Hur kristenheten lånat från Platon

”GÅN fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, 1917a) De kristna önskar förstå denna Jesu Kristi befallning och vill fullgöra den.

För att kunna göra det måste man veta i vilket förhållande Gud, Fadern, står till sin Son, Jesus Kristus. Men för somliga har detta kommit att bli ganska förbryllande. Varför det?

När människor läser de kristna grekiska skrifterna, träffar de på texter som framställer Jesus i en mycket upphöjd ställning. Aposteln Johannes talade till exempel om Jesus såsom ”Ordet” eller Guds talesman och skrev: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.” (Joh. 1:1—3) Jesus själv sade: ”Jag och Fadern äro ett.” (Joh. 10:30) Aposteln Paulus skrev om Jesus: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen.” — Kol. 2:9.

Å andra sidan finns det ställen där bibeln framställer Jesus som underordnad Gud, Fadern. Vi läser till exempel: ”Då talade Jesus åter och sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast, vad han ser Fadern göra.’” (Joh. 5:19) ”Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.” (Luk. 22:42) ”Fadern är större än jag.” (Joh. 14:28) ”Jesus sade till honom: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.’” — Mark. 10:18.

Man förklarar Jesus ”evig”, ”allsmäktig”

Det dröjde inte länge efter Jesu Kristi tolv apostlars död förrän hetsiga debatter började uppstå om Faderns, Sonens och den heliga andens väsen och förhållandet dem emellan. Ansträngningarna att avgöra dessa frågor ledde till en serie ”trosbekännelser”, vilka så småningom ledde fram till kristenhetens treenighetslära. Tror du på treenighetsläran? Du kanske alltid har trott att den är grundad på bibeln. Men vet du egentligen vad den läran går ut på? Den ”athanasianska trosbekännelsen” uttrycker den så här:

”Vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet. En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. ... Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande. ... Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. ... Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora.”

Men hur förhåller det sig då med de skriftställen som framställer Jesus såsom Gud underordnad? Den här citerade ”trosbekännelsen” undanröjde den svårigheten genom att förklara att Jesus både är ”helt och fullt Gud” och ”helt och fullt människa” på en och samma gång. Vi läser: ”Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. ... Helt och fullt Gud och helt och fullt människa. ... Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen. Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl icke två, utan en enda Kristus.”

Är detta vad du tror om Gud och Jesus Kristus? Du kanske frågar: Hur kunde Jesus Kristus vara Guds ”Son”, om han hade existerat lika länge som sin Fader? Hur kunde Jesus vara både mänsklig och gudomlig, både ”jämlik Fadern” och ”ringare än Fadern” på en och samma gång? Och om ”Fadern [är] allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig”, kan det då verkligen finnas bara ”en enda allsmäktig”?

Visste du att den inspirerade Skriften aldrig nämner ordet ”treenighet”? Och inte på något enda ställe i den sägs det att Jesus är lika stor och lika evig som Gud. Men varifrån kommer då denna tanke?

Den grekiska filosofins roll

I Encyclopædia Britannica (1976 års upplaga) heter det: ”Från mitten av 100-talet e. Kr. började de kristna som hade en viss insikt i grekisk filosofi att känna behov av att uttrycka sin tro i filosofiska termer, både för sin egen intellektuella tillfredsställelses skull och för att omvända bildade hedningar. Den filosofi som passade dem bäst var platonismen.”

”Platonism” avser den grekiske filosofen Platons lära. (Platon föddes omkring år 428 f.v.t.) I The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge talas det om ett direkt samband mellan treenighetsläran och Platons filosofi:

”Många av de första kristna fann i sin tur särskilt tilltalande drag i Platons läror och tog dessa i bruk som vapen för att försvara och utvidga kristendomen eller göt kristendomens sanningar i en platonsk gjutform. Lärorna om Logos [grekiska för ”Ordet”] och treenigheten utformades av grekiska kyrkofäder, som genom sin skolutbildning eller på annat sätt blivit starkt påverkade, direkt eller indirekt, av Platons filosofi, i synnerhet i dess judisk-alexandrinska form.”

På vilket sätt använde dessa ”första kristna” Platons filosofi, när de utformade treenighetsläran? Låt oss i korthet undersöka vad denne grekiske filosof egentligen lärde.

Från ”demiurgen” till den hedniske ”Logos”

Enligt Platon är allting, som människor kan se och känna, resultatet av eviga ”idéer” som inpräglats i materien. Liksom en vacker skulptur representerar skulptörens idé inpräglad i sten, ansåg Platon att hela det fysiska universum har kommit till genom det inflytande som en ”idévärld” utövat på materien. Den högsta ”idén” sades vara ”det goda”, vilket Platon ibland identifierade med Gud.

Av särskilt intresse är Platons uppfattning om världens skapelse. Filosofie doktor S. E. Frost j:r skriver i The Basic Teachings of the Great Philosophers:

”I en av Platons berömda dialoger, Timaios, talar han om hur vår sinnevärld skapades. Det var en ’arkitekt’, kallad ’demiurgen’, som sammanförde idévärlden och materien, alldeles som en skulptör kan sammanföra sin idé med marmorn och frambringa en staty. Denne ’demiurg’ hade fullkomliga idéer om allting, och han hade en stor mängd materia. Platon talar aldrig om varifrån ’demiurgen’, idéerna eller materien från början kom. De fanns bara där, när allt började. När ’demiurgen’ förde en idé i kontakt med en viss mängd materia, skapades ett föremål.”

Denna teori fördes i kontakt med bibeln av en judisk filosof vid namn Filon, som föddes någon gång mellan år 15 och år 10 f.v.t. Men den som Platon kallade ”demiurgen” omtalade Filon som ”Logos”. Doktor Frost förklarar:

”Filon lärde att det fanns många makter eller andar som utstrålade från Gud, alldeles som ljus kan stråla ut från en lampa. En av dessa makter, som han kallade ’Logos’, var världens skapare. Han lärde att denne Logos arbetade med materia och av den skapade allting i universum. På detta sätt skapade Gud genom Logos universum. Vidare är allting i universum en kopia av en idé i Guds sinne. Detta påminner oss om Platons uppfattning att den värld som vi uppfattar med våra sinnen är en kopia av idéer i idévärlden. Filon försökte faktiskt här förena Platons filosofi med den judiska religionen.”

Men ”Ordet” eller Logos enligt Johannes skiljer sig från Logos enligt Filon. Johannes beskriver ”Ordet” som en person som ”vart kött”. (Joh. 1:14) Detta gäller inte om Platons ”demiurgen” eller Filons ”Logos”.

Men ganska tidigt under den vanliga tideräkningen började vissa individer att på ”Ordet” i Johannes’ evangelium överföra egenskaper och drag som fanns hos ”demiurgen” och ”Logos”, vilka omtalas i Platons och Filons icke-bibliska skrifter. Eftersom denne hedniske ”demiurg” eller ”Logos” tydligen alltid hade existerat vid sidan av den högste Guden, blev det ”rättroget” att lära att Jesus var lika evig som Gud. Stöder bibeln den slutsatsen?

Jesus och Gud — ”lika eviga”?

Kristenhetens präster citerar ofta skriftställen för att bevisa att Jesus inte hade någon början. Ett exempel på detta är deras behandling av Johannes 8:57, 58, där vi läser: ”Då sade judarna till honom [Jesus]: ’Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!’ Jesus sade till dem: ’Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.’”

Denna text i sig själv säger ingenting om hur länge Jesus existerat före Abraham. Men treenighetslärans förkämpar menar att den visar att Jesus har existerat för evigt. Ett typiskt exempel på detta är vad en kommentator säger: ”Det är viktigt att lägga märke till skillnaden mellan de båda verben. Abrahams liv var underkastat tidens villkor och hade därför en timlig början. Därför kan det sägas att Abraham blev till eller föddes [grekiska: genésthai]. Jesu liv var från evighet till evighet. Härav uttrycket för absolut, tidlös tillvaro: jag är [grekiska: egò eimí].”

Vilken är den verkliga källan till detta resonemang? Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics förklarar: ”Kristendomen övertog från den grekiska filosofin och utvecklade i viss utsträckning oberoende därav den djupa och fruktbärande tanken på skillnaden mellan tid och evighet och mellan att bli och att vara. Tanken uttrycktes första gången tydligt av Parmenides, omkring år 500 f. Kr. ... , och utarbetas sedan mycket detaljerat av Platon, omkring år 390 f. Kr., särskilt i hans skrifter Faidros och Symposion.”

Men bibeln säger inte på ett enda ställe att Jesus är lika evig som Gud. Jesus hade visserligen en föremänsklig tillvaro av icke angiven längd i himmelen, men bibeln visar att hans tillvaro hade en början. Han kallas ”den osynlige Gudens avbild, förstfödd av all skapelse” och ”begynnelsen [grekiska: arké] av Guds skapelse”. — Kol. 1:15; Upp. 3:14; Darbys övers., sv. uppl.

Ordspråksbokens åttonde kapitel använder ett liknande ordval, när det talas om den personifierade ”visheten”. Enligt den grekiska Septuagintaöversättningen talar visheten där om sig själv såsom ”begynnelsen [arké] av ... [Guds] vägar för sina verk” och säger sig ha existerat ”innan tid var i begynnelsen, innan han gjorde jorden”. (Ords. 8:22, 23, Bagster) Antyder detta att den personifierade visheten hade en evig föruttillvaro? Nej, den tjugoandra versen börjar nämligen med att visheten säger: ”Herren gjorde [grekiska: éktise, ”skapade”] mig.”

”Jämlika” — ett annat lån från Platon

Hur förhåller det sig då med läran att Jesus är jämlik Gud? Om du läser enbart bibeln, så kommer du aldrig att få en sådan uppfattning. Bibeln använder visserligen ibland ordet ”gud” om Jesus i hans föremänskliga tillvaro och efter hans uppståndelse, men den använder precis samma ord om de skapade änglarna. Psalmisten förklarade till exempel att Gud gjorde människan ”nästan till ett gudaväsen”. (Hebreiska: elohím, ”gudar”; Septuaginta: ”änglar”.) — Ps. 8:6.

Men många prästmän försöker förklara skriftställen, som använder ordet ”gud” om Jesus, så att de skulle innebära att Jesus är fullt jämlik Gud. Detta framgår av många kommentarer till Jesu uttalande: ”Jag och Fadern äro ett.” (Joh. 10:30) Bibelkännaren C. J. Ellicott hävdar till exempel: ”Dessa ord intygar Faderns och Sonens enhet i makt och väsen. ... ’Sonen är av samma väsen som Fadern.’”

En liknande förklaring ges till aposteln Paulus’ uttalande att i Jesus Kristus ”bor gudomens hela fullhet lekamligen”. (Kol. 2:9) Den kände bibelkommentatorn J. A. Bengel är ett exempel på hur treenighetslärans anhängare resonerar när det gäller denna vers: ”Den fullaste gudomlighet bor i Kristus: inte bara de gudomliga attributen, utan den gudomliga naturen själv; ... man kan säga att gudomens hela väsen bor i Kristus på det mest påtagliga och verkliga sätt.”

Detta påminner oss om ordalydelsen i den ”nicenska trosbekännelsen” (325 v.t.), som förklarar Jesus vara ”sann Gud av sann Gud, född, icke skapad; av samma väsen som Fadern”. I New Catholic Encyclopedia (1967) heter det att kyrkomötets avsikt med formuleringen ”av samma väsen [grekiska: homoousios] som Fadern” var ”att förfäkta hans fulla jämlikhet med Fadern”.

Men för att komma fram till den läran lånade kristenheten ännu en gång från Platon, men denna gång från en form av filosofi som kallas ”neoplatonism” eller ”nyplatonism”. ”Den kristna teologin”, heter det i Encyclopædia Britannica, ”tog den neoplatonistiska substansmetafysiken såväl som dess lära om [väsen eller naturer] som utgångspunkt för att tolka ’Faderns’ förhållande till ’Sonen’.”

Men vad menade Jesus när han sade: ”Jag och Fadern äro ett”? Teologie doktor J. H. Bernard förklarar i A Critical and Exegetical Commentary on the Gospel According to St. John:

”En enhet i gemenskap, vilja och uppsåt Fadern och Sonen emellan är ett ofta återkommande tema i det fjärde evangeliet ... , och det uttrycks här klart och kraftfullt; men att pressa ordens innebörd för att få dem att tala om identitet i fråga om ousia [grekiska för ”substans”, ”väsen”] är att införa tankar som inte fanns där för teologerna i det första århundradet.” — Jämför Johannes 5:18, 19; 14:9, 23; 17:11, 22.

Läran att Jesus är lika stor och lika evig som Gud har ingen grund i den inspirerade Skriften. Från början till slut är den ett bevis på att kristenheten lånat av den grekiske filosofen Platon.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 9]

Kristenheten ville omvända ”bildade hedningar” och formade därför sin treenighetslära enligt Platons tankar