Har du begått oförlåtlig synd
DÅ OCH då får Sällskapet Vakttornet brev från åt Gud överlämnade kristna som känner sig nedslagna, modlösa och fyllda av ängslan och oro. De bär på en överdriven skuldkänsla, menar sig vara fullständigt ovärdiga och stå under fördömelse. De plågas av ett skuldtyngt samvete och undrar om det finns något hopp för dem. De tycker, kort och gott, att de har begått oförlåtlig synd.
Skriften visar klart och tydligt att det existerar oförlåtlig synd. Så här sade Jesus Kristus vid ett tillfälle: ”Allt slags synd och hädelse skall bliva människor förlåten, men hädelse mot anden skall icke bliva förlåten.” En liknande tankegång var en av hans efterföljare inne på, då han skrev: ”Det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla hava blivit upplysta” helt och fullt, ”men som hava avfallit, att återuppliva dem till bättring, då de ju på nytt fastnagla för sig Guds Son vid pålen”. ”Om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom.” Ja, såsom en annan bibelskribent säger, ”det finnes synd som leder till döden”, och för sådan synd skall vi inte bedja. — Matt. 12:31; Hebr. 6:4—6; 10:26, 27; 1 Joh. 5:16; NW.
Naturligtvis är det endast Gud själv, vilken är domaren, som vet om en viss kristen har begått oförlåtlig synd eller inte. Men just det förhållandet att den kristne är så bekymrad och djupt oroad över det som han har gjort tyder på att han förmodligen inte har begått oförlåtlig synd, i synnerhet inte om han är överväldigad av sorg och känner ånger över sin synd.
En kortfattad undersökning av några exempel från bibeln på fall av oförlåtlig synd och av synd som blev förlåten bör kunna ge upplysning och tröst. Av dessa exempel kommer vi att se att problemet inte i så hög grad gäller vilket slag av synd som begåtts utan snarare gäller syndarens motiv eller hjärtetillstånd, hur stor hans försumlighet varit och i vilken utsträckning han uppsåtligt handlat illa. Det är detta som avgör om hans synd kan förlåtas eller inte. Exemplen visar att den som uppsåtligt gör det till en vana att synda, sedan han lärt känna sanningen, begår oförlåtlig synd. Det bör också vara en hjälp att begrunda vad den som råkat synda kan göra för att återvinna sin andliga jämvikt och sin fröjd i Jehova.
Den synd, som de judiska prästerna på Jesu tid begick, då de motstod honom, var en oförlåtlig synd. De såg Guds heliga ande verka på Jesus, då han gjorde gott och utförde underverk till välsignelse för människor och till ära för Gud, men av själviska hänsyn påstod de illvilligt att den kraft som var i verksamhet härrörde från Beelsebub, Satan, djävulen. Därmed hädade de Guds heliga ande, och det var en synd som inte kunde bli förlåten, ”icke i den närvarande tingens ordning, ej heller i den som skall komma”. — Matt. 12:22—32, NW.
Judas’ synd var också oförlåtlig, eftersom det var en med berått mod begången självisk synd. Ja, när han förrådde Mästaren, var detta bara höjdpunkten på den skrymteriets och ohederlighetens väg han hade vandrat. Han hade varit en tjuv, som hade stulit av de penningmedel som varit anförtrodda åt honom. När Judas såg Maria smörja Jesus med mycket dyrbar smörjelse, gjorde han häftiga invändningar, och Jesus tystade honom. Därpå gick Judas av själviskt agg till styresmännen och erbjöd sig att förråda Jesus för trettio silverpenningar. Det är inte att undra på att Jesus sade att det hade varit bättre om Judas aldrig blivit född och att han kallade honom ”tillintetgörelsens son”. (NW) När Judas blev varse vilka följder hans usla handling fick, kände han samvetskval, men han kunde inte förmå sig till ånger och bättring, eftersom han beständigt handlat själviskt och med berått mod begått sin ogärning. — Matt. 26:6—16; Mark. 14:21; Joh. 12:1—8; 17:12.
Sådana oförlåtliga synder framstår i skarp kontrast till de synder som Gud verkligen förlät. Davids svåra synd blev till exempel förlåten — men inte utan att han blev straffad, det får vi inte glömma — på grund av hans många år av trogen tjänst, på grund av att hans ånger var uppriktig och på grund av Guds förbund med honom. Av liknande skäl blev Petrus’ synd, då han förnekade Mästaren, förlåten. Han hade ärligt och uppriktigt tjänat Mästaren — inte såsom Judas —, och hans synd berodde på köttslig svaghet, och därför förunnades det honom också bättring och förlåtelse. — 2 Sam. 12:7—14; Ps. 51:3—21; Matt. 19:27; 26:69—75.
Bön om förlåtelse
Med tanke på de här anförda exemplen på synd som Gud förlät och på synd som han inte förlät kan en kristen, som uppriktigt ångrar sig, vända sig till Gud och med tillförsikt be om förlåtelse, och detta kan han göra av ett antal välgrundade, skriftenliga skäl:
Han kan i sin bön hänvisa till sin arvsynd, alldeles såsom David gjorde: ”Se, ... i synd har min moder avlat mig.” Han kan också i sin bön stödja sig på sin tidigare utförda trogna tjänst. Och han kan vidare bedja på grundval av Guds barmhärtighet: ”Du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig.” Guds namn utgör ännu en grundval för sådan bön: ”För ditt namns skull, o Jehova, måste du också förlåta min förseelse, ty den är ansenlig.” En annan bön, som David framställde, påminner om den just återgivna: ”Rädda mig från blodskulder, Gud, ... så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.” Och i synnerhet Jesu lösenoffer utgör en grundval för en kristens vädjan till Gud om förlåtelse: ”Förmedelst honom hava vi frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelsen för våra försyndelser.” — Ps. 51:7; Neh. 9:17; Ps. 25:11, NW; 51:16, Åk; Ef. 1:7, NW.
Om en kristen, som har syndat, känner sig oförmögen att bedja, därför att hans synd har gjort honom andligen sjuk, vad bör han då göra? ”Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom och smörja honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall uppresa honom. Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom.” — Jak. 5:14, 15, NW.
Även om synden är av så allvarlig art, att den kräver uteslutning, behöver den inte vara oförlåtlig. Men om man skall försäkra sig om Guds förlåtelse, måste man rätta sig efter hans regler och föreskrifter genom att även bekänna sin synd för dem som övar tillsyn över ens församling och villigt låta sig straffas. Att sådana synder kan förlåtas framgår av aposteln Paulus’ ord beträffande en sådan felande: ”Denna näpst, som givits av de flesta, är tillräcklig för denne man, så att ni nu tvärtom böra välvilligt förlåta och trösta honom, för att denne man icke på något sätt må bliva uppslukad av att han är alltför bedrövad.” — 2 Kor. 2:6—8, NW.
Det händer ofta att en människas ängslan över att möjligen ha begått oförlåtlig synd har sin grund i att hon är fysiskt ”nere”, därför att hon kanske varit överdrivet ansvarsmedveten. Låt fördenskull aldrig djävulen slå ned ditt mod, så att du ger upp i fråga om att söka tjäna Gud och göra det som är rätt, därför att du inbillar dig att du har begått oförlåtlig synd. Jehova Guds vägar är inte bara rättvisa; de är också visa och, framför allt, kärleksfulla. Om Gud inte har behag till de ondas och ogudaktigas död, så är det inte hans behag att någon av hans tjänare går förlorad. Tillägna dig fördenskull näring från Guds ord, särskilt från sådana trösterika delar av det som Psalm 103, var tillsammans med dina kristna bröder och tag del i Guds verk, alltefter den förmåga och de möjligheter du har. Om du gör det, kommer du att bli stark i tron, hoppet och kärleken och fri från varje slag av fruktan för att ha begått oförlåtlig synd. — 1 Kor. 13:13.