Kan du ha förtrolig samhörighet med Gud

”HERREN [Jehova] har sin umgängelse [förtroliga umgängelse, NW] med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.” — Ps. 25:14.

1. Vilken samhörighet har Gud med alla människor?

GUD har, som Skapare, en viss samhörighet med alla människor. Aposteln Paulus sade till en skara filosofer i Aten: ”Han själv [ger] åt alla ... liv och andedräkt och allt.” (Apg. 17:25) Men de som är hårdnackat onda kan inte åtnjuta förtrolig umgängelse med honom. (Ords. 3:32, NW) Likväl tillåter han dem att få barn, att åtnjuta de goda ting som finns på jorden och att ha möjlighet att ändra sinne, om de är benägna för detta. — Apg. 14:16, 17.

2. Vad krävs för att få Guds ynnest? Kan människor fylla detta krav?

² Det krävs emellertid en närmare samhörighet än att man blott och bart är någon som är skapad av Gud för att man skall få hans ynnest och ha honom som en vän och nära medförbunden. Samstämmighet med honom och hans uppsåt är nödvändigt, om man hoppas vinna evigt liv. Det underbara är att var och en kan äga denna samhörighet, om han verkligen önskar det, sedan han fått möjligheten erbjuden åt sig, för aposteln Paulus sade till atenarna att Gud också hade gett möjlighet åt människor att ”söka Gud, om de skulle kunna känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. — Apg. 17:27.

3. Vilket hinder måste alla som hoppas på att få nalkas Gud erkänna finns mellan Gud och dem själva?

³ Vad är inbegripet i att söka Gud? Och hur handlar han gentemot den som uppriktigt söker honom? Det som hindrar oss att nalkas Gud är mänsklig syndfullhet. Våra synder kan hindra kommunicerandet alldeles som ett stort moln. (Jämför Klagovisorna 3:44.) De kan rentav avhålla oss från att önska vända oss till Gud; de kan förmå oss att känna oss orena och ovärdiga att nalkas honom. Men om vi inte erkänner att vi alla är syndare och att vi gör sådant som till och med vårt eget samvete domfäller varje dag, befinner vi oss inte i en sådan ställning att vi kan nalkas Gud, och Gud kommer inte att höra bönerna från dem som inte erkänner att detta faktum gäller alla människor överallt. — 1 Petr. 3:12.

KRISTI DÖD OCH UPPSTÅNDELSE ÄR GRUNDVALEN

4. Hur tog Gud det första steget mot att avlägsna hindret för kommunicerande och förtrolig umgängelse med honom?

⁴ Det är faktiskt så att Gud själv har tagit första steget mot en samhörighet med honom genom att göra en anordning för att avlägsna detta hinder för kommunicerande och förtrolig umgängelse. Vad är denna anordning? Aposteln Paulus svarar: ”Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom. 5:8) Kristus var en fullkomlig, syndfri människa när han var på jorden, men han tog på sig alla syndares straff, alldeles som om han vore syndaren. Fastän han var oskyldig, led han det fullständiga straffet för mänsklighetens synder. Aposteln Petrus säger oss: ”Han bar själv våra synder i sin egen kropp på pålen. ... Och ’genom hans sår blev ni läkta’.” (1 Petr. 2:24) Detta hade Gud föresatt sig hundratals år tidigare, alldeles som profeten Jesaja förutsagt: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull.” (Jes. 53:5) Det Jesus Kristus gjorde genom att träda i människornas ställe motsvarade alla rättvisans krav, när det gäller synder som begåtts, och lade grundvalen för att avlägsna fördömelsen från alla som erkänner sina synder och utövar tro på Guds anordning. — Rom. 8:1.

5. Varför var inte bara Jesu död, utan också hans uppståndelse, nödvändigt för oss?

⁵ Dessutom garanterar det förhållandet att Kristus inte förblev död, utan blev uppväckt och lever, att hans hjälp alltid är tillgänglig, så att man kan åtnjuta en nära samhörighet med Gud. Bibeln försäkrar oss: ”Han utgavs [till lidande och död] för våra försyndelsers skull och uppväcktes för att vi skulle förklaras rättfärdiga.” (Rom. 4:25) Han framträdde i Guds närvaro för att frambära värdet av sitt offer. I dag är han den förhärligade Jesus, som Johannes såg i en syn mitt ibland sju gyllene lampställ, som representerade den kristna församlingen, och med sju stjärnor, kretsen av smorda tillsyningsmän, i sin högra hand. (Upp. 1:12—16) Om honom som vår levande överstepräst är det skrivet: ”Han [kan] också fullständigt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem.” — Hebr. 7:25.

6, 7. Hur kan det sägas att Kristus dog ”med avseende på synden” men lever ”med avseende på Gud”?

⁶ Därför kan den som sätter tro till Kristus leva — inte som en i andligt avseende död på grund av sina synder och förhindrad att kommunicera med Gud — utan som en som lever och tjänar Gud på ett positivt, uppbyggande sätt genom att flitigt lyda Guds befallningar och bygga upp andra. Om detta säger aposteln till de ”heliga” i Rom: ”Vi vet ju att Kristus, nu då han har uppväckts från de döda, inte mer dör; döden är inte längre herre över honom. Ty den död han dog, dog han med avseende på synden en gång för alla; men det liv han lever, lever han med avseende på Gud. På samma sätt också med er: räkna er själva för att i sanning vara döda med avseende på synden men levande med avseende på Gud genom Kristus Jesus.” — Rom. 1:7; 6:9—11.

⁷ Här framhåller aposteln att Kristus kom till jorden för det uttryckliga syftet att ta itu med detta orena och avskyvärda — synden — någonting som hatas, ja avskys, av både Gud och Kristus. (Hebr. 1:9) Fastän Kristus alltid fann behag i att göra sin Faders vilja, är synden en fiende, och när Jesus skulle undanröja synden, måste han genomgå många motbjudande och obehagliga upplevelser. Strax innan han dog sade han: ”Det har fullbordats!” (Joh. 19:30) Han led och dog alltså med avseende på synden — för att undanröja synden. Men nu lever han ”med avseende på Gud”. Han är för evigt förhärligad i himmelen i gemenskap med Gud, eftersom hans offer inte behöver upprepas. Sedan detta hade åstadkommits, kunde han börja med ett uppbyggande verk — att föra in människor i en nära och förtrolig umgängelse med Gud igen och fullborda Guds vilja gentemot alla som vill leva. — Hebr. 7:25; 8:1; 9:28.

GUD DRAR MÄNNISKOR TILL KRISTUS

8, 9. Hur drar Gud människor till Kristus?

⁸ Jehova Gud gav uttryck åt stor kärlek till människor och oförtjänt omtanke om dem genom att göra denna anordning. Och ännu mer än så — Gud verkar i förbindelse med sitt uppsåt. Det är Gud som drar människor med ett rätt hjärta till Kristus. Jesus sade: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom.” Han sade om sina apostlar att de hade getts åt honom av Fadern. — Joh. 6:37, 39, 44.

⁹ Hur gör Gud, när han drar någon? Det görs helt visst inte på ett godtyckligt eller ofullständigt sätt och inte heller genom att personen tvingas med våld. Den halsstarriga, syndiga människans vilja är inte av naturen, av sig själv, benägen att underordna sig Gud. Men Gud kan åstadkomma en förändring i människans vilja. Han vet vad som finns djupast i en människas hjärta. Han kan sedan inte bara göra så att hon får höra om Kristus och frälsningens väg, utan också ge insikt om anordningen. Han kan öppna blinda ögon. Att Gud drar män och kvinnor till att sätta tro till Kristus under denna tingens ordning, fastän de aldrig av sig själva skulle ha gjort detta, innebär att deras hjärtan tillförs kunskap om Kristi utomordentliga egenskaper, den underbara förmånen av att vara förenad med honom.

10. Vilken verkan på den som är uppriktig har detta att Gud drar honom?

¹⁰ När det sedan gäller individen, så önskar han av hjärtat följa Kristus och bli förenad med honom — alldeles som människor, när de verkligen urskiljer och inser en god människas godhet, önskar komma henne nära och bli vän med henne. Ett exempel på hur Gud gör när han drar hjärtan finner vi i det forntida Israels folk på Davids, Isais sons, tid. Gud hade lovat David riket. När tiden var inne för Gud att ge David riket, drog han folkets hjärta till David, till att tjäna villigt under honom. (2 Sam. 2:4; 3:36; 5:1—3) På det sättet drar alltså Gud människors hjärtan till Kristus.

INDIVIDUELL VILJA MÅSTE UTÖVAS

11. Vilken uppgift har individens vilja, när det gäller att komma till Kristus? Hur förändras den oupplystes vilja?

¹¹ Det är inte så att individens vilja inte har något med saken att göra. Fastän han kanske till att börja med inte har en vilja som är aktivt inriktad på att komma till Kristus, kan denna vilja ändras, när han lär och inhämtar undervisning — när hans ”hjärtas ögon” öppnas. (Ef. 1:18) Jesus citerade från Jesajas profetia beträffande dem som blir barn till Jehovas himmelska kvinna, Sion, under denna tingens ordning, och sade: ”Det är skrivet hos profeterna: ’Och de skall alla vara lärda av Jehova.’ Var och en som har hört ifrån Fadern och har lärt, han kommer till mig.” (Joh. 6:45; Jes. 54:1, 13) Denna människa, som urskiljer och förstår, ändrar sin vilja. Om hon inte vill göra detta, tvingas hon inte att ändra sig. Insikt och förståelse frambringar tro, och individens tro förmår Gud och hans Son att ta emot denne, alldeles som Jesus längre fram sade till sina efterföljare: ”Den som har mina bud och håller dem, denne är den som älskar mig. Den i sin tur som älskar mig, han skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och skall tydligt visa mig för honom. ... Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.” — Joh. 14:21—23.

12. Hur för Kristus i sin tur en sådan människa närmare Gud?

¹² Eftersom Fadern alltid har varit osynlig för människor, uppenbarar han sig genom Kristus — när Jesus var på jorden, uppenbarade han ju Guds utomordentliga personlighet, så att han kunde säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Joh. 14:9) När dessa som utövar tro kommer till Kristus, lär de känna Fadern allt närmare, efter hand som Kristus för deras hjärtan öppnar Guds egenskapers djup och förträfflighet.

13. Vilken syn måste man ha på sig själv för att kunna nalkas Gud på ett godtagbart sätt?

¹³ Vilka steg behöver då individen å sin sida ta för att uppnå tillträde till Gud och förtrolig umgängelse med honom? Man måste ha en känsla av att man behöver något, en känsla av att allt inte är helt tillfredsställande i ens liv. Man måste se sig själv som ofullkomlig, inte vara självtillräcklig, inse att man är en syndare och inse det fåfänga och fruktlösa i sin situation. Om någon inte helt och fullt inser sin nödställdhet, kommer en begrundan av den lag som Gud genom Mose gav till Israel att övertyga honom om att han i grunden är en syndare. Lagens syfte var att visa att ingen människa är rättfärdig och även att leda dem som har ett ärligt hjärta och är sökande till att inse behovet av en återlösare. — Gal. 3:19, 24.

14. Vilka ytterligare åtgärder krävs av den som vill ha samhörighet med Gud?

¹⁴ När den som har ett rätt sinnelag känner detta behov, kommer han i uppriktighet och med allvar att undersöka bibeln och lära känna Guds väg genom Kristus. När han kommer till insikt om sin totala brist på samhörighet med Gud, blir han också övertygad om den verkliga ondskan i synden och vad den har gjort med honom. Han förstår att han i själva verket är en fiende till Gud. Sedan vill han ändra sig. (Rom. 5:10) Följaktligen ändrar han sinne och ber om förlåtelse. Hela tiden måste han erkänna att det inte är hans egen överlägsna insikt eller godhet, utan Gud, som drar honom. Den enskilde har funnit att han kan få denna förlåtelse på grundval av Kristi försoningsoffer. Sedan han lärt känna och börjat uppskatta Guds uppsåt, ger han uttryck åt sin önskan och sitt beslut att bli en åt Gud helt överlämnad tjänare, och han visar denna tro och detta beslut inför andra genom att framställa en begäran om dop i vatten.

EN NY STÄLLNING INFÖR GUD

15. Vad är det ”goda samvete” som den som blir döpt framställer en begäran om?

¹⁵ Genom detta dop framställer man till Gud en begäran om ett gott samvete. (1 Petr. 3:21) Ett ”gott samvete” betyder att känslan av skuld för tidigare synder inte längre tynger ens samvete. Det betyder dessutom att man har en ny samhörighet med Gud och Kristus som sina vänner. (Joh. 15:14, 15) Det är så därför att ens tro på Kristi offer gör att man vinner förlåtelse eller amnesti för sina tidigare synder och ännu mera än detta.

16. Vilken god ställning i förhållande till Gud har en sådan person nu? Hur kan han vidmakthålla den ställningen?

¹⁶ Låt oss ta ett exempel: En förlåtelse eller amnesti som ges av en världslig myndighet utplånar en brottslings tidigare brott. Men brottslingen är då bara tillbaka där han började. Han har ingen tröst eller försäkran om att han kommer att få hjälp i framtiden eller att det orätta som han kan begå i framtiden inte kommer att påbördas honom. Men den som utövar tro på Kristus godtas av Gud som en vän, en som Gud fortsätter att handla med som en förtrogen vän, nu och i framtiden, till dess denne slutligen blir gjord fullkomlig. (1 Petr. 5:10) Så länge som han vidmakthåller denna samma tro och trohet kan han be om förlåtelse för sina synder från dag till dag och bevara denna förtroliga samhörighet. Han bör naturligtvis inte ”ta emot hans [Guds] oförtjänta omtanke och förfela syftet med den”. (2 Kor. 6:1) Han kan inte med rätta mena att han kan missbruka denna förtroliga umgängelse och fortsätta att bevara sin goda ställning inför Gud.

ANFÖRTRODDA ÅT KRISTI OMVÅRDNAD

17. När Gud har dragit någon till Kristus, vad gör då Kristus för denne?

¹⁷ När Gud har dragit någon till Jesus Kristus, hurdan är då denna persons situation? Jesus erkände att alla människor tillhör Fadern och att de som Jehova drar ges åt Jesus, överlämnas åt honom för att få omvårdnad och visa kristen tillväxt. (Joh. 17:9, 10) Gud hade genom profeten Jesaja lovat om Kristus: ”Av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad.” (Jes. 53:11) Jesus Kristus väntade därför att Gud skulle åstadkomma att hans verk och offer bar frukt. Jesus sade också att Gud hade gett honom myndighet över allt kött. (Joh. 17:2) Genom att utöva denna myndighet kan han bevara dem som Gud drar till honom, skydda dem mot onda och ondskefulla motståndare till sanningen. Om dessa givna sade Jesus: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin bli tillintetgjorda, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är någonting större än alla andra ting, och ingen kan rycka dem ur Faderns hand.” (Joh. 10:28, 29) Följaktligen bör den kristne inte frukta för förföljelse, sjukdom, svårigheter, motstånd eller någonting annat, nej, inte ens för döden. — Rom. 8:38, 39.

18. Vad är det slutliga resultatet för den som troget följer den rätte herden?

¹⁸ Under Jesus Kristus, den rätte herden, blir de som troget följer honom försäkrade om evigt liv. Jesus sade: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Joh. 3:16.

19, 20. Vilket värde ligger det alltså i att äga förtrolig samhörighet med Gud?

¹⁹ Evigt liv! Även om någon dör, är hans hopp inte fördunklat. Jesus gav ju uttryck åt varaktigheten och oförstörbarheten i Sonens goda samhörighet med dem som Fadern för till honom som medlemmar av den ”lilla hjorden” av hans får, när han sade: ”Allt vad Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag visst inte köra bort.” — Luk. 12:31, 32; Joh. 6:37.

²⁰ Under den rätte herdens omvårdnad kan följaktligen de som kommer till honom förvänta hjälp och vägledning på varje livets vag med hopp om evigt liv framför sig. Vad skulle då kunna vara bättre än att upprätta en god samhörighet med Gud och hans Son? Men när det gäller livets dagliga angelägenheter — hur visar sig då denna goda samhörighet vara en verklighet — en nära, varm, trygg samhörighet?

”Jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller furstendömen eller närvarande ting eller tillkommande ting eller makter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall förmå skilda oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 8:38, 39, J. N. Darbys sv. övers.