Del 2

Hans föremänskliga tillvaro

35, 36. a) Vilken tillvaro åsyftar Johannes 1:1, och vilken människa riktade först uppmärksamheten på detta? b) Hur var Jesus en man som kom efter Johannes och ändå var till förr än han, och vad åsyftades med att Johannes kallade honom Guds lamm?

APOSTELN Johannes började sin berättelse med att säga: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud.” Med detta menade han inte begynnelsen av Jesu offentliga tjänst på jorden för 1900 år sedan. Han menade att Ordet haft en föremänsklig tillvaro långt innan han ”blev kött” på jorden. Johannes framhåller tydligt detta igenom hela sin framställning. Mer än en månad efter Jesu dop i floden Jordan riktade Johannes döparen uppmärksamheten på Jesus och på hans föregående liv, då han sade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd! Om denne var det, som jag sade: ’Efter mig kommer en man, som är före mig; ty han var förr än jag.’ Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.” — Joh. 1:29—31.

³⁶ Johannes döparen var född omkring sex månader innan Ordet ”blev kött” eller föddes som son till den judiska jungfrun. Fördenskull sade Johannes om Jesus: ”Efter mig kommer en man.” Men nu, på grund av vad som hade hänt med Jesus sedan Johannes döpte honom, kunde Johannes kalla Jesus ”en man, som är före mig”. När alltså Johannes sade om Jesus: ”Han var förr än jag”, måste han ha menat att Jesus haft en föremänsklig tillvaro. Johannes framhöll också att Jesus skulle bli ett offer åt Gud, ty i det forntida Israel offrade de judiska prästerna varje dag lamm som offer åt Gud. För att Jesus såsom ”Guds lamm” skulle kunna borttaga världens synd måste hans blod utgjutas som offer, ty utan att ett oskyldigt offers blod utgöts kunde ingen förlåtelse för synder fås från Gud. — Hebr. 9:22.

37. Varför kunde Jesus tala till Nikodemus om himmelska ting?

³⁷ Vid ett antal tillfällen vittnade Jesus själv om sin tillvaro i himmelen innan han blev kött på jorden, och Jesus var ju i stånd att tala om ”himmelska ting”, därför att, som Jesus sade till den judiske rådsherren Nikodemus, ”ingen [har] stigit upp till himmelen utom den som steg ned från himmelen, Människosonen”. — Joh. 3:12, 13.

38. Hur vittnade Jesus om sin tidigare tillvaro i himmelen, när han talade om mannat?

³⁸ Jesus talade om sig själv som symboliskt manna från himmelen och sade till judarna: ”Det är icke Moses, som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader, som giver eder det rätta brödet från himmelen. Ty Guds bröd är det bröd, som kommer ned från himmelen och giver världen liv.” ”Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.” ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd, som jag skall giva, är mitt kött; och jag giver det, för att världen skall leva.” ”Såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig. Så är det med det bröd, som har kommit ned från himmelen.” Många judar knorrade när de hörde sådana ord från Jesus, och så överraskade han dem ännu mer när han sade: ”Är detta för eder en stötesten? Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit, där han förut var?” — Joh. 6:32, 33, 38, 51, 57, 58, 61, 62.

39, 40. a) Varifrån sade Jesus vid ett annat tillfälle att han var? b) Vad kunde Jesus följaktligen bedja Gud om i sin bön?

³⁹ Senare, då Jesus talade till de icke troende judarna om sin bortgång, sade han följaktligen: ”I ären här nedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.” ”Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han, som har sänt mig.” (Joh. 8:23, 42) Fördenskull kunde Jesus bedja till Gud, så att hans trogna apostlar hörde det, och säga:

⁴⁰ ”Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig förrän världen [människovärlden] var till. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn — det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett, likasom vi äro ett. ... Jag vill [önskar, NW], att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.” — Joh. 17:5, 11, 24.

41. Vad talade alltså den som var ovanifrån om och vittnade om?

⁴¹ Uppe i himmelen hade Jesus såsom Ordet eller Logos haft härlighet hos sin Fader och hade blivit älskad av Fadern. Detta var före världens tillblivelse. Aposteln Johannes hörde dessa ord av Jesus och kunde därför fullt riktigt göra denna kommentar: ”Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla, och vad han har sett och hört, det vittnar han om.” (Joh. 3:31, 32) Det är utom all fråga att Jesus haft ett föremänskligt liv. Som Ordet eller Logos hade han varit hos Gud ”i begynnelsen”.

Vad troende judar kallade honom

42. På vem trodde de tolv innan Jesus kallade dem att bli apostlar, och vilka frågor uppstår om detta?

⁴² Då Jesus Kristus var på jorden kallade och utvalde han tolv apostlar. Dessa var alla judar av födsel och var uppfostrade i ”judiskt väsende” eller judendomen till att tro på endast en Gud, Jehova. (Gal. 1:13, 14) Förkunnade Jesus såsom deras lärare för dem om en treenighet? Omvände han dem till att tro på en treenighet i vilken han själv var andra personen eller ”Gud Sonen”? Betraktade apostlarna och andra lärjungar Jesus som ”Gud Sonen” och kallade honom så? Vad kallade de honom? Låt oss se vad Johannes omtalar.

43, 44. Om vad i förbindelse med Jesus bar Johannes vittnesbörd sedan han hade döpt honom?

⁴³ Sedan Jesus blivit döpt föreställde Johannes döparen sina egna lärjungar för Jesus. Johannes blev sänd av Gud till att döpa, och Gud underrättade Johannes om vad han skulle spana efter. Hur omtalade då Johannes den döpte Jesus när han föreställde denne för de judar som var Johannes’ lärjungar?

⁴⁴ För att få ett svar härpå så låt oss läsa Johannes 1:32—34 (NW): ”Johannes bar också vittnesbörd och sade: ’Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Icke ens jag kände honom, men just han, som sände mig att döpa i vatten, sade till mig: ”Vemhelst, över vilken du ser anden komma ned och förbliva, denne är det som döper i helig ande.” Och jag har sett det, och jag har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.’”

45. Vem väntade Johannes skulle komma till honom för att bli döpt, och vad förnekade därför Johannes att han själv var?

⁴⁵ Johannes döparen själv var fylld av helig ande ända från sin moders liv. Bar Johannes vittnesbörd om att Jesus var Jehova eller att Jesus var Gud? Nej! Johannes döparen sade till sina lärjungar: ”Denne är Guds Son.” Johannes sade inte ”Gud Sonen” utan ”Guds Son”, ett uttryck som betyder någonting helt annat. Johannes förväntade inte att Jehova Gud skulle komma till honom för att bli döpt i vatten. Johannes väntade på den som skulle bli Kristus, Messias, eller den Smorde, den som Gud skulle smörja med helig ande. Och därför tillät inte heller Johannes någon att mena att han själv var Kristus. Han sade till sina lärjungar: ”I ären själva mina vittnen, att jag sade: ’Jag är icke den Smorde’, utan jag är sänd före honom. ... Han bör tillväxa, men jag bör förminskas.” (Joh. 3:28—30, Åk) Av vad Johannes fick se visste han att Jesus var Kristus, Guds Smorde.

46. Sedan Johannes överlämnat sina lärjungar åt Jesus, finns det då något som visar att de ändrade sin uppfattning beträffande den som Johannes hade sagt Jesus vara?

⁴⁶ Johannes döparen undervisade sina lärjungar och överlämnade dem åt Jesus Kristus till att följa honom såsom ”Guds Son”. Ändrade dessa lärjungar sin uppfattning om Jesus sedan de hört honom, iakttagit honom och varit tillsammans med honom? Vad kallade dessa lärjungar honom från början till slut? Då Jesus först träffade Natanael och förvånade denne genom sin framsynthet, svarade Natanael honom: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” (Joh. 1:49) I 1 Johannes 4:15 och 5:5 säger aposteln: ”Vemhelst som avgiver den bekännelsen, att Jesus Kristus är Guds Son, i förening med honom förblir Gud och han i förening med Gud.” (NW) ”Vilken annan kan övervinna världen än den som tror, att Jesus är Guds Son?” I 2 Johannes, vers 3, talar han om ”frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus Kristus, Faderns Son”.

47. Vad sade Marta att hon trodde om Jesus, och vad sade hans fiender vara skälet till att Jesus förtjänade att dö enligt deras lag?

⁴⁷ Innan Jesus uppreste Lasarus, som då varit död i fyra dagar, frågade han Marta, Lasarus’ syster, om hon trodde vad han just hade sagt. Till svar sade Marta: ”Ja, Herre, jag tror, att du är Messias [Kristus], Guds Son, han som skulle komma i världen.” (Joh. 11:27) Det är också värt att lägga märke till Jesu blodtörstiga fienders vittnesbörd. Då den romerske landshövdingen var sinnad att överlämna det obehagliga värvet att döma Jesus till döden åt judarna, eftersom han själv inte hade funnit något orätt hos Jesus, svarade judarna landshövdingen: ”Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.” (Joh. 19:7) Alltså var Johannes döparen, Jesu apostlar, Lasarus’ syster Marta och till och med fienderna alla samstämmiga i sitt vittnesmål att Jesus var ”Guds Son”. Inte Gud själv!

48, 49. a) Vilken jämförelse gjorde Johannes i fråga om att han med glädje överlämnade sina lärjungar åt Jesus? b) Vem förväntar bruden att hålla bröllop med?

⁴⁸ Då Johannes döparen förklarade varför han måste avtaga i fråga om att ha lärjungar men Jesus måste tillväxa vad antalet döpta efterföljare angår, använde Johannes bilden av en brudgum om Jesus. Johannes sade: ”Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått.” (Joh. 3:29) Det skänkte Johannes mycken glädje att få överlämna döpta lärjungar åt Jesus Kristus.

⁴⁹ Eftersom Jesus är brudgummen, symboliskt talat, så måste hela skaran av hans döpta smorda efterföljare vara hans brud. Deras hopp är att bli förenade med Herren Jesus Kristus som deras brudgum i himmelen. De förväntar inte att få fira bröllop med Gud, vilket skulle vara fallet om Gud vore en treenighet. Inte heller förväntar de att hålla bröllop med någon viss person i en sådan treenighet, i det fallet andra personen i treenigheten, den så kallade Gud Sonen. De kan inte föreställa sig att bli förenade i äktenskap med en treenighet eller ens med en tredjedel av denna treenighet. De inspirerade heliga skrifterna lär inte om något sådant, vilket ju skulle vara liktydigt med att gifta sig med en siamesisk tvilling.

50. Vilka tar brudgummen till äkta, och hur många visar Uppenbarelseboken att det är?

⁵⁰ Brudgummen, Jesus Kristus, tar till äkta inte hela människosläktet om milliarder individer utan endast ett begränsat antal som uttagits från människosläktet. I uppenbarelsen fick aposteln Johannes en syn av brudgummen och bruden tillsammans på det himmelska regeringssätet, som kallas Sions berg och varav berget Sion i Jerusalem, där kung David härskade, var en skuggbild. Johannes säger: ”Och jag såg, och se! Där stod Lammet på Sions berg och med honom ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. ... Och de sjunga liksom en ny sång inför tronen och inför de fyra levande väsendena och de äldre personerna; och ingen var i stånd till att behärska den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som hava blivit köpta från jorden. Dessa äro de som icke orenade sig med kvinnor; ja, de äro jungfrur. Dessa äro de som fortfara att följa Lammet, vart han än går. Dessa blevo köpta från människosläktet till en förstling åt Gud och åt Lammet.” — Upp. 14:1—4, NW.

51. Hur är brudeskaran jungfrulig, hur är den märkt på pannan, och hur har den blivit köpt?

⁵¹ Brudeskaran visas alltså som en jungfrulig skara som inte besmittat sig med personer eller organisationer som gjort sig skyldiga till andligt äktenskapsbrott genom att bli vänner med denna omoraliska värld. De har sin brudgums namn och hans Faders namn på sina pannor men inget annat namn, inget namn på någon tredje person i en treenighet kallad Gud den Helige Ande. Denna brudeskara om 144.000 medlemmar har tagits ut från jorden för himmelen, ja, tagits ut bland mänskligheten av kött och blod för att få evigt liv som andevarelser. Hur har det gått till? Genom att de blivit köpta förmedelst deras brudgums offer, hans som är ”Guds lamm, som borttager världens synd”.

52. Hur är brudeskaran lik en ”förstling åt Gud”, och vad innebär detta för mänskligheten i allmänhet?

⁵² De är som den första frukt som israeliterna tog av sin skörd och offrade åt Jehova Gud genom hans tempeltjänare, såsom det skedde på pingstfestens dag, då översteprästen frambar åt Gud två bröd av vete bakade med surdeg, såsom ”en förstling åt Jehová”. (3 Mos. 23:15—20, Åk) Eftersom brudeskaran endast är ”en förstling åt Gud och åt Lammet”, måste det vara ett mycket större antal av mänskligheten som skall bli frälst till evigt liv, inte i himmelen utan på jorden. Varför det? Därför att Guds lamm ”borttager världens synd” och inte bara hans brudeskaras. — Joh. 1:29; 1 Joh. 2:1, 2.

53, 54. Vems bröllop är det enligt Uppenbarelseboken 19:6—9, vem tillhör bruden, och för vem är bröllopsmåltiden avsedd?

⁵³ Aposteln Johannes lämnar oss inte i något tvivelsmål beträffande vem brudeskaran, den smorda kristna församlingen, får äkta i himmelen. I Uppenbarelseboken 19:6—9 skriver Johannes: ”Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: ’Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung. Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.’ Det fina linnet är de heligas rättfärdighet [rättfärdiga gärningar, RS]. Och han sade till mig: ’Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.’ Ytterligare sade han till mig: ’Dessa ord äro sanna Guds ord.’”

⁵⁴ Det är Guds lamms bröllop, inte Herren vår Guds, den Allsmäktiges. Bruden är Guds lamms brud, inte Guds, den Allsmäktiges, brud. Bröllopsmåltiden är Guds lamms, och Jesu profetiska liknelser anger att det är hans Fader, Herren vår Gud, den Allsmäktige, som bereder bröllopsmåltiden för Lammet, sin Son.

55. Vem visar Uppenbarelseboken 19:11—16 att Guds lamm är, och vems brud blir följaktligen de 144.000?

⁵⁵ Några få verser längre fram, i Uppenbarelseboken 19:11—16, identifierar aposteln Johannes Guds lamm såsom varande Ordet eller Logos, ty Johannes ser Lammet rida ut till strid mot sin Faders fiender. Johannes beskriver honom med dessa ord: ”Han var klädd i en mantel, som var doppad i blod; och det namn han har fått är ’Guds Ord’. ... På sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre.’” Följaktligen blir hans 144.000 trogna efterföljare Guds Ords brud, inte Guds brud.

56, 57. Mellan vilka ser vi att det i Uppenbarelseboken 21 görs åtskillnad i förbindelse med brudeskaran och på vad sätt?

⁵⁶ De som får fira bröllop visas på nytt i ännu en syn som Johannes beskriver, i det han säger: ”Jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum. Och en av de sju änglarna med de sju skålar, som voro fulla med de sju sista plågorna, kom och talade till mig och sade: ’Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. ... Och stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar. Och jag såg i den intet tempel, ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet.” — Upp. 21:2, 9—11, 14, 22, 23.

⁵⁷ Det visas oss alltid att det görs åtskillnad mellan Lammet och Herren vår Gud, den Allsmäktige, och att det är åt Lammet som bruden om 144.000 blir given i äktenskap. Det är Lammets hustru hon blir. Om det funnes något sådant som treenigheten, då kunde de 144.000 inte undgå att bli förenade i äktenskap med Gud i en av hans personer och på så sätt bli ett med Gud. Men bibeln lär inte något sådant.

Hur han identifierade sig själv

58. Vem sade Jesus sig vara, när han talade med Nikodemus?

⁵⁸ Till gagn för brudeskaran identifierade Johannes döparen brudgummen såsom Guds lamm. Men hur identifierade brudgummen sig själv för sin brudeskara och för andra? I vilket förhållande sade han sig själv stå till Gud? Påstod han någonsin att han var mer än Johannes döparen förklarade att han var, det vill säga Guds Son? Som svar på dessa frågor vill vi först lyssna till dessa så mycket älskade ord av Jesus Kristus till Nikodemus: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn.” — Joh. 3:16—18.

59. När Jesus hade gjort den blindfödde mannen seende, vem bekände denne sig då tro att Jesus var?

⁵⁹ Jesus gjorde en gång en man som var blind alltifrån födelsen helbrägda. Enligt ett antal bibelöversättningar sade Jesus senare till denne: ”Tror du på Guds Son?” Mannen svarade: ”Vem är han, Herre, så att jag kan tro på honom?” Jesus svarade: ”Du har både sett honom, och det är han som talar med dig.” Jesus uppmanade inte mannen att tro att han, Jesus, var mer än Guds Son. Mannen bekände sig tro endast detta. — Joh. 9:35—37, AV; Dy; AS; ED; Lamsa; Murdock.

60. Innan Jesus uppreste Lasarus, vem sade han skulle bli förhärligad, och vem sade Marta efteråt att hon trodde Jesus var?

⁶⁰ Innan Jesus gick till staden Betania för sin sjuke väns, Lasarus’, skull, sade han till sina apostlar: ”Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.” Innan Jesus kom fram till graven, där Lasarus nu låg död, bekände dennes syster Marta att hon trodde att Jesus var vad han sade sig vara, när hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror, att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.” — Joh. 11:4, 27.

61. Vem sade Jesus sig vara när han sände ett budskap till församlingen i Tyatira?

⁶¹ Till och med i himmelen talar den förhärligade Jesus om sig själv som Guds Son. I Uppenbarelseboken 2:18, när den förhärligade Jesus sänder ett budskap till den kristna församlingen i staden Tyatira, säger han till Johannes: ”Skriv till Tyatiras församlings ängel: ’Så säger Guds Son, ... Den som vinner seger och intill änden troget gör mina gärningar, åt honom skall jag giva makt över hedningarna, och han skall styra dem med järnspira, likasom när man krossar lerkärl, såsom ock jag har fått den makten av min Fader.’” — Upp. 2:18, 26—28.

62. Hur gav Jesus i sin bön till känna, i vilket förhållande han stod till Gud?

⁶² På grundval av detta förhållande till Gud vände sig Jesus till Gud såsom en son och bad: ”Fader, stunden är kommen; förhärliga din son, för att din son må förhärliga dig, eftersom du har givit honom myndighet över allt kött, på det att, vad beträffar alla dem som du har givit honom, han må giva dem evigt liv. Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:1—3, NW) Alltså gjorde Jesus inte anspråk på att vara ”den ende sanne Guden”.

63. Varför ville judarna stena Jesus, och vad citerade Jesus från psalmerna för att visa om de var berättigade att göra detta eller ej?

⁶³ När vi säger detta glömmer vi då inte Johannes 10:31—39, där det omtalas att judarna ville stena Jesus för att han hade sagt: ”Jag och Fadern äro ett”? Nej, vi glömmer inte detta. Judarna, som trodde på den ende Guden, vars namn är Jehova, önskade där stena Jesus. Varför? Inte därför att han lärde något sådant som en treenighet och att han var en tredjedel av denna, utan därför att han talade om sig själv som Guds Son, deras Guds, Jehovas, Son. Jesus sade till dem, där de stod med stenar i händerna: ”Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det, som I viljen stena mig?” Judarna svarade: ”Det är icke för någon god gärnings skull, som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” Jesus hänvisade då judarna till deras egna heliga skrifter, i Psalm 82:6, och sade: ”Det är ju så skrivet i eder lag: ’Jag har sagt, att I ären gudar.’ Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till — och skriften kan ju icke bliva om intet — huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen? Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke. Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen i fatta och förstå, att Fadern är i mig och att jag är i Fadern.”

64. a) Vad påstod Jesus där att han själv var? b) Vilka var de som i Psalm 82 kallas ”gudar”?

⁶⁴ Jesu argumentering här bevisar att han inte påstod sig vara Gud. Hade han påstått sig vara Gud, skulle judarna ha handlat rätt genom att stena honom för hädelse. Men Jesus framhåller att han påstod sig vara mindre än Gud. För att bevisa detta citerade Jesus för dem ur Psalm 82, där verserna 1, 2, 6, 7 lyder: ”Gud [Elohím] står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna [elohím] håller han dom: ’Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? ... Jag har väl sagt, att I ären gudar [elohím] och allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.’” I denna psalm talar Gud, den Högste, till de orättfärdiga domarna på jorden, som blott är människor, och kallar dem ”gudar” eller elohím på hebreiska, och han bjuder dem att bättra sitt handlingssätt i fråga om domslut. Eftersom dessa domare uraktlåter att göra sin plikt, blir det nödvändigt för Gud, den Högste, att stå upp och döma jordens folk.

65. Vad skall hända dessa domare, trots att de är ”gudar”, och för vems död var detta slags judiska ”gudar” ansvariga?

⁶⁵ Att de kallas ”gudar” kan inte rädda dessa domare och inte heller att de anser sig vara ”den Högstes söner” eller Guds söner. Detta ger dem inte odödlighet. De är alltjämt dödliga och skall dö precis som andra människor. De kommer att falla i döden alldeles som andra furstar och domare på jorden och detta genom att Guds dom verkställs. Guds ord var emot dem, tillkännagav en fällande dom. Det var mänskliga gudar, sådana som dessa, bland judarna som orsakade att Jesus fick lida döden för romarnas händer. — 2 Mos. 22:28.

66, 67. Vad utgav sig Jesus inte för att vara, och vad sade han inte till judarna om sin Fader och sig själv?

⁶⁶ Jesus sade till dem som önskade stena honom att han inte påstod sig vara Gud eller en gud, även om Psalm 82:6 hade kallat somliga människor, somliga israelitiska domare, för ”gudar”. Jesus hade talat till judarna om Gud såsom varande hans Fader, vilket skulle innebära att han, Jesus, var Guds Son. Jesus sade till dem: ”Ingen skall rycka dem [mina får] ur min hand. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern äro ett.”

⁶⁷ Sedan Jesus hade sagt detta, bevisade just vad han sedan anförde att han inte påstod sig vara Gud, och inte heller sade han att han och hans himmelske Fader var en Gud, en trinitarisk Gud, i vilken han och hans Fader var två personer och det därjämte fanns en tredje person, ”Gud den Helige Ande”. Jesus sade inte: Jag och Fadern och den Helige Ande är ett. Han omtalade inte någon ”Helig Ande”. — Joh. 10:28—30.

68. Hur bevisade Jesus med hjälp av Psalm 82:6 att han inte påstått sig vara Gud då han sagt: ”Jag och Fadern äro ett”?

⁶⁸ Jesus framhöll att hans uttalande ”jag och Fadern äro ett” inte innebar att han påstod sig vara Gud. Hur så? Jo, därför att Jesus sade till dessa judar att han sade sig själv vara mindre än Gud sin Fader. Han sade till dessa judar att deras egen lag i Psalm 82:6 kallade de män, mot vilka Guds ord riktade sig med kritik, för ”gudar” och att judarna inte kunde omintetgöra detta skriftställe som kallade mänskliga domare med titeln ”gudar”; inte heller kunde de förneka att detta skriftställe sade så, och de kunde inte avlägsna det skriftstället ur de inspirerade skrifterna. Och likväl, när Jesus Kristus, som utförde så många underbara goda gärningar bland judarna, talade om Gud som sin Fader och talade om sig själv som blott och bart Guds Son, så sade de att han hädade, och de var redo att stena honom som en hädare. Och ändå var han mera än de män som Psalm 82 hade kallat ”gudar”, ty han, Jesus, var den som den himmelske Fadern hade helgat och sänt i världen. Om det inte var hädelse av Asaf att dikta en psalm som kallade mänskliga domare i Israel ”gudar” så var det långt mindre någon hädelse av Jesus att han talade om sig såsom blott och bart Guds Son och inte såsom en gud. — Ps. 82:1.

69. a) Vad har vi i det stoff som vi hittills undersökt i Johannes’ skrifter inte kunnat finna om Jesus Kristus? b) Varför uppmanas läsaren att förena sig med oss i att begrunda ytterligare utsagor ur Johannes’ skrifter?

⁶⁹ Inte en enda gång har vi i allt det som vi här förut citerat från Johannes’ skrifter funnit att Jesus Kristus kallade sig själv Gud eller lät andra tala om honom som Gud. Men å, treenighetslärans anhängare kommer att säga att vi ännu inte har begrundat alla de ställen i Johannes’ skrifter som handlar om detta, texter som förvisso kommer att bevisa att Jesus talade om sig själv som Gud och lät sig tilltalas som Gud, och dessa kommer att visa att de många bibelöversättningarna har rätt när de återger Johannes 1:1 så här: ”Och Ordet [eller Logos] var Gud.” I de efterföljande tre delarna av denna artikel om ”Ordet” skall vi behandla dessa texter. Må läsaren förena sig med oss i att begrunda dem.