Kan man vara kristen på mer än ett sätt?

EN AV Amerikas ledande liberala protestantiska teologer närmade sig åttio års ålder. Då han tänkte tillbaka på sitt långa, verksamma liv, var det en milstolpe i det som han ansåg vara särskilt framträdande. När han som ung tysk fältpräst hade vandrat omkring bland de döda och döende på slagfältet i Champagne under första världskriget, hade han erinrat sig Nietzsches ord — ”Gud är död”. ”Från att ha varit idealist blev jag en vemodig realist”, sade han längre fram.¹

Det bör därför inte alls ha kommit som en överraskning att T. J. J. Altizer, som tillhör dem som godtagit mottot ”Gud är död”, i ett samtal med den gamle teologen en kväll sade till honom: ”Du har ställt oss ansikte mot ansikte med världen sådan den är. Du är vår far, vi är dina barn.” De där orden blev emellertid tydligen en riktig chock för den gamle teologen, som ansåg att de som slutit sig samman kring mottot ”Gud är död” hade gått för långt. Under sitt samtal med Altizer den där kvällen eldade han i själva verket upp sig så mycket att hans hustru ansåg sig föranlåten att yrka på att de skulle gå hem, sedan de båda männen gjort upp om att fortsätta diskussionen följande dag. Men diskussionen återupptogs aldrig. Samma natt drabbades nämligen Paul Tillich av en hjärtattack som ändade hans liv. — Tidskriften Life för 5 november 1965.

Sorgligt? Utan tvekan, men vad som är ännu sorgligare är att den här ledande teologen — som var den förste icke-judiske professorn som nazisterna fråntog hans ämbete — hade ägnat sig åt sådant filosofiskt spekulerande under den kristna religionens mask att det fört några av ”hans” studenter vid den teologiska fakulteten fram till slutsatsen att ”Gud är död”. Ja, och ännu beklagligare är det att Paul Tillich, T. J. J. Altizer och en mängd andra protestantiska teologer har använt benämningen ”kristen” på ett så vagt och obestämt sätt att den för många har kommit att betyda en mångfald olika saker!

Hur skall man kunna veta vad det betyder att vara en kristen? Kan man vara kristen på mer än ett sätt? Hur kan vi få veta något om detta? Jo, genom att vi vänder oss till den enda källa som innehåller den fullständiga skildringen av Jesu Kristi liv. Alla som menar sig vara kristna erkänner i större eller mindre grad att Jesus Kristus är deras föredöme, i annat fall skulle de inte använda benämningen ”kristen”. Om Jesus Kristus är förtjänt av att vi följer honom, då måste vi naturligtvis se till att vi tänker såsom han.

Kristus uppenbarade att det finns en personlig Gud

Ingen kan läsa de kristna grekiska skrifterna fördomsfritt utan att få klart för sig att för Jesus Kristus var Gud en person, en mycket verklig person. Jesus talar om att han hade utgått från Gud, sin Fader, att han skulle återvända till sin Fader, att hans Fader befinner sig i himmelen, att hans Fader ser och hör och att han besvarar bön, att han förlåter, att han älskar sin Son, att han älskar Jesu efterföljare och att vissa änglar alltid ser hans himmelske Faders ansikte.a Vidare sade han: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.” (Joh. 5:17) Ja, i de kristna grekiska skrifterna finner vi omkring 180 ställen, där Jesus vittnar om att Gud är en person genom att kalla honom ”Fader”.

Att Jesus ansåg Gud äga personlighet i lika hög grad som han själv framgår av att han talade om att hans Fader var ett vittne och att han själv var ett annat vittne och av att han sade att hans Fader hade sänt honom. Man måste vara en person för att kunna sända någon och för att kunna bära vittnesbörd. Det var detta Jesus menade, då han sade: ”Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig.” (Joh. 8:18; 5:32) Vidare läser vi om att Guds röst flera gånger hördes från himmelen. — Matt. 3:17; 17:5; Joh. 12:28.

Att Gud är en person anges dessutom klart och tydligt av de befallningar som Jesus citerade och som uppmanar oss att älska Gud av allt vårt hjärta och sinne, vår själ och kraft och att älska vår nästa som oss själva. Av Jesu ord framgår det också tydligt att vi skall frukta Gud därför att han kan förgöra både kropp och själ i Gehenna. Att Gud är en person förstår vi också av att Jesus lade sådant eftertryck vid Guds namn. — Mark. 12:29—31; Matt. 10:28; 6:9; Joh. 17:6, 11, 12, 26.

När vi tänker på alla dessa vittnesbörd, hur oförenliga är inte då alla Paul Tillichs spekulationer, som går ut på att Gud är ”djup” eller ”tillvarons grund”, ”historiens [outtömliga] grund”. Han skriver så här:

”Namnet på denna grund är Gud. Det är på den uttryck som Guds rike och Guds försyn syftar. Om dessa ord inte säger dig så mycket, så kan du byta ut dem mot historiens djup, grunden för vårt samhällsliv, det som betyder mest för dig i din moraliska och politiska strävan. Kanske du kallar detta djup för hopp. ... Om du vet, att Gud betyder djup, vet du redan mycket om honom. Då kan du inte kalla dig för ateist eller icketroende. ... Vet du ... något om djupet, vet du också något om Gud.”²

Den stora dårskap dessa moderna teologer uppvisar i sina bemödanden att förneka att Gud är en person kommer till synes i det som biskop Robinson, som bland annat gjort sig känd genom sin bok ”Gud är annorlunda”, har att säga om Gud. Enligt honom kan de kristna inte längre säga att Gud är ”därute”, ute i rymden eller bortom den yttre rymden, eftersom allt detta har utforskats med hjälp av radioteleskop, och dessa har inte upptäckt Gud!³ Ett sådant ytligt tänkesätt kan man förvänta hos en kommunistisk ateistisk rysk astronaut, men knappast från den som bekänner sig vara kristen biskop! Den gudomlige Anden, universums store Skapare, kan sannerligen inte uppfattas bättre av de kraftiga radioteleskopen än av en rysk astronauts ögon!

När det gäller Guds personlighet, kan den kristna synen eller uppfattningen sannerligen bara vara en enda. Bibelns Gud är en person, den store Anden, Skaparen, det högsta Väsendet.

Underverk eller myter?

Många nutida skenkristna teologer gör också invändningar mot de underverk som bibeln skildrar, fastän den bibliska skildringen praktiskt taget överflödar av sådana. Från skapelsen och människans första tillvaro i Edens lustgård och fram till de sista händelser som bibeln skildrar av apostlarna Paulus’ och Johannes’ liv berättar den om underverk. Mose bad om mirakulösa ”fullmakter”, och det fick han också. Han sade: I annat fall, o Jehova, kommer de säkert inte att tro det som jag berättar för dem om att du har uppenbarat dig för mig och gett mig i uppdrag att föra mitt folk ut ur Egypten! (2 Mos. 4:1—9, 28—31) Den större Mose, Jesus Kristus, kunde också genom de många underverk han utförde ge bevis för att han handlade på gudomligt uppdrag. I evangelierna finns det faktiskt mer än hundra omnämnanden av underverk, och ett femtiotal underverk är direkt beskrivna.

Vi har inte bara skildringarna av själva underverken, utan det finns dessutom redogörelser för det vittnesbörd som avgavs genom dessa underverk, varigenom Guds uppsåt med dem fullgjordes. Vi läser till exempel om att de människor som såg underverken drog den slutsatsen att här hade de en stor profet, här var ”Profeten”, här hade de själve Guds Son. — Joh. 6:14; 2 Petr. 1:16—18.

Vidare hänvisade Jesus själv upprepade gånger till sina underverk, såsom när han påminde apostlarna om att han genom underverk vid två tillfällen hade mättat tusentals människor (Matt. 16:9, 10) och såsom när han lät hälsa Johannes döparen med orden: ”Blinda får sin syn, halta går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår.” — Matt. 11:5, Hd.

Men det var inte allt! Om och om igen framhöll Jesus att hans underverk borde ge andra människor anledning att sätta tro till honom: ”Jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes’ vittnesbörd: de gärningar, som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar, som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.” (Johannes hade inte utfört några underverk, men Jesus utförde många.) ”Tro mig att jag är i förening med Fadern och Fadern är i förening med mig; tro i annat fall för själva gärningarnas skull.” ”Om jag icke bland dem hade gjort sådana gärningar, som ingen annan har gjort, hade de ingen synd, men nu har de sett dem och har ändå hatat både mig och min Fader.” Vad skulle kunna vara klarare, tydligare och otvetydigare än Jesu eget vittnesbörd om att han hade utfört underverk och den verkan som dessa hade på andra, vilket allt bevisade att han handlade på uppdrag av Gud? — Joh. 5:36; 14:11, NW; 15:24, Hd.

Men hur förhåller det sig, trots alla dessa vittnesbörd? Vi finner öppet tvivel på de underverk som skildras i Skriften från deras sida som ger sig ut för att undervisa i Skriften. Ett typiskt exempel utgör en av våra samtida, den protestantiske tyske teologen Rudolph Bultmann, vars teorier blir allt populärare. Enligt honom måste vi ”avmytologisera” den skildring av Jesu Kristi liv som vi finner i evangelierna, dvs. befria den från dess myter. Vilka myter? Allt som handlar om att Gud och Satan har direkt inflytande på angelägenheterna här på jorden. Allt som handlar om att Jesus kom hit till jorden, hade en föremänsklig tillvaro, föddes av en jungfru, utförde underverk, dog en offerdöd och blev uppväckt från de döda och for upp till himmelen — allt detta måste tas bort, därför att det påstås vara rena myten. Men tro nu inte att det hela är ett falsarium, säger han; det är bara så att de ord som skildrar allt detta inte betyder det som de förefaller säga eller betyda! Bultmann vill få oss att tro att ”allt detta är mytologiskt språk, och man kan ganska lätt se att de olika ämnena härrör från judisk apokalyptisk samtida mytologi och gnosticismens återlösningsmyter. I denna bemärkelse är kerygmab oantagbart för nutidsmänniskan, eftersom hon är övertygad om att det är gammalmodigt att anlägga en mytisk syn på världen.”⁴

Men hur kan vi då förklara att kristendomen utbredde sig så lavinartat? Hur kom det sig att inte gnosticismen eller judaismen gjorde lika kraftigt intryck på folk och frambringade sådana vältaliga missionärer som apostlarna Petrus och Paulus? Hur kom det sig att deras ledare inte väckte sådan hängivenhet som Jesus Kristus gjorde? Inom sådana åskådningar som gnosticismen och judaismen saknas det tro, men dessutom är de oförnuftiga, och det är uppenbart oärligt att kalla dem kristna. Ja, alla dessa moderna teologer skulle kunna tillskriva Muhammed högre moraliskt värde än Kristus och hans apostlar, eftersom Muhammed uttryckligt förnekade att han hade någon makt att utföra underverk!⁵ Det kan inte finnas många kristna sätt att betrakta Kristi underverk utan bara ett enda, och det innebär att man hyser full tilltro till dem!

Är den kristna moralen relativ?

Många moderna teologer nöjer sig inte med att beröva den bibliska kristendomen dess väsentliga, oumbärliga grunddrag, t. ex. personligheten hos dess Gud och de underverk som är förbundna med den, utan de söker också beröva den kristna religionen dess höga måttstock och principer. Den tidigare omnämnde biskop Robinson har såsom vittne vid domstolsförhandlingar sagt att han inte finner en bok som framställer äktenskapsbrott i fördelaktig dager vara anstötlig eller upprörande; och som om det inte vore nog har han varit ivrig förespråkare för att man i England skulle i lag godkänna homosexualitet mellan vuxna människor.⁶ Om vissa sexualförbindelser är orätta eller inte beror enligt hans mening på huruvida det verkligen är fråga om ”kärlek”.

Men inte heller när det gäller den här saken medger de kristna grekiska skrifterna mer än en enda sann kristen syn på tingen. Moralen var inte något relativt för Jesus. Vissa handlingar var rätta eller orätta per se, dvs. i och för sig. Därför fördömde han kategoriskt den som skilde sig från sin hustru av någon annan orsak än äktenskapsbrott. I stället för att medge mycket stor frihet i fråga om sexuella njutningar angav Jesus en ytterligt hög måttstock, vilket vi finner av följande ord i bergspredikan: ”Var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, [har] redan ... begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (NW) — Matt. 5:28, 31, 32; 19:3—9.

Om Jesus så kraftigt fördömde promiskuitet mellan könen, i hur mycket högre grad måste han inte ha motsatt sig promiskuitet inom ett och samma kön! Att promiskuitet är kännetecknande för de homosexuella är uppenbart, eftersom de ständigt söker sig nya partner. Har väl någon hört talas om att två homosexuella firat sin femtioårsdag såsom ”gifta”? Genom sin promiskuitet har de faktiskt skapat en hel del sociala problem, vilket framgår av en rapport i en ledande medicinsk veckotidning, där det hette: ”Homosexualiteten visar sig vara en ny och huvudsaklig anledning till VS, i synnerhet i städerna.”⁷

Att döma av Skriften såväl som av homosexualitetens frukter, till vilka man också måste räkna bristande mental och känslomässig styrka och fasthet, råder det inget tvivel om att homosexuella beteenden är oförenliga med kristendomen. Det är aposteln Paulus och inte de moderna teologerna som har den rätta synen på homosexualiteten, den kristna synen. Paulus skrev: ”På liknande sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra: män bedrev otukt med män och fick uppbära sin förvillelses välförtjänta lön på sina egna kroppar.” — Rom. 1:27, Hd.

Det kristna uppdraget

”Kan man vara kristen på mer än ett sätt?” är en fråga som också med rätta kan ställas beträffande den kristnes uppdrag. Detta uppdrag har nog uttryckts allra koncisast i Matteus 28:19, 20 (NW), där vi finner dessa Jesu ord: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er.”

Den tyske teologen Schleierbach, som levde för omkring 150 år sedan och som tycks ha banat väg för de moderna liberala teologerna, råkade emellertid i klammeri med den preussiska staten på grund av sin ”liberala politiska verksamhet”.⁸ Och i vår tid finner vi att präster tar del i politiken i hela världen och stöder en mängd världsliga förehavanden.c Framlidne dr Albert Schweitzer var en protestantisk präst som hade förlorat tron på att det var något övernaturligt förbundet med Kristi liv och fördenskull lämnade sin prästtjänst, studederade medicin och slog sig ned i Afrika för att ägna sig åt att fylla afrikanernas fysiska, medicinska behov.

Många missionärer har följt hans exempel genom att ägna sig åt att tillfredsställa folks fysiska i stället för andliga behov. De prisas för att de bryr sig om ”folkets verkliga behov”.⁹ Om denna tendens hette det i en missionstidskrift som utges en gång i kvartalet: ”Den evangeliserande missionären tvingas ofta ägna sig åt undervisning eller rådgivning eller någon liknande uppgift, där det är svårt för honom att utföra direkt evangelisk verksamhet.”¹⁰

Men var det detta som Jesus tänkte på, då han gav sina första lärjungar i uppdrag att undervisa andra, att göra det som han lärde dem att göra? Visst tillfredsställde Jesus då och då människornas fysiska behov, men sådana handlingar var helt och hållet underordnade de andliga välsignelser han gav dem och utfördes med övernaturliga medel och i främsta rummet för att bevisa att han hade ett gudomligt uppdrag. Han var i främsta rummet lärare, och därför finner vi att han kallas ”mästare” eller ”lärare” (NW) mer än fyrtio gånger i bibeln, under det att han bara en enda gång tilltalas med ordet ”Läkare”. Han kallade också sig själv läkare vid ett tillfälle, men han avsåg då en läkare som botade andliga, inte fysiska, sjukdomar. — Luk. 4:23; Matt. 9:9—13; 23:8.

Hans första lärjungar såg det hela så. Skildringen av deras verksamhet utvisar att de ständigt betonade ”den dårskap”, som ”predikas” och genom vilken folk skulle kunna bli frälsta. Och alla predikade; det förekom ingen uppdelning i präster och lekmän. — 1 Kor. 1:21; Apg. 8:4; Rom. 10:9—15.

Varför så många uppfattningar?

Av allt det som här har sagts framgår det klart att man inte kan vara kristen på mer än ett sätt. En kristen tror på en personlig Gud, han tror på de underverk som skildras i Guds ord, han låter sig ledas av de principer som Guds ord innehåller, och han förstår att hans uppgift är att gå ut och göra lärjungar av andra människor. Hur kommer det sig då att alla de här nämnda teorierna och många fler skiljaktiga uppfattningar existerar, uppfattningar som går stick i stäv mot de klara och tydliga framställningarna i Guds ord och som människor som ger sig ut för att vara ”kristna” Ordets förkunnare, teologer, har gjort sig till förespråkare för?

Skriften, förnuftet och fakta ger oss godtagbara svar. Vi har till exempel aposteln Paulus’ ord: ”Tron är icke var mans.” Vad skulle kunna vara tydligare än det? Och eftersom det är såsom han säger på ett annat ställe, att ”vi [kristna] vandra här i tro och icke i åskådning”, bör vi förvänta att de som saknar tro helt enkelt inte kan förstå, värdesätta och acceptera bibeln såsom Guds inspirerade ord. — 2 Tess. 3:2; 2 Kor. 5:7.

Dessutom får vi i Guds ord veta att ”om nu de goda nyheter som vi kungör verkligen är höljda av ett täckelse, så är de detta bland dem som är på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, inte skulle skina igenom”. Ja, vad annat skulle vi kunna förvänta, när nu Satan ”vilseleder hela den bebodda jorden”, i det han ”fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel”, så att han kan bedra många? — 2 Kor. 4:3, 4; Upp. 12:9; 2 Kor. 11:14; NW.

En annan orsak till att dessa ”liberala” teologer intar denna hållning förefaller vara att de drivs av en önskan att behaga, att bli omtyckta av dem som är genomsyrade av världslig vishet, och därför gör de alla möjliga eftergifter. De tycks anse att ”vår samtid” eller den ”intelligenta människan” inte kan tro på en personlig Gud eller på underverk och inte heller gör det. Men häri tar de mycket fel. I en bok som utgavs för någon tid sedan heter det till exempel att ”ett stort antal böcker har kommit ut på senare år, i vilka vetenskapsmän av mycket skilda slag har gett förnuftsenliga skäl för sin övertygelse om kristendomens sanningshalt och har förfäktat inte bara att kristendomen och vetenskapen är förenliga utan också att det enbart är i den kristna lärans ljus som man kan se någon förnuftig mening i de vetenskapliga bedrifterna och framgångarna”.¹¹

Ett annat skäl som kan anföras till att dessa moderna teologer söker hävda att det finns andra sätt att vara kristen på än det sätt som tydligt och klart anges i de kristna grekiska skrifterna är att de föredrar denna världens vishet, t. ex. filosofi och psykologi. Det har faktiskt påståtts att Paul Tillich valde filosofi till sitt verksamhetsområde och begagnade sin evangelisk-lutherska prästgärning som inkörsport dit.¹

De har ingen förebild till detta i Skriften. Aposteln Paulus framträdde inte med mänsklig vishet utan med Guds vishet, för att hans åhörares tro skulle vila på Guds ords grund och inte på en människa. Klart och tydligt framhöll han att ”icke många som voro visa efter köttet blevo kallade. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam.” — 1 Kor. 1:26, 27; 2:1—16.

Ännu ett skäl till att det finns så skiftande uppfattningar om vad som kännetecknar en kristen är att många inte förstår varför Gud har tillåtit det onda och därför i hög grad tilltalas av ateisters och andras tal om att det inte finns någon Gud eller att han inte kan vara en person eller att han i varje fall inte är förtjänt av vår tillbedjan, eftersom det måste vara så att antingen är han inte allsmäktig eller också är han inte rättvis och kärleksfull, annars skulle han naturligtvis göra slut på det onda. Men bibeln visar oss att Gud har goda skäl att tillåta det onda och att han vid sin bestämda tid skall göra slut på det.d

Och det allra allvarligaste har med ärligheten att göra. Hur kommer det sig i själva verket att ateister fortsätter att tala om religiösa begrepp? Somliga av dem tillstår rentav hur oärliga de är, vilket en professor i teologi gjorde med orden: ”Jag skulle vilja be om att få lägga av prästkappan, om det kunde ske på ett diskret, oskyldigt sätt, men det kan det inte. ... Om någon skulle vilja strida om ett namn, då förmodar jag att jag måste medge att jag inte är kristen.”¹² Att kalla sig ”kristen ateist” är sannerligen i högsta grad oärligt.

Bibeln och förnuftet hjälper oss att förstå hur det verkligen förhåller sig. Av dem framgår det att sanna kristna måste tro på en personlig Gud och på att han utför underverk eller låter sina tjänare på jorden utföra sådana; de måste erkänna de höga principer som Jesus Kristus fastställde och fullgöra uppdraget att predika och undervisa. Enligt Guds ord kan de inte visa att de är kristna på något annat sätt.

Hänvisningar

1 Tidskriften Time för 29 oktober 1965, sid. 80.

2 Paul Tillich: På vacklande grund (1967), sid. 73—75.

3 J. A. T. Robinson: Gud är annorlunda (1964), sid. 13, 14.

4 Bultmann: New Testament Theology and Mythology.

5 Koranen, sura 17, vers 59, Alis översättning.

6 The New Yorker för 20 november 1965.

7 Medical World News för 9 juni 1961.

8 The Encyclopedia Americana (1956), band 24, sid. 378.

9 The Christian Century för 8 december 1965.

10 International Review of Missions för januari 1966, sid. 88.

11 E. L. Mascall: The Secularization of Christianity (1966), sid. 193.

12 The New Yorker för 13 november 1965.

[Fotnot]