspråk, men att Paulus likväl fick tillräckligt med tid för att kunna återvända till sitt hem i Antiokia, innan han företog den förut nämnda färden till Jerusalem på våren år 49.

Hur man daterar andra händelser under tiden för Paulus’ förkunnargärning

23, 24. När begav sig Paulus ut på sin spännande andra missionsresa, och hur länge dröjde det innan han kom till Korint i Grekland?

²³ Låt oss nu se hur nyttig bibelns märkliga skildring är, när det gäller att enligt vår kalender fastställa tiden för Paulus’ andra missionsresa, som företogs mellan åren 49 och 52 v.t. Han återvände till Antiokia på våren år 49 med det speciella brev som den styrande kretsen i Jerusalem hade skrivit. Detta brev har blivit bevarat åt oss. (Apg. 15:23—29) ”Efter någon tid”, heter det vidare i skildringen, kanske fram på sommaren samma år, 49, återvände Barnabas till arbetet på Cypern, men Paulus och Silas begav sig av för att tjäna församlingarna i Syrien och det närliggande Cilicien. — Apg. 15:36—41.

²⁴ Det måste därför ha varit på våren år 50 v.t. som Paulus och Silas, efter att ha farit igenom Mindre Asien, för första gången for över till Europa. (Apg. 16:1—12) Under de därpå följande sex månaderna hade dessa pionjärer mycket att göra, i det att de gav sig ut på nya vägar och bildade församlingar i Filippi, Tessalonika, Berea och Aten, innan de kom till Korint på hösten år 50. Vilket tjänsteår hade det inte varit! Tänk bara: under så där femton månaders tid hade dessa första århundradets missionärer färdats drygt 2.000 kilometer, förmodligen långa sträckor till fots, och hade gett en fast grundval åt många nya församlingar bestående av både judar och hedningar.

25. Vilka historiska fakta tyder på att Paulus inte kom till Korint förrän under senare delen av år 50 v.t.?

²⁵ Profanhistorien bekräftar att det var mot slutet av år 50 som Paulus kom till Korint. Paulus Orosius, en historieskrivare som verkade i början av 400–talet, påstår att det var den 25 januari år 50 som kejsar Klaudius påbjöd att alla judar skulle lämna Rom. Akvila och Priscilla hade alltså tid att packa sina tillhörigheter, ordna med överfarten, avsegla till Korint, komma fram dit och slå sig ned på denna plats, som skulle bli deras nya hem i ett och ett halvt år framåt, och öppna tältmakeri. De kan mycket väl ha varit flitigt upptagna med detta under de månader som förflöt till dess Paulus kom till Korint på hösten samma år. Vi läser om att Paulus i Korint träffade ”en jude, vid namn Akvila, ... vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit, att alla judar skulle lämna Rom.)” — Apg. 18:2.

26. Vilket arkeologiskt fynd bekräftar att Paulus uppehöll sig i Korint från hösten år 50 till våren år 52?

²⁶ En annan detalj, som bekräftar bibelns historiska exakthet, finner vi i samma kapitel, i Apostlagärningarna 18:12. ”Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen.” Arkeologerna har hittat ett fragment av en inskrift, som innehåller en svarsskrivelse från kejsar Klaudius, och texten bevisar att Gallio var prokonsul i Akaja från sommaren år 51 till sommaren år 52. Efter det att Gallio hade avvisat det här målet från domstolen, stannade Paulus kvar i Korint ”ännu ganska länge”, innan han begav sig av till Antiokia i Syrien. (Apg. 18:18) Det tycks alltså ha varit så att Paulus kom till Korint på hösten år 50, drogs inför Gallio ett år senare eller så och begav sig därifrån på våren år 52, efter att allt som allt ha uppehållit sig där ett år och sex månader, såsom bibeln säger. (Apg. 18:11) Han kunde då nå fram till Antiokia vid midsommartid år 52 v.t.

27. Var Paulus nu tillfreds med att dra sig tillbaka, sedan han hade kommit hem till Antiokia igen?

²⁷ Man skulle mycket väl kunna tänka sig att Paulus, efter att ha ägnat så många arbetsamma år åt heltidstjänsten som missionär och efter att ha uthärdat alla de faror, som var förbundna med att vara ute och färdas i första århundradet, skulle ha slagit sig ned i Antiokia och tagit det med ro under en lång och välförtjänt vila. (2 Kor. 11:26, 27) Men det gjorde han visst inte! Paulus tänkte inte alls på att dra sig tillbaka. I alla hans skrifter, i all hans verksamhet, märker man en ständig och enträgen ihärdighet att driva på med arbetet med ännu större fart och kraft.

28. Berätta om Paulus’ tredje missionsresa och tala om vilka platser han besökte och hur lång tid resan varade.

²⁸ Det förvånar oss därför inte att finna att den här energiske missionären efter bara en kort tid i Antiokia åter gav sig ut på resa. ”Sedan han hade uppehållit sig där [i Antiokia] någon tid”, hade förmodligen hösten inbrutit år 52, då han begav sig ut på sin tredje resa. Han färdades nu landvägen från plats till plats ”genom det galatiska landet och därefter genom Frygien och styrkte alla lärjungarna” och kom så fram till Efesus, där han förmodligen stannade de därpå följande två och ett halvt åren. (Apg. 18:23; 19:1—10) Som han själv säger begav han sig därifrån efter pingsten (det var nu år 55), färdades genom Macedonien ned till Korint och tillbringade vintern där, innan han for tillbaka samma väg genom Filippi, där han befann sig vid påsktiden följande vår. Detta gav Paulus tillräckligt med tid att nå fram till Jerusalem vid pingsten år 56 v.t. — 1 Kor. 16:5—8; Apg. 20:1—3, 6, 15, 16; 21:8, 15—17.

29. Vilka data har fastställts för de återstående händelserna i Paulus’ liv, från den tid då han blev arresterad i Jerusalem och fram till hans död i Rom?

²⁹ Paulus hade knappt anlänt till Jerusalem, förrän hans religiösa vedersakare gav sig på honom, och för säkerhets skull fördes han i hemlighet omgående ned till Caesarea av romerska soldater. Här fick han sitta i fängelse i två år, till dess den rävaktige Felix, som var ute efter mutor, efterträddes av landshövdingen Festus. (Apg. 21:27—33; 23:23—35; 24:27) Encyclopædia Britannica lägger fram två olika åsiktsriktningars uppfattning om vilket år det var som Festus blev landshövding. Den ena riktningen har hävdat att det var år 55 och den andra att det var år 60—61. Uppslagsverkets kommentarer lyder så: ”Man kan tryggt påstå att den rätta tidpunkten måste ligga mellan de båda ytterligheterna, eftersom de argument som vardera sidan framför i mindre grad tycks bevisa den ena ytterligheten än vederlägga den motsatta.”d Därför anser vi, i överensstämmelse med alla föregående fakta, att det var år 58 som Paulus fick sin anhållan beviljad, nämligen att kejsaren skulle få höra honom lägga fram sin sak, och begav sig av till Rom. Sedan Paulus hade överlevt hela den mänskliga historiens ryktbaraste skeppsbrott och övervintrat på ön Malta, kom han följande vår, år 59, till Rom, där han blev kvar såsom fånge de följande två åren, fram till år 61, och predikade och undervisade. (Apg. 27:1; 28:1, 11, 16, 30, 31) Paulus’ andra fängelsetid i Rom, som slutade med hans avrättning, inföll av allt att döma under åren 64—65 v.t. — 2 Tim. 1:16; 4:6, 7.

30. Vilken nytta har vi haft av detta studium av händelser i första århundradet?

³⁰ Den här återblicken på händelser i första århundradet har varit både fängslande och trosstärkande. Bibelskribenterna visste ingenting om de nutida kalendrarna, men deras omsorg och noggrannhet och de metoder de använde, då de daterade olika händelser, har visat sig vara till stor hjälp, när det gällt att fastställa precis vid vilken tid forntida händelser har inträffat på tidens ström. Den bibliska kronologins samstämmighet i alla detaljer, dess strikta fasthållande vid sanningen, ökar vår tillförsikt och tillit till den Heliga skrift och vår tro på att bibeln verkligen är Jehovas sanningsord.

[Fotnoter]