”Hälsa varandra”

HUR annorlunda är inte den nya världens samhälle i jämförelse med den kalla, kärlekslösa, gamla världen! Var och en som är ett världens barn vakar över sina egna intressen och bryr sig inte om hur hans nästa har det. Envar misstror och avundas sin nästa, även om de båda kanske tillhör samma familj, religiösa församling, ordensloge eller fackförening. Men är inte detta just vad vi borde vänta bland människor ”utan naturlig tillgivenhet” som är ”nöjesälskande mer än Gudälskande”?

Det är ingenting att förvånas över att det saknas enhet i världen! I skarp kontrast till den framstår den nya världens samhälle, där det finns enhet och sådana ting som befrämjar enheten. Ja, det händer ideligen att människor av en god vilja gentemot Gud dras till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen tack vare den värme och kärlek som dess medlemmar lägger i dagen. Det är så det skall vara, ty vittnena är kristna, och Jesus sade om sina efterföljare: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” — Joh. 13:34, 35, NW.

Det finns många sätt att visa sin kärlek på, och särskilt när det råder nöd och svåra tider visar vi kärlek. Men är vi lika omtänksamma och angelägna att visa kärlek vid alla tillfällen då vi kommer tillsammans till möten i församlingen vecka efter vecka och vid våra olika sammankomster, eller kunde vi kanske i dessa sammanhang ”fortsätta med att göra det mera helt och fullt”? — 1 Tess. 4:1, NW.

Till exempel en sådan sak som att hälsa på varandra. De som skrev ned de kristna grekiska skrifterna måste ha ansett detta viktigt, ty hälsningar omnämns omkring femtio gånger och i mer än hälften av dessa böcker. Enbart i Romarbrevets sista kapitel nämns ett trettiofemtal enskilda personer, till vilka hälsningar sänds eller som själva sänder hälsningar, förutom flera hela familjer eller hushåll och församlingar.

En glättig hälsning är mycket enkel i sig själv, men den bereder lycka, ty den är ett uttryck för omtanke och kärlek. Det kan bara vara ett: ”Roligt att se dig! Hur står det till?” Eller också kan man fortsätta med: ”Har du haft några intressanta erfarenheter på sistone?” Kanske man kan säga något mera personligt, beroende på hur bekant man är med brodern. Vi kanske själva har haft eller har hört någon intressant erfarenhet som vi kan berätta. En hälsning kan också förbindas med några uppbyggande ord om den andliga föda som vi just har fått del av.

Visst hälsar alla i den nya världens samhälle på andra — men på vilka? Ligger det för oss att tanklöst göra till vana att hälsa på samma människor vid alla mötena, kanske på dem som vi har litet mera gemensamt med, därför att vi är av samma ålder, ras eller nationalitet? Eller det kanske kan vara så att jämlikhet i fråga om andlig mogenhet eller tjänarställning får oss att alltid hälsa på vissa personer och förbise andra.

Naturligtvis har vi lärt oss att hysa intresse för främlingen eller för människor av en god vilja, som har börjat sluta sig till oss, och detta i all synnerhet om vi själva studerar bibeln med dem. Men hur är det med de övriga? En del av dem skulle säkert till och med få mera hjälp av en vänlig hälsning än en främling skulle få.

Att vara omtänksam

När det gäller att hälsa någon välkommen bör den princip, som Jesus uttalade beträffande festmåltider, vara tillämplig: ”När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner” och släktingar. ”Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.” Ja, vi bör visa kärleksfull omtanke om alla. ”Om ni hälsa endast edra bröder”, dvs. om ni följer minsta motståndets eller den naturliga böjelsens väg, ”vad för något utomordentligt göra ni då?” — Luk. 14:12, 13; Matt. 5:47, NW.

Låt oss alltså gå till mötena i församlingen med den föresatsen att bemöta alla våra bröder med uppmärksamhet. Detta inbegriper givetvis dem som är fattiga på denna världens goda. Låt oss ge noga akt så att inte det klander, som Jakob riktade mot vissa personer på hans tid, därför att de förbisåg de fattiga och var uppmärksamma mot de rika, också skall riktas mot oss! — Jak. 2:1—9.

Låt oss fördenskull, i stället för att bara hälsa på vissa personer vid varje möte, söka upp de svaga: ”Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag. Var och en av oss må leva sin nästa till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.” Eftersom varje kristen församling är lik en människokropp, i vilken varje lem är beroende av alla de övriga, bör ”alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra” och komma ihåg att ”om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den”. — Rom. 15:1, 2; 1 Kor. 12:12—26.

Lägger vi märke till en äldre broder eller syster som sitter där ensam? I stället för att vänta på att de skall komma till oss, så låt oss gå bort till dem, hälsa på dem och visa att vi är glada över att ha dem ibland oss. — Ords. 16:31.

Vi bör inte heller glömma bort de unga. Genom att ta notis om ett barn uppmuntrar vi det att vandra på rättfärdighetens väg. Såsom Jesus själv sade: ”Låt de små barnen komma till mig och försök icke att hindra dem. Ty Guds rike tillhör detta slags människor.” Jesu apostlar menade att deras Mästare inte skulle vilja bry sig om barnen, men hur misstog de sig inte i detta! — Luk. 18:16, NW.

I all synnerhet om vi förstår att en broder eller syster känner sig ensam eller nedslagen bör vi söka tillfälle att tala med honom eller henne. Vår medkristne kanske har en börda att bära som vi kan göra lättare; bara detta att vi intresserar oss för honom kan göra att han känner sig bättre till mods. Ja, ”fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag”. ”Tala tröstande till de nedslagna själarna, stöd de svaga.” — Gal. 6:2; 1 Tess. 5:14; NW.

Belöningarna

Om vi hörsammar Skriftens råd att hälsa varandra, blir vår belöning rik. På så sätt blir vi utan tvivel orsak till att ”många tacksägelser till Gud” uppstiger från dem som vi visar att vi bryr oss om. De blir starkare och lyckligare; ty dessa två — styrkan och lyckan — följs åt: ”Jehovas glädje är edert starka fäste.” Härigenom stärks dessutom den nya världens samhälles enhet, som betyder så mycket i denna söndrade värld. Vi blir ”harmoniskt sammanfogade”, i det att var och en ”giver vad som behöves”. — 2 Kor. 9:12; Neh. 8:10 och Ef. 4:16, NW.

Vår egen belöning kommer också att bli stor, redan nu. Om vi inte bara söker våra ”egna intressen”, om vi fortsätter att söka ”den andres fördel”, inte vår egen, om vi ”icke med personligt intresse” håller ”ett vaksamt öga bara på ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”, då kommer vi att fullt ut uppskatta sådana löften som dessa: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” Beflita er alltså om att ”hälsa varandra”. — 1 Kor. 13:5; 10:24; Fil. 2:4; NW; Ords. 11:25; Apg. 20:35, NW.