Vad är praktiskt?
”VARFÖR ägnar ni er inte åt praktiska ting, såsom social verksamhet och annan hjälpverksamhet, åt att bygga sjukhus och åt försök att bättra på den här världen genom att ta del i det politiska livet, och så låta bibelns principer göra sig gällande i nationernas styrelse?” Jehovas vittnen får ofta denna fråga ställd till sig av ärliga och välmenande människor.
Man kan bedöma om en sak är praktisk genom att ge akt på i vilken utsträckning den har framgång. Om den blir till största nytta för var och en som ägnar sig åt den och till glädje för andra människor, då är den praktisk.
Eftersom Jehova Gud är Skaparen och den som drar försorg om sina skapelser, är han helt visst den mest praktiske i hela universum. Vad han gör blir fullbordat, det har verklig framgång och resulterar i den mest praktiska och bestående välsignelse för alla som längtar efter det som är rätt. (Jes. 46:11; 55:11) Vad skapade varelser, särskilt ofullkomliga sådana, som vi ju är, vid ett visst tillfälle menar vara gott och ändamålsenligt kanske till slut inte för något verkligt gott med sig. Låt oss därför sträva efter att se saker och ting från Guds synpunkt, som är långt högre och innebär större förutseende än vår, och att bedöma saker och ting enligt Guds vishet, så som han nu betraktar världen från sin höga och upphöjda ställning.— Jes. 55:8, 9; 40:22.
För så länge sedan, som vid den tidpunkt då människorna kom i den sorgliga belägenhet, som de ännu i våra dagar befinner sig i, gav Jehova dem hopp om hjälp och lindring och tillkännagav sitt uppsåt om befrielse för dem. Samtidigt visade han, att det skulle uppstå ett världssamhälle, som skulle avvika från honom och som skulle äga bestånd intill den tid, då det skulle bli tillintetgjort av den befriare, som Gud förordnat. (1 Mos. 3:15) Alltsedan den tiden har ett sådant samhälle funnits till. Men Gud påbjöd inte att trogna människor skulle underkasta sig detta gamla världssamhälle, tjäna det eller söka bevara det. I stället kallade han ut människor till att vara fria och avskilda från det för att utföra ett verk som han hade i beredskap åt dem. Även om dessa människor inte skulle sätta upp en egen regering eller styrelse, betydde inte detta att det inte skulle finnas någon styrelse, ty den gamla världens samhälle skulle fortsätta, utan bistånd av dem som Gud kallat. Guds tjänare blev inte heller bemyndigade att stå i vägen för eller omstörta denna världens regeringar eller att försöka lappa ihop sådana system, för att genom dem förbättra människosläktets lott. De insåg att ett sådant försök skulle medföra besvikelse. Dessutom skulle det förhållandet, att de övergav sin avskildhet från den gamla världen, få till resultat att kunskapen och hoppet om Jehovas löfte beträffande den nya världen skulle fördunklas och förkvävas bland människorna. Det var för dem en bjudande plikt att odelat ägna sig åt ett långt större och bättre verk, ett som skulle ”stå sig” och vara verkningsfullt. Vari bestod detta verk?
De skulle vandra med Gud, lära sig hans vägar och studera hans uppenbarade löften om en bättre värld och predika om detta för andra människor, som behövde sådan tröst. De upplysningar de meddelade utgjorde en beskrivning av en styrelse, som direkt administreras av Jehova Gud, av honom, som är Skaparen och den rättmätige härskaren. Denna styrelse skulle upprättas medan den gamla världens samhälle ännu var i verksamhet. (Dan. 2:44) Ingen kompromiss kan ingås mellan dessa två makter. Gud skulle komma att fullständigt utrota den gamla världens samhälle och skulle inte upptaga någon del av den i sin nya värld. Fastän de väntade på att Guds tid skulle komma, då han genom sin egen makt skulle upprätta detta herradöme, satt de inte lättjefullt med händerna i kors, utan att ha något att göra. Nej, sannerligen inte! Undervisning, övning och organisering — ett sådant upplysningsprogram var det som till stort gagn upptog all deras tid. Denna kunskap om Guds uppsåt måste bli en ledstjärna, synlig för alla människor av en god vilja. — Hebr., kap. 11.
Den praktiska kurs som Jesus följde
Så kom Jesus, den utlovade befriaren och Messias, han som själv var den utsedde konungen medan han var på jorden. Fördömde han de människor som hade avskilt sig från världen, eller slog han in på en kurs som var annorlunda än deras? Med alla sina underbara gåvor i fråga om att kunna organisera kunde han genast ha blivit konung och därigenom låtit bibelns principer göra sig gällande i styrelsen över folket, och detta på ett effektivare sätt än vilken som helst nutida organisation eller grupp av kristna kan göra. Men vad gjorde han? Låt bibelns berättelse ge svaret: ”När Jesus insåg, att de ämnade komma och gripa honom för att göra honom till konung, drog han sig därför åter bort till berget alldeles ensam.” (Joh. 6:15, NW) Senare sade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen”, och i bön yttrade han: ”Jag framställer en begäran, icke beträffande världen.” (Joh. 18:36; 17:9; NW) Också han förkunnade sanningen. Han använde all sin tid och energi, allt vad han ägde, i det mest betydelsefulla av alla verk, upplysningsarbetet om Riket.
Vad gjorde Jesus åt problemet fattiga och sjuka? Genom sin förmåga att utföra underverk skulle han ha kunnat ge hela världen mat. Men till dem som var mest intresserade av materiella ting, såsom att få mat eller att bli fysiskt helade, sade han: ”Ni söka efter mig, icke därför att ni sågo tecken, utan därför att ni åto av bröden och blevo mätta. Arbeta, icke för den mat som förgås, utan för den mat som förblir till evigt liv, vilken Människosonen skall giva eder.” — Joh. 6:26, 27, NW.
Han visste, att människorna i hans hemstad Nasaret väntade att han skulle utföra några av sina stora underverk att bota sjuka bland dem. Men i synagogan där i staden tillrättavisade han dem för denna materialistiska syn på tingen, då han ur profeten Jesajas bokrulle läste för dem att hans uppdrag från Gud var att predika. (Jes. 61:1, 2; Luk. 4:17—19) Här visade han, att den kristna organisationens uppdrag inte innebär att den skall koncentrera sig på sådan ringare filantropisk verksamhet som socialvård och annan hjälpverksamhet, utan att den skall ge uttryck för sin största kärlek genom att utföra andligt helande verksamhet, dvs, predika de goda nyheterna om Riket. Jesus insåg, att så länge som denna tingens ordning existerar kommer problemet fattiga och behövande inte att bringas ur världen. Han sade: ”Ty ni hava alltid de fattiga hos eder.” (Joh. 12:8, NW) Han visste, att materiell hjälp på sin höjd skulle vara bara tillfällig. Han påvisade emellertid hur man, genom att först söka Guds rike, kan bli föremål för Guds omvårdnad och vara trygg, äga en ljus livssyn och visshet om att få det man behöver nu och i den nya världen evigt liv. — Joh. 6:33; Ps. 37:25.
Var den kurs Jesus följde praktisk? Fick den de största välsignelser till följd? För att få svar härpå, tänk på vilket bestående frihetsarv och vilken upplysning som hans korta, tre och ett halvt år långa, förkunnaregärning har givit åt dem som lyssnat till hans ord och även till många andra i de nationer där kristna människor har levat. Har något annat verk utförts som kan jämföras med hans i fråga om gagnelig verkan?
Den oförnekliga sanningen består: ”Människan måste leva icke endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4, NW) Evigt liv, ja, sinnesfrid, uppskattning och glädje av livet nu beror på om man tillägnar sig kunskap om den ende sanne Guden, Jehova, och om den som han har sänt ut, Jesus Kristus. — Joh. 17:3.
De som talar om att använda sina ägodelar och sin tid på ett praktiskt sätt, ger de inte gåvor till olika kyrkor för andliga ting som de får mottaga? Tror de inte att de pengar, som de ger ut och som anslås till undervisning och till att förebygga brottslighet bland såväl barn som vuxna, tjänar ett praktiskt syfte? Sätter de inte de andliga, icke påtagliga, värdena framför de materiella? Ja, det påstås verkligen i denna tid, att de pengar man använder och de ansträngningar man gör för att ge undervisning och upplysning åt människor bakom järnridån genom radioprogram i frihetens intresse kommer att åstadkomma mera för att bringa fred i världen än ett mäktigt försvar från stora arméer, utrustade med atombomber och andra högexplosiva förstöringsmedel. — Pred. 7:12; Ps. 127:1.
Jämför den kurs Jesus Kristus följde, då han undervisade människorna i de andliga tingen från Gud, med den som Förenta staterna följer i sitt största experiment att söka ”ge mat åt hela världen”. Vad har resultatet blivit av alla ansträngningarna? Sedan Förenta staterna ”öst till” andra nationer millioner dollar, får denna nation finna sig i att många människor kallar den en ”kapitalistisk diktatur” och vänder sig till den gudlösa kommunismen, under det de förbrukar de materiella tillgångar som demokratien utrustat dem med för strid mot kommunismen.
När den allsmäktige Guden sänder ut en varning och befaller sitt folk att bära fram den, måste de göra detta. Att de lyder hans befallning att predika skall förvisso medföra de största välsignelser till alla. De som lyssnar till dessa Guds tjänare och hjälper dem i deras arbete kommer att vinna den största välsignelse för egen del och vinna liv i rättfärdighetens nya värld. Efter syndafloden visade sig helt visst Noa och hans söner vara de som handlat praktiskt, då de övergav den gamla världens samhälle på deras tid, och ägnade all sin kraft och alla sina förmågor åt att predika och åt att bereda en plats där de kunde söka tillflykt undan floden. De kristna under det första århundradet visade sig vara de som handlade praktiskt, då de ända fram till år 70 predikade varningen om Jerusalems förstöring och därpå — i lydnad för Jesu uppmaning i profetian — drog sig bort till bergen, tillsammans med dem som rättade sig efter deras varning, varigenom de undgick det fruktansvärda nedslaktandet av judarna i Jerusalem, som den romerska hären verkställde, när den vältrade in över staden som en flodvåg. — Matt. 24:15, 16.
Ja, apostlarna och deras medarbetare utförde ett praktiskt verk. De flesta av dem hade mycket litet pengar, men de hade ett dyrbart budskap om liv, som de beredvilligt lät andra få höra. (Apg. 3:6) De ägnade allt de ägde i fråga om tid, kraft och ägodelar åt det verk, som i vikt och betydelse överträffade allt annat, det att predika Guds rike. (Apg. 4:32—35) Samtidigt använde de, i en anda av sann och praktisk kärleksfullhet, dessa ägodelar för att hjälpa sina medvittnen att fortsätta med att predika de goda nyheterna. — Apg. 11:29; 2 Kor., kap. 9.
Jehovas vittnen i våra dagar är praktiska
Detta är därför vad Jehovas vittnen i våra dagar ägnar sig åt. I likhet med Maria, som Jesus lovordade, i det han sade att hon sökte bättre ting än Marta, blir de undervisade vid Jesu fötter. (Luk. 10:38—42) Det föredöme han gav är praktiskt, och man kan följa det med största framgång i denna tid. Medan Jehovas vittnen hjälper varandra och människor av en god vilja, ger de oreserverat av sina ägodelar till förmån för utbredandet av de goda nyheterna i alla delar av jorden. I våra dagar predikar de med kraft i 143 nationer. Är det några av dessa kristna som inte är hindrade av plikter mot andra familjemedlemmar utan kan ägna all sin tid åt att predika? De drar sig då inte själviskt undan från sådan tjänst. Har de penningmedel? Dessa lämnas beredvilligt och frivilligt till att upprätthålla missionsverksamhet, sörja för Rikets salar och bestrida kostnader som dessa kristna själva och deras medarbetare får vidkännas, då de söker frambära varningen i varje land under den korta tid som återstår, innan Gud griper in för att avlägsna den gamla världens samhälle och upprättar den nya världen. Har de hem? De tvekar inte att upplåta dessa, så att deras grannar kan inbjudas till bibelstudier och det kan ordnas med en lämplig samlingsplats, där man kan ägna sig åt studium av Guds ord, vilket är så nödvändigt men har blivit så försummat. De är inte rädda för att deras hem skall bli skamfilade genom mycket fottramp in och ut ur dem, då dessa hem tas i bruk varje vecka, inte bara när man träffas till studier, utan också när man samlas för att predika de goda nyheterna i grannskapet. Har de bilar? De är inte rädda för att dessa i förtid skall bli färdiga att skrotas ner, ty de färdas långt bort till avsides belägna trakter för att besöka människor som önskar studera bibeln. De tycker att deras bilar kommer till nytta, om de kör en omväg för att kunna ta med sig sina medvittnen till mötesplatsen i Rikets sal i och för studier och tjänst.
Jehovas vittnen får nu se de praktiska resultaten av den kurs de följer. För den tid de använder får de den glädjefyllda belöningen att se hoppets ljus lysa ur deras ögon, som sörjer i denna tid av andlig hungersnöd. (Am. 8:11; Hes. 9:4) För sina pengar läser de redogörelser om den lycka som kommit människor till del inom ett område som sträcker sig från deras egen tröskel till jordens ända, då dessa människor griper tag om ett förnyat hopp, vänder sig från modfälldhet och hopplös förtvivlan och blir nyttiga medborgare i den nya världens samhälle. För sina väl använda hem, bilar osv. får de verkliga vänner och goda glada kamrater, och dessutom vinner de deras godkännande, som är våra värdefullaste vänner, nämligen Jehova och hans på tronen insatte Son. — Mark. 10:29, 30; Luk. 16:9.
Men att få ha del i att hävda och upphöja Jehovas namn är den största av alla belöningar. Jehova anser själv detta hävdande och upphöjande vara så betydelsefullt, att han har bjudit hela skapelsen att bevittna det. Dessutom har han förordnat legioner av mäktiga änglar att hålla fienderna tillbaka, för att dessa inte skall hindra kungörandet. Ja, Jehovas vittnen har funnit det levnadssätt, som under denna tillfälliga övergångsperiod från en gammal värld till en ny är praktiskt och innebär framåtskridande. Snart kommer det, tack vare den förunderliga läkedom och välgång som blir följden då värdet av Kristi lösenoffer brukas till gagn för jordens släkten, inte längre att behövas sjukhus eller brödköer. I Jehovas rike under Kristus kommer bibelns principer att helt och fullt tillämpas i styrelsen. Då kommer kommunism, diktatur, sorg, slaveri och förtryck att för alltid höra det förgångna till. — Upp. 21:1—4; Jes. 25:6—8; 65:17—25.